• Kent

    Det började med en person som hette Frank. Eller om det egentligen handlade om en dank. Jag vet inte riktigt, men året var 1995 och min kompis Peter, som var oerhört musikintresserad, hade spanat in ett nytt svenskt band vid namn Kent som visades en hel del på bland annat Z-TV som på den tiden var en ganska trevlig och relevant TV-kanal.

    Jag hörde debutplattan, som var döpt efter bandet, och vissa spår fastnade. Andra plattan, vars namn jag till denna dag inte kan bry mig om att ens ta reda på namnet på, lät… krystad. Den lät lite som andra svenska band från den perioden (Jumper, med flera) lät. Det var väldigt finurliga låtnamn, väldigt finurliga texter och det var väldigt genomtänkt.

    Ungefär som Pearl Jams andra platta, VS - en tröttare upprepning på något man redan hörde med Ten.

    Jag hade i princip avskrivit Kent, men så kom det svåra tredje albumet: Isola.

    Det var uppenbart att bandet hade mognat. Låtarna var betydligt mer intressanta, välgjorda och hade ett djup som jag aldrig hade hört hos Kent tidigare. Det var inte bara en bra och bitvis smärtsamt vacker platta, utan också en platta som jag respekterade.

    Samlar tankar till försvar
    på min bäddade säng
    gör jag en plan

    Med rakat huvud
    står jag klar
    på frivilliga ben

    Vad var det?
    Är det dags att ge sig av?

    De hade å andra sidan kunnat utelämna låten Bianca, men det må väl vara hänt.

    Efter Isola följde flera bra plattor men det fanns också plattor som hade både toppar och dalar.

    Hagnesta Hill var en närmast perfekt platta, och då menar jag verkligen perfekt. Isola hade gett bandet ett nytt avstamp in i ett mörkare sound med mer komplicerade kompositioner utan att det för den sakens skull blev ett djävla navelskådande av det hela.

    Sen blev det lite blaha igen med Vapen & Ammunition, som visserligen har oerhört vackra låtar som vrider om ens hjärta som det vore en disktrasa, men det finns också spår som jag hoppar över.

    År 2005 var det dags för vad som i mitt tycke är Kents magnum opus. Den perfekta plattan, bandets höjdpunkt och en sådan urladdning så att inget annat bandet gjort före eller efter har kommit ens i närheten.

    Jag pratar givetvis om Du & jag döden.

    Kent hade på förhand utlovat sitt mörkaste album någonsin, och de höll sitt löfte så det bara visslade om det. Du och jag döden är på många sätt en uppgörelse med hur det är att vara tonåring i en mindre ort utanför Stockholm. Kanske Eskilstuna, kanske Gnesta. Det spelar ingen roll egentligen - det var en platta som talade till så oerhört många just därför att denna platta beskriver så in i detalj hur jävla ont det kunde göra när man var ensam efter ännu en fredagskväll.

    Låtar som Järnspöken och Klåparen blir oerhört smärtsamma inre resor tillbaka till 80-talets fritidsgårdar på fredagskvällen när man, åter igen, går hem ensam efter diskot utan att någon velat dansa med dig eller ens sett dig.

    Och så blinkar det till
    Gröna, röda, gula ljus
    Du var på nålar när du kom
    Med ditt insmugglade rus

    Och så släcker dom ner, för en sista stilla chans
    Och allting svartnar i panik när du ser att alla redan har en dans
    Och allt är som förut

    Denna första refräng beskriver så exakt hur det var att vara 15-åring på en mindre ort. Man smugglade in nåt lite starkt att hälla i sig inne på fritidsgården eller i folkparken för att våga vara lite coolare än man egentligen var. Billiga ljusriggar inne på diskoteket blinkade grönt, rött och gult och sedan släcks det ner för en tryckare (sannolikt Europe:s Carrie…) och man får panik.

    Alla har redan någon att dansa med. Alla förutom du.

    Och så blinkar det till
    Och dom tänder alla ljus
    Och du var ensam när du kom, nu har magin brunnit ut
    Och så släcker dom ner
    Alla skyltar alla ljus
    Och när parken ligger tom, inser du att din kväll just tagit slut
    Och allting är som förut

    Fredagskvällen i folkparken tog slut där. Man har varit så på helspänn så tiden bara flugit förbi, och sen går man hem.

    Ensam.

    De coola killarna och tjejerna har dragit vidare till en fest hemma hos nån där det är FF men man är inte bjuden.

    Och så blinkar det till
    Och dom tänder alla ljus
    Du var ensam när du kom
    Och du är lika ensam nu
    Och så släcker dom ner alla gator alla hus
    Och när staden ligger tom inser du
    Att det är så ditt liv ser ut
    Och allting är som förut

    Så man går hem och lägger sig - skorna är lite småblöta av daggen i gräset, kläderna luktar svett och Carl Lagerfelds rakvatten och man har som vanligt svårt att somna men till slut så gör man det ändå, för man är på sätt och vis ganska van vid att varje fredagkväll slutar så här.

    Man kanske var en klåpare, eller så var man det inte, men just där och då hade man ingen aning om att det nog skulle ordna sig till slut ändå.

    Ingen av Kents låtar har träffat så i hjärtat på mig som just den här låten. Hela plattan är svårsmält att lyssna på en och samma gång, men orkar man med det så blir man inte besviken.

    Nu, elva år senare, ska Kent lägga av. Den sista platta jag köpte med Kent var Tillbaka till samtiden, som kom två år efter Du & jag döden, var en uppvisning i höga berg och djupa dalar. Det skulle låta syntigt och lite mer poppigt kanske men det blev mest ganska platt. Sedan dess har jag inte lyssnat på en enda ny låt med Kent, och det är kanske lika bra.

    Minnet av det som var riktigt bra består ändå, och för det ska Kent ha all heder.

  • Silikon Valle och hans Atari

    Med största sannolikhet det bästa inslaget i Computer Sweden när blaskan var som bäst.

  • På resande fot

    För en sisådär 15-16 år sedan var jag chefredaktör.

    Smaka på det ordet. Prestigefyllt. Laddat. Men också fruktansvärt mycket jobb.

    Att vara chefredaktör på en mindre IT-tidning innebar inte bara att tidningen skulle fyllas med innehåll varje månad. Det innebar också en hel del resande till pressmöten och konferenser för att visa att vår lilla IT-tidning minsann var på banan och var med där det hände, allt för att få leverantörerna intresserade av att annonsera hos oss.

    Och som jag reste. Jag levde i en bubbla och en föreställning om att resandet var glamouröst, att det var speciellt att bo på hotell 10-15 dagar per månad och börja känna igen passkontrollanterna på Heathrow. Jag funderade på detta för en tid sedan och mindes då hur det kom sig att jag hamnade i den föreställningen under ett par år.

    Det var en reklamfilm.

    Jag minns inte vad reklamfilmen gjorde reklam för, men i den är det en pappa som är ute och reser. Hans dotter saknar sin pappa och han har lovat henna att ringa när han kom fram till sin destination. När dottern slutligen får samtalet utbrister hon “Daddy!” och pappan svarar “A promise is a promise”.

    Det känns ganska fånigt att erkänna att en sådan sak kunde sätta griller i huvudet på mig men är man en ganska omogen 25-åring som just fått sitt livs drömjobb och allt bara går som på en räkmacka är det kanske inte helt svårt att sväva iväg lite.

    När jag efter några månaders intensivt resande satt på golvet på Heathrow med 39 graders feber, redigerandes en artikel på min bärbara dator (uppkopplad via GPRS till en närmast ohemulig kostnad) började jag sakta men säkert ifrågasätta om det var värt det. Jag hade varit på besök i London och skulle vidare till Seattle.

    Hemma fanns familjen med en dotter som var drygt ett halvår gammal och vår första dotter, då 3,5 år gammal, som undrade var pappa var. Inga telefonsamtal eller videosamtal via iChat i världen kunde ersätta det så jag började tacka nej till resor, först till de utanför Europa, sedan till de utanför norden och till sist till de utanför Sverige.

    Än idag, 15 år senare, har detta satt sina spår. Om jag är borta så mycket som en natt från familjen får jag dåligt samvete och ska jag resa någonstans nu så gör jag det med dem. Det är det löfte jag gett mig själv och också dem.

  • Att rädda en Amiga 1200 (del 2)

    I del ett av denna lilla artikelserie tittade jag lite på bakgrunden för Amiga 1200, vad man kunde göra för att styra upp den interna lagringen på ett enkelt och billigt sätt och vad som stod på menyn inför den andra delen av denna artikelserie. Den kommer här.

    Begränsningar och möjligheter

    En Amiga 1200 baseras på teknik och antaganden från slutet på 80-talet och början på 90-talet och är dessutom rakt bakåtkompatibel med en av historiens bästa hemdatorer och tillika spelmaskiner: Amiga 500.

    Med det i åtanke är det ganska fantastiskt att Commodore lyckades få in så pass mycket modern teknik i maskinen. Exempelvis går maskinen att expandera via PCMCIA-kortplatsen (en föregångare till PC-CARD-standarden. Korten ser närmast identiska ut men ska inte förväxlas), IDE-kontroller för anslutning av lagringsenheter som CD-ROM-spelare och hårddisk (eller ett SD-kort vilket jag gick igenom i förra artikeln), ett hyfsat modernt grafikkort i form av Advanced Graphics Architecture, AGA även kallat, med stöd för 24-bitars färgläge (16,8 miljoner samtidiga färger) och en upplösning på maximalt 1024x768 i interlace-läge.

    800x600 stöddes även det i interface-läge men båda dessa är inte officiellt något som var inbyggt i Amiga 1200 och AGA utan maximalt 640x480, alltså vanlig VGA, var det trevligaste man kunde få ur maskinen om man ville slippa interlace-läget.

    Som standard levererades Amiga 1200 med endast två megabyte internminne. Minne var dyrt på den tiden och Commodore gjorde i Amiga 1200 som Commodore även gjorde med Amiga 500 - de gjorde det möjligt att expandera maskinen via ett expansionskort som monterades via en lucka på datorns undersida. Med tiden har detta gett upphov till de mest galna uppdateringar med PowerPC-processorer och obscena mängder minne. Som mest kan en Amiga 1200 nämligen hantera upp till 256 megabyte minne om man också uppdaterade den interna processorn på en och samma gång, via ett och samma kort.

    Det går även att stoppa in upp till fyra megabyte extraminne via PCMCIA-platsen och vill man endast stoppa i mer minne och inget mer kan detta göras upp till maximalt åtta extra megabyte via samma expansionsplats. I dagsläget är det inte särskilt svårt att få tag i ett kort som ger dig en snabbare processor och betydligt mer minne. GGS-Data i Göteborg (se länklista sist i artikeln) säljer exempelvis ett kort med en äkta 68020-processor och 128 megabyte internminne för runt 800 kronor - ett kort som står högt på undertecknads önskelista.

    Med en standardutrustad Amiga 1200 är det svårt att göra en del det där extra roliga man vill göra med sin dator, men det förhindrar sannerligen inte att man gör något åt saken där man kan. Vilket vi kommer till snart när datorn ska in på mitt lokala nätverk, eller när man vill ansluta något roligare än en TV som bildskärm.

    Bra bild ett måste

    Många Amiga-ägare, i synnerhet de som använde Amiga 500, hade aldrig något roligare än en RF-modulator och en koaxialkabel instoppad i antenningången i sin TV. Satt man som undertecknad och BBS:ade och diverse annat blev det många (o)sköna timmar framför en riktigt usel bildskärm som sannolikt inte gjort underverk för synen hos många ungdomar som satt som jag gjorde. Extra tydligt blir det när man bestämmer sig för att börja använda sin Amiga igen. Amiga 1200 är aningen smartare än Amiga 500 - man behöver ingen RF-modulator då den är inbyggd. Vidare kan man också ansluta en Amiga 1200 via kompositvideo, men som min gode vän Magnus Fredholm på Hemmabiotidningen brukar säga: det finns en anledning att “komposit” rimmar på “skit”. Färgerna blöder och man får knappast någon skärpa att tala om i bilden.

    Du har kanske läst om att det går att köpa en adapter billigt så kan man ansluta en VGA-skärm till sin Amiga. Det är en sanning med modifikation - en adapter finns och man får ge ett par hundra för den via Blocket eller Tradera men det krävs också att skärmen klarar svepfrekvenser ned till 15KHz, vilket få skärmar på marknaden idag klarar. Gunne Steen på GGS-Data har skrivit en bra guide i ämnet. Hans företag säljer också en skärm som klarar av att anslutas till en Amiga 1200 via nyss nämnda adapter men skärmen är inte helt billig, tyvärr.

    Vad ska man då göra om man har en packe platta skärmar med DVI- eller VGA-anslutning och heller använder dem än att köper ännu en?

    Man köper inte en begagnad gammal skärm om man inte kan åka och hämta den själv. Nej - man köper givetvis en scandoubler! Som namnet antyder är det en enhet som i praktiken fördubblar svepfrekvensen till 30KHz och uppåt och därmed gör det möjligt för i princip vilken skärm som helst att visa skärmbilden från en Amiga 1200. Notera att detta är den enkla versionen av hur detta fungerar egentligen.

    Min gamla Amiga-skärm hade gett upp sedan länge och att köra kompositanslutet till en Commodore 1048S-skärm var visserligen estetiskt korrekt men bildkvaliteten var verkligen inte bra. Till saken hörde också att min 1084S är av senare modell och då fungerar inte den kabel som annars ansluter en Amiga till just 1084S med helt okej resultat. Det var bara att bita ihop och slanta närmare 1400 kronor för en scandoubler. Det var den enkla delen av det hela - den mer komplicerade dito kommer nu.

    För scandoublern ska ju installeras också. Bilden ovan visar min Amiga 1200 när skärmplåtar och annat är utplockat, något som i sig inte var helt okomplicerat. Nåväl, pilen i bilden visar var “grafikprocessorn” som jag i brist på något bättre uttryck döpt det hela till. Det är alltså AGA-kretsen i maskinen det handlar om.

    Scandoublern i fråga, en Indivision AGA MK2cr (se bild ovan), är smart konstruerad då den monteras ovanpå AGA-kretsen. Tack vare att AGA-kretsen är ytmonterad och inte sitter i en egen sockel fungerar det nämligen alldeles utmärkt, även om det krävs en smula hårdhänta tag för att få scandoublern att fastna. Från kretskortet löper en bandkabel och i änden på den kabeln sitter en DVI-anslutning. Ganska smart faktiskt.

    Nåväl, börja med att smacka ditt Indivision AGA MK2cr-kortet ovanpå AGA-kretsen. Man trycker ned kortet med båda tummarna tills det säger “klick” och sen sitter kortet där, varesig du vill det eller inte. Sen är det dags att klura på var och hur du ska dra ut DVI-kabeln ur din Amiga 1200.

    Det sitter lämpligt nog en liten expansionslucka längst till höger i bakkant på datorn som man enkelt kan öppna och dra ut kabeln genom. Alternativt kan man borra upp ett snyggt hål och sedan fästa DVI-kontakten i luckan men jag är för lat för att göra det just nu. Man får trixa lite för att få kabeln att passera anslutningarna för tangentbordslampor och diskettstation på ett bra sätt men man listar snart ut det.

    En annan sak man bör lista ut innan man sätter på skärmningsplåten och slår på strömmen är det faktum att nyss nämnda plåt går ned på ett fint sätt för att man ska kunna sätta sin hårddisk där. Problemet är bara att plåten nu också går emot scandoubler-kortet varför man helt sonika får kapa bort plåten just där för att inte riskera kortslutning. No pain, no gain.

    Man gör hela jobbet på drygt en timme om man inte klantar sig ordentligt och enligt tillverkaren ska det inte behövas nån fläkt för att kyla Indivision AGA MK2cr i en Amiga 1200 vilket är riktigt trevligt då maskinen tillsammans med SD-card-lagringen nu är helt knäpptyst.

    Resultatet ovan talar för sig självt. Bilden är så skarp som den kan bli när man spelar sina gamla favoritspel.

    En halvbökig installation men i gengäld kan jag nu få nytt av mina gamla DVI-anslutna platta skärmar som mer än gärna låter sig användas igen. En viktig sak att tänka på är att vissa modernare platta skärmar visserligen låter dig använda skärmarna i andra upplösningar än den maximala (“optimala”) upplösningen, men det finns skärmar som exempelvis en Samsung-skärm av modell 22-tum som ger dig bild i något annat än den maximala upplösningen i kanske en minut och sen stänger av sig för att du inte gör som skärmen säger åt dig. Den Dell-skärm jag använder med min Amiga 1200 är från 2002-2003 någon gång och är varken snabb, snygg eller tunn men den fungerar.

    Koppla ihop Mac och Amiga

    Kanske har du den stora lyckan att redan sitta på installationsdisketter för AmigaOS, eller varför inte ett terminalprogram som gör det möjligt för dig att överföra program och annat till din Amiga via ett terminalprogram i din Mac eller PC. Om du inte gör det finns det lyckligtvis ett program kallat Amiga Explorer (se länklista sist i artikeln för mer info). Programmet installeras under Windows, eller i mitt fall i Windows under VMware Fusion på min Mac.

    En RS-232-adapter för USB anslöts till min Mac och kopplades vidare till VMware och Windows och Amiga Fusion fann serieporten med ett anslutet nollmodem till min Amiga 1200 och det var harmoni och glädje i det kända universum.

    Nästan.

    För vad gör man sen? Det behövs givetvis en programvara i andra änden. Det är här Amigan visar hur smart konstruerad den är. Det går nämligen att med ett par kommandon i kommandoradsfönstret säga åt din Amiga att den ska ta emot allt som den får skickat till sig över serieporten.

    Vad coolare är så kan man lika enkelt skapa sig en ramdisk, alltså en virtuell liten hårddisk för lagring av data i internminnet. Sagt och gjort, jag öppnade kommandoradsfönstret och följde instruktionerna som Amiga Explorer gav mig och efter några minuter var Amiga-delen av Amiga Explorer överförd.

    Jag tryckte över den på en partition på min lilla hårddisk och startade det hela och vips så kunde jag se och hantera filer i min Amiga 1200 från min Mac. Givetvis är detta inte snabbt - den maximala hastigheten för Amiga Explorer är 19200 bitar per sekund så att föra över en hel Amiga-diskett på drygt 900 kilobyte tar sin lilla tid.

    Att installera AmigaOS 3.1

    Om du kommit så långt att du formaterat och ordnat “hårddisken” i din Amiga 1200 är det dags att installera AmigaOS 3.1. Starta upp från installationsdisketten, inte Workbench 3.1-disketten, och kör sedan installationen rakt igenom. Det tar 10-15 minuter att köra igenom om när installationen är klar är det bara att starta om datorn utan några disketter i diskettstationen så ska din Amiga 1200 starta betydligt snabbare och tystare.

    The Network Is The Computer

    Rubriken ovan var det klassiska IT-företaget Sun Microsystems slogan från tidigt 80-tal fram tills att Oracle köpte bolaget. Visst är det så att en dator som inte har en nätverksanslutning kan få det en aning kämpigt i tillvaron. Att koppla en Amiga 1200 till ett nätverk är egentligen inte mycket svårare än att installera en packe program, se till att man har rätt hårdvara och sen är det bara att halka ut i “cyberspace”, som det hette när Amiga 1200 var ung. Problemet är bara att med endast två megabyte internminne kan du mycket väl få upp din Amiga 1200 på Internet, men därefter har du ett par hundra kilobyte internminne kvar och det räcker inte ens till att köra “ping”.

    Extraminne krävs således. Och att du installerar en packe program och filer (nämnde jag det?). Det finns gratisvarianter och varianter som kostar pengar av de program som gör att du får TCP/IP-stöd, FTP-applikation och annat i din Mac. Jag installerade Miami efter att jag installerat exempelvis Installer och MUI (se länklista) och lyckades komma så långt som att maskinen fick en IP-adress från min interna DHCP-server. Sedan var det slut på det roliga.

    Givetvis kommer detta att fungera bättre när jag investerat i mer minne.

    Länklista - saker att ladda ned från denna artikel

    NComm 3.0: Kanske det bästa terminalprogrammet för Amiga. Ett måste om du inte vill använda Amiga Explorer (se nedan) men ändå vill kunna slanga över filer mellan en PC/Mac och din Amiga via nollmodem.

    Amiga Explorer: Närmast obligatorisk programvara om du måste få över filer till din Amiga. Shareware-program som verkligen förtjänar att köpas.

    Miami: Gratis TCP/IP-stack för din Amiga. Kräver lite meck och en del internminne för att fungera.

    MUI 3.8: MUI kan enklast beskrivas som ett ramverk för grafiska gränssnitt som många applikationer använder, bland annat nätverksstacken Miami.

    Tracktool: Smart och enkelt verktyg som körs i kommandoradsläge för att skriva ner .adf-arkiv till disketter. Ladda ned, packa upp och placera i exempelvis system-mappen på din hårddisk.

    Installer: Hantering av installationsscript kräver ofta Installer, exempelvis om man ska installera Miami. Ladda ned, packa upp och placera i exempelvis system-mappen på din hårddisk.

    LHA: Arkiveringsprogram och föregångare till PKZIP och därmed ZIP-formatet som vi fortfarande använder idag. LHA är ett måste på varje Amiga. Ladda ned, packa upp (arkivet packar upp sig självt tack och lov) och placera i exempelvis system-mappen på din hårddisk.

    CardReset: En bugg i Amiga 1200 gör att anslutna PCMCIA-kort, och i synnerhet nätverkskort av det slaget, hänger sig emellanåt. Det händer inte ofta men när det händer kan Amigan själv inte reseta kortplatsen så kortet får starta om. Det här programmet löser problemet åt dig.

    Länklista - återförsäljare och webbsajter

    Utöver att hålla ett öga på Tradera, Blocket och eBay finns det faktiskt flera butiker som fortfarande vill göra business med dig som inte vill ge upp din Amiga.

    GGS-Data: Drivs från Göteborg av Gunne Steen sedan “urminnes” tider. Även om sortimentet för Amiga och C64/128 är litet är det inte på något sätt obetydligt och här kan du hitta allt från scandoublern Indivision AGA MK2cr som jag monterat i min Amiga 1200 till AmigaOS 3.9. Prisnivåerna är överlag mycket överkomliga och servicen god.

    AmigaStore: närmast gigantisk nätbutik för Amiga-relaterade produkter. Inte helt odryga prislappar men ett riktigt bra sortiment.

    SD-kortsadapter för Amiga 1200: Egentligen inte en unik lösning just för Amiga 1200 men som jag nämnde i min första artikel i denna miniserie är denna återförsäljare betydligt billigare än exempelvis svenska Dustin på vad som är exakt samma produkt, och då skickas den billigare varianten från Tyskland.

    AmiNet: Världens största, bästa och trevligaste webbsajt för alla former av mjukvaror för Amiga. Ett måste.

    Lemon Amiga: Svensk underbart trevlig webbsajt om allt som rör Amiga. Alltid värd ett besök.

    Old Games: 1100 Amiga-spel för nedladdning. En sajt främst för de som kanske är beredda att titta lite åt andra hållet när det gäller upphovsrätt och sådant, även om väldigt många av de spel som finns att ladda ned inte längre har någon ägare.

  • Att rädda en Amiga 1200 (del 1)

    Mitt intresse för gamla datorer är ungefär lika stort som min hustrus suckande över hur mycket plats allting tar. En maskin jag köpte för ett antal år sedan men inte riktigt gjort något åt är min Amiga 1200, kanske den sista riktigt bra maskinen som Commodore hann tillverka i större mängder innan bolaget gick i konkurs 1994. Amiga 1200 är också den enda modell som fortsatte säljas av Escom, bolaget som köpte upp delar av Commodores konkursbo, och som faktiskt sålde riktigt bra även under 1995. Escom gick i konkurs 1996, tyngda av att ha vuxit alldeles för snabbt på den engelska och tyska marknaden med åtskilliga butiker.

    Jag tänkte babbla på lite om hur jag rustat upp och fixat min Amiga 1200 så den kanske inte är lika modern som en dator tillverkad i nutid men ändå erbjuder tonvis med underhållning för relativt små summor.

    En historielektion

    Efter framgångarna med Amiga 500 hade Commodore som vanligt en mindre intern kris, samma kris som de upplevde efter framgångarna med Commodore 64. Denna gång var dock hotet inte andra hemdatortillverkare utan istället TV-spelskonsoler och PC-datorer som började ta marknadsandelar.

    Företaget sökte med ljus och lykta efter nya marknader att dra in pengar på och Amiga 3000 såldes exempelvis med en variant av Unix med tanken att Amiga 3000UX, som maskinen hette, skulle sälja stort som en Unix-arbetsstation.

    Inget bet dock så Commodore gjorde som Commodore gjort förut - de relanserade en gammal produkt som “ny”. Denna gång var det Amiga 500 år 1991 som fick 512 kilobyte extra minne och en nyare version av operativsystemet och döptes om till Amiga 500+. Den sålde inget vidare. Samma år lanserades Commodore CDTV, vilket var ännu en variant på Amiga 500 men med inbyggd CD-ROM-spelare.

    Tanken var att maskinen skulle haka på den rådande multimedia-trenden. Resultatet? Flopp. Att få mjukvaruutvecklare var intresserad av att ta fram multimediatitlar för CDTV lär väl inte ha gjort saken bättre men maskinen var underligt positionerad på marknaden och varken Commodore eller dess återförsäljare förstod riktigt hur maskinen skulle marknadsföras. Intressant nog lanserade Philips samma år, 1991, en liknande produkt kallad CD-i som även den floppade riktigt hårt.

    1992 gjorde Commodore som de gjort förut. Nästan iallafall - de relanserade Amiga 500+ som en ny produkt igen. Denna gång fick den namnet Amiga 600 och nu hade de faktiskt gjort lite förbättringar och krympt produkten ganska markant. Maskinens utseende såg minst sagt underligt ut då den saknade numeriskt tangentbord. Amiga 600 kan inte direkt sägas vara vacker men den gav ändå en liten ledtråd till vad som komma. 1992 lanserades nämligen Amiga 4000, en riktig värstingmaskin, en av de snabbaste och kraftfullaste Amiga-maskiner som Commodore tillverkade. Amiga 4000 innehöll en 32-bitarsprocessor, Motorolas 68030 och den nya grafikkretsen AGA som kunde leverera betydligt bättre upplösning än gamla Amiga 500 och dess släktingar Amiga 500+ och Amiga 600.

    Ett drygt ett halvår senare släpptes Amiga 1200 till marknaden. Om Amiga 600 var tänkt som en budgetmodell (den blev i själva verket dyrare än Amiga 500) så var Amiga 1200 tänkt som en rak ersättare till Amiga 500 med flera. Amiga 1200 utrustades med en 32-bitars Motorola 68EC020-processor, en klenare variant av 68020-processorn och föregångare till Motorola 68030-familjen som Amiga 3000 begåvades med.

    Amiga 1200 (som bar det interna kodnamnet ”Channel Z”) anses allmänt vara den egentliga efterträdaren till Amiga 500. Amiga 1200 hade Commodores nya AGA-grafikkrets vilken gjorde det möjligt att via diverse trick visa 8-bitars färggrafik i 18-bitarsläge.

    Amiga 1200 hade precis som Amiga 600 inbyggt IDE-gränssnitt. Maskinerna såldes med tillägget ”HD” i namnet om en hårddisk faktiskt var installerad eller inte, vilket annars inte var något större problem att installera. Amiga 1200 var precis som Amiga 600 ytterligare expanderbar då båda hade PCMCIA-kortplats (för exempelvis nätverkskort…), men kortplatserna i respektive maskin klarade inte av varken 32-bitars CardBus-kort eller PC Card-kort vilket gjorde utbudet en aning smalt redan när maskinerna släpptes.

    Under 1993 och 1994 var Amiga 1200 en av de hetaste hemdatorerna i Europa. Den tyska Commodore-fabriken uppgav att närmare 100 000 Amiga 1200-maskiner tillverkats och sålts i Europa, och det är också den enda kända siffran för Amiga 1200 då Commodore aldrig uppgav några försäljningssiffror. Efter att Commodore 1994 gått under i en närmast spektakulär konkurs så köptes konkursboet upp av Escom som drygt ett år senare åter lanserade Amiga 1200 på den europeiska marknaden.

    Lojaliteten mot Amigan hos många av maskinens användare är ju som bekant vida känd och när Escom åter lanserade maskinen blev glädjen kortvarig då de nya ägarna hade höjt priset på maskinen rätt ordentligt (150 euro mer jämfört med året innan). Borta från maskinerna var också alla referenser till Commodore – nu hette maskinen enbart Amiga igen, vilket den inte gjort sedan lanseringen av Amiga 1000 tio år tidigare. Escom försökte också få fart på marknaden ytterligare genom att erbjuda ett inbytesprogram där du fick köpa en Amiga 1200 för 99 euro om du samtidigt lämnade in din gamla Amiga 500.

    Även om jag ägde en Amiga 500 med expanderat minne (en megabyte totalt minsann) så var det Amiga 1200 som var drömmaskinen för mig. Jag var aldrig särskilt dragen till Amiga 2000 och dess “efterföljare” Amiga 3000 och Amiga 4000 var visserligen hetare än Saharas ökensand men de var också prissatta på ett sätt som faktiskt för tankarna till den nya Mac Pro som Apple precis lanserat - otroligt läcker, snabb och allt det där men också otroligt dyr.

    Amiga 1200 i nutid

    Man kan tro att en dator som lanserades 1992 är död, begraven och därmed basta. Men inget kunde vara längre från sanningen. Den är fortfarande ganska lätt att få tag i via Tradera, Blocket och liknande webbsajter. Det går också att få tag i de flesta reservdelar man kan behöva via allt från onlinebutiker till auktionssajter. Men inte nog med det - man kan enkelt och till en ganska billig penning få tag i tillbehör som gör en Amiga 1200 aningen mer modern än vad Commodore ens vågat drömma om när de utvecklade maskinen.

    Ta lagring som exempel. En Amiga 1200 såldes med en 2,5” IDE-hårddisk. Givetvis var det också ett 2,5” IDE-gränssnitt på hårddisken, vilket gör att dagens utbud av hårddiskar som kan ersätta en kraschad dito inte direkt växer på träd. Utöver att en traditionell hårddisk inte är blixtrande snabb (vilket å andra sidan inte är ett jätteproblem i en Amiga 1200…) så bullrar de och om det är något man inte gillar så är det när ens eleganta hemdator bullrar. In på scenen träder därför något så snart som en 2,5” IDE- till SD-kort-adapter. Denna går att köpa via eBay för cirka 150 kronor inklusive porto, vilket är drygt en tredjedel av priset jämfört med om du skulle köpt den hos exempelvis Dustin. En mindre brasklapp värd att ta med är att AmigaOS 2.0 eller senare inte gärna skapar partitioner större än fyra gigabyte. Det går att lösa med en drivrutin vilket jag återkommer till i del två av denna artikel. En lite större brasklapp är att formatteringen av en fyra gigabyte stor partition tar drygt 1,5 dygn på en Amiga 1200 så hav tålamod.

    I del två av denna artikel ska jag installera ett kort som gör det möjligt att ansluta en vanlig DVI-ansluten skärm till en Amiga 1200, och sen ska jag ge mig på att koppla upp den till mitt interna nätverk hemma. Jag kommer också att tipsa om var du köper det du vill ha till din Amiga i form av hårdvara och var du kan ladda ned spel och andra intressanta mjukvaror.

    Om du redan nu är sugen på att börja tanka över spel och annat som finns på Internet rekommenderar jag att du läser min artikel om hur man kopplar in en RS-232-port till sin Macför nollmodemsanslutning till sin Amiga.


CC BY-NC-SA 4.0