Joacim Melin
Pappa, sysadmin, skribent, poddare, chipsentusiast.

‘Not playing’ – en uppföljning

I en bloggpost från januari i år berättade jag i detalj varför jag var riktigt kär i mina Homepod, men var riktigt less på Apples uppenbara brist på kvalitet i sin mjukvara.

Några månader har passerat och jag kan med viss glädje meddela att saker och ting har blivit bättre. Det största problemet med mina stora Homepod var helt enkelt att då och då slutade de fungera och man fick starta om dem. Detta verkade bero på värmeproblem, vilket också lett till att många Homepod helt enkelt slutat fungera för gott. Jag "löste" problemet genom att installera Homekit-anslutna eluttag som lät mig stänga av mina Homepod när jag inte använde dem. Det fungerade väl hyfsat men hade också sina problem:

När jag ska se på TV och vill använda mina Homepod som ljudkälla behöver jag gå igenom följande procedur. Varje gång (Det ska nämnas att när detta skrivs, i den senare delen av januari 2022, är det version 15.2 som är den senaste versionen av iOS och tillika den som är installerad på mina Homepods):

Slå på mina Homepod med mina fjärrstyrda strömbrytare. Vänta fem minuter. Troligen kommer min AppleTV 4K ha anslutit sig till Homepod men om jag gjort misstaget att röra fjärrkontrollen innan anslutningen är klar så kommer inget ljud ur Homepod. Jag får därefter starta om min AppleTV 4K, vänta fem minuter till efter att omstarten är klar (utan att röra fjärrkontrollen) och därefter brukar det fungera.

Fungerar det inte får jag repetera processen.

"Måttligt roande", är väl ett passande sätt att summera det hela.

Under vintern släppte dock Apple en uppdatering av mjukvaran för Homepod, version 15.3. Denna version har fungerat överraskande bra, bland annat för att anslutningsproblemen med min Apple tv har försvunnit och jag kan exempelvis spela musik i mina stora Homepod från min iPhone och sedan gå tillbaka och streama ljudet från min Apple tv till samma Homepod igen utan att saker och ting ballar ur.

Den stora nyheten i den versionen var dock att värmeproblemen tycks ha försvunnit. Mina Homepod är nu knappt ljumna medan man tidigare kunde känna att de uppenbarligen var på tok för varma.

Detta har, vad jag förstått, haft bi-effekten att Siri fungerar sämre i dessa Homepod då användare klagat på att Siri är fruktansvärt långsamt på att svara på anrop. Det gör mig absolut ingenting då jag inte använder Siri i mina Homepod över huvudtaget. Jag gissar att Apple helt enkelt klockat ned hastigheten på A8-processorn i Homepod för att få den att bli mindre varm. En inte särskilt elegant lösning men ändock en lösning som faktiskt fungerar.

Så: för de som undrat: version 15.3 av mjukvaran till Homepod löser alla problem jag haft med dessa produkter och jag hoppas nu att de ska få fortsätta fungera utan problem även i framtiden. Det enda problem jag har nu är huruvida jag ska installera 15.4.1 som är den uppdatering som väntar på att installeras. Det är nämligen problemet med att äga första generationens Homepod: när fungerar vet man inte om det är så att det ska sluta fungera efter nästa mjukvaruuppdatering.

Jag avvaktar, och sitter du i samma båt som jag borde du också göra det.



Packa upp Proxmox-backuper i macOS

Efter att ha dabbat runt lite med Proxmox på min lilla hemmaserver så tänkte jag gå tillbaka till VMware Esxi. Problemet var bara att jag inte hade kopior på de virtuella servrar jag körde under Proxmox utan endast backupfiler. Dessa skapas numera i ett komprimerat filformat som heter zst och för att kunna packa upp detta behöver man installera dem i macOS. Du gör det enklast med Homebrew:

brew install zstd

Detta gör att du sedan kan packa upp filerna så här:
unzstd vzdump-qemu-102-2022_03_10-12_28_58.vma.zst

Ok, nu har du en fil som har vma som filändelse. I mitt fall denna: vzdump-qemu-102-2022_03_10-12_28_58.vma

Vad gör man med den då? VMA är Proxmox egna format för backupfiler och verktyget finns endast för Linux. Då jag inte hade någon Linuxmaskin tillgänglig (förutom min laptop) så tänkte jag att det vore kul att kunna lösa detta på min Mac mini med macOS 12.3 "Monteray". Efter en del sökande sprang jag på detta smarta verktyg, skrivet i Python, som faktiskt får jobbet gjort. Det förutsätter givetvis att du har Python installerat på din Mac (vilket du kan lösa med Homebrew om den saknas). Jag testade:

python /Users/joacim/vma-extractor/vma.py vzdump-qemu-102-2022_03_10-12_28_58.vma /Users/joacim/dump/102/

Notera att katalogen 102 skapas av scriptet. I denna finner vi följande:
joacim@mutant 102 % ls -lah
total 268447088
drwxr-xr-x 4 joacim staff 128B Apr 8 20:29 .
drwxr-xr-x 12 joacim staff 384B Apr 8 20:29 ..
-rw-r--r-- 1 joacim staff 128G Apr 8 20:45 drive-scsi0
-rw-r--r-- 1 joacim staff 284B Apr 8 20:29 qemu-server.conf

Sweet! Då återstår "bara" att konvertera diskfilen till vmdk-formatet och sedan få in den i VMware Esxi. Hur gör man det då - jo, man börjar med att installera Qemu i macOS:

brew install qemu

Detta tar en stund så blanda en GT eller liknande och drick lagom långsamt.

Därefter kan du gå in i katalogen (se ovan) där diskfilen finns och konvertera den till vmdk:

qemu-img convert -f raw drive-scsi0 -O vmdk sklaffkom.vmdk

Detta tar också en stund, så ta och blanda en GT till. En stor en.

Efter att detta är klart laddar du upp vmdk-filen till ESXi-servern och konverterar filen till rätt format:
vmkfstools -i sklaffkom.vmdk sklaffkom/sklaffkom01.vmdk -d thin.
Notera att du måste navigera till katalogen där källfilen finns. Detta är under /vmfs/namn_på_datastore/.

Slutligen skapar du en ny VM och väljer där att lägga till en redan existerande disk. Räkna också med att nätverk och annat inte kommer fungera något vidare när du startar upp din virtuella server men beroende på operativsystem är detta oftast inte supersvårt att åtgärda. I värsta fall får du skapa en ny virtuell maskin med samma operativsystem och sedan montera disken du just konverterat som en andra disk och flytta över det data du vill till den virtuella maskin du just installerade.



Tado termostater för Homekit

Eftersom jag snöat in ganska hårt på Homekit så var det läge att ta detta till nästa nivå. "Läget" bestod av att vredet på ett av elementen i min lägenhet pajat varvid elementet stod på fullt blås dygnet runt.

Mysigt när det är -20 grader ute men i övrigt skapade det i praktiken en bastu av rummet som min ena son sover i. Eftersom uppvärmningen ingår i hyran och min lägenhet ligger ett bättre stenkast från fjärrvärmeanläggningen blev elementen ruggigt varma, men pojken har egentligen inte klagat nämnvärt på detta förrän han fick en fotölj att sitta i när han spelar X-box eller ser på tv. Fotöljen är, givetvis, placerad bredvid elementet och vips så var det, som sagt, läge.

Eftersom jag inte ville göra Christian upprörd med ännu ett höftköp så gjorde jag research inför köpet. Jag tittade på olika modeller, letade efter bästa pris (vilket visade sig vara dramatiskt mycket lägre på NetOnNet jämfört med Apple Store) och valet föll på en lösning från Tado.

Jag köpte två separata paket - ett startpaket och ett expansionspaket. Startpaketet innehåller en "internetbrygga", det vill säga en liten enhet som ansluts medelst USB till en strömadapter och sedan via ethernet till ditt lokala nätverk och som sedan kommunicerar trådlöst med termostaterna, och en termostat. Det medföljer också adaptrar för sex olika typer av element vilket jag återkommer till snart.

Ethernetkabeln som medföljer i startpaketet är lika lång som USB-kabeln, det vill säga drygt 30 centimeter vilket är en aning komiskt då den faktiskt inte går att placera på något vettigt ställe över huvudtaget. I mitt fall ligger den just nu under en byrå i hallen där jag råkar ha både el och ethernet framdraget.

Det andra paketet jag köpet var en "expansionssats" med ytterligare två termostater. Det kändes lite fånigt att endast installera en så det blev två till. Planen är att samtliga element i lägenheten ska få dessa termostater installerade så ytterligare två ska köpas in senare.

Installation

Givetvis måste man börja med att ladda ner en applikation. Tados applikation är snygg men det är verkligen "20 frågor" innan man kommer igång. De vill inte bara ha mailadress och lösenord för att skapa ett konto, de vill också ha din adress och ditt telefonnummer. Adressen används för en funktion de, lite missvisande kanske, kallar "Geofencing" där man kan styra att värme slås av eller på beroende på var man befinner sig med sin telefon. Kul ide men det hade varit trevligt om detta var valfritt.

Installationen av Internetbryggan är enkel, och sedan ska man sätta igång med att montera termostaterna. Är det någon gång i processen det ska sväras så är det nu.

I mitt fall har elementen suttit här sedan 80-talet. Jag vet inte vad fästet heter för temperaturvredet men det bygger på att man trär på vredet och sedan drar åt en skruv så det klämmer fast runt den del på elementet där vredet ska finnas. Det medföljer en adapter för detta till varje termostat men de är bara aningen för små för att detta ska gå smidigt. Den vita piggen du ser till vänster på bilden ovan är för att förlänga stiftet som kontrollerar inflödet av varmvatten i elementet - det visade sig snart att jag inte behövde den.

Modernare element skruvar man bara av temperaturvredet och skruvar dit termostaten utan problem men så enkelt var det alltså inte här.

Det första elementet gick rätt smidigt när jag listat ut tekniken. I mitt fall tog jag loss toppen på termostaten (vilket är enkelt och något man måste göra ändå - jag kommer till varför strax) där skruvfästet är och skruvar sedan in plastringen ett par varv i skruvfästet. Sedan trycker man på fästet på elementet (det går alltså inte att sätta plastringen först och sedan skruva fast termostaten) med en lagom mängd våld och därefter drar man åt skruvfästet tills det sitter stenhårt.

Därefter drar man bort tejpbiten i själva termostaten som aktiverar batteriet och trycker ner en liten knapp i tre sekunder (dessa två moment går inte att göra när termostaten är monterad på skruvfästet), startar Tado-appen och säger att man ska lägga till en termostat till. Med telefonens kamera scannar man QR-koden som sitter på en liten tejpbit på termostaten (enkel att ta bort) och därefter är det bara att följa instruktionerna. När termostaten är ansluten så kalibrerar den sig och sedan är det bara att köra.

På andra element i lägenheten var det betydligt mer slitsamt att få dit termostaterna. Det slutade med att jag fick ta till en rörtång för att kunna dra fast skruvfästet på elementet men när det väl satt där så satt det bra.

I praktiken

Den stora anledningen till att jag valde Tado och deras produkter är givetvis att de fungerar med Homekit. Det innebär dock inte att du har särskilt mycket funktionalitet att spela med i själva Homekit. Installationen i Homekit är också en aning förvirrande och Tado inkluderar exakt noll instruktioner för hur detta ska göras, men så här fungerar det: du lägger till "internetbryggan" i Homekit. Via Tados applikation dyker sedan respektive termostat upp. Problemet är bara att varje termostat du lägger till placeras och döps efter det rum som internetbryggan finns i. Detta går ju givetvis att lösa genom att döpa om dem men installerar man många så är det bäst att lägga till en termostat i taget.

Bilden ovan visar skillnaden i gränssnitt för att justera temperaturen. Tados applikation till vänster och Home-applikationen till höger. Den senare är i mitt tycke snyggare men eftersom man inte kan göra ett jota utöver just att justera temperaturen hamnar man oftare i Tados applikation.

Det finns utöver visning av aktuell temperatur tre symboler på termostaten som är värda att hålla koll på. Tado har ett supportdokument där dessa finns listade. Mitt fall har jag råkat ut för två av dem: det ena är en symbol som visar ett hus och detta betyder att det "smarta schemat" är aktivt (jag kommer till det senare). Den andra är en hand vars pekfinger pekar mot elementet. Detta innebär att du har vridit på termostatens temperaturinställning och därmed har du aktiverat den manuella temperaturinställningen.

Den tredje symbolen är en du sannolikt inte kommer se - det är en person som är ute och går och den visas om du inte är hemma och använder dig av Geofencing-funktionen.

Du kan även skapa ett scenario med Home-applikationen där värmen ställs in på en viss temperatur på en eller flera termostater när den siste personen går hemifrån eller kommer hem men om symbolen med personen visas i termostaten då vet jag faktiskt inte.

Jag nämnde "smarta scheman" och "Geofencing" tidigare. Vi tar det senare först. Tado-applikationen kan alltså hålla koll på var du är genom att använda lokationsfunktionen i iOS. Detta kräver dock att du låter applikationen göra det hela tiden. Jag har valt att inte använda detta utan förlitar mig på Homekit och de scenario jag satt upp för detta. Det andra är vad Tado kallar "smarta scheman" och det är något jag däremot använder. I praktiken innebär det att du kan ställa in olika temperaturer vid olika tidpunkter på dygnet. Gillar du att sova svalt så kan du via ett schema ställa in att temperaturen sänks lagom tills du brukar gå och sova på kvällen. På morgonen kan du ställa in så temperaturen höjs en aning lagom till du ska kliva upp, och så vidare.

Har du eget hus och inte vill elda för kråkorna hela dagarna kan det ju vara en bra ide att dra ner innetemperaturen till säg 16-17 grader om ingen är hemma på dagarna ändå.

Summering

Är jag nöjd? Är det prisvärt? Startpaketet kostar strax under tusenlappen hos Netonnet - samma paket via Apples onlinebutik kostar 700 kronor mer. Expansionspaketet med två termostater kostade även det drygt 1000 kronor. Apple säljer inte det paketet men de tar å andra sidan drygt 900 kronor styck för en termostat extra...

Man kan tycka att det går lika bra med en vanlig handvevad termostat för någon hundralapp på valfritt byggvaruhus, men såna här saker är roliga och faktiskt också praktiska. Min månadsavgift till bostadsrättsföreningen blir inte högre om jag vrider upp alla elementen på max, men den blir helle inte lägre om jag stänger av alla elementen. Däremot finns det en miljöaspekt i detta som inte är att förringa och det är att man faktiskt kan bidra till att minska den totala energiförbrukningen i samhället. Har man dessutom eget hus med vattenburen värme och någon form av värmepanna, om det så är med pellets, bergvärme eller vedeldning (ved värmer som bekant minst två gånger...), så är det närmast vansinne att inte styra uppvärmningen mer aktivt.

Visst, vissa värmepannor kan ställas in så de justerar innertemperaturen automatiskt men det påverkar alla element i huset - här kan man skapa en justering för varje enskilt rum och har man exempelvis ett arbetsrum som man inte nyttjar mer än två dagar i veckan kan det gott vara lite svalare när man ändå inte är där. Ur detta perspektiv är detta en enormt prisvärd produkt som är enkel att konfigurera.

Jag önskar att jag kunde säga samma sak om att installera termostaterna men till slut gick det ju att få till. Mina äldre element är helt klart en del av problemet, inget snack om det, och jag förstår i allra högsta grad (potentiell ordvits där...) att det inte är lätt att ta fram adaptrar och fästen för varenda modell av vattenelement som sålts i Europa men jag misstänker att hade min mamma köpt den här lösningen till sin lägenhet hade hon gett upp tämligen omgående och ringt sin favoritson (jag, givetvis... eller hur, mamma?😁 ) och jag hade fått lösa det.

Summa summarum: tumme upp med viss reservation för monteringsmomentet. Det lär visa sig hur det hela fungerar långsiktigt. Hur länge räcker exempelvis batterierna i varje termostat? Jag får anledning att återkomma till det framgent.



BeOS: revolutionen som kom av sig

Efter att ha hämtats från Hewlett-Packard startade Jean-Louis Gassée Apples franska verksamhet 1981 till att bli den del av Apple som sålde bäst utanför USA och dessutom sålde fler datorer än IBM i Frankrike. Apple-chefen John Sculley blev så imponerad av Gassée:s framgångar så 1985 hämtades den lätt excentriske fransmannen över till huvudkontoret i Cupertino för att sedemera ta över Macintosh-divisionen efter Steve Jobs som efter att han kommit på kant med i princip hela företaget placerats i frysboxen och till slut lämnat företaget för att starta NeXT.

Gassée visade sig snabbt vara en udda fågel hos Apple, som under John Sculley hade förvandlats till ett mer affärsmässigt företag där cheferna förväntades bära kostym på kontoret, dök Gassée allt som oftast upp i jeans, skinnjacka och med ett örhänge i ena örat. Där Jobs förordade en sluten, elegant och minimalistisk Macintosh var Gassées ståndpunkt raka motsatsen – en Macintosh skulle utstråla kraft och manlighet för att på så sätt gå hem hos företagskunderna. En Macintosh skulle kunna byggas ut med expansionskort som i en vanlig PC, och om det var en enda sak som Gassée hade gemensamt med Jobs så var det hans motstånd till att licensiera ut MacOS till tredjepartstillverkare av Mac-kompatibla datorer som exempelvis Power Computing. Om man bortser från Newton, som var ett projekt som i hemlighet initierades av Gassée, så var Macintosh II ett bra exempel på en Macintosh som togs fram direkt på Gassées instruktioner om hur en Macintosh skulle vara.

1988 hade Gassée även tagit över ansvaret för Apples marknadsföring och varje dag när hans Datsun (eller Nissan som vi kallar dem här i Europa) 280Z med nummerplåten “OPEN MAC” parkerade utanför Apples huvudkontor växte ryktet allt starkare att han var ute efter Sculleys jobb som överkucku på ett allt mer krisande Apple. Fiaskot med Apples första bärbara, eller snarare släpbara, dator Apple Portable hamnade dock på Gassées bord och det dröjde givetvis inte länge innan en allt mer paranoid Sculley började dra öronen åt sig. Inte ens en demonstration av en bunt Apple-anställda som ville behålla Gassée, som blivit en riktigt populär chef med sin avslappnade stil och uttryck som “That makes my nipples hard!”, bevekade Sculley och Apples styrelse som i mitten på 1990 sparkade ut Gassée från Apple för gott.

“United Technoids Inc”

Gassée hade inga planer på att sitta och rulla tummarna utan i slutet på 1990 startade han företaget Be Inc tillsammans med Steve Sakoman, mannen som utvecklade Newton på order från Gassée och slutade på Apple i princip samtidigt som Gassée innan Newton hade släppts till försäljning. Tillsammans med Gassée började funderingar och planer att formaliseras runt en ny datorplattform, bestående av både en ny datorplattform såväl som ett nytt operativsystem som skulle konkurrera med Commodore:s Amiga som fortfarande var en het multimediadator på den amerikanska marknaden.

Gassées namnförslag för företaget var “United Technoids Inc”, vilket Sakoman inte gillade. Istället satte sig Sakoman med ett uppslagsverk och ett par dagar senare hade namnet Be klubbats igenom av de två grundarna. Formellt sett var det Gassée som grundade Be Inc och med kapital från ingen annan än Seymour Cray, grundaren av Cray Computers och en passionerad Macintosh-användare, i ryggen så satte Sakoman tillsammans med Erich Ringewald och Bob Herold, som båda slutade på Apple i slutet på 1990, igång med de första prototyperna av det som skulle bli företagets kortlivade dator, BeBox. De första prototyperna byggdes på AT&T:s Hobbit-processor, samma processor som Sakoman byggde Newton-prototyperna på. Be hade vid den här tidpunkten fortfarande inget kontor utan alla anställda i företaget arbetade hemifrån, allt för att hålla kostnaderna nere och hålla projektet så hemligt som möjligt.

1991 började Be Inc ta form allt mer. Företaget började utvärdera olika operativsystem för att köra på företagets datorplattform där ett operativsystem vid namn Chorus OS kom närmast att bli det operativsytem som Be valde för BeBox, men Sun Microsystems köpte upp Chorus OS och det blev i sin tur grunden till Java OS vilket lämnade Be till ett enda val: att utveckla ett eget operativsystem. Och där föddes BeOS.

Katastof och nya möjligheter

Fram till Juli 1994 byggde BeBox på två AT&T:s Hobbit-processorer. Då slog katastrofen till – AT&T beslutade att sluta tillverka Hobbit-processorn och även om Be fortfarande var flera månader från att släppa BeBox till marknaden så innebar ett byte av arkitektur ändå enormt mycket arbete.

Efter att ha utvärderat Intel:s dåvarande alternativ på marknaden, 386- och 486-processorn, så föll valet på PowerPC 603-processorn. Anledningen var enkel – 603:an leverade tillräckligt mycket kraft till ett lägre pris än vad Intels 386- och 486:or, som i mångt och mycket var jämförbara med 603:an i prestanda, en processor som Apple för övrigt använde i Power Macintosh 5200LC och 6200-modellen av samma produkt. Det fanns dock ett problem med PowerPC 603, och det var att processorn inte var byggd för att köras i en konfiguration där fler än en processor satt i maskinen.

Steve Sakoman och hans mannar löste dock med en kombination av hårdvara och mjukvara lösa problemet och lyckades producera en BeBox med dubbla PowerPC 603-processorer. PowerPC 604-processorn hann lanseras på marknaden och var mer anpassad för att köras i en flerprocessorkonfiguration men Be hann aldrig sätta en BeBox i produktion med den processormodellen. Däremot fick Be ordentlig användning av sina kunskaper om PowerPC när de senare anpassade BeOS för Apples G3- och G4-maskiner. Mer om det litet senare.

One processor per person isn’t enough

I början av 1995 så var läget kärvt för Be Inc, men ännu en gång lyckades Gassée rädda företaget och arbetet med PowerPC-modellen av BeBox fortsatte. Be valde att sätta in vanliga ISA- och PCI-kortplatser i BeBox, främst för att spara pengar och låna tekniken från den redan existerande PC-standarden. Namnet BeBox hade i början av 1995 ännu inte spikats, utan maskinen kallades internt The Be Machine under en period, vilket också syntes i en tidig version av BeOS från 1994. Den första Hobbit-baserade maskinen fick senare smeknamnet Be-1 och den PowerPC-baserade efterföljaren Be-2, men till slut så blev det BeBox som fastnade internt och det blev också namnet som Be valde när maskinen skulle marknadsföras.

Utvecklingen av BeOS fortsatte på de Hobbit-baserade maskinerna tills att PowerPC-modellerna var färdiga. Tack vare att operativsystem och applikationer relativt enkelt kunde kompileras om så gick plattformsbytet riktigt smidigt. Ytterligare utvecklare anställdes och en av dem var Brad Taylor som snabbt blev väldigt populär bland de andra utvecklarna då han styrde upp en TCP/IP-stack för BeOS och porterade över FTP-programmet till operativsystemet, vilket gjorde att utvecklarna nu slapp dela filer med varandra via disketter.

I slutet på 1995 var det dags att lansera BeBox. Med sloganen “One processor per person isn’t enough” fick man in en bredsida värd namnet på både Wintel-plattformen och Macintosh som båda kämpade med att fungera vettigt med flera processorer under motorhuven. Varken Windows 95 eller MacOS var byggt för att hantera SMP (Symmetric Multi Processing) utan i fallet Windows 95 var det bara att glömma. Windows NT 4 stödde SMP men det krävdes ordentliga fulhack på hårdvarunivå för att det skulle fungera bortom fyra processorer (Unisys hade på den här tiden en PC-server med åtta processorer, men eftersom bussen som processorerna kommunicerade över var så långsam fick de processorer som satt längs ut på bussen väldigt sällan något att göra) och det var först i och med Windows 2000, lanserat fem år efter BeBox och BeOS, som SMP faktiskt började fungera ordentligt. Under MacOS fanns det i sig inget direkt stöd för SMP, utan applikationerna måste vara specialskrivna för att stödja det. Photoshop var ett exempel på en sådan applikation som fick skrivas om för att det skulle fungera.
Lanseringen av BeBox skulle ske på Agenda ‘95, en mässa för tungviktare i IT-industrin. Gassée hade motvilligt gått med på lanseringen, mycket tack vare att Be åter behövde mer pengar och hans oro visade sig senare vara obefogad. För andra gången i Agendas historia fick en produkt stående ovationer från sin publik, och den produkten var BeBox. Trots att BeOS kraschade lite då och då under demonstrationen och efter det började förhandlingar med numera mer intresserade investerare Be hann leverera över 100 BeBox-maskiner till slutkunder. Som kronan på verket etablerades newsgruppen comp.sys.be i slutet på December.

I April 1996 fick Be äntligen in 14 miljoner dollar i investeringskapital och bolaget kunde återuppta tillverkningen av BeBox, som tillfälligt fick stoppas för att bolaget inte kunde betala sina underleverantörer. Be lyckades också skriva kontrakt med en annan underleverantör som nu tillverkade och paketerade maskinerna på plats, istället för som tidigare där personalen på Be själva fick montera ihop maskinerna själva. Initialt gick det dock inget vidare med kvaliteten på maskinerna och Be fick anställa en person som enbart hanterade problemet.

Bee Ohh Ess

BeOS hade ännu inte fått sitt namn men efter en tävling fick allmänheten komma med förslag och The Be Operating System, Be OS, blev det vinnande förslaget vilket spikades i början av 1996. I Augusti samma år uppgraderades BeBox till dubbla 133Mhz PowerPC 603e, alltså samma hårdvara som den tidigare modellen men där processorerna skrämts upp från 66 Megahertz. Detta blev också den enda uppgraderingen av BeBox, trots att Be lovade en framtida version med fyra processorer.

Hur kunde då Be lova detta, i synnerhet med tanke på vilka problem Wintel-plattformen och Macintosh hade med flera processorer? BeOS var byggt från början för att hantera flera processorer och digitala mediafiler, och eftersom att Be själva stod för hårdvaran kunde de också själva skapa de förutsättningar som krävdes för att detta skulle fungera bra. Kombinationen BeBox och BeOS skrämde inte helt överraskande slag på konkurrenterna, främst Microsoft, som började slipa knivarna lite försiktigt och bestämde sig för att hålla koll på vad Be pysslade med. Apple gjorde det också, men av en annan anledning som vi snart återkommer till.

1997 lades tillverkningen av BeBox ned. Precis som med Steve Jobs företag NeXT så var inte hårdvara vägen till framgång, då Wintel-dominansen var alldeles för stark. Än så länge hade Macintosh och MacOS inte räknats ut utan ansågs vara en konkurrenskraftig plattform varför Be bestämde sig för att portera BeOS till Macintosh.

Givetvis fanns det en baktanke med detta. Jean-Louis Gassée hade fram tills att Apples köp av NeXT offentligjorts förhandlat med Apple om att de skulle köpa Be och använda Be OS som sitt nästa operativsystem för Macintosh, något Apple var i desperat behov av efter det ena misslyckade försöket efter det andra att själva ta fram en ersättare till det nu föråldrade Mac OS. Gassée spelade högt och krävde 200 miljoner dollar för sitt bolag och för Be OS, som vid den här tidpunkten knappast kunde kallas ett färdigt operativsystem. Apple bjöd 125 miljoner dollar och hade Gassée tagit det budet hade så otroligt mycket mer kunnat se annorlunda ut idag, både när det gäller vad vi kör på våra Mac-datorer och givetvis också iOS, iPhone, iPad och så vidare.

Apple vände sig istället till Steve Jobs och gjorde affär – 429 miljoner dollar senare hade NeXT sålts till Apple och NeXTSTEP blev det operativsystem som Apple skulle bygga sin framtid på.

Kalldusch

Att detta blev något av en kalldusch för Jean-Louis Gassée, som knappast var en nära vän till Steve Jobs (Gassée var bidragande till att Jobs fick sparken från Apple 1985) kan knappast betonas starkt nog. Att Jobs skulle få sin hämnd mot Gassée visste den energiske fransmannen inte ännu.

När Apple precis fått tillbaka Steve Jobs som konsult till VD och styrelse efter att Apple köpte NeXT, tillät Apple än så länge tredjepartstillverkare att tillverka och sälja egna Macintosh-kloner på licens. Dessa maskiner var främst de maskiner som Be och Gassée fokuserade på för BeOS. Ett avtal skrevs med Power Computing, den mest framgångsrika klontillverkaren som skickade med en installationsskiva med BeOS med varje såld maskin. Allt eftersom försäljningen av Mac-klonerna ökade så gjorde också antalet användare och utvecklare för Be OS och under 1997 ökade utvecklingstakten för operativsystemet av det nu 55 man starka Be. Preview Release 2 släpptes i Oktober samma år och när kalendern visade 1998 så drämde Be till med nästa chock: Version 3 av BeOS skulle nu stödja Intel-plattformen.

Detta var ett svar på att Apple efter att Jobs i mitten på 1997 fått Gil Amelio sparkad som VD och styrelseordförande satte P för licensprogrammet, som nu hade växt till drygt 150 000 sålda klon-mac:ar per år, vilket var tillräckligt för att krisdrabbade Apple skulle märka av det i sin egna försäljningsstatistik. Vidare ströp Apple tillgång till den dokumentation av nya Macintosh-modeller som Be behövde för att anpassa BeOS till dem, varför det blev allt svårare för Gassées mannar att leverera till Mac-användarna. Budskapet från Cupertino var glasklart: våra datorer, vårt operativsystem.

Hårdvarustödet för Intel-plattformen var till en början begränsat Få ljudkort och grafikkort stöddes, och de enda nätverkskort som fungerade var antingen den ökända NE2000-standarden (vilket innefattade en rad olika kort av varierande kvalitet) eller det råstabila 3Com 3C509, ett närmast legendariskt nätverkskort för ISA-standarden som för övrigt också NeXTSTEP 3.3 för Intel stödde.

När Be nu hade en till synes öppen och fri plattform att utveckla för så stampade man gasen i botten och antalet utvecklare och applikationer ökade markant, och antalet användare lät inte vänta på sig. Men det stora genombrottet lät ändå vänta på sig och när Be började prata samarbete med den japanska PC-tillverkaren Hitachi om att sälja deras PC-datorer med BeOS förinstallerat så visade Hitachi först intresse men avböjde sedan plötsligt.

Flera andra stora tillverkare av datorer uppvisade samma beteende och inte helt överraskande låg Microsoft bakom påtryckningarna, precis som de gjorde när exempelvis Dell ville börja sälja PC-datorer med Linux förinstallerat. I Juni 1999 släpptes BeOS version 4.5 för både Power PC och x86-plattformen. Stödet för Power PC-plattformen var numera begränsat ett par nyare PowerBook-modeller och äldre Macintosh- och Power Computing-modeller. x86-sidan fungerade det mesta med numera och undertecknad minns fortfarande chocken som flera åskådare uppvisade när BeOS demonstrerades på en ganska normal 486-baserad PC med åtta megabyte internminne.

Flera animerade fönster samtidigt, ett filmklipp spelades upp och 7-8 MP3-låtar kunde spelas samtidigt utan att något hackade eller hängde sig och det fanns bokstavligen talat inget operativsystem för varken Macintosh eller x86-maskinerna som klarade av detta (det skulle dröja tills Mac OS X ens var i närheten) och det började allt mer gå upp för omvärlden att BeOS var ett operativsystem som var utvecklat helt med digital media i fokus.

Microsoft var inte dummare än att de förstod att digitala media och dess koppling till Internet var framtiden och drog nu åt tumskruvarna ordentligt på alla PC-tillverkare som ville inkludera Windows på sina datorer och fick dem att vända BeOS i ryggen. Vägen till att snabbt få ut BeOS till allmänheten var nu stängd. Nästa version, 5.0, släpptes i två varianter, en gratis nedbantad version som gjorde tillgänglig för alla via Internet, och en Pro-version där allt godis ingick. Om någon trodde att BeOS var en död plattform dagen innan version 5 lades upp av Be för nedladdning så trodde de annorlunda ett dygn senare. Och två och tre dygn senare också. Intresset var så enormt från allmänheten så Be:s egna webbserver krashade totalt. Varje ny webbsajt som tillhandahöll BeOS 5 Personal Edition, som gratisvarianten hette, fick omedelbart så mycket tryck på sig så servern gick på knäna direkt.
Detta var dock inte nog. Be fokuserade nu på att få in pengar, snabbt, och levererade en omhackad version av BeOS till Sony och deras eVilla, en internetdator som lades ned efter tre månader på marknaden. När ingen annan utväg fanns så fick Be i slutet på 2001 finna sig i att sälja alla sina rättigheter till Palm för 11 miljoner dollar. Året efteråt stämde Be Microsoft för att de missbrukat sin ställning och dessutom saboterat Be:s börsintroduktion. Det hela gjordes upp utanför domstol där Be fick 23,2 miljoner av Microsoft som plåster på såren.

Arvet efter BeOS

När Be sålde av sina rättigheter till Palm så ingick givetvis källkoden till BeOS. Palm använde delar av källkoden från BeOS till Palm OS Cobalt, efterföljaren till Palm OS, där Palm bland annat drog nytta av flerprogramskörning, minnesskydd och en modern hantering av multimedia från BeOS.

Det fanns betaversioner av BeOS som läckte ut på Internet efter att Palm gjort affär med Be och i dessa betor finns det spår av förbättringar av nätverksstacken i form av nya BeOS Network Environment (Bone), som verkligen behövde ses över, och förbättringar i det grafiska gränssnittet.

BeOS levde dock vidare i ett antal andra produkter. Rolands videoredigerare Edirol DV-7, Tascams digitala inspelningslösning SX-1, iZ Technologys hårddiskbaserade inspelningslösningar RADAR24 och Radar V och flera andra innehåller mer eller mindre modifierade versioner av BeOS 5, och gemensamt för dem alla är att de hanterar digitala medier, bild eller ljud.

HaikuOS är ett projekt baserat på öppen källkod som helt bygger på att skapa en fri, laglig och modern version av BeOS och arbetet flyter fortfarande på riktigt bra och rekommenderas varmt om du vill uppleva hur BeOS var att använda.

Det fanns också ett företag som försökte sko sig på BeOS på ett mindre lagligt sätt. Tyska YellowTAB lanserade ZETA, ett kommersiellt operativsystem baserat på BeOS 5.1. När jag sprang på YellowTAB första gången så var det på CeBIT-mässan där de dyrt och heligt lovade att jag skulle få en testversion att testa i Datormagzin där jag då arbetade som testredaktör.

Det dröjde över ett halvår tills en CD levererades med ZETA och det visade sig ganska direkt att detta var BeOS rakt av fast YellowTAB hade bytt ut några logotyper och lite namn här och var och försökt portera ett antal drivrutiner för grafikkort och ljudkort från Linux. Vad värre var så byggde denna release på den stulna källkoden av den kommande versionen av BeOS, version 6, som i bästa fall var att betrakta som en alphaversion och buggarna var därför åtskilliga. YellowTAB tog duktigt betalt för ZETA och var däremot inte särskilt duktiga på att prata om hur det låg till med rättigheterna runt källkoden. Access Co, som köpte PalmSource och därmed äger rättigheterna till BeOS, meddelade senare att YellowTAB inte hade några rättigheter att sälja Zeta och produkten försvann från marknaden tillsammans med företaget bakom den. Lika bra så.

Vilket arv lämnar då BeOS? Förvånansvärt lite om man inte tittar lite mer på djupet.

Apple har med Mac OS X satt agendan för hur ett modernt grafiskt gränssnitt ska se ut och Microsoft gör sitt bästa för att hänga med. Det enda man egentligen kan tillskriva BeOS är att operativsystemet drev fram stöd för flera processorer och en effektivare hantering av digitala medier hos både Windows och Mac OS X. Och det räcker gott för mig.



Mac studio, fast för sex år sedan

När Apple presenterade Mac studio förra veckan så var det något med datorns design som väckte ett minne i mig. Jag kunde först inte sätta fingret på vad men när jag träffade Fredrik och Christian i helgen för öldrickande och poddinspelande så slog det mig: jag gjorde en (riktigt usel) Photoshoppning av hur jag tänkte att en framtida Mac mini server skulle se ut i en krönika (som jag då publicerade på Macpro.se - den återges här eftersom sajten inte alltid håller sig på benen numera) där jag var lite orolig över framtiden för OS X Server. Faktum är att jag tydligen var så orolig att jag skrev ännu en text om samma ämne, drygt två år senare.

Hur som helst: givetvis är min (riktigt usla) design inte i närheten av Apples, men det är ändå intressant att se hur jag tänkte i början på 2016:

Baksidan på Mac studio är onekligen snyggare än dess framsida - ett öde den för övrigt delar med 2013 års modell av Mac pro:

Mitt förslag från 2016 på Mac mini serverns baksida var inte fullt lika glamouröst. Hårddiskvaggorna hämtades från en HP-server om jag inte missminner mig:

Man kan väl helt enkelt säga att det är tur att jag inte designar datorer hos Apple...




© 2003 - 2022 Joacim Melin