Category: Musik

Andrew Fletcher har lämnat oss

Det kom plötsligt, och det kom oväntat. Precis som när Florian Schneider lämnade oss för (nästan på dagen) två år sedan möttes beskedet att Andrew 'Fletch' Fletcher har avlidit vid en ålder av 60 år med chock och bestörtning. Orsaken till Fletchers död uppges vara "naturliga orsaker".

Fletcher var en av grundarna till Depeche Mode. Tillsammans med Vince Clarke startade han bandet Composion of Sound till vilket snart Martin Gore rekryterades. Kort där efter blev också Dave Gahan inplockad i bandet som sångare och frontman och bandet hade då bytt namn till Depeche Mode.

Resten av historien gällande Depeche Mode är vid det här laget välkänd - Clarke hoppade av efter ett år och ersattes 1982-83 av Alan Wilder som stannade kvar till 1995. Sedan dess har bandet varit trenne pojkar från förorten Basildon som i medvind och motvind lyckats fortsätta släppa musik som efter albumet Ultra från 1997 blivit allt mer plattare och ointressant för varje album som lanserats. Det sista livstecknet från bandet kom 2017 i form av Spirit som akompanjerades av en efterföljande världsturné. Efter detta har Gahan och Gore ägnat sig åt diverse sidoprojekt, men från Fletcher har det varit tyst.

Kanske har sidoprojekten varit ett sätt för de två övriga herrarna att sysselsätta sig i väntan på... något? Kanske var Fletcher sjuk, kanske kämpade han med ännu en depression som återkommande våldsgästade hans inre, eller så hade de bara inte lust att göra ett album till ihop. Efter över 40 år tillsammans är det inte helt svårt att förstå.

Sedan nyheten om Fletchers bortgång blev känd har han, som sig bör, hyllats och sörjts i både traditionella nyhetsmedier och sociala dito. Han har tackats för den fanastiska musik som Depeche Mode producerat genom åren och han har hyllats för att vara den fantastiska keybordspelaren i bandet. Någon förvirrad själ trodde till och med att han stod bakom "bandets unika och fantastiska sound", men det visade sig snart att personen i fråga förväxlat Fletcher med Alan Wilder.

Man ska inte underdriva Fletchers betydelse för Depeche Mode. Han var bandets manager och i praktiken den person som den introverte Martin Gore kommunicerade genom när det var något jobbigt som låtskrivaren ville ta upp med resten av bandet. Han medlade i interna konflikter, som den mellan Gore och Gahan när den senare ville börja skriva låtar till Depeche Modes framtida plattor efter 2001 års Exciter, vilket Gore inte var så pigg på. Gahan hotade med att lämna bandet för gott om han inte fick sin vilja fram och genom Fletchers skickliga förhandlande kunde bandet fortsätta släppa sina plattor.

Heder där heder sig bör, dock. Fletcher hade i princip ingenting med att skriva, komponera, spela in, mixa eller producera Depeche Modes musik. Han var för det mesta frånvarande i studion under bandets storhetstid (1987-1995) och när Wilder hoppade av bandet och Gahan var på väg att knarka ihjäl sig fick han sitta i studion dagligen med resterna av Depeche Mode för att se till att något blev gjort. Detta" något" resulterade för övrigt i det fantastiska albumet Ultra från 1997.

Fletcher hade under flera år en mikrofon placerade vid sin synth under bandets livespelningar men ljudet från mikrofonen var antingen lågt eller helt avstängt, och de få tangenter han behövde trycka på under en koncert kunde enkelt ha hanterats av en sequencer. Den enda anledningen till att han skulle ha något att spela var för att han skulle ha något att göra på scen, och när Fletcher hoppade av bandets episka turné 1993-94 på grund av en djup depression så fick bandets assistent Daryl Bamonte hoppa in i Fletchers ställe. Alan Wilder fick jobbet att lära upp Bamonte, som knappt hade spelat keyboard i sitt liv:

While everyone else was sunning themselves on the beach and enjoying a well-earned rest, Daryl and I spent a week cooped up in a hotel room in Hawaii where I taught him the entire set. He subsequently played it perfectly for the rest of the tour - pretty good eh, considering he'd hardly ever played a keyboard before in his life.

Fletcher drog inte jämnt med Wilder och den tidigare var en bidragande orsak till att den senare tröttnade och lämnade bandet den första juli 1995. Med Wilder försvann också gruppens unika sound och musikaliska drivkraft och när Fletcher i en intervju sa att han "inte tänkte göra fler plattor med Wilder" så framstod det en aning löjeväckande med tanke på att Fletcher inte hade någonting att göra med musiken. Kanske trodde han att han hade det, eller så ville han inte framstå som att han inte hade det.

Andrew Fletcher var nämligen den del av Depeche Mode som inte handlade om musiken. Han hanterade gruppdynamiken och affärerna och utan Fletcher hade det inte funnits ett Depeche Mode. Så enkelt är det, och för det ska han ha heder och minnas för sin karriär.

Andrew Fletcher efterlämnar hustru och två barn, och till skillnad från övriga kvarvarande (och före-detta medlemmar i form av Wilder) gifte han sig med sin ungdomskärlek och var fortsatt gift med samma kvinna till sin död, vilket i sig är en prestation värd att nämna.

Florian Schneider har lämnat oss

En av musikvärldens giganter, kanske lite i skymundan tack vare robotar, cyklar och ett berg av elektroniska instrument, har somnat in.

Vissa har säkert ingen aning om vem denne man är, medan andra mycket väl vet att han är en av de två ursprungliga medlemmarna av Kraftwerk tillsammans med Ralf Hütter. Florian Schneiders bidrag hörs kanske mest i början av Kraftwerks karriär där han kombinerade elektroniska instrument med sin tvärflöjt, vilket särskilt hörs på Kraftwerks debutalbum Autobahn där där hans flöjt hörs i det avslutande spåret Morgenspaziergang (morgonpromenad). Schneider ägnade också mycket tid och energi till att utveckla en vocoder för att kunna framställa de robotröster som hörs på flera av Kraftwerks plattor, långt innan detta gjordes möjligt med datorer och samplers.

Florian Schneider var till skillnad från Ralf Hütter en person som aldrig verkade ha långt till skratt, eller åtminstone ett finurligt leende, vilket kanske var därför många gillade honom mest i bandet.

Florian Schneider lämnade Kraftwerk 2008. Han blev 73 år efter sin kamp mot cancer. Hans sista musikaliska bidrag till världen blev låten Stop Plastic Pollution som han gjorde tillsammans med Dan Lacksman och Uwe Schmidt (som gjorde ett antal fantastiska Kraftwerk-covers under artistnamnet Señor Coconut).

Kent

Det började med en person som hette Frank. Eller om det egentligen handlade om en dank. Jag vet inte riktigt, men året var 1995 och min kompis Peter, som var oerhört musikintresserad, hade spanat in ett nytt svenskt band vid namn Kent som visades en hel del på bland annat Z-TV som på den tiden var en ganska trevlig och relevant TV-kanal.

Jag hörde debutplattan, som var döpt efter bandet, och vissa spår fastnade. Andra plattan, vars namn jag till denna dag inte kan bry mig om att ens ta reda på namnet på, lät... krystad. Den lät lite som andra svenska band från den perioden (Jumper, med flera) lät. Det var väldigt finurliga låtnamn, väldigt finurliga texter och det var väldigt genomtänkt.

Ungefär som Pearl Jams andra platta, VS - en tröttare upprepning på något man redan hörde med Ten.

Jag hade i princip avskrivit Kent, men så kom det svåra tredje albumet: Isola.

Det var uppenbart att bandet hade mognat. Låtarna var betydligt mer intressanta, välgjorda och hade ett djup som jag aldrig hade hört hos Kent tidigare. Det var inte bara en bra och bitvis smärtsamt vacker platta, utan också en platta som jag respekterade.

Samlar tankar till försvar
på min bäddade säng
gör jag en plan

Med rakat huvud
står jag klar
på frivilliga ben

Vad var det?
Är det dags att ge sig av?

De hade å andra sidan kunnat utelämna låten Bianca, men det må väl vara hänt.

Efter Isola följde flera bra plattor men det fanns också plattor som hade både toppar och dalar.

Hagnesta Hill var en närmast perfekt platta, och då menar jag verkligen perfekt. Isola hade gett bandet ett nytt avstamp in i ett mörkare sound med mer komplicerade kompositioner utan att det för den sakens skull blev ett djävla navelskådande av det hela.

Sen blev det lite blaha igen med Vapen & Ammunition, som visserligen har oerhört vackra låtar som vrider om ens hjärta som det vore en disktrasa, men det finns också spår som jag hoppar över.

År 2005 var det dags för vad som i mitt tycke är Kents magnum opus. Den perfekta plattan, bandets höjdpunkt och en sådan urladdning så att inget annat bandet gjort före eller efter har kommit ens i närheten.

Jag pratar givetvis om Du & jag döden.

Kent hade på förhand utlovat sitt mörkaste album någonsin, och de höll sitt löfte så det bara visslade om det. Du och jag döden är på många sätt en uppgörelse med hur det är att vara tonåring i en mindre ort utanför Stockholm. Kanske Eskilstuna, kanske Gnesta. Det spelar ingen roll egentligen - det var en platta som talade till så oerhört många just därför att denna platta beskriver så in i detalj hur jävla ont det kunde göra när man var ensam efter ännu en fredagskväll.

Låtar som Järnspöken och Klåparen blir oerhört smärtsamma inre resor tillbaka till 80-talets fritidsgårdar på fredagskvällen när man, åter igen, går hem ensam efter diskot utan att någon velat dansa med dig eller ens sett dig.

Och så blinkar det till
Gröna, röda, gula ljus
Du var på nålar när du kom
Med ditt insmugglade rus

Och så släcker dom ner, för en sista stilla chans
Och allting svartnar i panik när du ser att alla redan har en dans
Och allt är som förut

Denna första refräng beskriver så exakt hur det var att vara 15-åring på en mindre ort. Man smugglade in nåt lite starkt att hälla i sig inne på fritidsgården eller i folkparken för att våga vara lite coolare än man egentligen var. Billiga ljusriggar inne på diskoteket blinkade grönt, rött och gult och sedan släcks det ner för en tryckare (sannolikt Europe:s Carrie...) och man får panik.

Alla har redan någon att dansa med. Alla förutom du.

Och så blinkar det till
Och dom tänder alla ljus
Och du var ensam när du kom, nu har magin brunnit ut
Och så släcker dom ner
Alla skyltar alla ljus
Och när parken ligger tom, inser du att din kväll just tagit slut
Och allting är som förut

Fredagskvällen i folkparken tog slut där. Man har varit så på helspänn så tiden bara flugit förbi, och sen går man hem.

Ensam.

De coola killarna och tjejerna har dragit vidare till en fest hemma hos nån där det är FF men man är inte bjuden.

Och så blinkar det till
Och dom tänder alla ljus
Du var ensam när du kom
Och du är lika ensam nu
Och så släcker dom ner alla gator alla hus
Och när staden ligger tom inser du
Att det är så ditt liv ser ut
Och allting är som förut

Så man går hem och lägger sig - skorna är lite småblöta av daggen i gräset, kläderna luktar svett och Carl Lagerfelds rakvatten och man har som vanligt svårt att somna men till slut så gör man det ändå, för man är på sätt och vis ganska van vid att varje fredagkväll slutar så här.

Man kanske var en klåpare, eller så var man det inte, men just där och då hade man ingen aning om att det nog skulle ordna sig till slut ändå.

Ingen av Kents låtar har träffat så i hjärtat på mig som just den här låten. Hela plattan är svårsmält att lyssna på en och samma gång, men orkar man med det så blir man inte besviken.

Nu, elva år senare, ska Kent lägga av. Den sista platta jag köpte med Kent var Tillbaka till samtiden, som kom två år efter Du & jag döden, var en uppvisning i höga berg och djupa dalar. Det skulle låta syntigt och lite mer poppigt kanske men det blev mest ganska platt. Sedan dess har jag inte lyssnat på en enda ny låt med Kent, och det är kanske lika bra.

Minnet av det som var riktigt bra består ändå, och för det ska Kent ha all heder.