Joacim Melin
Pappa, sysadmin, skribent, poddare, chipsentusiast.

Mina Sparcstation 5-maskiner

Jag bestämde mig för att göra något med båda mina Sparcstation-maskiner. Jag har två av dem, en 170MHz och en 110Mhz, och 110Mhz-versionen kan köra nästan vad som helst: Linux, Openstep, Solaris, bsd, you name it. Men 170Mhz-modellen är något av en bastard i modellfamiljen.

Anledningen till att så är fallet är för att denna modell och endast denna modell i Sparcstation 5-serien har en Turbosparc tillverkad av Fujitsu som körs i 170MHz, att jämföras med de tre andra versionerna som kör den klassiska Hypersparc-processorn på 70, 85 och 110 MHz. Nu kan du fråga "varför bry sig om den här gamla hårdvaran? Skaffa en snabb dator och glöm dessa gamla SPARCstationer!" Och det är sant att de är gamla men de är också VÄLDIGT robusta och verkar aldrig gå sönder. Och de är också fortfarande tillräckligt snabba för att ta hand om några av de saker jag behöver ta hand om.

Två andra stora anledningar till att jag använder dessa gamla boxar är att de inte dels genererar lika mycket värme som mina PC-servrar (och värme är ett stort problem här på sommaren - jag verkar alltid förlora minst en hårddisk under juli månad värme oavsett hur mycket fläktar och kyla jag installerar i servrarna och i mitt serverrum och jag är trött på det) och dels mitt stora intresse för att använda gammal hårdvara för att göra nya saker. Vad jag menar med det är att du inte behöver den snabbaste och senaste hårdvaran för att köra mjukvaran för små och medelstora internettjänster, åtminstone inte i mitt fall där jag har ett litet forum och några andra webbplatser med e-post och DNS tjänster.

Under mina år av pysslande med detta har jag upptäckt att det faktiskt är mjukvaran som kräver större och snabbare hårdvara. Jag menar, om du tittar på belastningen på min nuvarande webbserver, en 1,1GHz AMD Athlon-box med 512MB ram, är belastningsgenomsnittet mellan 0,00 och 0,10. Att servera statiska webbsidor, köra ett par PHP-skript och skicka och ta emot lite e-post är inte SÅ krävande. DB-grejer som MySQL och PostgreSQL kräver mycket RAM och snabb I/O, något som mina Sparcstations saknar.

Eftersom 170MHz-modellen skiljer sig när det kommer till CPU är det ganska komplicerat att få mjukvara och operativsystem att fungera ordentligt på den. Rykten säger att det beror på att denna CPU är full av buggar av alla slag men jag vet inte om detta är sant eller inte. Men fram tills nu har det enda stabila OS jag har kunnat köra på den boxen varit Solaris men jag kommer verkligen inte överens med Solaris alls och därför bestämde jag mig för att hitta något annat att köra på den här boxen. För det är ingen sjabbig maskin direkt - jag packade den med RAM så att den nu rymmer 224MB och tillsammans med en riktigt snabb 36GB SCSI-hårddisk (ingen IDE här tack så mycket) flyger den verkligen. Jag skulle föredra att köra Linux på det men till min förvåning finns det ingen stabil Linux tillgänglig, vilket är lite överraskande. När jag lanserade nerd.nu 1997 eller så använde jag just den här maskinen för att köra den domänen och några andra på den och det fungerar ganska bra. Då använde jag en Linux-distribution som heter UltraPenguin men den var aldrig riktigt 100% stabil och krävde att du skulle starta om boxen varannan till var tredje dag.

UltraPenguin har inte uppdaterats sedan 1998 eller något och det enda andra Linux-on-Sparc-projektet där ute, Aurora Linux, säger tydligt att den här versionen av Linux inte kommer att fungera på min 170MHz Sparcstation 5.

Så vad ska man göra då? Nåväl, jag vände mig till andra sidan. Jag vände mig till BSD-land. OpenBSD för att vara exakt. Jag har alltid varit "rädd" för BSD eftersom jag verkligen inte gillade hur dessa distributioner hanterade deras hårddiskhantering. Kort sagt, jag fick aldrig varken NetBSD eller OpenBSD att funka. Jag kanske är för korkad eller något men det finns två sätt att hantera hårddiskpartitionering och hantering: antingen gör du det användbart för så många som möjligt eller så gör du det verkligen omöjligt för de flesta av oss. OpenBSD har inte det, jag var ganska glad över att se den installeras över FTP (alla officiella ISO-filer är inte tillgängliga för nedladdning - du måste köpa dem...men att installera över FTP fungerar också bra och det finns en ISO-fil som du kan starta från för att få igång FTP-installationen).

Hur som helst, efter att jag använt Darwin och Mac OS X på både server och skrivbord ganska hårt är jag inte rädd för BSD-land längre. Och i alla fall - ge mig Pico och jag överlever vad som helst. 🙂

Jag har dock aldrig varit särskilt förtjust i Theo de Raath, grundaren/ägaren/diktatorn till OpenBSD-projektet. Han verkar vara dryg, åtminstone om man ska döma honom utifrån kommentarer han än postar online då och då, men till hans och hans medarbetares förtjänst måste jag säga att OpenBSD 3.3 är ett MYCKET solid paket och att det kör detta ordentligt på min "omöjliga" Sparcstation 5 med RIKTIGT anständig prestanda får mig att tro att det fortfarande finns bra användning för denna box.

Jag hittade några gamla SPECint95-nummer för 170MHz-modellen. De andra långsammare modellerna testades inte med Specbench men på andra webbsidor har jag hittat några fler siffror där 170MHz-modellen får 3,53 i betyg medan 110MHz-modellen får 1,59 vilket är en enorm skillnad. Med det äldre SPECint92-testet får 70MHz-modellen 65,30, 85MHz-modellen får 57,00 (nej det är inget skrivfel!), 110MHz-modellen får 78,60 och 170MHz-modellen får 142,20 i betyg.

Den enda benchmarkingen jag har gjort med 170MHz-modellen är när jag kompilerade Apache 2.0.17 ikväll. Konfigurationsstadiet tog cirka 10-15 minuter. Själva kompileringen var klar på cirka 25-30 minuter.

110MHz-modellen är också trevlig. Aurora Linux startar bra på det men prestandamässigt är det inget vidare och det enda operativsystemet som typ flyger på denna maskin är Openstep 4.2, men förutom att det är ett trevligt stationärt operativsystem med överlägset GUI att leka med och bara bli kär i det är det inte särskilt mycket användbart som serveroperativsystem. Vet inte vad jag ska göra med det faktiskt...



© 2003 - 2022 Joacim Melin