Joacim Melin
Pappa, sysadmin, skribent, poddare, chipsentusiast.

Ett kungarike för en bra mus

Kanske var det inte så det lät hos Apple- användarna, men efter Apples puckformade mus som såldes med första generationens iMac så var Apple piskade att ta fram en ny mus.

Tillsammans med Sparkfactor Design, som stod för en del av tekniken, så lanserade Apple Pro Mouse. Sällskapet gick heller inte av för hackor – Pro Mouse lanserades tillsammans med Power Mac G4 Cube, Steve Jobs drömdator. Jonathan Ive och hans kollegor på Apples designavdelning slet stenhårt för att göra Jobs nöjd. Och nöjd blev han – Pro Mouse blev den succé Apple behövde när det gällde möss och tangentbord, två områden som varit ständiga sorgebarn för företaget sedan Apple Extended Keyboard II.

Apple Pro Mouse var unik. Designen byggde på en transparent yta med en svart platta inuti och istället för en knapp som det fanns på Apples tidigare möss tryckte man istället ned hela ovansidan på musen.

På långsidorna fanns det två små ytor för att greppa musen när man behövde hålla i den, och den korta sladden var särskilt anpassad för att fungera med Apples Pro Keyboard, även det levererades med Power Mac G4 Cube för första gången. Ville man använda ett annat tangentbord var det bäst att det fanns en USB-port på det, annars blev det lätt väldigt knepigt. Till en början fanns Pro Mouse endast i svart (det vill säga, en svart platta men lagom till att iMac G4 lanserades kom även musen med tillhörande tangentbord i vitt för att matcha “bordslampan”.

Att Pro Mouse inte vara var en succé utan faktiskt också fungerade både praktiskt och designmässigt bevisas av det faktum att musen producerades i fem år. Den ersattes av det erkänt stora misslyckandet Mighty Mouse och först när Magic Mouse lanserades blev det äntligen lite ordning och reda bland mössen hos Apple igen.



Analoga modem över IP-telefoni

Många är vi som växt upp med de analoga telefonmodemens uppkopplingsljud, blinkande lampor och spänningen i att mötas av meddelandet "CONNECT 14400/ARQ" eller något liknande i ditt terminalprogram.

Många är vi också som fortfarande har ett modem eller två hemma någonstans, och ungefär lika många är vi som upptäckt att det här med analoga modem fortfarande är väldigt retro men att vi också, kanske utan att tänka på det, gjort oss av med en komponent som är väldigt viktig när man vill använda ett analogt telefonmodem: den analoga telefonlinjen.

På allt fler platser runt om i landet kan man numera inte ens skaffa sig ett analogt telefonabonnemang. Jag har ett, som har ett US Robotics-modem kopplat till sig (ett sådant som syns på bilden ovan) och som svarar på numret 08-6058800 där min BBS, New Detroit, bor. Det ringer faktiskt då och då till modemet - folk loggar in för att de antingen inte har Internet hemma (jo, de existerar faktiskt), eller för att de bara vill minnas hur det kändes att BBS:a "på riktigt". Jag känner att det är värt kostnaden varje månad för att ha detta modem tillgängligt - på nåt sätt är det en del av vårt digitala kulturarv som sakta men säkert bara försvinner i jakten på modernare teknik och lägre underhållskostnader.

Många är vi däremot som har IP-telefoni, alltså telefoni över Internet, hemma. Kanske kan du inte ställa in exakt hur din telefoni fungerar (om du exempelvis sitter med Com Hem eller någon annan mer eller mindre sadistisk operatör) men om du använder Teletek eller CellIP, för att ta två exempel, så har du en helt vanlig egen adapter mellan ditt nätverk hemma och dina telefoner.

Min dosa, en Linksys PAP2T, kan man köpa för ett par hundralappar. Den har några år på nacken och som synes på bilden ovan har den två portar för analoga telefoner. Eller modem, om man så vill. Linksys PAP2T har också ett (fult) webbaserat administrationsgränssnitt och i detta gränssnitt kan man ställa in en ack så viktig del i att kunna köra ett vanligt modem över din IP-telefonianslutning: du kan ställa in vilken codec som ska användas. Som standard brukar en codec kallad G711u användas. Den är optimerad för tal och fungerar inte alls om man försöker köra modem eller fax eller något liknande. Om man däremot väljer en codec kallad G711a så fungerar modem plötsligt alldeles utmärkt.

Ett par saker är värda att notera: inte alla IP-telefonioperatörer klarar eller låter dig använda G711a. Jag använder Teletek för deras oerhört bra service och deras fantastiska priser (det kostar 30 kronor i månaden för ett IP-telefoniabonnemang och noll kronor per minut för samtal inom Sverige, vilket innebär att du kan sitta och BBS:a dygnet runt inom landets gränser över ditt modem utan att det kostar en krona extra) och för att de stödjer G711a.

En annan sak värd att notera är att du sannolikt inte kan braka på i 33600bps över din IP-telefonianslutning. Hastigheter på 14400 - 19200bps är mer realistiska och får du problem så får du vackert sänka hastigheten en aning och testa igen.

Lycka till!



Kent

Det började med en person som hette Frank. Eller om det egentligen handlade om en dank. Jag vet inte riktigt, men året var 1995 och min kompis Peter, som var oerhört musikintresserad, hade spanat in ett nytt svenskt band vid namn Kent som visades en hel del på bland annat Z-TV som på den tiden var en ganska trevlig och relevant TV-kanal.

Jag hörde debutplattan, som var döpt efter bandet, och vissa spår fastnade. Andra plattan, vars namn jag till denna dag inte kan bry mig om att ens ta reda på namnet på, lät... krystad. Den lät lite som andra svenska band från den perioden (Jumper, med flera) lät. Det var väldigt finurliga låtnamn, väldigt finurliga texter och det var väldigt genomtänkt.

Ungefär som Pearl Jams andra platta, VS - en tröttare upprepning på något man redan hörde med Ten.

Jag hade i princip avskrivit Kent, men så kom det svåra tredje albumet: Isola.

Det var uppenbart att bandet hade mognat. Låtarna var betydligt mer intressanta, välgjorda och hade ett djup som jag aldrig hade hört hos Kent tidigare. Det var inte bara en bra och bitvis smärtsamt vacker platta, utan också en platta som jag respekterade.

Samlar tankar till försvar
på min bäddade säng
gör jag en plan

Med rakat huvud
står jag klar
på frivilliga ben

Vad var det?
Är det dags att ge sig av?

De hade å andra sidan kunnat utelämna låten Bianca, men det må väl vara hänt.

Efter Isola följde flera bra plattor men det fanns också plattor som hade både toppar och dalar.

Hagnesta Hill var en närmast perfekt platta, och då menar jag verkligen perfekt. Isola hade gett bandet ett nytt avstamp in i ett mörkare sound med mer komplicerade kompositioner utan att det för den sakens skull blev ett djävla navelskådande av det hela.

Sen blev det lite blaha igen med Vapen & Ammunition, som visserligen har oerhört vackra låtar som vrider om ens hjärta som det vore en disktrasa, men det finns också spår som jag hoppar över.

År 2005 var det dags för vad som i mitt tycke är Kents magnum opus. Den perfekta plattan, bandets höjdpunkt och en sådan urladdning så att inget annat bandet gjort före eller efter har kommit ens i närheten.

Jag pratar givetvis om Du & jag döden.

Kent hade på förhand utlovat sitt mörkaste album någonsin, och de höll sitt löfte så det bara visslade om det. Du och jag döden är på många sätt en uppgörelse med hur det är att vara tonåring i en mindre ort utanför Stockholm. Kanske Eskilstuna, kanske Gnesta. Det spelar ingen roll egentligen - det var en platta som talade till så oerhört många just därför att denna platta beskriver så in i detalj hur jävla ont det kunde göra när man var ensam efter ännu en fredagskväll.

Låtar som Järnspöken och Klåparen blir oerhört smärtsamma inre resor tillbaka till 80-talets fritidsgårdar på fredagskvällen när man, åter igen, går hem ensam efter diskot utan att någon velat dansa med dig eller ens sett dig.

Och så blinkar det till
Gröna, röda, gula ljus
Du var på nålar när du kom
Med ditt insmugglade rus

Och så släcker dom ner, för en sista stilla chans
Och allting svartnar i panik när du ser att alla redan har en dans
Och allt är som förut

Denna första refräng beskriver så exakt hur det var att vara 15-åring på en mindre ort. Man smugglade in nåt lite starkt att hälla i sig inne på fritidsgården eller i folkparken för att våga vara lite coolare än man egentligen var. Billiga ljusriggar inne på diskoteket blinkade grönt, rött och gult och sedan släcks det ner för en tryckare (sannolikt Europe:s Carrie...) och man får panik.

Alla har redan någon att dansa med. Alla förutom du.

Och så blinkar det till
Och dom tänder alla ljus
Och du var ensam när du kom, nu har magin brunnit ut
Och så släcker dom ner
Alla skyltar alla ljus
Och när parken ligger tom, inser du att din kväll just tagit slut
Och allting är som förut

Fredagskvällen i folkparken tog slut där. Man har varit så på helspänn så tiden bara flugit förbi, och sen går man hem.

Ensam.

De coola killarna och tjejerna har dragit vidare till en fest hemma hos nån där det är FF men man är inte bjuden.

Och så blinkar det till
Och dom tänder alla ljus
Du var ensam när du kom
Och du är lika ensam nu
Och så släcker dom ner alla gator alla hus
Och när staden ligger tom inser du
Att det är så ditt liv ser ut
Och allting är som förut

Så man går hem och lägger sig - skorna är lite småblöta av daggen i gräset, kläderna luktar svett och Carl Lagerfelds rakvatten och man har som vanligt svårt att somna men till slut så gör man det ändå, för man är på sätt och vis ganska van vid att varje fredagkväll slutar så här.

Man kanske var en klåpare, eller så var man det inte, men just där och då hade man ingen aning om att det nog skulle ordna sig till slut ändå.

Ingen av Kents låtar har träffat så i hjärtat på mig som just den här låten. Hela plattan är svårsmält att lyssna på en och samma gång, men orkar man med det så blir man inte besviken.

Nu, elva år senare, ska Kent lägga av. Den sista platta jag köpte med Kent var Tillbaka till samtiden, som kom två år efter Du & jag döden, var en uppvisning i höga berg och djupa dalar. Det skulle låta syntigt och lite mer poppigt kanske men det blev mest ganska platt. Sedan dess har jag inte lyssnat på en enda ny låt med Kent, och det är kanske lika bra.

Minnet av det som var riktigt bra består ändå, och för det ska Kent ha all heder.



Vad ska det bli av OS X Server?

Som ni säkert märkt har det varit en aning tunt på artikelfronten denna vecka. Den stora anledningen till detta är att jag varit på kurs och äntligen, efter nästan tio års arbete med OS X Server, certifierat mig på plattformen. I grevens tid, har det visat sig, eftersom Apple inte längre kommer erbjuda några certifieringar på just OS X Server, åtminstone inte i den form som existerat fram tills nu.

Den stora utmaningen för OS X Server ligger i första hand inte i dess duglighet. Visst, en del av funktionerna i OS X Server kan anses som föråldrade eller nästintill bortglömda av Apple, medan andra funktioner är både välfungerande och riktigt smart utformade.

Det stora problemet ligger givetvis i hårdvaran – ett mindre företag på 10-20 användare kan absolut klara sig med en Mac mini med den snabbaste processorn, maximal mängd internminne och en extern Thunderbolt-baserad lagringslösning, men för större företag är OS X Server med tillhörande Mac mini (få, om ens någon, köper en cylinderformad Mac Pro och ställer i serverrummet för att köra OS X Server) en nichéprodukt som uppfyller vissa, enstaka funktioner som exempelvis Caching-servern, NetInstall-servern (tidigare kallad NetBoot) eller som ett MDM-verktyg i och med Profile Manager.

Hade Apple exempelvis släppt en Mac mini som ser ut som på bilden ovan (skapad av mig, alltså inte en produkt som så vitt jag vet existerar) med dubbla, reduntanta kraftaggregat, plats för fyra hårddiskar placerade på slädar och som går att byta under drift, och gott om snabba expansionsportar och som bonus: möjligheten att placera tre bredvid varandra i en rackmonteringskonfiguration – då tror jag det hade varit mer troligt att man skulle kunna ta OS X Server på allvar igen.

När vi snart lämnar januari anno 2016 ser det alltså mörkare ut än någonsin för OS X Server. Att Apple inte längre släpper nya större versioner i takt med att OS X släpps i exempelvis version 10.11, utan låter den nuvarande versionen av OS X Server, 5.5, fungera på både OS X 10.10 och 10.11 (dock med förbehållet att ett ytterst fåtal funktioner endast fungerar på OS X 10.11) gör att man kan börja skönja ett nytt uppdateringsmönster från Apple där de stora bombastiska lanseringarna kommer bli färre till förmån för fler, mindre lanseringar mitt i en versionscykel (iOS 9.3 är ett bra exempel på det).

Man kan också gissa att Apple inte längre ser någon större anledning att pressa folk på 180 kronor för varje ny version av OS X Server – så länge den fyller sin funktion i någon form kommer Apple fortsätta erbjuda OS X Server till sina kunder.

Kanske är det så enkelt att Apple hellre underhåller OS X Server än att ge upp produkten helt och riskera att tappa de kunder som använder produkten till Office 365 eller Google Apps, och så länge Apple via iCloud inte erbjuder MDM-funktionalitet eller möjligheten att köra exempelvis Wiki och e-post via ett eget domännamn och inte via icloud.com kommer OS X Server fortsätta existera.

OS X Server har kanske aldrig varit bättre. Det tidigare exemplet på en närmast perfekt produkt, Mac OS X Server 10.6.8 i kombination med en Xserve, har utöver sjukt god tillgänglighet väldigt lite att sätta emot OS X Server version 5. OS X Server går nämligen hand i hand med iOS och OS X när det kompabilitet på de områden där det krävs. Skulle Apple finna det i sitt goda hjärta att utveckla en mer kraftfull och serveranpassad Mac mini, kallad den exempelvis Mac mini X, så vet jag en hel del företag och personer som skulle köpa en utan att blinka. mig inkluderad.

Kanske ligger framtiden i “molnet”, men så länge Apples partner inom företagskunder, IBM, inte tar i småföretagare med tång, så måste Apple erbjuda en mer trovärdig hårdvaruplattform för serverdrift, gärna baserad på Mac mini, eller så kan de ärligt talat lika gärna lägga ner OS X Server för gott.



Silikon Valle och hans Atari

Med största sannolikhet det bästa inslaget i Computer Sweden när blaskan var som bäst.




© 2003 - 2022 Joacim Melin