Joacim Melin
Pappa, sysadmin, skribent, poddare, chipsentusiast.

Andrew Fletcher har lämnat oss

Det kom plötsligt, och det kom oväntat. Precis som när Florian Schneider lämnade oss för (nästan på dagen) två år sedan möttes beskedet att Andrew 'Fletch' Fletcher har avlidit vid en ålder av 60 år med chock och bestörtning. Orsaken till Fletchers död uppges vara "naturliga orsaker".

Fletcher var en av grundarna till Depeche Mode. Tillsammans med Vince Clarke startade han bandet Composion of Sound till vilket snart Martin Gore rekryterades. Kort där efter blev också Dave Gahan inplockad i bandet som sångare och frontman och bandet hade då bytt namn till Depeche Mode.

Resten av historien gällande Depeche Mode är vid det här laget välkänd - Clarke hoppade av efter ett år och ersattes 1982-83 av Alan Wilder som stannade kvar till 1995. Sedan dess har bandet varit trenne pojkar från förorten Basildon som i medvind och motvind lyckats fortsätta släppa musik som efter albumet Ultra från 1997 blivit allt mer plattare och ointressant för varje album som lanserats. Det sista livstecknet från bandet kom 2017 i form av Spirit som akompanjerades av en efterföljande världsturné. Efter detta har Gahan och Gore ägnat sig åt diverse sidoprojekt, men från Fletcher har det varit tyst.

Kanske har sidoprojekten varit ett sätt för de två övriga herrarna att sysselsätta sig i väntan på... något? Kanske var Fletcher sjuk, kanske kämpade han med ännu en depression som återkommande våldsgästade hans inre, eller så hade de bara inte lust att göra ett album till ihop. Efter över 40 år tillsammans är det inte helt svårt att förstå.

Sedan nyheten om Fletchers bortgång blev känd har han, som sig bör, hyllats och sörjts i både traditionella nyhetsmedier och sociala dito. Han har tackats för den fanastiska musik som Depeche Mode producerat genom åren och han har hyllats för att vara den fantastiska keybordspelaren i bandet. Någon förvirrad själ trodde till och med att han stod bakom "bandets unika och fantastiska sound", men det visade sig snart att personen i fråga förväxlat Fletcher med Alan Wilder.

Man ska inte underdriva Fletchers betydelse för Depeche Mode. Han var bandets manager och i praktiken den person som den introverte Martin Gore kommunicerade genom när det var något jobbigt som låtskrivaren ville ta upp med resten av bandet. Han medlade i interna konflikter, som den mellan Gore och Gahan när den senare ville börja skriva låtar till Depeche Modes framtida plattor efter 2001 års Exciter, vilket Gore inte var så pigg på. Gahan hotade med att lämna bandet för gott om han inte fick sin vilja fram och genom Fletchers skickliga förhandlande kunde bandet fortsätta släppa sina plattor.

Heder där heder sig bör, dock. Fletcher hade i princip ingenting med att skriva, komponera, spela in, mixa eller producera Depeche Modes musik. Han var för det mesta frånvarande i studion under bandets storhetstid (1987-1995) och när Wilder hoppade av bandet och Gahan var på väg att knarka ihjäl sig fick han sitta i studion dagligen med resterna av Depeche Mode för att se till att något blev gjort. Detta" något" resulterade för övrigt i det fantastiska albumet Ultra från 1997.

Fletcher hade under flera år en mikrofon placerade vid sin synth under bandets livespelningar men ljudet från mikrofonen var antingen lågt eller helt avstängt, och de få tangenter han behövde trycka på under en koncert kunde enkelt ha hanterats av en sequencer. Den enda anledningen till att han skulle ha något att spela var för att han skulle ha något att göra på scen, och när Fletcher hoppade av bandets episka turné 1993-94 på grund av en djup depression så fick bandets assistent Daryl Bamonte hoppa in i Fletchers ställe. Alan Wilder fick jobbet att lära upp Bamonte, som knappt hade spelat keyboard i sitt liv:

While everyone else was sunning themselves on the beach and enjoying a well-earned rest, Daryl and I spent a week cooped up in a hotel room in Hawaii where I taught him the entire set. He subsequently played it perfectly for the rest of the tour - pretty good eh, considering he'd hardly ever played a keyboard before in his life.

Fletcher drog inte jämnt med Wilder och den tidigare var en bidragande orsak till att den senare tröttnade och lämnade bandet den första juli 1995. Med Wilder försvann också gruppens unika sound och musikaliska drivkraft och när Fletcher i en intervju sa att han "inte tänkte göra fler plattor med Wilder" så framstod det en aning löjeväckande med tanke på att Fletcher inte hade någonting att göra med musiken. Kanske trodde han att han hade det, eller så ville han inte framstå som att han inte hade det.

Andrew Fletcher var nämligen den del av Depeche Mode som inte handlade om musiken. Han hanterade gruppdynamiken och affärerna och utan Fletcher hade det inte funnits ett Depeche Mode. Så enkelt är det, och för det ska han ha heder och minnas för sin karriär.

Andrew Fletcher efterlämnar hustru och två barn, och till skillnad från övriga kvarvarande (och före-detta medlemmar i form av Wilder) gifte han sig med sin ungdomskärlek och var fortsatt gift med samma kvinna till sin död, vilket i sig är en prestation värd att nämna.



Digital ordning!

Jag har bestämt mig, brukar det ju heta. Men faktiskt. När jag flyttade till mitt radhus hade jag en idé om att jag varken skulle ha CD-skivor eller DVD-dito framme. Allt skulle ligga på en server och jag skulle köra allt digitalt via dator eller annan väg.

Men som vanligt så blir det inte alltid som man tänkt sig. Den RAID-burk med två 500GB hårddiskar lät något så sjukt mycket så jag kunde inte ha kvar den. Och utan 1TB disk kan jag inte digitalisera alla mina DVD:er till filservern.

Men…

Nu är det dags:

Från detta...

... till detta:

Ordning och reda. Lådan ovan är en av tre kartonger med CD-skivor. Jag vet inte ens hur många skivor jag har, och jag vågar knappt räkna.

Under dagen och kvällen har jag importerat ytterligare ett femtiotal skivor som av en eller annan anledning fallit bort ur min digitala musiksamling.

(… och nej, jag har ingen aning om vad jag ska rösta på den kommande söndagen…)



Sting topp tre

Sting är en artist som jag först fastnade för i början på 90-talet när han släppte plattan Ten Summoners Tales. Numera kan jag inte säga att jag är så särskilt förtjust i vad den här mannen släpper på skiva, då hans sista riktigt bra platta var just den nyss nämnda Ten Summoners Tales, bortsett från liveplattan All This Time som kom i November 2001 (enligt uppgift inspelad 11:e September samma år). Hans senaste skiva vet jag inte ens vad den heter då jag inte hört något annat än singelspåret från den, som jag inte heller vet vad det heter. Men det sög. Verkligen. (Allt är nog egentligen Kippers fel. Han gillar syntar, loopar och annat och jag skyller allt på honom tills vidare då han står som producerat av de senaste plattorna med Sting...)

The Soul Cages

Min absoluta favoritplatta med Sting är The Soul Cages. Detta är också hans mörkaste skiva, skriven och inspelad efter att hans båda föräldrar gått bort en kort tid efter varandra och efter att han drabbats av total skrivkramp. På flera ställen på skivan talas det om en fader, troligen hans egen, och bortsett från spåret All This Time som känns rätt larvig i sammanhanget och som också var den enda singel som släpptes från The Soul Cages så är detta en helt otrolig skiva. Han har aldrig gjort något liknande igen och det är lite svårt att veta om han över huvudtaget är stolk över skivan eller inte då han tycktes befinna sig i ett rätt så förvirrat tillstånd när han gjorde den.

Det finns, förutom en Unplugged-inspelning från MTV (åtminstine utgiven på VHS) och en LaserDisc som jag som hastigast såg på Mega Skivakademin runt 1992 (men inte köpte, vilket jag ångrar än idag) inga liveinspelningar från den här skivan vad jag lyckats hitta. Vissa av spåren har letat sig in på exempelvis All this time (där givetvis hatobjektet med samma namn är med och den hör liksom inte hemma där heller) och under koncerterna i Sverige, som jag såg varenda en från 1994 fram till hans spelning på ett regnigt Skansen 2002(?) (där han körde samma set som på turnen året innan) var det sällan någon av låtarna som var med.

Men skivan är som sagt inget att skämmas för. Den är helt enkelt otroligt bra. Dessutom är den också den enda studioplatta som Sting släppt där hans ansikte inte pryder omslaget. Bara en sådan sak.

...nothing like the sun

När ...Nothing like the sun släpptes så hade Sting långt hår, hängde en del i regnskogarna bland urbefolkningen (hans giftemål med Trudy Styler finns ganska noga beskrivet i hans självbiografi Broken Music och förutom att det just utspelade sig mitt ute i djungeln så är det tveksamt om det är juridiskt bindande 🙂 ) och var världens stora samvete.

Han gjorde en del taffliga filmroller också (Vem minns honom inte i Dune? Jisses! Hans roll som en liten djävul i Brimstone & Treacle, där för övrigt låten I burn for you av Sting, inspelad av The Police förekom, ska han dock ha beröm för. Både låten och skådespelarinsatsen alltså) och som skiva betraktat så är ...nothing like the sun en aning splittrad. Spår som We'll be togeher hoppar jag instinktivt över utan att ens tänka på det, medan texten till Rock Steady är vad som räddar låten.

Men sen finns det spår som covern av Jimi Hendrix Little Wing, Sister Moon med Branford Marsalis lysande saxofonspel, The Secret Marriage som sägs handla om just Sting och Trudy Stylers lite annorlunda bröllopsceremoni, som gör skivan så otroligt bra. I stort sett är detta en riktigt riktigt bra skiva och den näst-bästa han någonsin gjort.

All This Time

Han är inte helt generös med livematerial på skiva, även om live-dubbeln från 86-87 nångång, Bring on the night, är riktigt trevlig (trots att de stuvat om låtarna i fel ordning jämfört med hur de faktiskt spelades live). All this time spelades enligt uppgift in den 11:e September 2001. Spelningen genomfördes trots att de precis fått reda på vad som hänt (andra uppgifter talar om att de väntade till dagen efteråt. Någon som vet?) och hur det än är med den saken så är den här plattan, förutom förekomsten av All this time, sjukt bra.

De flesta av hans riktigt bra låtar är med och detta är en idealisk skiva att slänga på om man vill ligga och slappna av eller bara ha det lugnt hemma. Jag kan å andra sidan irritera mig över att Every Breath you take rivs av lite väl hastigt (plus att den spelas aningen för fort) och att If I ever loose my faith in you även den spelas för fort av det annars kompetenta bandet.

Favoritspåret från skivan måste ändå nämnas särskilt. Dienda skrevs egentligen av jazzpianisten Kenny Kirkland som spelade tillsammans med Sting i flera omgångar, först på 80-talet när The Dream of the Blue Turtles spelades in och sen över ...nothing but the sun och på cirka hälften av The Soul Cages där sedan David Sancious, som jag tror har bland de största paret händer jag någonsin sett, tog vid. Sancious hängde i sin tur med över Ten Summoners Tales och hoppade, enligt ryktet i vredesmod, av kompbandet lagom till att Mercury Falling skulle spelas in då Kenny Kirkland var tillbaka. Kirkland avled dock den 12:e November 1998 av en överdos av Heroin. Kirkland var narkoman sedan många år tillbaka, vilket är mycket tragiskt med tanke på att han inte bara var ett geni vid pianot utan också hade humor. En minneskoncert hölls också i December 1998 där bland annat Sting och Branford Marsalis var med och spelade.

Det skulle senare visa sig att Kirkland också var en mycket bra kompositör. Dienda hade ingen text, utan den skrev Sting, vilket han gjorde extremt bra och den är också en av de bättre låtar Sting någonsin satt på skiva.



Fyra små farbröder

Årets första koncert var med ett band som jag är väldigt kluven till. Kraftwerk gör sina första riktiga turne sedan 1991, vilket var året då de besökte Sverige senast. Cirkus är utsålt i dagarna tre och Åsa och jag har släpat oss dit för att se om gubbarna håller måttet.

Och det är lite bitterljuvt. Sedan jag såg dem 1991 har två bandmedlemmar bytts ut ännu en gång. De verkar inte ens ha bemödat sig med att uppdatera ett av robotarnas huvuden då en av de två nytillkomna medlemmarna sägs vara en ersättare.

Ralf Hutter spelar en del live, sjunger en del och han ser faktiskt ut att ha roligt bitvis. Men då och då slinter han lite grann på sitt keyboard och det låter lite hawaii om det hela. Oinspererat, kanske lite slarvigt.

De fyra har annars ett litet bord var med varsin notebook och jag slås direkt av hur vanliga de framstår som nu, när de för över tio år sedan släpade med sig busslaster med mer eller mindre hemlig utrustning från Dusseldorf.

Hutter svänger lite på häcken och de två andra, som vi inte ens får veta namnen på, rör på sig lite då och då. Florian Schneider kunde lika gärna varit en docka de burit in för han rör sig bannemig inte många millimeter på 2,5 timmar.

Slutbetyget blir godkänt. Det här var ändå roligt men man märker en väldig konrast mellan det gamla materialet från 70- och 80-talet och de få nya alster som spelades ikväll (Expo 2000 och min absoluta hatlåt, Vitamine). Eller som Nils Hansson skriver i DN : "Det är som om de har lagt så mycket krut på att hela tiden uppdatera sina gamla klassiker att de inte har haft någon kraft kvar till att skapa nya."

Klart är dock att jag och Åsa upplevt något vi kanske aldrig får uppleva igen - en koncert med Kraftwerk




© 2003 - 2022 Joacim Melin