Category: Film och TV

Wes Andersons misslyckande

Wes Anderson är en regissör jag verkligen respekterar. Många av hans filmer har en närmast hypnotisk kvalitet i det att de skapar en drömvärld som är lika absurd som den är vacker och välskapad. Filmer som Fantastic Mr. Fox, The Royal Tenenbaums, The Grand Budapest Hotel och senast The French Dispatch tillhör några av mina absoluta favoritfilmer där Anderson driver med och samtidigt omfamnar kulturreferenser i kombination med musik, ett lysande manus och fantastiska skådespelarprestationer.

Men det finns en film jag aldrig riktigt förlikat mig med, en film som jag efter att nyligen sett den igen frågat mig varför den ens gjordes, och det är The Life Aquatic with Steve Zissou. Handligen är egentligen relativt enkel - den kände oceonografen Steve Zissous karriär är på glid efter att ha varit hyllad och ständigt i rampljuset under många år. Hans filmer om äventyr under vattnet drar mindre och mindre publik och till slut har Zissou problem med att dra in finanisering för att göra en sista film.

Efter att en man som mycket väl kan vara hans son stoppar in sitt arv efter sin mor som finansiering ger sig Zissous besättning av på en sista resa för att hitta den haj som tog livet av en av Zissous besättningsmedlemmar, Esteban, tillika en av Zissous närmaste vänner. I den mån han har några.

Fotot är fantastiskt, musiken vacker och skådespelarna, som till viss mån utgör Wes Andersons standarduppsättning i form av Bill Murray, Owen Wilson, Jeff Goldblum, Willem Dafoe, och Anjelica Huston gör alla ett bra jobb med sina roller. Anderson är lekfull med fotot, som exempelvis när det gäller interören i Zissous fartyg, Belafonte, som ser ut som en genomskärning av en modell av ett fartyg gjord i balsaträ, eller när handlingen utspelar sig under vatten. Kort sagt - den här filmen har i mångt och mycket alla ingredienser som en film av Wes Anderson brukar, och borde, ha. Ändå är den ett misslyckande.

Problemet med The Life Aquatic with Steve Zissou är ämnet i sig. Det är uppenbart att Steve Zissou, hans liv, yrke och besättning i mångt och mycket är baserat på Jacques Cousteau, en fransk marinofficer, regissör och oceanograf som var en pionjär inom dykning och undervattensfotografering. På sitt fartyg Calypso gjorde Cousteau ett otal resor där de filmade undervattensvärldar vilket resulterade i ett antal filmer som Cousteau vann tre Oscar och en guldpalm för. Hans arbete fick stor betydelse för populariseringen av mariobiologin och detta är kort sagt en man vars gärningar inte går att förbise, eller kanske inte ens går att skämta om.

En röd mössa

Wes Anderson tror jag inte försöker skämta om Jacques Cousteau, utan att han snarare försöker skämta om myten runt den senare. Det är väl gott nog men filmen har många problem, allt från handlingen i sig till att Anderson tycks närmast förlöjliga Jacques Cousteau när det exempelvis gäller den röda mössa som Cousteau ständigt tycktes bära när han var ute till sjöss.

Många tycks tro att den röda mössan är något Cousteau hittade på, men så är inte fallet även om han i allra högsta grad bidrog till att populärisera mössan i fråga från 70-talet och framåt. I själva verket bars den här typen av mössa av så väl dykare i den brittiska flottan som privata dykare från slutet på 1800-talet och framåt.

Foto: Fabien Cousteau.

Mössan kallades "cap comforter" av den brittiska flottan och bars av dykarna när de inte var under vattnet, kanske av bekvämlighet eller bara för att hålla sig lite varma. Genom åren har den röda mössan blivit ett signum för dykare, vilket bilden ovan visar, en bild som händelsevis är tagen av Fabien Cousteau, Jacques Cousteaus barnbarn.

Vad är sant?

Problemen med The Life Aquatic with Steve Zissou sträcker sig dock längre än att Wes Anderson gör sig lustig över en röd mössa, men mössan i fråga är en starkt bidragande orsak till problemen. Genom att konstruera handlingen runt en besättning på ett fartyg med en befälhavare i form av Zissou, som bär en röd mössa, så är det alldeles för uppenbart att Anderson baserat mycket av filmens grundpremisser på Jacques Cousteau.

Det hade väl varit okej men eftersom Anderson tar sig oerhörda mängder artistisk frihet med hur porträttet av Zissou spelas av Bill Murray så är det lätt att tro att Jacques Cousteau var ungefär som Steve Zissou: en hyfsat nonchalant kvinnokarl som trivdes minst lika bra i rampljuset som han gjorde i en dykardräkt under vattnet. Kanske var Jacques Cousteau precis just så, han var ju trots alls fransman och äventyrare varför det inte är svårt att tänka sig att han skulle uppfylla flera stereotyper som kan tillskrivas franska män.

I själva verket var Jacques Cousteau gift två gånger, äktenskap nummer ett varade i 53 år och äktenskap nummer två varade tills hans död 1997 vid 87 års ålder. Han fick fyra barn, otaliga barnbarn, producerade över 120 dokumentärfilmer, skrev mer än 50 böcker och grundade en stiftelse med miljöfokus med mer än 300000 medlemmar. Visst, efter skilsmässan från sin första hustru gifte han sig med sin älskarinna (på tal om franska stereotyper) som idag leder stiftelsen som kontrollerar arvet efter Cousteau.

Cousteaus första hustru, Simone, sägs för övrigt ha tillbringat mer tid på Cousteaus fartyg Calypso än monsieur Cousteau själv, och ska också ha varit "the brains of the operation", precis om Steve Zissous hustru i filmen.

Efter att ha sett The Life Aquatic with Steve Zissou så är det knappast det intryck man får av Jacques Cousteaus liv och gärning. Andersons film handlar ju som sagt inte om Cousteau, men genom att han bygger filmens innehåll så pass mycket på den franske legendens liv och gärning är det svårt att inte känna att Andersons hyfsat flyhänta hantering av Steve Zissous förlaga har resulterat i en film som är närmast smärtsam att se.

Filmen saknar också det tydliga och charmiga narrativ som många av andra Andersons filmer bygger på. Det känns aldrig som The Life Aquatic with Steve Zissou har en stadig bas att stå på - det är konflikter, dialogväxlingar och olika vändningar i handlingen som förklaras dåligt eller inte alls i vissa fall. Anderson brukar inte förlita sig på att något är underförstått i sina filmer - istället förklaras saker ofta tydligt och konkret vilket gör att humorn blir torr och oerhört charmig, men i The Life Aquatic with Steve Zissou finns det flera partier där man inte riktigt förstår vad som händer, eller varför.

Det hjälper inte heller att The Life Aquatic with Steve Zissou, i mitt tycke, är en ganska tråkig och bitvis rörig film. Den är kapitelbaserad i sin struktur och är på många sätt byggd enligt den mall som i princip alla Wes Andersons filmer bygger på, men den får fortfarande ses som en av hans svagare i en annars fantastisk karriär.

Att Wes Anderson dedikerat filmen till Jacques Cousteau är givetvis en fin gest, men det är också en smula talande att så fort Cousteau eller hans familj nämns i kommentarsspåret är ljudet ersatt av ett pipande - kanske blev inte Cousteaus familj särskilt glada över filmen?

Man ska nämligen ha klart för sig att Jacques Cousteau inte är vilken kändis som helst - han är närmast betraktad som ett nationalhelgon i Frankrike. Åtskilliga medaljer och hederstitlar har delats ut till honom genom åren, gator i hemstaden bär hans namn och ett annat franskt, fortfarande levande, nationalhelgon i form av Jean-Michel Jarre släppte 1990 (drygt tre år efter Jacques Cousteaus död) albumet En attendant Cousteau, eller "Waiting for Cousteau", som en hyllning till Jacques Cousteau. Bland annat.

Kanske skulle Wes Anderson valt ett annat ämne för en film än detta. Många av hans lågmälda men ändå fantastiskt underhållande och gripande filmer tillhör som sagt mina favoriter, och jag hoppas hans karriär fortsätter i många år till.

Rutger Hauer går ur tiden

Skådespelaren Rutger Hauer har lämnat oss. Efter "en tids sjukdom", vilket brukar betyda cancer, så tog han farväl av jordelivet vid 75 års ålder den 19 juli.

När jag tillsammans med vad som såg ut att vara ett tusental till som hastigast fick träffa honom på Science Fiction-mässan i Sollentuna år 2002 så såg han ganska sliten ut redan då när han satt och poserade för bilder och skrev autografer samtidigt som han kedjerökte vid ett bord. Jag tyckte det var lite smått tragiskt att han skulle decimeras till ett resande cirkussällskap ihop med andra birollsinnehavare som var där men han fick på sätt och vis sin revanch några år senare med roller som exempelvis en korrupt kardinal i Sin City och en minst lika korrupt företagshaj i Batman Begins.

Givetvis minns alla Rutger Hauer för sin roll som Roy Batty i Blade Runner från 1982 men jag har ett annat, minst lika starkt, minne av honom och det är som liftaren i filmen med samma namn från 1985 där han ägnar sig åt att ha ihjäl folk åt höger och vänster. Han skrämde bokstavligen talat skiten ur mig i den filmen och i en senare film, Blind Fury, spelade han en blind rättskipare som det inte gick att inte bli förtjust i. Hans roll som stenhårde Harley Stone i kalkonen Split Second från 1992 kan man förlåta honom för - filmen hade en ganska intressant scenografi i ett översvämmat London någonstans i en nära framtid men i övrigt fanns det lite att bli glad över.

Alla skådespelare har haft toppar och dalar, det är det inget snack om, och även om Rutger Hauer hade otur ibland med de roller han valde, eller fick, spela så är det de riktigt bra insatserna som jag minns honom bäst för.

Slutligen - scenen vi minns honom bäst för, ackompanjerad av Vangelis fantastiska musik.

Ruttna rötter

Det finns tv-serier, och sen finns det tv-serier. I den tidigare kategorin hittar vi sitcoms och andra former av rapp underhållning man egentligen inte behöver lägga allt för mycket energi på att hänga med. I den senare kategorin hittar vi tv-serier som bryter ny mark, revolutionerar mediet och som har bra manus, bra regissörer, bra skådespelare, ordentliga budgetar och en gemensam respekt för materialet.

Alla inblandade i ger allt och skänker en trovärdighet till projektet som gör att inte en minut i ett avsnitt har några svaga punkter. Exempel på detta är från senare (och tidigare) år är Boardwalk Empire, Mad Men, första säsongen av Twin Peaks, True Detective, Bron, första säsongen av Walking Dead, Sherlock, House of Cards, och så vidare. TV-serier som håller måttet hela vägen, vars handling inte flippar ut när manusförfattarna börjar få slut på ideér. TV-serier där skådespelarna verkligen köper det material de ska vara med och skapa på film, där handlingen inte har oerhörda logiska luckor, och så vidare.

Den svenska TV-serien Jordskott har blivit något av en succé. Den har hyllats av olika anledningar men efter fyra avsnitt kunde jag i princip lista ut hur första säsongen skulle sluta, och resan till det tionde och sista avsnittet blev mest en plågsam upplevelse där jag satt med min iPhone i ena handen och slökollade Twitter eller min Mail i väntan på att något skulle hända som tog tag i mig.

Det största problemet med Jordskott är inte det riktigt dåliga manuset som seriens skapare och "konceptuelle regissör" skrivit - ett manus som känns som en dålig karbonkopia av Twin Peaks blandat med lite inslag av tomtar och troll. De logiska luckorna är så många så det går inte att räkna upp alla här, men det finns gott om saker i handlingen som bara inte fungerar, trådar som inte knyts ihop och närmast larviga inslag som man mest skrattar åt.

Kjell Häglund summerar det bra i en artikel på TVDags:

Men det mest störande är svårigheten att tro på den lilla skogsbruksorten Silverhöjds plats i verklighetens samtid och samhälle, vilket egentligen är en förutsättning för storyn.

Det jag har allra svårast för är hur en extrem, världssensationell parasitsjukdom uppenbarligen behandlats och forskats på av en enda ensam läkare på det lilla lokala sjukhuset – under tio års tid.

Och att inte Moa Gammels huvudrollspolisutredare, när det gäller hennes egen dotter, själv larmar högre sjukhusinstanser i Stockholm.

Det största problemet med Jordskott är skådespelarnas insatser. Inte alla skådespelare, men de flesta.

De tar inte jobbet på allvar - de läser sitt istället manus rakt upp och ned. Som skådespelare måste man tro på det manus man ska spela upp - oavsett om handlingen utspelar sig på månen eller i den svenska urskogen måste man köpa det eller hoppa av projektet. Det är vad skådespeleri går ut på och med ett ytterst fåtal undantag är det ingen i skådespelarensemblén som tycks vara särskilt intresserade av att skådespela.

Det amerikanska uttrycket phoning it in har aldrig varit mer passande.

Särskilt talande är Moa Gammels rollprestation som mamma där hon just försöker spela en mamma, men det fungerar inte. Man måste kanske vara förälder själv för att fatta det, men hade min dotter återvänt efter sju års frånvaro hade jag knappast lämnat henne ensam i ett stort hus i flera timmar.

Att dottern till slut väljer att bli ett med naturen (om ordvitsen ursäktas) och mamman mest verkar acceptera att det är så det får bli är minst lika obegripligt. Visst, hon kanske hade funnit sig i att dottern nu tillhörde naturen snarare än den mänskliga världen efter alla de år hon varit borta, och slutscenen var vackert filmad - inget snack om det - men det hela gick lite för enkelt.

De gyllene undantagen finns hos Peter Andersson i rollen som Gustaf Borén, Lia Boysen som Gerda Gunnarsson, Henrik Knutsson som Niklas Gunnarsson och Happy Jankell som Esmeralda. Richard Forsgren i rollen som Tom Aronsson gör också ett helt okej jobb men det är något som saknas där, något som inte riktigt går att sätta fingret på.

Kanske ligger en hel del av skulden hos regissören och tillika manusförfattaren, Henrik Björn. Han borde haft vett att anlita en erfaren regissör som kunnat få lite distans till materialet och identifiera alla de luckor i manuset som finns. Det blir extra komiskt när manuset säger emot sig självt, som i den sista episoden när den extremt onödige rikskriminalaren stolpar in på polisstationen och tar kommandot över allt och alla. De lokala poliserna försvarar huvudkaraktären och tillika polisen Eva Thörnblad med orden "Vi hade aldrig kommit så här långt med fallet utan henne" och framställer henne som ovärderlig när hon i själva verket egentligen inte bidragit med ett enda vettigt beslut i serien, och när man som tittare hajar till och säger "vad fan pratar de om?" rakt ut så är det underligt att Henrik Björn inte sett detta själv.

Det som tycks rädda Jordskott från att bli totalt arkebuserat är snygga effekter, bitvis läckert filmade scener och någon sorts mystik som byggs upp under de 4-5 första avsnitten innan allt spårar ur totalt med troll och andra väsen.

"Näcken" eller vem det nu var de fiskade upp ur reningsverket var ett bra exempel på något vi aldrig hade behövt få en förklaring till - det var obehagligt snyggt när denne flöt förbi barnen som satt och metade på en brygga och det var ganska häftigt när liket efter samma varelse visade sig ha förvandlats till en geleaktig vätska och flöt ut i obduktionsrummet när liksäcken öppnades.

Vi hade inte behövt veta mer, utan det det hjälpte istället till att bygga på mystiken som fanns i serien. Istället skulle en ny varelse födas upp, men syftet med förklarades, som så mycket annat, aldrig.

Jordskott hade fungerat om det hade varit något som fanns ute i skogen och som tog barnen och ställde till med djävelstyg i största allmänhet.

Ungefär som Twin Peaks. Och lite som X Files.

Det, och kompetent regi och engagerade skådespelare, hade räckt riktigt långt.