Joacim Melin
Pappa, sysadmin, skribent, poddare, chipsentusiast.

Sommaren är, onekligen, kort

Efter några dagars mer eller mindre fint och varmt sommarväder så hände något i Onsdags. Solen sken, himlen var blå och temperaturen letade sig upp en bit över 20+. Jag och Sandra knallade ut i Öresunds vatten och doppade oss och det var helt okej, men inte övertygande varmt. I går, däremot, kom också värmen. Himlen var fortsatt blå, och nu var det en ren fröjd att bada.

Hela familjen var i vid flera tillfällen och jag som närmast gjort det till en regel att se ut som en blekfis efter varje semester börjar faktiskt bli brun. Mina kollegor på jobbet kommer att bli chockade. (Enda anledningen att jag sitter framför datorn nu, inne i stugan, är att jag trampade på något vasst i vattnet igår och skar upp foten en smula. Inget allvarligt tror jag men det gör rackarns ont när jag trampar ner foten i golvet...)

I går kväll vandrade vi in till Råå (3,5 kilometer, enkel tur) och åt middag på Råå Hamnservering. Trots att jag ringt och bokat två dagar innan och förklarat att vi hade två barn med oss, varav ett av barnen endast var ett år gammal, så stod där ingen barnstol och ingen erbjöds oss heller. Servitrisen var över huvudtaget väldigt sur och otrevlig hela middagen, och som tur var så höll maten mycket hög kvalitet. (en annan barnfamilj som kom en stund senare erbjöds en barnstol, av en annan servitris som verkade mycket trevligare).
Roligast av allt var en tavla som hängde på toaletten. Verket, som hette It's Party Time, kostade 14000 kronor och var tydligen målad av någon lokal förmåga. Ganska kul tavla, men prisvärd. I synnerhet om man ser till att man inte bara får en tavla utan också urindofter i överflöd med sig hem till vardagsrummet...

Efter det köpte vi stora mjukglassar och vandrade sedan hemåt längs med vattnet i kvällssolen. Väl hemma fanns ingen annan utväg än att ta ett par kalla öl för att svalka mig och för att få vila foten lite (jodå, foten mådde bättre av öl, då... ) medan Fia röjde runt i stugan. Sandra och Åsa gick ner till vattnet för ett kvällsdopp.

Och på Söndag är semestern slut. I stort sett hela sommaren har regnat bort men de här sista dagarna har verkligen varit mycket bra.



Varför blogga?

Pierre Andersson har en enkät om varför man driver en blog. Så jag tänkte svara på de frågorna här :

  1. Varför bloggar du? Och varför började du?

Jag började med en webbdagbok redan 1999, innan jag ens visste att det fanns ett uttryck som hette blog eller webblog. Jag började med detta mest för min egen skull eftersom jag tänkte att det var ett bra sätt för mig själv att hålla ordning på nya webbsajter som jag hittade, mycket beroende på att mina bookmarks alltid förlorades för eller senare då jag höll på och lekte med olika operativsystem hela tiden. Efter ett tag så började andra surfa till sajten och sen har det bara rullat på efter det.

  1. Hur ofta skriver du på din blogg? Är det viktigt att skriva ofta?

Tittar man på statistiken för min blogg för det här året så skriver jag i snitt fyra dagar i veckan. Jag skriver när jag har något att skriva, inte för att jag måste. Det senare lever jag med på mitt jobb och därför är min blog en ventil där jag kan skriva om saker jag gillar eller inte gillar när jag känner för det. Min deadline är min egen. 🙂

  1. Hur många besökare har du på din blog (ungefär)? Har du gjort något särskilt för att få fler läsare?

Just nu: runt 5500 unika besökare per månad, och det verkar öka för varje månad som passerar. Jag gör ingen större reklam för sajten förutom att pinga lite olika sajter automatiskt varje gång jag skriver nåt här. Antalet besökare är dock ointressant utan det som betyder något är att de som besöker sajten och läser det jag skriver, oavsett om de gillar det eller inte. Att ha höga besökssiffror men inget engagemang från besökarna är i mitt tycke värdelöst.

  1. Vad ska en sajt innehålla för att kunna kallas blogg?

Ord. Det finns i mitt tycke ingen bestämd form för vad en blogg ska innehålla utan det är upp till varje person som skapar och driver en blogg att skriva.

  1. Tror du att den svenska bloggvärlden kommer att bli en verklig kraft i samhällsdebatten, eller kommer det att vara en liten grupp som bloggar gör varandra?

Mängden bloggar ökar ju hela tiden och jag ser det lite om varje bloggares speakers corner där alla står och ropar ut sitt budskap och det är upp till de förbipasserande, besökarna, att stanna upp och lyssna och kanske kommentera eller gå vidare.

Om det kan tänkas på verka samhällsdebatten är jag inte så säker på. Politiker och andra "tunga" namn startar ju bloggar men jag har en känsla av att många av dem använder sig av samma PR-folk som författar deras nyhetsbrev, debattartiklar och insändare för att skriva på sin blogg. Den känslan måste försvinna, åtminstone för min del, för att man ska kunna ta deras bloggande på allvar.

Men en fördel med bloggar är att det är en, om än löst, sammanhållande form för att ge uttryck för sin åsikt och det gör att det är enkelt för andra att starta en och till slut kanske antalet bloggar gör att det blir en gemensam tyngd att räkna med i samhällsdebatten.



Bild från arbetsplatsen

Andreas står och grubblar över sidschemat till Nätmagazin 5/2004. En stund senare är vi en aning klarare med vad som måste göras och jag fick sätta mig och skriva en extra sida nyheter.



Sting topp tre

Sting är en artist som jag först fastnade för i början på 90-talet när han släppte plattan Ten Summoners Tales. Numera kan jag inte säga att jag är så särskilt förtjust i vad den här mannen släpper på skiva, då hans sista riktigt bra platta var just den nyss nämnda Ten Summoners Tales, bortsett från liveplattan All This Time som kom i November 2001 (enligt uppgift inspelad 11:e September samma år). Hans senaste skiva vet jag inte ens vad den heter då jag inte hört något annat än singelspåret från den, som jag inte heller vet vad det heter. Men det sög. Verkligen. (Allt är nog egentligen Kippers fel. Han gillar syntar, loopar och annat och jag skyller allt på honom tills vidare då han står som producerat av de senaste plattorna med Sting...)

The Soul Cages

Min absoluta favoritplatta med Sting är The Soul Cages. Detta är också hans mörkaste skiva, skriven och inspelad efter att hans båda föräldrar gått bort en kort tid efter varandra och efter att han drabbats av total skrivkramp. På flera ställen på skivan talas det om en fader, troligen hans egen, och bortsett från spåret All This Time som känns rätt larvig i sammanhanget och som också var den enda singel som släpptes från The Soul Cages så är detta en helt otrolig skiva. Han har aldrig gjort något liknande igen och det är lite svårt att veta om han över huvudtaget är stolk över skivan eller inte då han tycktes befinna sig i ett rätt så förvirrat tillstånd när han gjorde den.

Det finns, förutom en Unplugged-inspelning från MTV (åtminstine utgiven på VHS) och en LaserDisc som jag som hastigast såg på Mega Skivakademin runt 1992 (men inte köpte, vilket jag ångrar än idag) inga liveinspelningar från den här skivan vad jag lyckats hitta. Vissa av spåren har letat sig in på exempelvis All this time (där givetvis hatobjektet med samma namn är med och den hör liksom inte hemma där heller) och under koncerterna i Sverige, som jag såg varenda en från 1994 fram till hans spelning på ett regnigt Skansen 2002(?) (där han körde samma set som på turnen året innan) var det sällan någon av låtarna som var med.

Men skivan är som sagt inget att skämmas för. Den är helt enkelt otroligt bra. Dessutom är den också den enda studioplatta som Sting släppt där hans ansikte inte pryder omslaget. Bara en sådan sak.

...nothing like the sun

När ...Nothing like the sun släpptes så hade Sting långt hår, hängde en del i regnskogarna bland urbefolkningen (hans giftemål med Trudy Styler finns ganska noga beskrivet i hans självbiografi Broken Music och förutom att det just utspelade sig mitt ute i djungeln så är det tveksamt om det är juridiskt bindande 🙂 ) och var världens stora samvete.

Han gjorde en del taffliga filmroller också (Vem minns honom inte i Dune? Jisses! Hans roll som en liten djävul i Brimstone & Treacle, där för övrigt låten I burn for you av Sting, inspelad av The Police förekom, ska han dock ha beröm för. Både låten och skådespelarinsatsen alltså) och som skiva betraktat så är ...nothing like the sun en aning splittrad. Spår som We'll be togeher hoppar jag instinktivt över utan att ens tänka på det, medan texten till Rock Steady är vad som räddar låten.

Men sen finns det spår som covern av Jimi Hendrix Little Wing, Sister Moon med Branford Marsalis lysande saxofonspel, The Secret Marriage som sägs handla om just Sting och Trudy Stylers lite annorlunda bröllopsceremoni, som gör skivan så otroligt bra. I stort sett är detta en riktigt riktigt bra skiva och den näst-bästa han någonsin gjort.

All This Time

Han är inte helt generös med livematerial på skiva, även om live-dubbeln från 86-87 nångång, Bring on the night, är riktigt trevlig (trots att de stuvat om låtarna i fel ordning jämfört med hur de faktiskt spelades live). All this time spelades enligt uppgift in den 11:e September 2001. Spelningen genomfördes trots att de precis fått reda på vad som hänt (andra uppgifter talar om att de väntade till dagen efteråt. Någon som vet?) och hur det än är med den saken så är den här plattan, förutom förekomsten av All this time, sjukt bra.

De flesta av hans riktigt bra låtar är med och detta är en idealisk skiva att slänga på om man vill ligga och slappna av eller bara ha det lugnt hemma. Jag kan å andra sidan irritera mig över att Every Breath you take rivs av lite väl hastigt (plus att den spelas aningen för fort) och att If I ever loose my faith in you även den spelas för fort av det annars kompetenta bandet.

Favoritspåret från skivan måste ändå nämnas särskilt. Dienda skrevs egentligen av jazzpianisten Kenny Kirkland som spelade tillsammans med Sting i flera omgångar, först på 80-talet när The Dream of the Blue Turtles spelades in och sen över ...nothing but the sun och på cirka hälften av The Soul Cages där sedan David Sancious, som jag tror har bland de största paret händer jag någonsin sett, tog vid. Sancious hängde i sin tur med över Ten Summoners Tales och hoppade, enligt ryktet i vredesmod, av kompbandet lagom till att Mercury Falling skulle spelas in då Kenny Kirkland var tillbaka. Kirkland avled dock den 12:e November 1998 av en överdos av Heroin. Kirkland var narkoman sedan många år tillbaka, vilket är mycket tragiskt med tanke på att han inte bara var ett geni vid pianot utan också hade humor. En minneskoncert hölls också i December 1998 där bland annat Sting och Branford Marsalis var med och spelade.

Det skulle senare visa sig att Kirkland också var en mycket bra kompositör. Dienda hade ingen text, utan den skrev Sting, vilket han gjorde extremt bra och den är också en av de bättre låtar Sting någonsin satt på skiva.



Kraftwerk topp 3

Då man är pappaledig så finns det en hel del tid över till att lyssna på musik. Desstom har jag upptäckt att Fia gillar att shejka loss lite till musiken, och då i synnerhet till Kraftwerk.

Så jag har ägnat några dagar åt att lyssna igenom plattorna tillsammans med Fia och man kan säga att vi tillsammans har kommit fram till vilka tre Kraftwerkplattor som vi gillar allra bäst. Sandra, skall väl tilläggas, gillade också Kraftwerk när hon var mindre, men numera är hon föga intresserad av tyskarna.

Första plats

Computer World släpptes i Maj 1981. Det var enligt vad jag förstår den första platta där Kraftwerk använde samplers. Inte för att det stör mig, dock. Bortsett från Pocket Calculator om jag visserligen gillar men inte tycker passar in på plattan, är skivan bandets absoluta mästerverk, från första spåret till det sista. Det var också den första platta med Kraftwerk jag köpte (på Överskottslagret i Solna, på vinyl (orginalpress i nästintill nyskick) för fem kronor). Fia gillar främst att dansa till Computer World 2, för övrigt.

Andra plats

Autobahn var inte Kraftwerks första plattan, men det var plattan som gjorde dem internationellt kända och den tredje bandet släppte under namnet Kraftwerk (de första två hette "Kraftwerk 1" respektive "Kraftwerk 2"). Den släpptes i November 1974 och titelspåret, som är 22:42 långt, innehåller så grymt många olika "delar" så man tröttnar liksom aldrig på den. Men det är inte titelspåret som är min stora favorit, utan avslutningsspåret Morgenspaziergang som till stora delar är inspelad med analoga instrument som piano och blockflöjt. Fia delar min uppfattning då hon så gott som alltid somnar när man vaggar henne till den.

Tredje plats

Electric Café släpptes 1986 efter massor med strul. Skivan skulle från början ha hetat Technopop och det enda spår som släpptes från den plattan var Tour de France i Juli 1983. Efter att Ralf Hutter nästan slagit skallen av sig i en cykelolycka så bestämde han sig för att skrota Technopop och börja om från början. Resultatet blev klart splittrat, men de tre första spåren på plattan är sjukt bra, och de resterande tre, där bland annat Karl Bartos för första och sista gången sjöng på ett spår i The Telephone Call, går väl kanske inte direkt till historien som de bästa bandet gjort, även om stråkarna i Sex Object är riktigt fina. Boing Boom Tschak tycks vara Fias favorit då hon har extremt svårt att stå still när den spelas. Min personliga favorit är dock Techno Pop. Bakom denna länk hittar man mer information om Rebecca Allen som gjorde all grafik till plattans omslag och konvolut, samt videon till Musique Non Stop.




© 2003 - 2022 Joacim Melin