• Vad heter jag egentligen?

    En gång i tiden, för länge sedan, så var även jag en liten palt som lärde mig läsa och skriva. Det första jag lärde mig skriva var mitt förnamn, och det sättet jag lärde mig det var genom en lyckoslant jag fick när jag döptes. På lyckoslanten stod mitt förnamn, “Joacim”.

    När jag sedan började skolan och tittade i klasslistorna så såg jag att de stavat fel. Där stod det ju “Joakim”, med “k”. Mycket underligt, tänkte jag, men jag tog ingen större notis om det. Åren gick och jag hade helt enkelt inte funderat så mycket över hur jag stavade mitt förnamn. Tills det var dags att skaffa legitimation, och senare körkort, och allt det där andra som kommer varesig man vill det eller inte när man inträder i vuxenlivet. Jag blev då påmind om det där med hur mitt förnamn stavades och jag bestämde mig för att reda ut hur sanningen egentligen låg till.

    I folkbokföringen är jag stavad med “k”, alltså “Joakim”. Men jag tänkte att jag tar och ringer min ömma moder och frågar henne hur jag stavar mitt förnamn. -“Joacim”, svarade hon. med “c”.

    Nu skulle jag givetvis inte drista mig till att hänga ut min ömma moder på något sätt, men förvirringen var i detta läge ganska omfattande och det visade sig att personen jag fick lyckoslanten av när jag döptes drygt 20 år tidigare helt enkelt hade fått för sig att mitt namn skulle stavas med “c” och ingen reagerade på det då och bevisligen hade ingen reagerat på det efteråt heller.

    Det har fungerat ändå under årens lopp, fram tills att Postnord införde nya regler för paketuthämtning där namnet på mottagaren icke får vara felstavat med en enda liten bokstav jämfört med namnet i legitimationen. Således får jag be folk att skicka till “Joakim Melin” och sen stå där och pinsamt förklara att “ingen” visste hur jag stavade mitt förnamn under 20 års tid.

    Vad ska man göra då? Ändra överallt i domännamn, mailadresser och så vidare så namnet stavas “rätt”, eller kontakta Länsstyrelsen och begära en namnändring från “Joakim” till “Joacim” som om det inte vore fint nog att stava sitt förnamn med “k”? Nej, jag låter nog detta bero. Men nu har jag åtminstone en bloggpost att hänvisa till när folk förvånat undrar över stavningen på mitt förnamn.

  • Att gå på hockey

    Det finns de som går på hockey varje vecka. Sen finns det de som går på hockey ibland och de som aldrig skulle sätta sin fot i en hockeyarena. Sen finns det såna som mig som ofta har avsikten eller ambitionen att gå på hockey men som sällan, väldigt sällan, får ur tummen och faktiskt pallrar mig till Scaniarinken i Södertälje för att se en match. I ärlighetens namn brukar ju SSK se till att förlora de matcher man faktiskt tar sig till men när jag i början på januari åkte ner till Södertälje och det vi SSK:are brukar referera till som “Templet”, det vill säga Scaniarinken, för att se hemmalaget ta sig an dåvarande serieledarna Timrå så kändes det som att det kunde bli kul, trots att oddsen inte var på hemmalagets sida (i synnerhet med tanke på att SSK åkte på torsk i föregående hemmamatch mot det stora hatobjektet AIK).

    Även om ishockey är en övervägande “manlig” sport i det att både utövare och publik företrädesvis är män så finns det kvinnor på plats på läktaren vilket är glädjande. Spåren efter dåtiden är dock närvarnade på många ställen och det sitter både en och annan snusprilla inne på herrtoaletten. Den machokultur som fanns på hockeymatcherna förr, där publiken vrålade allt från grova könsord till rena dödshot åt domare, hemmalagets motståndare och deras hejarklack, syntes eller hördes det inte mycket av på matchen jag var på vilket var trevligt, i synnerhet med tanke på att det var en hel del barn på plats för att se matchen med sina föräldrar.

    På en hockeymatch är alla experter. Det är rätt kul att gå runt och lyssna på publikens analyser i periodpauserna, om hur “grabbarna måste komma igång” och “äh du vet han har haft det lite motigt ett tag nu” och så vidare. Matchen i sig var till en början en seg historia men hemmalaget tog snart ledningen och behöll den resten av matchen, som innehöll mål för hemmalaget i numerärt underläge och mål för samma hemmalag i öppet mål då bortalaget tagit ut målvakten för att få spela 6 mot 5 spelare på isen.

    Mot alla odds vann alltså hemmalaget matchen och publiken, knappa 2500 personer, var givetvis nöjda. Jag hade inte varit på en hockeymatch på tre år och inte varit i Scaniarinken sedan 2012 då jag hade nöjet att se Peter Forsberg spela drygt en period för sitt MODO under NHL-lockouten. Nyss nämnde herr Forsberg gjorde ett vackert mål och tillbringade mesta delen av första perioden på bänken. Peter Forsberg skulle ganska snart lägga av med hockeyn så jag var och är glad över att jag hann med att se hans Modo spela brallorna av SSK den kvällen för snart sex år sedan. Jag är lika glad över att jag fick se matchen i januari med min bror och min styvfar och jag hoppas vi går på hockey snart igen.

  • Att släppa taget

    I slutet på november 2017 bestämde jag mig för att lägga ner ett projekt jag arbetat med i nästan 14 år. Det projektet hette Macpro, en webbsajt jag började arbeta på i slutet på 2003 och sedan lanserade i februari år 2004. Mycket har hänt i mitt liv sedan år 2004. Jag hade två döttrar som då var ett och tre år gamla. Idag är de snart 15 och 18 år gamla. Jag skilde mig, träffade en ny kvinna och gifte mig igen och fick två barn till, idag fem och sju år gamla. Jag har startat och lagt ner andra projekt, bytt jobb en eller två gånger för mycket, träffat nya vänner och förlorat gamla.

    I bakgrunden har dock alltid en viss webbsajt funnits: Macpro.se.

    När man hållit på med ett projekt så länge så blir det en viss prestige i att alla artiklar man skrivit genom åren (drygt 7000 stycken blev det på Macpro). Historien ska liksom synas. Det blir också en form av prestige att fortsätta driva projektet vidare även om man egentligen inte har lust eller motivation till det. I mitt fall tittade jag på sajter som Daring Fireball, en sajt som startade drygt ett år innan Macpro startades, där jag tänkt att det vore kul att driva Macpro vidare tills den fyllde 15 år. Eller 20.

    Det avgörande för mig blev när jag började skriva en krönika som jag döpte till “Apples bästa tid var då”. När jag hade skrivit rubriken och sedan ett par stycken så insåg jag att det kanske inte var Apple som var passé. Det var jag, och min lilla webbsajt som inte längre passade in i vad Apple och deras produkter står för idag.

    Det är givetvis ingen skam i det. Det är bara så att Macpro startades för att skriva om Apple under tid och för en publik som i stort sett inte existerar längre. De existerar givetvis i form av sina egna personer, men att arbeta med Apples plattformar på det sätt man gjorde för 10-12 år sedan existerar i stort sett inte idag.

    De med bättre minne än mig vet att jag försökt lägga ner Macpro förut, ungefär av samma anledning som nu men skillnaden då var att jag började se vartåt det lutade i takt med att Apple förändrades. Att lägga ner sajten då gick inget vidare - läsarna hatade vad jag erbjöd dem istället, och erbjöd jag dem ingenting så fick jag så många mail och annat så jag inte kunde låta bli att fortsätta. Suget att skriva fanns ju där, det var kul och utvecklande. Nu finns inte suget där längre. “Att bli svartlistad av Apple var sannolikt det bästa som kunde hända mig” har jag både sagt och skrivit flera gånger, och det är väl i stort sett sant förutom det lilla faktum att det också finns en gnutta bitterhet med i det hela i form av att bli bortvald, exkluderad och ignorerad efter så många år på “insidan”. Samtidigt ska man ha klart för sig att jag fanns där på grund av att det fanns personer på Apple som tyckte jag förtjäna det och för att jag och min sajt täckte en niché som ingen annan sajt ville, eller kunde, ta i. När Apple gick vidare från servrar, arbetsstationer, kluster och annat roligt så avtog Apples behov av mig och när Apple några månader innan lanseringen av iPhone 6 tappade sin dåvarande PR-chef för norden så fanns där ingen som kunde förklara för dem att det fanns ett bättre sätt att lösa situationen än att svartlista den här skribenten på den lilla sajten vars namn varit som en grönlaser i ögat på Apple under många år.

    Att vara på utsidan av Apples lilla klubb var på många sätt en befrielse eftersom jag inte bara kunde skriva vad jag ville om Apple och deras produkter, vilket jag kunnat och gjort hela tiden, men jag kunde också ignorera såna saker som embargon och annat som man tvingades skriva på när man var “inbäddad” i Apples PR-maskineri. Man slapp stressen över att säga nej till en inbjudan till en briefing hos Apple, något man bara inte gör eftersom det lika gärna kan innebära att man är historia när det gäller framtida inbjudningar.

    Så här några år senare är det självklart för mig att jag borde lagt ner sajten redan för flera år sedan, men det har varit ganska kul att då och då skriva något. Känslan av att inte ha koll, eftersom jag inte haft tillgång till Apples senaste produkter på samma sätt som förr, har kommit krypande och istället för att försöka läsa på och genom andras åsikter försöka bilda mig en uppfattning så har jag istället undvikt ämne efter ämne. Till slut finns det inte så mycket kvar att skriva om, helt enkelt, och med det försvinner också motivationen, drivet, energin och viljan.

    När jag meddelat att Macpro skulle dö så kom det givetvis meddelanden via e-post, Twitter och annat som beklagade att sajten nu försvinner. Men ingen har bett mig tänka om, utan snarare tvärtom - många håller med om mina slutsatser men få hade, precis som jag, insett att det var dags. Macpro hade blivit något av en instituion, något som bara fanns där i vått och torrt.

    Historien tog därefter en oväntad väg. Sajten såldes till förlaget som äger tidningen Datormagazin, ett förlag som dessutom ägs av min gamle kollega och numera återkommande uppdragsgivare Anders. Vad framtiden innehåller för Macpro återstår att se men sajten kunde inte ha fått ett bättre hem.

  • Världens första tweet

    Man kan ju undra om det är ett sammanträffande att den tecknade mannen på omslaget till Amiga World sitter och har texten “Tweet” på skärmen.

    Sannolikt inte världens första tweet men kanske en (liten) inspiration till det framtida Twitter?

  • The Perfect Conference System - TPCS

    I början på 90-talet började två svenska hackers, Mikael Kjellström och Krister Hansson-Renaud, att koda på ett eget BBS-system modell KOM. På den tiden var äldre system som MikroKOM och H-Kom populära hos mindre svenska BBS:er och Mikael och Krister, sin vana trogen, ville koda det perfekta ultimata systemet med exempelvis bättre stöd för Fidonet och globala textnummer, det senare något som både H-Kom och MikroKOM saknade.

    Namnet blev på sätt och vis en avspegling av killarnas mindre blygsamma personligheter, vilket var och är helt i sin ordning då TPCS verkligen var det ultimata KOM-systemet för DOS-baserade PC-datorer.

    Efter att BBS:erna började dö ut så föll TPCS i glömska men givetvis kunde jag inte låta bli att rota fram programvaran via Archive.org. Mikael hade kvar källkoden men att kompilera upp den igen år 2017 skulle visa sig minst sagt besvärligt eftersom det inte bara krävs ett operativsystem modell gammalt utan också en version av Microsoft C modell minst lika gammal. Efter att jag hittat installationspaketet av den sista versionen som släpptes så visade det sig att det fanns ett, väldigt, stort problem med den: Mikael och Krister hade inte tagit hänsyn till det faktum att 1990-talet snart skulle övergå till 2000-talet varför de helt sonika lagt in en variabel i koden som i princip sa “19 + år” vilket då blev 1996, 1997, och så vidare. När år 2000 kom så förvandlades årtalet från exempelvis 96-12-31 till 100-01-01. Via Amigaföreningen SUGA:s IRC-kanal fick jag fatt i en medlem i föreningen som uppenbarligen inte hade något bättre för sig varför han helt sonika patchade den exekverbara filen så rätt årtal nu visas i programmet.

    För de som vill titta på TPCS så finns det att ladda ner i både patchad och opatchad version från min FTP-sajt ftp.retrodatorer.se. De som vill besöka en BBS som kör TPCS rekommenderas att köra telnet till newdetroit.se på port 2342 (använd helst SyncTerm för att ansluta dig) - där körs för övrigt också ett annan klassisk svensk mjukvara, Frontdoor, skriven av Joaquim Homrighausen och jodå - Frontdoor används faktiskt för att ansluta New Detroit, som BBS:en heter, till Fidonet och Usenet som du kan avnjuta i TPCS.


CC BY-NC-SA 4.0