Joacim Melin
Pappa, sysadmin, skribent, poddare, chipsentusiast.

Problemet med podcasts

En gång i tiden drev jag en podcast, och jag var med som gäst i en del andra lite då och då. Det var roligt och det var intressant men efter ett år bestämde jag mig för att lägga min egna podcast i malpåse av den enkla anledning att jag inte hade något att säga. Den tid jag hade till att fundera på saker att skriva om åts nu upp av att fundera på saker att prata om och de två gick helt enkelt inte samman. Bloggandet var mitt huvudfokus och så fick det förbli och när det beslutet väl var fattat var resten inte särskilt komplicerat – för att bloggen skulle överleva fick min podcast helt enkelt somna in.

Spola framåt två år så har vi en situation där podcast-segmentet fullständigt exploderat.

Podcasts har blivit oerhört populära, i synnerhet inom tekniksegmentet där tidigare profilerade bloggare numera sitter och babblar timme efter timme i podcast efter podcast varje vecka. Men om man vill kalla podcast:en för den nya bloggen så finns det ett problem i den jämförelsen: alla de som figurerar i olika podcasts drev inte tre, fyra eller fem bloggar samtidigt. De skrev inte särskilt ofta på andras bloggar och på något sätt var det skrivna ordet en nästintill helgad zon för en bloggare. Bloggen var och är bloggaren varumärke, helt enkelt.

John Gruber på Daring Fireball har som bekant en podcast kallad The Talk Show. En podcast som är genial på det sättet att även om Gruber ibland har förberett 2-3 ämnen att prata om så tenderar diskussionerna att driva iväg åt oväntade håll vilket också gör diskussionerna så intressanta. En annan sak med John Grubers podcast:ande som gör The Talk Show så intressant är att det är den enda podcast han är med i. Han är gäst ibland i ett fåtal andra podcast:s men i övrigt så håller han sig till sin egna podcast, precis som på samma sätt som han håller sig till sin egna blogg.

Andra exempel kan vi hämta från en annan favoritpodcast, Accidental Tech Podcast, där herrar Siracusa, Liss och Arment varje vecka pratar om teknik 60-90 minuter (eftersnacket inte alltid inkluderat i den tidsperioden). Förutom när John Siracusa har publicerat sin årligen återkommande recension av Mac OS X, eller när Marco Arment lanserat en ny mjukvara eller tjänst, så håller sig de tre herrarna till sin podcast och sina respektive bloggar. Åtminstone var det så tills Casey Liss bestämde sig för att starta en podcast tillsammans med podcastfantomen Myke Hurley i hans nya nätverk Relay.FM.

Det är på något sätt här jag kommer till pudelns kärna med denna krönika – mitt problem med podcasts.

Jag ska beskriva det så här: tänk om många av dina bloggar du gillar, eller radioprogram eller TV-program eller den musik du gärna lyssnar på, gjordes av ett fåtal personer som byttes av i dessa olika kanaler.

Ni vet – ungefär som Reneé Nyberg i TV3 eller Martin Timell i TV4.

Efter ett tag blir man ganska less på att höra samma röster om och om igen i olika sammanhang. Två olika podcast:er som har en eller två personer som programledare i båda blir snart svårt att skilja på – det är samma röster och oavsett om de pratar om pennor eller en ny iMac så känns det efter ett tag som att den orala diarrén börjar sina. Man förknippar gärna en röst eller ett ansikte i media med en fråga, ett program, ett ämne.

Att se tidigare Plus-programledaren Sverker Olofsson leda ett underhållningsprogram i SVT är svårt, ungefär som att det hade varit lika svårt att se en supercreddig journalist som Janne Josefsson vara med i Let’s Dance.

Alla har ofta åsikter om mycket men åsikter måste komma naturligt och inte tvingas fram för att tillfredsställa ett schema som inte sällan spikats på grund av försäljning av annonsplatser i en podcast. Det kan kännas forcerat, det kan kännas krystat och framför allt får man ibland känslan av att personer som Myke Hurley (sju olika podcasts i sitt egna nätverk Relay.FM), Jason Snell, Dan Benjamin (som har elva podcasts i sitt egna nätverk 5by5) och allt vad de heter gillar att höra sina egna röster mer än att de tänker på vad lyssnaren egentligen tycker.

Myke Hurley upptäckte jag när han spelade in CMD+Space varje vecka (senare döptes den om till Inquisitive när han lämnade 5by5 och startade eget) och jag tyckte verkligen han var intressant att lyssna på eftersom CMD+Space var Mike Hurley på samma sätt som The Talk Show var John Gruber. En podcast med just Jason Snell där han har 5-6 gäster samtidigt i samma program blir inte bara svårt att lyssna på utan också extremt tröttsamt och sönderredigerat.

Lyssnaren är inte i fokus – personerna bakom varje podcast är det. Det är det stora problem jag har med dagens podcasts.

Det känns inte avlägset att podcast-trenden håller på och pratas sönder av dem som driver den. Det är synd, för i sina bästa stunder kan en podcast vara betydligt roligare underhållning än att lyssna på vanlig radio, men när man kan dra ett likhetstecken mellan meningslöst babblade i P3 och en podcast du just laddat ned så ser jag det inte som ett tecken på framgång för någotdera medium utan snarare tvärtom.



Kanske en av historiens bästa filmer

Det är en väldigt märkvärdig film, i synnerhet med tanke på att det är en så kallad “ungdomsfilm”. Släppt för 30 år sedan, 1985, är The Breakfast Club något så intressant som en riktigt sevärd “collegefilm” som de kallades då. Fullpackad
med smarta repliker, en på pappret omöjlig handling men som i praktiken fungerar
helt lysande och med riktigt bra skådespelare (som då gick under öknamnet “The Bratpack”) har denna 97 minuter långa film lyckats få 7,9 av 10 poäng i betyg på IMDB.

The Breakfast är på många sätt en motsägelse. Å ena sidan är det en film som säljs hårt på de fem huvudrollsinnehavarna och det faktum att de var superkändisar genom tidigare filmer av regissören John Hughes.

Den säljande undertiteln för filmen var minst sagt pompös:

They only met once, but it changed their lives forever

Vad är då grejen med The Breakfast Club?

Många som sett den tycker den är oerhört tråkig. Det händer ju ingenting, är ett vanligt återkommande betyg, och det är precis det som är det geniala med handlingen: fem ungdomar samlas en tidig lördagsmorgon för en dags kvarsittning i skolan. De är där av olika anledningar, och de är ett tvärsnitt av det amerikanska samhället under Reaganåren i USA - en värsting, en sportfåne, en rikemansdotter, en nörd och en tjej som bara är “annorlunda” och inte passar in någonstans.

Intressant nog har de en sak till gemensamt utöver att de går i samma skola och ska sitta på kvarsittning tillsammans - de kommer alla från hem där de vuxna i deras liv inte förstår dem. Det är inte en del av handlingen som bär filmen framåt men det antyds lite senare i filmen vid några tillfällen och hänger man med redan i filmens inledning får man reda på allt man behöver veta om ungdomarnas situationer hemma.

Sportfånens pappa tycker inte sonens mobbningsattack mot en svagare klasskamrat var något att skämmas för utöver det faktum att sonen åkte dit. Nördens mamma skäller ut sonen för att han reagerat negativt på ett dåligt betyg och brutit ihop över det. Den annorlunda flickans familj visar inget intresse av att säga hejdå till henne utan dumpar henne vid skolan och åker snabbt därifrån och rikemansdottern klagar över att hon ska tvingas tillbringa en hel lördag i kvarsittning och antyder att pappan borde kunna göra något åt det. Pappan å sin sida lovar dottern att åka och shoppa med henne som kompensation för det faktum att hon straffas för något hon inte borde ha gjort i första hand.

Värstingen kommer gående, ensam, över skolgården. Ingen förälder bryr sig om honom, och vet sannolikt inte ens att han sitter i kvarsittning.

Det finns massor med andra saker som gör filmen värd att se och som också stärker mitt intryck av att de fem ungdomarna faktiskt var riktigt bra skådespelare. I en scen sitter ungdomarna (skådespelarna var i själva verket mellan 17 och 26 år gamla när den spelades in) och ska berätta varför de fått kvarsittning, men scenen, som är en av de tyngsta i hela filmen, fanns inte i manus utan skådespelarna improviserade sina repliker.

Filmens scener är inspelad i samma ordning som de visas i den färdiga filmen, en film som för övrigt var 2,5 timme lång och också hade varit det om regissören John Hughes fått som han ville. Hughes sade senare att han hade den enda kompletta kopian av The Breakfast Club, som klipptes ned till 1,5 timme. Negativen för de bortklippta scenerna förstördes.

Jag hade gärna sett hela den filmen, men samtidigt går det inte att komma ifrån det faktum att The Breakfast Club i den form som filmen fick när den släpptes var ett mästerverk, kanske den bästa film John Hughes någonsin skrev och regisserade.



En äkta amerikansk journalist går ur tiden

Fram tills för ett år sedan hade jag inte lagt någon nämnvärd energi på att hålla koll på vem David Carr var.

En dag låg jag på soffan och var sjuk och gjorde vad jag brukar göra de få gånger varje år som jag är sjuk - jag såg jag en dokumentärfilm på Netflix. Denna gång var det en film vid namn Page One: Inside The New York Times som handlade om hur “gammelmedia” i form av just anrika The New York Times försöker anpassa sig till den nya världen med allt vad det innebär i form av förändringar, nedskärningar och så vidare.

Det var en fascinerande dokumentär i många avseenden, men kanske främst för att en underlig person vid namn David Carr var med i den. Carr hade uppenbarligen ett och annat ärr på kroppen och i själen och det visar sig snart att han är nykter alkoholist och före detta missbrukare som varit på rehab och ändå lyckats uppfostra sina barn och gifta sig.

Utöver allt detta hade Carr ett arbetssätt som inte liknade många andra journalister på The New York Times. Han svor, han skällde ut, han sa åt folk att sluta snacka skit om “gammelmedia” och gav sig inte förrän han brutit igenom muren av PR-snack som många företag och kändisar omger sig av. Han var, i brist på andra uttryck, äkta vara.

Han kunde skriva också. Här en kommentar om USA:s tyngsta nyhetsankare Brian Williams som avslöjats med att överdriva sina upplevelser i krigets Irak och nu blivit avstängd sex månader utan lön:

Still, it was not enough for him to be the No. 1 anchor of the No. 1 news program in America. Perhaps he sensed that he was king of an entropic kingdom imprisoned by incontinence and cholesterol ads. As the ever more manic news cycle whirred around his evening newscast, it would be hard not to feel a little beside the point.

David Carr skrev som en europeisk mediekritiker skulle skriva. Han var aldrig rädd för att öppna truten och säga vad han tyckte, och han fick vad jag vet inte ofta mothugg från andra av den enkla anledningen att han var påläst, kunnig och såg till att han hade på fötterna innan han sa vad han tyckte och tänkte.

I sanning en förebild för alla som aspirerar att leva på att säga vad de tycker, eller hur, Hanne Kjöller?

David Carr segnade ihop på The New York Times redaktionsgolv och förklarades senare död på sjukhuset. Han blev 58 år gammal.



Tack för allt, Robin Williams

Robin Williams är död. Detta geni, denna otroligt sympatiska person, ägnade sina sista år åt att genomlida vad som verkar ha varit en enormt djup depression. Och samtidigt vek han inte från sitt sanna kall - att få folk att skratta, att beröra och framkalla eftertanke.

Han gjorde många bra roller. Hans standup-komedi var på många sätt episk (och sällan rumsren), och en intervju med Robin Williams var aldrig tråkig att se. Ibland var det roligare att se hur intervjuaren kämpade med att få några som helst raka svar på en fråga.

Den bästa roll Robin Williams gjorde var inte psykologen Sean Maguire i Good Will Hunting eller läraren John Keating i Dead Poets Society eller titelrollen som Garp i The World According to Garp. Eller för den delen, radioprataren Adrian Cronauer i Good Morning Vietnam. Och det är fyra fatastiska roller i en fantastisk karriär.

Den bästa roll Robin Williams gjorde var i mitt tycke när han spelade kändisen Jack Holden i filmen Shrink. I filmen spelar han kändisen med alkoholproblem och som tror sig lida av sexmissbruk och som besöker en kändispsykolog, spelad av Kevin Spacey som gör en otroligt stark prestation i den rollen.

Williams roll är inte stor men på något sätt kändes det som att det var den roll som väldigt nära Robin Williams själv och vem han egentligen var som person. Han led själv av både alkoholmissbruk och kokainmissbruk under många år och lade åter igen in sig på rehabilitering så sent som i början på sommaren i år men det var slutligen hans depression som hann ikapp honom och som drev honom till att ta sitt eget liv.

Robin Williams blev 63 år gammal.



Rollspelens förtrollade värld

När jag var åtta år flyttade jag med min familj till Gnesta. Inte världens medelpunkt på något sätt, men det innebar att jag snart skulle utsättas för några saker som fundamentalt förändrade mitt liv för all framtid.

Det första var datorer. Vår granne hade en Vic-20 som jag blev helt frälst av att bara titta på. Spelen var enkla och jag förstod inte att man uttalade "load" som det engelska ordet utan "looo-aad" när man skulle ladda något från kassettbandspelaren. En klasskamrat hade en Commodore 64 med diskettstation och en riktig Commodore-skärm och det var då jag insåg var skåpet stod. Efter att jag uthärdat ett år med min egna Vic-20 övertalade jag min pappa att köpa en Commodore 64 tillsammans med mig.

Det är dock en annan historia.

Det andra jag skulle komma att uppleva var mobbning. Jag växte upp med ADHD, något som vetenskapen visserligen börjat titta närmare på redan då men på 80-talet var ett barn med ADHD att betrakta som närmast hjärnskadad. Det dröjde till jag var 35 innan jag slutligen fick min diagnos. Det kostade mig åtskilliga jobb, vänskaper, relationer och så här fem år senare är jag glad över att jag slutligen fick reda på vad som var "fel".

Jag önskar ibland bara att jag hade vetat det när jag var tio-elva år och inte fick komma hem till mina skolkamrater eftersom deras föräldrar trodde att jag skulle vandalisera deras hem. Det var då och är fortfarande inte lätt att vara annorlunda i en mindre ort.

Det är också en annan historia.

Vad dessa två saker har gemensamt är dock att de hjälpte mig hitta något där jag fick utlopp för min kreativitet och fantasi och där jag kunde lägga all energi på något som kändes meningsfullt. Jag har alltid varit en överdrivet kreativ person som utan att förstå varför kunde komma på historier och ideér på saker jag ville göra. Men jag hade inget utlopp för någotdera eftersom jag som 8-9-åring inte hade någonstans att göra av all denna energi.

Detta något var rollspel.

Idag är rollspel delvis något annat. Idag klär folk ut sig i dräkter för tusentals kronor och häckar ute i skogen en helg eller en vecka och lever ett annorlunda liv som motorcykelvärsting eller riddare. De flesta spelar rollspelsliknande spel på Internet, där allt från World of Warcraft till Battlefield kan betraktas som rollspel där man spelar tillsammans och styr karaktärer som på sätt och vis är förlängningar av din personlighet.

För 30 år sedan innebar det att man spelade Drakar och demoner eller Mutant. Åtminstone om man bodde i Gnesta och handlade sina rollspel på leksaksaffären.

Drakar och demoner var för mig en helt annan värld. Eller två världar om man vill vara petig. Den ena världen var den där man skapade historier, mysterier och äventyr och lät sina medspelare uppleva dessa världar. Jag skrev många äventyr för Drakar och demoner och de flesta spelade vi aldrig, jag skrev dem mest för mig själv ungefär som de som bygger modelljärnväg för själva byggandets skull istället för att faktiskt köra de där små tågen varv efter varv.

Den andra världen var när man i händerna på sin spelledare och med sina medspelare upplevde ett äventyr tillsammans. Man fick komma på kreativa ideér för att lösa problem. För även en "strulunge" som jag som inte hade några vänner att tala om kunde vid spelbordet hitta något gemensamt med andra i min ålder. Personer som jag gick i samma klass som, eller i parallellklass med, och som jag inte umgicks med i eller utanför skolan i övrigt, kunde jag spela Drakar och demoner med och det var något som både berikade och på sätt och vis räddade mig under de där känsliga åren innan man kom in i tonåren och började få lite skägg på läppen.

Ironiskt nog var det rollspelet Mutant som var det jag fastnade allra mest för. Det var under samma premisser som med Drakar och demoner men jag var några år äldre och det var också mina medspelare varför äventyren blev lite mer spännande och mer intressanta och intellektuellt utmanande.

När jag i vuxen ålder sitter och läser igenom mina gamla regelböcker för Drakar och demoner och Mutant så slås jag av att mycket av det som spelen innehåller är något jag finner intressant även när jag passerat 40 års ålder. Visst, vissa delar av det som finns i spelen kan vara lite taffligt och kanske färgat av den tidens ideal och tankar men förvånansvärt mycket i Drakar och demoner och Mutant håller fortfarande om man är i rätt sinnesstämning.

Det finns gott om resurser på Internet där man kan hitta regelböcker, äventyr och även Äventyrsspels tidning Sinkadus i PDF-format. Jag är lite osäker på hur lagligt det är men söker du med exempelvis Google lär du snart finna det du söker. Och det rekommenderas verkligen - det är inte bara en resa 25-30 år bakåt i tiden, det är också en resa till en annan värld som fortfarande är givande och man kan läsa äventyren som böcker snarare än att spela dem med vänner, även om det senare givetvis fortfarande är det mest givande.

Om man har tid är en annan femma.

(Bild: Simon Stålenhag )




© 2003 - 2022 Joacim Melin