Joacim Melin
Pappa, sysadmin, skribent, poddare, chipsentusiast.

Särskild postadress

Under hösten har det i min brevlåda landat brev från Tingsrätten,
Kronofogden, diverse andra inkassobolag och Försäkringskassan. Inte den typ av brev man vill ha i brevlådan.

Alla dessa brev och dess avsändare två gemensamt: De hämtar mottagaradressen från folkbokföringen och de är inte adresserade till mig utan till en person som bott som inneboende på min adress när lägenheten ägdes av de tidigare ägarna.

Jag kontaktade de tidigare ägarna och wtf:ade på ett trevligt sätt och de
tyckte att jag själv kunde kontakta Tingsrätten, Skatteverket, och så vidare och se till att adressen ändrades. Jag svarade att det knappast var mitt jobb och att de
borde kontakta personen de haft som inneboende.

Det har de uppenbarligen inte gjort för idag kom ett brev till från Tingsrätten. När breven började ramla in i höstas kontrollerade jag att personen som breven är adresserade inte är folkbokförd på min adress, vilket han inte är utan han är istället skriven på en adress i Södertälje. Jag tänkte därför i min enfald att myndighetssverige borde förstå att ett brev som kommer i retur med texten "FEL ADRESS" skriven med stora bokstäver på kuvertet borde resultera i att någon kontrollerade var mottagaren egentligen bor. Så tycks det inte gå till, vilket jag idag fick reda på varför.

Allt utgår nämligen från Skatteverket. Det fick jag reda på när jag ringde Kronofogden för att uppmärksamma dem på att de skickade sina brev till fel adress.

Jag kröp således till korset (lämpligt så här i juletid kanske) och ringde just Skatteverket. Efter en förvånansvärt kort väntetid på 14 minuter fick jag prata med en trevlig person som efter att han tog mitt personnummer och hört vad jag undrade över frågade om det gällde mottagaren av breven som landat i min brevlåda. Jag bekräftade att så var fallet och mannen på Skatteverket förklarade att även om mottagaren av breven inte är folkbokförd på min adress så är samma adress inlagd som en särskild postadress vilket är "en särskild postadress som är ett komplement till en folkbokföringsadress" om man ska bo på en annan adress i minst sex månader.

Han lär inte ha bott här på ett år, minst, och har således inte brytt sig om att ändra detta. Men nu har Skatteverket registrerat det som ett ärende och snart kommer han alltså få alla dessa trevliga kuvert skickade till sig istället för att de landar här.

Jag hoppas han uppskattar gesten.



Friteringsrobot

Det finns givetvis gränser för hur lat man kan bli. Jag är visserligen ganska road av att laga mat, men det finns gränser för vad jag kan prestera med en stekpanna, gryta eller ugn. Riktigt goda kycklinglår, krispig pommes frites, krispiga grönsaker... eller varför inte fritera en banan och äta med vaniljglass? Vitlöksbröd?

Möjligheterna äro många. Och jag är inte på något sätt en särskilt bra kock ens i mitt eget kök så när den svarta fredagen dök upp slog jag till - likt en polis får man aldrig tveka att slå till, som bekant.

Men vad är då en "airfryer" egentligen? Det är i grund och botten en liten varmluftsugn. Det är inte svårare än så. Vissa modeller häller man i en deciliter matolja i och sen det man vill fritera, andra kör man det hela "torrt". Denna modell, en Xiaomi Mi Smart Air Fryer, använder varmluftscirkulation för att fritera maten.

Hur som helst, eftersom detta är en produkt från Xiaomi så är det en produkt från Kina varför man kan räkna med att den dammsuger hela ditt nätverk efter all information den kan hitta och skickar hem det till sin favoritdiktatur varför de vanliga förbehållen gäller: placera enheten i ett wifi-nät i ett eget VLAN som inte har åtkomst till ditt lokala, vanliga, nätverk där säkra enheter som exempelvis pratar Homekit körs.

'Wifi?', säger du? 'I en ugn?'

En normal stor burk Kanel för storleksjämförelse i tråget

Jodå. Den pratar wifi. Detta är ju en "smart" friteringsrobot, och efter att den anslutits till Internet så meddelar den glatt att den vill ladda hem ny firmware. Allt detta sker, givetvis, via Xiaomi-applikationen som jag redan tvingas köra för att min luftrenare, också från Xiaomi, ska fungera (jag kommer blogga om den senare, liksom om Xiaomi Mi Box S 4K som jag köpte till min ömma moder[^3] i julklapp. Det finns mycket att säga om båda, i synnerhet den senare...). Hur som helst, en firmware senare är jag redo att börja utforska denna hushållsapparat.

Man kan givetvis ställa sig frågan varför jag inte köpte en modell från exempelvis Philips? Jag har tittat på deras Airfryers och har tillsammans med min gode vän Christian funderat länge på att köpa en, men den modell jag ville ha där kostade mer än det dubbla mot vad denna kostade under svarta fredagen: Visst, en Philips HD9270 Essential Airfryer XL kostar det dubbla men rymmer också 6,2 liter, vilket kan jämföras med Xiaomi Mi Smart Air Fryer som rymmer 3,5 liter, vilket enligt Xiaomi ska räcka till mat för fem personer.

Oklart hur man ska få in rejält med ribs i denna Airfryer

Åter till min nya kinesiska bekantskap. En sak jag irriterade mig på när jag packade upp denna friteringsrobot är att det inte medföljde en kokbok. Det visar sig snart att recepten finns i applikationen och enheter, mått och annat är anpassat för svenska/europeiska med gram, deciliter och så vidare. Det är därför ganska smart och enkelt att gå in i appen och välja vad man ska laga, se till att råvarorna finns i Airfryern och sen bara klicka på start. Måste man exempelvis vända på vad man tillagar efter halva tiden kommer applikationen säga till dig om det. Riktigt smidigt faktiskt.

Philips till vänster, Xiaomi till höger

Att sköta allt genom appen är tillfredsställande på fler sätt. Jämför Xiaomis modell (till höger, ovan) med Philips. Xiaomi är stilren (den kommer säkert inte vara vit i all framtid...) och snygg medan Philips gränssnitt är en mindre ocean av knappar. Det är säkert inte överdrivet komplicerat att använda Philips airfryers men det ser lite gammalmodigt ut. Philips modeller har dock andra fördelar: man kan använda olja i den om man så vill, och man kan ställa in tråget man tillagat maten med i diskmaskinen. Xiaomis tråg klarar även det diskmaskin även om jag inte på något sätt är lat.[^4] Olja verkar man däremot få klara sig utan, men jag tänker experimentera med att pensla exempelvis kycklinglår med matolja innan de tillagas.

Jag har endast börjat leka med denna maskin, min "friteringsrobot", och än så länge får jag säga att den faktiskt fungerar bra när jag testar att köra lite pommes frites i den. Under vintern ska den givetvis sättas på hårdare prov så en andra rapport följer då. Det enda jag irriterar mig på än så länge är att den inte visar en klocka i displayen...



Datortidningarna som försvann

VIC-rapport, Hemdatornytt, Datorhobby, Atarimagazin, PET-Nyheterna, Åtta bitar, Soft, Joystick... listan kan göras väldigt lång, och då har vi endast inkluderat några av de tidningar som vände sig till hemdatoranvändarna.

80-och 90-talets datorpress var minst sagt diversifierad. Stora förlag som exempelvis Bonnier höll sig borta från denna marknad – skulle det investeras pengar i en datortidning var det istället mot företagen man ville rikta sig och där platsade varken Commodore 64 eller Atari ST. När startades då den första svenska datortidningen? Intressant nog var det ett förlag ägt av Bonnier, Fackpressförlaget AB, som 1965 startade tidningen Modern datateknik under ledning av Carl-Adam Nycop. Om namnet låter bekant var han en tidningsman av klassiska mått som bland annat grundade kvällstidningen Expressen år 1944. Modern datateknik får anses vara den första svenska datortidningen och gavs ut i tio år fram till 1975. Tvåa på marknaden var tidningen Datornytt som gavs ut mellan 1977 och 1991, och i övrigt fanns det inte mycket till datorpress att tala om i Sverige på 70-talet. Kommande årtionde tog det fart på allvar med en rad tidningar. under senare delen av 80-talet och i princip hela 90-talet var International Data Group, IDG, den dominerande utgivaren av IT-relaterad press i Sverige och det förlaget tog inte i hemdatorer med tång varför det fanns gott om utrymme för andra spelare att ta för sig av marknaden.

Från VIC-News till VIC-Rapport

Utgivningen av hemdatorrelaterade tidningar började så smått ta fart 1983. Först ut var VIC-news som gavs ut av ett förlag vid namn VIC-klubben, som händelsevis satt i Askim, precis som Handic som då satt på argenturen för Commodores VIC-20 och Commodore 64-datorer. VIC-News, som hade en upplaga på 20000 exemplar per utgåva, hade stora planer för att engagera läsekretsen –läsarna uppmanades att starta lokalföreningar runt om i landet som skulle anslutas till moderklubben för Sverige. Hur det gick med den saken låter vi vara osagt. Utgivningen av VIC-News pågick fram till början av 1983 då tidningen bytte namn till VIC-nytt, men det namnet behölls endast ett nummer då den till nummer två från 1983 hade bytt namn till VIC-Rapport och bytt ägare.

Ett dotterbolag till Handic, Handic press, hade övertagit utgivningen. De stod för utgivningen av VIC-rapport tidningen från 1983 till 1985, ungefär samtidigt som att Handic förlorade argenturen för Commodores produkter till Commodores egna svenska bolag. Nummer två från 1985 var det sista som gavs ut av VIC-rapport – tidningen gick i graven för att snart återuppstå fast under namnet Commodore rapport och gavs under 1986 ut av förlaget Datorpress AB, ett bolag i Växjö. Tre nummer blev det, och därefter var dess saga all. Värt att notera är att tidningen bytte logotype efter det första numret och de två sista numren hade bland annat med Commodores logotype på omslaget.

Allt om hemdatorer lanserades även den 1983, och som tidning betraktat måste man verkligen tillstå att den hade ett ambitiöst namn, men mycket av ambitionen fungerade faktiskt. Precis som med en senare titel, Hemdatornytt, skrev Allt om hemdatorer om en stor mängd hemdatorer där en del märken och modell knappt såldes i Sverige. Bland annonserna fanns också en bunt modeller som kanske sålde bra i utlandet men i Sverige fick de aldrig något fotfäste. Vem minns exempelvis M5 Creative Computer (även kallad Sord), Oric, Microbee 32, Dragon 32, Micro Professor II, Color Genie, med flera. Intressant nog fanns det då och då annonser för datorer som tidningen samtidigt skrev artiklar om... man kan tänka, tycka och tro precis vad man vill om det. I nummer 2-3 från 1985 lanserades det en Basickurs och tidningen var också till stora delar fylld med allehanda programlistningar. Det blev också det sista numret av tidningen som därefter försvann spårlöst. Under delar av 1984 medföljde också en specialtidning kallad Commodore Computing International, CCI, med som en inhäftad bilaga till Allt om hemdatorer. Inget annat datormärke fick denna specialbehandling.

Med Allt om hemdatorer och Commodore rapport i graven så var det ganska dåligt med hemdatortidningar i Sverige under 1985. Året efteråt hände det däremot saker och ting.

Ulf Selstam och Christer Rindeblad

Under vintern 1986 kom det första numret av tidningen Svenska Hemdator Hacking. Två år tidigare hade Ulf Selstam, som då jobbade natt inom vården, skaffat sig en ZX Spectrum 48K för att ha något att syssla med på nätterna. Selstam kände att de datortidningar som fanns då var alldeles för avancerade för den kunskapsnivå han befann sig på. Så han kavlade upp ärmarna och satte igång att skapa den tidning han ville ha. Precis som Datormagazin i sina tidiga dagar skapades Svenska Hemdatorhacking med ytterst begränsade resurser – Selstam skrev de första numren på sin ZX Spectrum 48K och printade sedan ut dem på en termoskrivare på textremsor. Dessa remsor skickades i sin tur vidare till ett sätteri som monterades på montageark, fotograferades och förvandlades till tryckplåtar som skickades till tryckeriet. Tidningen kostade 16:90 kronor om man köpte den i butik.

Vill du läsa resten av artikeln? Den finns i Datormagazin Retro #4 som kan beställas här!



Fidonet.io går i graven

Efter ett par år med att driva en rad olika gratistjänster för att främja den öppna webben har jag bestämt mig för att Fidonet.io kommer gå i graven. Redan nu har jag antingen lagt ner tjänster (som exempelvis Peertube och Matrix) eller flyttat dem till en annan domän (runstop.org, där Mastodon och FTP finns).

Förklaringen till detta är ganska enkel: jag har inte tid, jag har inte ork och jag har ledsnat på att betala över 400 kronor per år för ett domännamn. Ett väldigt fräckt, snyggt domännamn, men ändock ett domännamn. Den nya domänen, runstop.org, kostar drygt en hundring per år via Cloudflares registreringstjänst - betydligt mer humant.

Det är, som alla givetvis förstår (så också jag efter tag, minsann), enkelt att sätta upp och sjösätta olika tjänster. Det är inte det som är problemet, utan det är moderering och underhåll som är problemet. Någon registrerar sig på Peertube-servern mitt i natten och slangar upp hundratals låtar som är upphovsrättsskyddade med motiveringen att de är "fans och köp musiken om du gillar den" så måste jag radera allt detta omedelbums och dessutom stänga av kontot, där personen bakom dyker upp under ett annat användarnamn efter några dagar och sätter igång igen. Man kan givetvis stänga av registrering av nya användare men då blir tjänsten egentligen tämligen meningslös.

Ett annat exempel är när någon registerar sig via ens Mastodon-server och börjar posta hatpropaganda mot människor av "fel" religion, "fel" hudfärg eller "fel" sexuell läggning - givetvis kontaktar någon snart mig och antingen anklagar mig för att medvetet husera rasister och trångsynta människor, eller anklagar mig för att inte stängt av dem snabbt nog och hotar med att svartlista hela min server, inklusive alla användare som har konto där (mellan 30-40 stycken innan jag stängde av den).

Man vill så gärna göra något bra, men det tycks som att de som mestadels är ute efter att förstöra för andra syns och märks så mycket mer och för en sån som mig som inte direkt bor framför datorn under dygnets alla timmar blir detta snart mig övermäktigt.

Jag har öppnat en ny Mastodon-instans men där släpps man inte in utan att ge en motivering och ingen kommer in utan att jag godkänner det. FTP-servern finns kvar för det är en värdefull källa för de som har retrodatorer precis som jag, och där finns ingen möjlighet att ladda upp något och, potentiellt, förstöra för andra.

Ett stort tack till alla som besökt Fidonet.io, donerat pengar (alla två personer), och ett särskilt stort tack till Petra Wikström som gjorde logotypen åt mig med den fantastiska hunden. Ska du ha något designat - kontakta henne.



Byta hårddisk i en 27-tums iMac

Ibland dimper det ner en dator i knät på en och man vet inte riktigt vad man ska göra med den, men samtidigt är datorn helt oemotståndlig så man bara måste använda den till... något.

En sådan dator är 27-tums iMac. Det är en dator jag alltid velat ha, mest för att den är så förbaskat elegant. När en synnerligen generös och trevlig lyssnare till vår podd hörde av sig och meddelade att han hade en 27-tums iMac från 2013 att ge bort så var jag inte sen att hämta den. Det var bara ett problem med den: datorn hängde sig efter en stunds användande. Den inbyggda hårddisken, en Fusion drive som Apple envisades med att bygga in i sina datorer några år är i själva verket en hybriddisk som till 90 procent består av en vanlig hårddisk och 10 procent en SSD-lagring där operativsystemet sköter hur din information lagras. Den information du behöver oftast ligger på den snabbare SSD-lagringen och de filer du inte använder så ofta landar på den långsammare hårddisken.

Hur som helst - jag åkte och hämtade datorn och när jag kom hem och började kolla vad jag egentligen fått visade det sig att detta inte var någon vaniljmodell jag fått, utan en värsting med en fyra-kärnors Core i7-processor, 16 gigabyte internminne, ett rejält grafikkort med fyra gigabyte grafikminne, en av de bästa datorskärmar som någonsin gjorts och allt detta i ett chassi som ser ut att sväva över bordet det står på.

Men det jag stod inför var att öppna datorn, byta lagringsenhet och sedan få ihop datorn igen. Från och med år 2013 förändrade Apple hur de monterade ihop iMac-datorerna. Ett antal tidigare årsmodeller höll fast skärmen med starka magneter men år 2013 var det någon som tyckte det var en bra ide att limma fast skärmarna. Efter en del läsning så tog jag fram lämpliga verktyg och lyckades faktiskt lossa skärmen från datorn. Två kablar går till skärmen och dessa tar man loss med extremt stor försiktighet.

När iMac:en är isärplockad satte jag igång med att först ta ut den gamla, som det senare skulle visa sig trasiga, hårddisken ur datorn. Därefter lossade jag processorfläkt och lite annat och dammsög ur datorn ordentligt, det är trots allt en i praktiken sluten dator som stått och sugit i sig luft och damm under åtta-nio år, och det är liksom ingen dator man tar i sär och dammsuger som en vanlig PC-dator.

Som bilderna visar så satte jag in en Samsung-SSD på en terabyte så gott det gick. Den lär inte lossna och ingen kommer behöva titta på fastsättningen av den där SSD:n men vackert är det givetvis inte. En uppsida med att stoppa in en SSD i datorn är, givetvis, också att SSD-enheter inte alstrar någon värme varför datorn kommer vara svalare än tidigare.

Efter att allt är ihopskruvat på insidan är det dags att koppla in och sedan sätta tillbaka skärmen. Jag tog bort alla de gamla limremsorna som Apple satt dit och eftersom det var en rejäl leveranstid på nya limremsor tänkte jag att det kanske skulle fungera med värmelim så länge.

Jodå, det fungerade faktiskt över förväntan. Skärmen sitter kvar och visst, det är inte perfekt men när limremsorna landar i min brevlåda kommer jag ta bort skärmen och göra om det hela ordentligt igen.

Fungerar min iMac då? Jodå. Den fungerar. Den fungerar faktiskt alldeles, alldeles utmärkt. Visst börjar fläkten gå ibland, vilket man inte är helt van vid efter att ha suttit med en Mac mini m1 i drygt ett år, men det är gott om kraft i den gamla Intel-processorn och datorn har dessutom plats för ytterligare två minnesstickor vilket kan ge maximalt 32 gigabyte internminne.

Just det - uppgradera minne i en Mac. Det är inte ord man hör så ofta längre.

Jag ska erkänna att jag är frestad att ha denna dator som min primära arbetsdator hemma, men ett problem är datorn officiellt inte stödjer nyare versioner av macOS än 10.15.7 (Catalina), även om det lär gå utmärkt att få in senare versioner av macOS. En stor anledning till att Apple inte längre stödjer denna datormodell lär ha berott på brist på prestanda i Apples Fusion-hårddisk... och det problemet har iallafall inte denna iMac längre.




© 2003 - 2022 Joacim Melin