Joacim Melin
Pappa, sysadmin, skribent, poddare, chipsentusiast.

En dag med Android 4

Om ni som har bil har fått se er bil fraktas iväg av en bilbärgare och du sedan är hänvisad till en hyrbil medan din bil står på verkstaden så kommer ni att förstå den här artikeln lite bättre. För jämförelsen jag kommer att göra mellan Android 4 på en Samsung Galaxy SII och iOS 5 på en iPhone 4S är ganska precis just så. Detta är också en subjektiv samling åsikter om vad jag tycker om Android 4 på Samsungtelefonen, och inga absoluta sanningar. Kanske finns det andra sätt att göra saker som jag klagar på, men jag har då inte hittat hur.

Man kan dra flera liknelser mellan en hyrbil och att gå från en iPhone till en Androidlur. Båda är telefoner, båda kör applikationer och på många sätt har de liknande funktioner, men ändå är det som två helt olika världar, som att jämföra Afrika med Antarktis. Precis som en hyrbil är en bil, men det är inte din bil. De har fyra hjul, en motor, ratt och så vidare, men känslan är annorlunda och det känns oftast bara fel.

Det började med att jag klantade mig och tappade min iPhone 4S i marken. Glaset bakpå telefonen krossades och måste bytas ut. Men vad ska jag då använda under tiden? Lösningen blev en Samsung Galaxy SII – en modern mobiltelefon som efter en uppdatering till Android 4 (eller tre-fyra uppdateringar snarare…) ska representera något av det bästa Android-lägret kan erbjuda. Ska man tro Google och Samsung så ska detta vara en fullvärdig konkurrent till iOS 5 och iPhone 4S, men frågar du mig så kan jag säga rakt av att så inte är fallet. Bara en sådan sak att jag måste registrera mig hos Samsung, och att jag tvingas ha ett SIM-kort i telefonen, för att ens få ladda ned uppdateringar till telefonen, förbryllar och skrämmer. Förbryllar eftersom jag inte använder 3G-anslutningen för att ladda ned uppdateringarna i fråga. Skrämmer eftersom Samsung med all säkerhet registrerar allt de kan om mitt SIM-kort.

Varken intuitivt eller instinktivt

Det första som slår mig efter en dag med Android 4 är vilket jobb Apple lagt ned på gränssnittet i iOS 5. Inte enbart designen, utan också hur mycket forskning som lagts ned på att förstå hur människan instinktivt reagerar på en viss dialogruta eller hur man knappar sig fram i undermenyer. Detta är onekligen den största anledningen till varför min 1,5-årige son på några dagar navigerade sig fram i iOS på både iPad och iPhone utan större problem.

Jag har under åren testat allt från Android 1.6 till 4.0 och även om Google lagt ned ett enormt jobb på att göra Android bättre (bara en sådan sak att de äntligen placerat OK-knappen i dialogrutan för PIN-koden på rätt ställe gillar jag, och att markera text är numera betydligt bättre, för att nämna ett par exempel) så är det svårt att bortse från hur Google åter igen har misslyckats med att göra gränssnittet bättre.

För om du tittar på iOS 5 och tanken bakom det grafiska gränssnittet, så förstår man också lite mer hur Google tänkt med gränssnittsdesignen i Android 4. För till skillnad från Apple så tycks inte Google ha studerat hur människans instinkter styr våra handlingar och reaktioner, utan istället får jag känslan av att som vanligt Google tänkt själva och låtit tekniker och designers göra upp om hur menyer, dialogrutor och sådant ska se ut och fungera. Fortfarande dras Android med problemet att ett menyval kan utföras på olika sätt beroende på var du befinner dig – vissa saker kan man radera genom att dra objektet till en papperskorg (som exempelvis en Widget på startskärmen), andra måste du trycka på menyknappen nere till vänster för att lägga till eller radera. I vissa lägen går det att dra fingret horisontellt över något för att radera det, i andra fall inte. Det finns inte ett system för detta, utan flera. Och detta är bara ett exempel på något jag hade hoppats att Google skulle fixat till Android 4.

Djupet av Googles misslyckande är dock större än bara navigationen och gränssnittsdesignen, det handlar också om att när man klickar på en knapp, en meny eller en dialogruta så känns det inte att man klickar. Jag pratar inte om taktil feedback i form av en vibration, eller ett klickljud, utan känslan av att det händer något i precis rätt ögonblick på skärmen efter ett tryck med fingret. I iOS 5 så har Apple hittat den perfekta timingen för hur det känns klockrent rätt från det att ditt finger träffar skärmen till att något händer. Ta exemplet att uppdatera inkorgen för din mail – du klickar på uppdateringsknappen men du får ingen feedback på skärmen att en uppdatering genomförs. Ingen ajax-spinner eller något annat som snurrar och visar att det faktiskt händer något. Ta exemplet att Android 4-enheten inte har kontakt med din mailserver och kollar om du har nya mail – du får inget felmeddelande eller indikation om att du inte har kontakt med mailservern. Samma sak gäller om du skickar ett mail utan att ha kontakt med mailservern.

Kortslutning i sökfabriken

Fler kortslutningar? I låsskärmen i Android 4 så visas riktigt snygga röda cirklar med olika antal missade samtal, nya mail och SMS-meddelanden också vidare. Men du kan inte klicka på eller på något sätt dra i cirkarna och på så sätt komma till listan över exempelvis missade samtal. Det enda du kan göra är att låsa upp telefonen på sedvanligt sätt, men när telefonen låsts upp så kommer du till en vanlig startskärm, inget annat. Jämför detta med att du i iOS 5 kan dra fingret över ett SMS, en Tweet eller ett missat samtal och tas dit från låsskärmen.

Gissa vilket som är bättre?

Ni vet kanske hur GPS-funktionen i iOS fungerar? När man startar en applikation som behöver använda sig av GPS:en så aktiveras funktionen, och när den inte behövs längre slås den av. I Android 4 slår man på GPS-funktionen manuellt och tre timmar senare inser man att batteriet i enheten är nere på 20-25 procent.

Jag lyssnade på ett antal podcasts i bilen idag och när jag klev ur bilen så hade jag två missade samtal och ett mottaget SMS, men av detta hörde jag inget när jag spelade podcasts från Samsungs Galaxy SII utöver att ljudet sänktes ett par sekunder. Ingen ringsignal.

Hur många program för meddelanden finns det i Android egentligen? Det finns en för SMS och MMS, en för Gmail och en för E-post (vilket tydligen inte är vad Gmail är) som hanterar e-post mot servrar som pratar IMAP eller ActiveSync. Det senare är som bekant en Microsoftstandard och Google har i sedvanlig ordning inte licensierat protokollet som exempelvis Apple gjort för iOS, utan istället har de skapat en egen implementation av ActiveSync. Detta ger den intressanta effekten att inställningar som fungerar utmärkt för ett Exchangekonto i iOS 5 inte fungerar i Android 4. När man väl får det att fungera, med till synes fel inställningar, så kan det dröja en halvtimme innan exempelvis ett mail eller en kalenderuppdatering dyker upp i en Android 4-enhet. I min iPhone 4S blir jag förvånad om det dröjer mer än 30 sekunder.

Det finns widgets du kan placera på startskärmarna, vilket är coolt. Men, och ett stort men – de står tyvärr bara för yta. Ta exemplet med en widget för ditt Twitterflöde som ingår i widgeten “Social Hub”, som jag gissar är en funktion som Samsung utvecklat själva. Du kan posta tweets och läsa tweets, men vill du svara på tweeten eller ta reda på mer om personen som twittrat så skickas du till Twitters webbgränssnitt där du dessutom tvingas logga in igen. När du läst klart får du backa tillbaka till “Social Hub” igen.

Vad händer när jag trycker på volymknapparna när skärmen är låst och avstängd? Ingenting. Vad händer när skärmen är tänd, men låst, och jag trycker på samma knappar? Ingenting. Jag måste låsa upp telefonen för att kunna slå på eller stänga av ringsignalen.

Mer specifik kritik finns också angående Samsungs Galaxy SII-telefon. Skärmen är riktigt trevlig, så länge du stannar inomhus eller sitter i bilen. Jag försökte sitta ute i solen och läsa lite mail igår och det gick inte särskilt bra. Jag fick manuellt dra upp skärmens ljusstyrka till max för att över huvudtaget se någonting alls, och det hjälper sannerligen inte att information man kanske vill ha viss koll, som exempelvis hur bra 3G-täckning man har, visas med mörkgrå staplar på svart bakgrund. Batteritiden är, som jag nämnde, usel om man slå på GPS-funktionen men också om man har en animerad bakgrundsbild påslagen. Jag säger det sistnämnda med ett visst förbehåll då jag är osäker på om den animerade bakgrundsbilden drar kraft även när telefonens skärm är släckt, men kombinationen GPS och animerad bakgrundsbild tycks inte vara en god idé. Jag laddade telefonen fullt tills igår förmiddags (och det tar lång tid att ladda batteriet) och åkte vid 10:30 in till hufvudstaden några timmar. När jag var hemma vid 15-tiden igen hade jag drygt 25 procent kvar på batteriet, och då pratar vi sparsamt surfande och tre telefonsamtal på sammanlagt en kvart.

Är det verkligt?

En scen i The Matrix har en replik av karaktären “Morpehus” där han säger nåt i stil med “What is real? Define real.” Och lite så känns det när man använder Android 4 – det känns inte som att det är på riktigt. Man klickar, trycker och försöker få ut något av sin upplevelse men det känns som att Android är mycket yta och lite innehåll.

De data som är dina egna, mail, tweets, SMS, kalendrar, kontakter, är hela tiden lite för långt ifrån där du vill att det ska finnas. Ta telefonapplikationen som exempel – du öppnar den och om du inte kan numret till personen du vill ringa, eller om personen inte finns med i loggarna över tidigare utgående eller inkommande samtal, så måste du gå ur telefonapplikationen, öppna kontaktboken (som nu inte bara innehåller dina kontakter från din Exchangeserver utan också dina kontakter från Google+, Twitter, med mera, vilket ger en adressbok som är ett par mil lång), välja personen du vill ringa och sen genomföra samtalet.

Två applikationsbutiker. Jodå – Googles egna och Samsungs egna. Det går inte att på en skala mäta hur oerhört korkat detta är, annat än att den senare är usel och en tidigare är en väldigt ojämn upplevelse där vissa kategorier har snygg grafik kopplat till sig, medan andra kategorier av applikationer i Google Play ser ut som kyrkogårdar i jämförelse.

Som summering ska jag säga detta: jag förstår varför Android-användare går till iPhone och iOS och jag förstår varför den raka motsatsen i princip aldrig händer. Användarupplevelsen i Android 4 är ett lyft jämfört med äldre versioner av Android, men Google har fortfarande inte fattat de mest grundläggande regler för hur man utformar ett gränsnitt. Man utgår från de som ska använda det, och inte utifrån de som utvecklar det.

Tillägg

En kommentar på Twitter gör gällande att många av invändningarna jag har mot Android 4 i själva verket beror på Samsungs gränssnitt TouchWiz. Jag har svårt att avgöra om det stämmer av två orsaker – dels för att jag inte sett Android 4 tidigare, och därför har jag ingen aning om hur det “kan” eller “ska” se ut.

Kärnan i problemet med Android är kanske också detta – tillverkarnas modifieringar som för mig som användare gör att jag inte längre vet vad som kommer från Google och vad som kommer från exempelvis Samsung. Måste man som vanlig konsument veta om vad som skiljer HTC från Samsungs versioner av Android 4 åt? Jag tycker inte det – och bara tanken på hur svårt Android-tillverkarna gör det för sina kunder gör att jag är glad och tacksam över att snart få använda en iOS-telefon igen.



Apple v4.0

Efter Steve Jobs död fanns det en oro från ett antal håll om hur Apple skulle klara sig utan grundaren, ledaren och visionären. Tim Cook klev in som VD kort innan Jobs gick bort, den gången permanent efter att ha gjort jobbet av och till under flera år när Jobs varit sjukskriven. Klart var redan från början att Cook inte var någon Steve Jobs – han har varken utstrålningen eller det visionära tänkandet som Jobs hade, mycket beroende på att Cook till skillnad från Jobs är en tekniker och senare chef av klassiskt snitt – skolad på IBM och senare Compaq, två företag som var så långt på skalan från vad Apple någonsin varit. Men så var det inte Cook:s insatser som visionär som efterfrågades när han började på Apple, utan istället som logistiker. Han skulle bli mannen som skapade ordning och reda i Apples produktionsapparat och på många sätt var det han som räddade Apple från konkurs som Jobs och företagets fantastiska produkter.

För de som minns Apple under John Sculleys, Michael Spindler och Gil Amelios ledning så var det ett företag som uppförde sig som många andra PC-tillverkare vi har sett dansa på gravens kant de senaste åren – Apple öste ut olika datormodeller, satsade på alla möjliga och omöjliga produkter i ett desperat försök att hitta nya marknader. Satsningarna var ofta ogenomtänkta och resultatet på marknaden blev också därefter. När Jobs återvände till Apple raderade han i princip hela produktutbudet, sparkade större delen av cheferna som låg bakom det och de som ansågs ha något mellan öronen värt att satsa på fick stanna kvar och bygga det Apple som han lämnar efter sig.

Under Jobs år vid makten blev Apple ett extremt slutet företag. De hörde av sig till oss i media när de hade något att berätta, annars var standardsvaret “inga kommentarer” när man hade turen att faktiskt få tag i någon att prata med. Under Tim Cook:s ledning är det tydligt att det första trendbrottet kommer just där, när bloggare som John Gruber på Daring Fireball bjöds in för att få se utvecklarbetan av Mountain Lion en vecka innan den släpptes till utvecklarna, rakt emot hur Apple jobbat sedan 1996/97 då pressen fick ladda ned betan som alla andra och, med risk att bryta mot NDA:er om de gjorde det med egna utvecklarkonton, dra på sig Apples vrede. Phil Schiller uttryckte det rakt och enkelt i mötet med Gruber:

We’re starting to do some things differently
Ett annat trendbrott som började visa sig redan under Jobs ledning, men som nu blir om än mer tydligt, är förutsägbarheten i Apples produktcykler. Ett nytt år innebär numera en ny iPad, en ny version av OS X, en ny iPhone och som det var i mitten på 2000-talet, en ny iPod. Apple släpar inte fötterna efter sig för att introducera ny teknik i redan befintliga produktfamiljer, men det är heller inte svårt att dra slutsatsen att företaget känner en större press från investerare att bibehålla ett högt börsvärde och att ständigt öka försäljningen – ett misslyckat kvartal med minskad försäljning har i och för sig framkallat domedagsrubriker förr, men med tanke på att Apples börsvärde nu är över 500 miljarder dollar har företaget ett betydligt större ansvar mot inte bara aktieägarna utan mot bolaget självt att fortsätta få framgångssagan Apple att tuffa på i oförminskad fart.

Ett tredje trendbrott när det gäller bolagets kommunikation är hur bolagets VD numera faktiskt kommunicerar med investerare. Om Steve Jobs ens var med på telefonkonferensen med investerare efter en kvartalsrapport så var det inte för att prata siffror, utan för att hamra in ett budskap. I övrigt var Jobs notoriskt ointresserad av att prata med ägarna av företaget – vad han anbelangade var det som att de inte existerade.

What would Steve do?

Vi ser därför ett nytt Apple. Version 4.0 av företaget om du så vill. Cook tvingas nu visa ett större förtroende för cheferna under sig och ansvaret för att komma med förslag och ideér på produkter ligger på dem. Skillnaden är att det inte längre finns en Steve Jobs som tar fram hårtorken för att några pixlar ser ut som skit eller för att en dialogruta är obegriplig. Nu ska cheferna han drev framför sig med alla till buds stående medel själva bestämma om deras produkter är bra nog, och om det är som att sätta pyromanen som chef över brandstationen vet jag inte, men Jobs styrka i detta sammanhang var just att mentalt ta avstånd från det egna företaget och istället sätta sig i kundens sits och hylla, eller dissa, en prototyp av en produkt. Vem är den personen på Apple nu?

Det lär visa sig om den nya ordningen på Apple håller efter 2012, då Apple troligen redan tvingats börja tänka på framtiden, efter planen som Jobs och den dåvarande ledningen spikat för i år. Då ska det visa sig om den nya världsordningen på Apple klarar av att fortsätta vara innovativa och vågar utmana inte bara omvärlden utan också sig själva.

Frågan som inte får ställas på Apple är ju vad Steve skulle ha gjort. Det var en direkt order från Jobs till Tim Cook, efter att Jobs sett hur Disney efter att grundaren Walt dog paralyserades under nästan tio år på grund av att personalen på Disney, från ledning till animatörer, i de lägen då de inte visste vad de skulle göra ställde just den frågan: What would Walt do?

Så nu ser vi hur Apples ledning fattar egna beslut, och kanske tar de ett litet steg närmare att bli ett lite mer “normalt” bolag, lite öppnare, lite mer tillgängliga, lite mer förutsägbara men också lite mer mänskliga. Cook har under de få månader gjort flera saker som Jobs nog aldrig skulle gjort – ge pengar till välgörenhet, öka personalrabatterna på de egna produkterna, bjuda in media till fabrikerna i Kina och nu senast slå sig för bröstet om hur många jobb Apple direkt eller indirekt skapat i USA. Jobs gillade när Apple opererade mer i tysthet, och Apple tycks vara framme vid en punkt då de, med 250 miljarder nedladdade applikationer från App Store, över en halv miljon jobb skapade enbart i USA, och med ett marknadsvärde som inget annat bolag i världen haft i modern tid, tar ett nytt avstamp in i en ny tidsålder för Apple.

Ett Apple utan Think Different, utan “One More Thing…”, och utan personkulten Steve Jobs.

Kanske är det ett bättre Apple vi har framför oss?



“Forget megahertz. We’re talking gigaflops.”

I en tid då Intel och AMD pressade upp klockfrekvenserna allt högre i sina processorer, åtminstone delvis för att kompensera för processorernas interna tillkortakommanden, så satt Apple fast med PowerPC-processorn och fick i mångt och mycket leva efter tillverkaren IBM:s agenda. Att Apple också parallellt utvecklade Mac OS X för x86-plattformen var en delvis illa dold hemlighet, men när den här annonsen producerades så var en datorprocessors klockfrekvens ett viktigt försäljningsargument.

Som Mac-ägare fick man ofta höra att ens Power Mac G4 med en 450Mhz G4-processor minsann måste vara långsammare än en PC med en Pentium III-processor på 800MHz. Så var det inte riktigt
alltid, men Apple hade enormt svårt att övertyga icke-Mac-frälsta att deras datorer faktiskt var minst lika snabba som de från Com- paq, IBM, med flera. När Power Mac G4 lanserades så tog Apple till ett nytt grepp. Datorn var inte bara just det, utan också en superdator med giga- flops-prestanda.

Låt vara att de i annonserna bland annat hade en bild på en gammal Cray, en annan superdator, och att den inbyggda Velocity Engine, eller AltiVec som det egentligen hette, som gjorde det möjligt att exekverera flera instruktioner parallellt och därmed låta program som exempelvis Adobe Photoshop bli snabbare vid påläggning av filter. Precis som med dagens processorer med flera processorkärnor, Hyper Threading, med mera, så krävdes det att applikationerna var skrivna för att stödja Velocity Engine, vilket långt ifrån alla hade.

Detta i kombination med att PowerPC-processorn var en RISC- processor, som i sin tur byggde på teorin att integrera färre instruktioner i själva processon och istället satsa på de instruktioner som oftast användes gjorde att de instruktionerna blev snabbare att exekverera. De instruktioner som inte fanns inbyggda i processorn tog å andra sidan längre tid att tugga igenom men slog man ut det över tiden var en RISC-processor snabbare än dåtides Pentium III- och Pentium 4-processorer.

Efter G5-processorn lämnade Apple PowerPC-processorn. IBM:s ovilja att ta fram snabbare, svalare och strömsnålare processorer för bland annat användning i bärbara datorer blev till sist droppen för Apple som vände sig till Intel för att styra upp läget. Förklaringen till IBM:s ovilja att samarbeta? Apple var inte en tillräckligt stor kund. Men det var då det…



Angående Bo Kaspers Orkester

En av mina mer dolda hemligheter är att jag råkar gilla Bo Kaspers Orkester. Eller snarare, det är en sorts hatkärlek, för det finns mycket att både älska och hata med denna orkester. Som musiker betraktat är de ruggigt bra, de har en känsla för sina instrument som kännetecknar en musiker som inte enbart spelar för att briljera (det finns åtskilliga sådana där ute, exempelvis trummisen Vinnie Colaiuta som bankat sönder åtskilliga plattor och koncerter med Sting under åren) utan som gör det med känsla. Tittar man på en hel platta med BKO så är det verkligen upp och ned – vissa låtar känns ihopkastade, andra är bra men det känns då som alla i bandet egentligen vill vara sångare, vill vara längst fram på scenen och vill få all uppmärksamhet.

Ta exempelvis låten “Ont” på favoriten “Vilka tror vi att vi är“, som efter det lite flamsiga albumet “Kaos” levererade i en god BKO-stil. Det finns få, om ens några, harmonier eller bitar där bas, gitarr, klaviatur eller piano bara är där. Istället ska det briljeras, varenda takt ska svänga något så in i helvete och det blir bara för mycket till slut vilket gör att texten och helheten hamnar i skymundan. Jag tycker mig höra en hammondorgel i bakgrunden som sitter som en fläskläpp men eftersom två elgitarrer gör allt vad de kan för att stjäla all uppmärksamhet så är den svår att uppfatta.

Andra låtar på samma platta, som “Bara för din skull” och “Dansa på min grav” är däremot perfekt balanserade och smärtsamt vackra. Musiken är ett komp till sången och det är just det i kombination med träffsäkra texter som det är låtarna man minns bäst. Samma sak gäller duetten mellan Bosse och Lisa Ekdahl i “Svårt att säga nej“, en rak och enkel låt som visserligen innehåller lite ackordporr men som ändå har ett klart fokus på text och sång vilket gör att det är en låt som är svår att glömma.

Efter “Vilka tror vi att vi är” kom plattan “Hund” tre år senare. Om det var BKO:s selllout till en reklamfilm med någon mobiloperatör, eller att låten i sig var så vansinnigt larvig vet jag inte, men “I samma bil” blev på något sätt mallen för hur hela plattan känns: som ett desperat försök att göra något annat när det kanske egentligen inte behövdes.

Kanske var föregångaren “Vilka tror vi att vi är” ett sista försök att klämma ut allt som gick att få ur det gamla BKO för efter det har ingenting varit sig likt längre. Lite som Kent har de övergått till trummaskiner, synthmattor och det som kändes äkta, unikt och intressant har någonstans gått förlorat i ett desperat försök att försöka vara fortsatt relevanta.



Give a damn




© 2003 - 2022 Joacim Melin