Joacim Melin
Pappa, sysadmin, skribent, poddare, chipsentusiast.

När företag blir stora och dumma

Jag har skrivit om detta fenomen tidigare, inte här men i en ledare som publicerades under våren i Nätmagazin. I korthet löd den ledaren ungefär så här:

Företag, när de startas, är hungriga. De drivs av en vision att växa, att göra något annorlunda och att på så sätt vinna kundernas förtroende. Men sen når företagen en viss brytpunkt. när de blir stora nog eller när kunderna blir allt för många. Då börjar de "effektivisera", det vill säga, skära ner på kundservicen, författa snåriga avtal med kunderna, och så vidare. Allt för att maximera vinsten, minimera kostnaderna och bli "effektivare".

Tele2/Comviq är ett mycket tydligt exempel. Ett annat är Bostream. Som jag nämnde nedan så har jag nu sagt upp mitt Bostreamabonnemang efter 2,5 år som kund där. Jag har varit nöjd med abonnemanget. Linan har varit nere ungefär två veckor under dessa 2,5 år, vilket inte är illa. Det var för övrigt bara en gång den var nere och det berodde på en port i en switch i telefonväxeln som gjort i brallan. Bostreams Support var för övrigt totalt pantade vid den incidenten, men det är en historia jag sparar till barnbarnen... Jag är nöjd, trots att de höjt månadsavgiften med en över en hundring (vilket är rätt underligt med tanke på att det betydligt snabbare Scream-abonnemanget kostar en 50-lapp mindre och är på 26mbit/s, jämfört med mitt Xstream på 2,5mbit/s...) och i lönndom ändrat uppsägningstiden från tre månader till fyra.

Jodå, du läste rätt. Jag visste inte om det förrän det var dags att avsluta abonnemanget. Jag mailade deras support, fick som vanligt vänta fyra dagar på ett svar men i det svaret förklarades det att information om det skickas ut förra sommaren. Jag undrar fortfarande var informationen fanns, kanske bakpå en faktura eller nåt. Jag kunde, om jag ville, betala 600 kronor och komma ur abonnemanget redan vid månadsskiftet. Alternativet var att byta till Adamo den sista Oktober.

Och det är här det fina med Adamo Bredband kommer in. De svarar sjukt snabbt på mail, i förekommande fall redan inom några minuter, och jag kollade snabbt om de kunde leverera sin snabbare, och billigare, tjänst till mig med bara två veckors varsel. Och det kunde de!

Så jag tyckte allt var frid och fröjd. Bostream kunde fara åt helskotta snarast möjligt. Men så damp det ner en kvartalsfaktura från Bostream för de tre kommande månaderna. Jag ringde upp deras kundtjänst, satt i kö en halvtimme och fick sen prata med Snorkfröken (jag kallar henne så, vilket gav mig något att fokusera all irritation på) och förklarade att jag inte tänkte betala 1200 spänn för nåt jag inte skulle ha. Hon föreslog att jag skulle betala iallafall och så skulle jag få det reglerat sen. Fet chans. Jag bad dom ta bort fakturan eftersom jag sagt upp abonnemanget via deras webbsida och dessutom skickat in uppsägningen skriftligt inom utsatt tid. Hon vägrade för uppsägningen hade inte kommit in i deras system. Jag frågade om de inte kunde lägga in en notering i deras system om att fakturan skulle strykas när uppsägningen väl kommit in, men hon vägrade. Det fanns bara två sät att lösa detta, och det var att jag antingen betalade hela fakturan, eller att jag väntade några dagar och sen ringde upp igen och fick sitta och vänta i kö en gång till.

Jag valde det senare, men inte utan att förklara att de nog borde ta och utbilda sig i kundvård och för kunderna bättre rutiner. Två dagar senare ringde jag igen och fick prata med en betydligt trevligare tjej som såg att uppsägningen kommit in och hon fixade allt på tre röda.



Det är nog inte oss det är fel på

"Jag röstar inte i EMU-valet", svarade jag på frågan från ett par vänner om jag varit och röstat ännu. Jag tycker inte det är något att hymla om. Mina vänner, som förvisso inte är politiskt engagerade i en aktivare grad än att de sympatiserar rätt mycket med ett parti som börjar på "M" och slutar på "oderaterna" och gärna diskuterat politik så fort tillfälle ges, samlade båda luft i lungorna och skulle raskt förklara för mig att det var oansvarigt att inte rösta. Det var inte underhållande. Jag kommer snart till varför.

Däremot var det väldigt underhållande att sätta sig framför teven och titta på alla politikers bortförklaringar efter att Junilistan knipt tre mandat rakt framför etablissemanget. Charlotte Cedershiölds argument att "om debatten varat längre så hade väljarna snabbt genomskådat Junilistan" kändes väldigt korkat att säga. Det är inte bara att stampa på de som inte fogar sig in i partileden utan också att idiotförklara de väljare som valde att rösta på Junilistan. Den enda politiker som egentligen sa som det var är den kvinna som delade intervjustunden med fru Cedershiöld. Jag minns inte namnet på henne, men hon var socialdemokrat. Det hon sa var destå klarare (jag citerar fritt från minnet): väljarna bryr sig inte. Det är systemet det är fel på, inte väljarna.

Pontus Schultz är inne på samma linje i dagens krönika. "Tänk om det inte är oss det är fel på?" skriver han, och det är verkligen att slå huvudet på spiken.

63% av den röstberättigade befolkningen gick inte och röstade. De gjorde det inte av många olika anledningar, det är jag säker på. En del bryr sig nog inte. Andra känner inte att de är tillräckligt insatta.

För min egen del kan jag bara säga att det är min demokratiska rättighet att inte rösta. Eftersom blanksedlarna sorteras bort numera så är det faktiskt det enda sättet vi medborgare kan markera att vi inte är nöjda med de partier som finns, de kandidater som gärna vill åka till Bryssel, tjäna 90' i månaden och käka gåslever, och det system som EU trots allt är.

Om jag inte missminner mig har Sverige 19 platser i EU:s parlament. Av sammanlagt 732. Med det i åtanke så är Socialdemokraternas valslogan "du väljer ditt nya Europa" ganska skrattretande.

Ingrid Segerström (s) sade i en kommentar att det måste till en "debatt och en diskussion" (politiker älskar att säga sånt där) för att få folk att rösta.

Politikerna tror tydligen, på fullaste allvar, att det system som härskat i det här landet där politikerna sitter gömda i riksdagshuset 80% av året och sen ger sig ut på gator och torg, ljuger för oss, blir återvalda och sen återvänder till sina gömmor igen, är en debatt och en diskussion, och att det är sånt som ska få oss intresserade av att rösta.

Det är min demokratiska rättighet att inte rösta. Det är så jag säger att jag inte gillar det EU vi är medlemmar i. Och det är mitt fullständigt legitima sätt att ta ansvar. Jag tror att alla i det här landet gärna vill säga sin mening. Det finns bara inte utrymme för något annat än det sätt som politikeretablissemanget vill ha den meningen serverad och utformad.

Det är inte oss det är fel på. Det är yrkespolitiker som Inger Segerström, Anders Wijkman, Charlotte Cedershiöld med flera, som sedan många år tillbaka tappat all form av verklighetsförankring och därmed försuttit sin rätt att representera oss, som får ta ansvaret för att 63% av befolkningen inte röstar.

Vi har inget förtroende för er. Men kom för f-n inte och säg att det är oss det är fel på.



Så var det slut då

Efter en stor väntan så hittade jag lite tid för att sätta mig i ett nedsläckt filmrum för att se på den tredje och avslutande delen av Sagan Om Ringen-trilogin. Ska man summera filmen som helhet så är det ruggigt bra. Men filmen har en del problem, som redan började synas i del två. För i första delen fanns det massor av karaktärer. Man fick lära känna folk på ett annat sätt och det var gott om bra repliker.

I del två vreds tempot upp rätt mycket och det spenderades mer tid på färre scener, jämfört med del ett (för övrigt ett problem som även Matrix-trilogins två sista delar också led av). Del två hade också i mitt tycke färre karaktärer, något som visserligen löstes med den längre specialversionen som senare slä'äpptes på DVD, vilket gjorde att man inte riktigt levde sig in i filmen på samma sätt som i del ett. Faktum är nog att den första kvarten i del två ocks� var den bästa, med en grymt snygg inledning och en regi som direkt griper tag i handlingen från del ett. Jag kände heller inte att de Två Tornen förklarades särskilt bra, om ens alls. Saruman talar i del två om "de två tornens union" och manusförfattarna berättar i extramaterialet att just det där med de två tornen inte förklaras särskilt bra i Tolkiens böcker.

Del tre spinner vidare på samma sätt som i del två. Stora och långa scener, fett med riktigt bra specialeffekter som givetvis måste överträffa de två första filmerna. På ett sätt var det också vad som var bra med del ett, att specialeffekterna var ganska nedtonade och inlagda med viss finess. I del två och tre tar de över på ett sätt som jag inte tycker tillför något positivt till filmerna.

Kul är att man i inledningen av del tre får se lite mer av Smeagol / Gollum och bakgrunden till att han blev den är blev i filmen.

Del två och tre har också en del irriterande repliker. Vissa budskap ska hamras in med olika repliker som låter mer som skrattretande klyschor istället för att addera till filmens känsla. En hel del platser har stora episka namn som inte alls förklaras ytterligare någonstans i filmerna. Jag tänker lite på Formel-1-fansens fixering vid att döpa varenda kurva och raksträcka på varje bana till någonting när jag ser del två och tre. Del ett upplevde jag hade en bra balans i detta. Jag får en viss känsla av att namnen hämtats ur böckerna, där de troligen presenteras på ett annat sätt (eller inte alls).

(spoilervarning! har du inte sett filmen och tänker göra det så läs inte vidare nu!)

Del tre består till en mycket stor del av olika stridsscener. För många, tycker jag. Och slutet begriper jag bara inte. Jag har inte läst någon av böckerna i triliogin men ska göra det för jag förstod inte innebörden med att "ta den sista båten från Midgård". Åkte de mot sin egen död? Åkte de för att bo någon annanstans? Någon får gärna förklara i en kommentar. I extramaterialet så säger en av manusförfattarna också att de tagit sig "vissa" friheter när det gäller just slutet. Utan att ha läst boken Konungens återkomst så märks det att de inte direkt lutat sig mot Tolkiens verk när de sydde ihop den säcken, de avslöjar sig också som hyfsat taffliga manusförfattare när de ska ut på "egen hand".

Lite synd, för man undrar ju om filmen kunde blivit ännu bättre med ett ordentligt genomtänkt slut?

Kanske blir upplevelsen bättre när den längre versionen kommer. Bara den inte innehåller ännu mer och längre stridsscener utan faktiskt lite mer handling också. För nu sitter jag ärligt talat, under det att jag ser filmen, mest och funderar över hur pass mycket skådespelarna egentligen träffade varandra under de år som inspelningen av de tre filmerna pågick, och det är nog inte vad Peter Jackson hade tänkt att tittaren skulle fundera över.



Dryg-Elwe dömd!

Äntligen! Min avsky mot Elwe Nilsson står inte en riktig pungklåda långt efter. Här i Vallentuna är han numera känd för att ha flyttat dragningen av en väg mellan Stockholmsvägen, som går rakt genom Vallentuna, och Arningeleden. Skälet framkom liksom aldrig men att han bodde precis där vägen egentligen skulle ha gått hade säkert inget med saken att göra...

... själv fick jag ett genomdrygt mail från Elwe i vintras när jag mailade honom och resten av samhällsbyggnadsnämnden i Vallentuna för att försöka få dom att inte bygga en bilväg på baksidan av vårt hus, där ungarna är ute och leker en hel del på somrarna. Vägen kommer nämligen att gå precis bredvid vår tomt. Jag bad dom också att inte ge bygglov till en friskola på den sista plätten skog som vi har kvar på vår sida av Roslagsbanan. "Det ska inte finnas någon skog där. Det ska byggas hus!", skrev Elwe och upplös mig om att det inte var hans problem att vi inte hade kollat detaljplanen innan vi köpte vårt hus för fyra år sen.

Elwe upplös mig också om att detaljplanen minsann var godkänd i laga ordning, precis som att det inte var någon ide att protestera. Som en envis dåre skrev han också att det minsann inte var någon som klagade då, för sisådär 22 år sedan. Vad Elwe nog inte vet är att detaljplanen ritades när det inte stod några hus här över huvudtaget. Det i sin tur gör det ännu mer tragiskt att vi som bor här nu inte har haft en chans att påverka det hela.

Kommunens tjänstemän har beklagat det hela men erkänner att det inte finns tid att rita om detaljplanen, något som tar två år att slutföra, då den borgerliga ledningen i Vallentuna kommun sålt tomten för skolbygget till Vittra för att det där ska byggas en skola, precis som det står i detaljplanen. Men i detaljplanen, som ritades för sisådär 22 år sen, fanns inte Bällstabergsskolan med sina cirka 500 elever som uppfördes för ett par år sen på andra sidan Roslagsbanan. Ungefär 100 meter från vårt bostadsområde. Ungefär 50 meter från där Vittras nya skola ska byggas.

Men nu har högerspöket äntligen åkt dit.

Här ska firas med chokladbollar, Pepsi och Hockey-VM.



Fyra små farbröder

Årets första koncert var med ett band som jag är väldigt kluven till. Kraftwerk gör sina första riktiga turne sedan 1991, vilket var året då de besökte Sverige senast. Cirkus är utsålt i dagarna tre och Åsa och jag har släpat oss dit för att se om gubbarna håller måttet.

Och det är lite bitterljuvt. Sedan jag såg dem 1991 har två bandmedlemmar bytts ut ännu en gång. De verkar inte ens ha bemödat sig med att uppdatera ett av robotarnas huvuden då en av de två nytillkomna medlemmarna sägs vara en ersättare.

Ralf Hutter spelar en del live, sjunger en del och han ser faktiskt ut att ha roligt bitvis. Men då och då slinter han lite grann på sitt keyboard och det låter lite hawaii om det hela. Oinspererat, kanske lite slarvigt.

De fyra har annars ett litet bord var med varsin notebook och jag slås direkt av hur vanliga de framstår som nu, när de för över tio år sedan släpade med sig busslaster med mer eller mindre hemlig utrustning från Dusseldorf.

Hutter svänger lite på häcken och de två andra, som vi inte ens får veta namnen på, rör på sig lite då och då. Florian Schneider kunde lika gärna varit en docka de burit in för han rör sig bannemig inte många millimeter på 2,5 timmar.

Slutbetyget blir godkänt. Det här var ändå roligt men man märker en väldig konrast mellan det gamla materialet från 70- och 80-talet och de få nya alster som spelades ikväll (Expo 2000 och min absoluta hatlåt, Vitamine). Eller som Nils Hansson skriver i DN : "Det är som om de har lagt så mycket krut på att hela tiden uppdatera sina gamla klassiker att de inte har haft någon kraft kvar till att skapa nya."

Klart är dock att jag och Åsa upplevt något vi kanske aldrig får uppleva igen - en koncert med Kraftwerk




© 2003 - 2022 Joacim Melin