• Hejdå, Facebook, hejdå, Google

    En dag så bestämde jag mig: jag raderar mitt Facebook-konto. Under våren har jag, vilket tidigare noterats, allt mer funderat på vad de så-kallade sociala medierna egentligen tillför mitt liv. Tidstjuvar är de, definitivt, men är det underhållning eller bara tidsfördriv som du kan lägga tid på som du inte hade lagt på annat? Jag kan givetvis inte dra alla över en kam men för mig så blev det ungefär som det är att dricka läsk - en gradvis ökning till det blir för mycket och jag bara mår illa av blotta tanken att dricka kolsyrat sockervatten igen. Facebook och Twitter är två plattformar jag har och har haft minst sagt ambivalenta känslor om, men en dag så kände jag att jag och Facebook kommit till vägs ände.

    Tanken hade stötts och blötts ett bra tag innan jag slutligen bestämde mig, men det som fick bägaren att rinna över var hur Facebook försökte till varje pris lura kvar sina användare istället för att ge dom ett tydligt alternativ att radera sitt konto för att de inte gillar hur Facebook använder deras data. Samtidigt så slogs jag av hur jag allt oftare satt och funderade, eller snarare oroade mig för, vilka som kunde se vad jag postade på Facebook istället för att tycka det var roligt att dela med mig av en bild eller en text. Att Facebook ofta och gärna trixar med dina inställningar och ändrar dem från att du endast delar med dig av en bild till dina vänner till att du delar med dig av samma bild och dina vänners vänner skedde, åtminstone för mig, regelbundet.

    Så jag ledsnade. Jag raderade kontot, och ironiskt nog gick jag till Twitter för att meddela mitt beslut med orden: “Känns bra.”

    Jag gick ganska snabbt från en sorts euforisk känsla till att känna en viss tomhet, som man gör efter varje typ av beroende kanske? Givetvis finns det saker jag saknar från Facebook - retrodatorgrupperna, de små privata kanalerna i Facebook Messenger där vi pratade om ditt och datt, sånt går inte att ersätta.

    Näste man till rakning? Google.

    Även här var det GDPR som var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag läste denna artikel där det visar sig att Google inte alls har för avsikt att följa GDPR utan istället låter de svenska medier som visar Googles annonser via annonsnätverket Doubleclick ta smällen.

    Samtidigt är det de svenska medierna som står som registerhållare enligt GDPR (det är ju defacto de som samlat in informationen) för att sedan tvingas lämna över alla data de kan skrapa in till Google utan Google kommer avslöja vad de gör med informationen. Om de svenska medierna inte går med på detta så slutar Google helt att serva annonser till dem, vilket inte bara utgör ett potentiellt inkomstbortfall på drygt två miljarder kronor per år utan också är ren och skär utpressning.

    Jag kan förstå om Bonnier, Shipstedt och andra inte känner att det är enkelt lämna de pengarna på bordet men jag är ingetdera av de bolagen och kan därför med gott samvete ge Google fingret och radera mitt Googlekonto för gott. Till skillnad från Facebook så kände jag här ingen som helst tveksamhet eller minsta fundering, och även om det givetvis inte gör någon som helst skillnad för Googles finansiella resultat så sover åtminstone jag lite bättre varje kväll vetandes att jag inte stödjer två av IT-branschens största skitstövlar till bolag med min tid, mina pengar eller med min energi.

    Apple då? Och Twitter? I inget av fallen känner jag mig oroad över vad de gör med min information, underligt nog. Det kanske säger mer om mig än om Apple och Twitter, vad vet jag.

  • Bluetooth i gammal Volvo

    Min Volvo är ju, numera, ett återkommande ämne på denna blogg så jag tänkte ta tillfället i akt att berätta att jag utöver att ha renoverat bromsar både fram och bak också har lyckats installera trådlös musiköverföring från min iPhone till stereon i bilen. Det låter sannerligen mer dramatiskt än det egentligen är, så låt mig förklara bakgrunden. För sju år sen så installerade jag en adapter mellan stereon CD-växlaringång och min dåvarande iPhone, en iPhone 4s. Adaptern gav utöver en koppling till stereon för musikspelning också en möjlighet att ladda telefonen, vilket givetvis är trevligt. Med åren har jag fått byta adapter några gånger mellan den 30 pinnars iPod-anslutning och lightning som Apple införde i och med iPhone 5 (de går helt enkelt sönder med åren) och som socker i sockerkakan så började sladden glappa för något år sedan. Jag insåg att den där sladden inte är något man bara byter ut hur som helst utan jag bestämde mig för att hitta en annan lösning.

    Lite sökande på eBay gav vid handen att det finns olika adapters som man ansluter till 30-pinnars iPod-kontakter som sedan ger en bluetooth-länk till vad man nu vill ansluta till enheten i fråga. Egentligen är adaptern, som kallas I-LinK, gjord för att kopplas till högtalare och annat som har en 30-pinnars iPod-anslutning inbyggd men jag tänkte att det kanske även skulle fungera i min bil. Kostnaden, 75 kronor, kändes minst sagt överkomlig (även efter att Postnord lagt på lika mycket till i straffavgift) och efter två månader så har tingesten äntligen dykt upp i brevlådan.

    Installationen är enkel - koppla in adaptern till 30-pinnarsanslutningen för iPod och sedan startar du din musikanläggning, i mitt fall bilstereon, och adaptern får ström genom kabeln till den (den är ju gjord för att också kunna ladda iPod och äldre iPhone-modeller med samma kontakt) och sedan kopplar man ihop adaptern med sin telefon.

    I mitt fall gick det hyfsat smidigt. Det kom inget ljud ut i bilstereon men jag listade snart ut att jag måste välja ett att “CD-spår” på stereon för att den ska acceptera ljudet från adaptern. Att bilstereon i sitt teckenfönster skriver “CD ERROR” med stora bokstäver får man väl leva med antar jag, men det fungerar iallafall och låter så bra det nu kan låta i högtalare från 2003. En nackdel är att rattens knappar för att hoppa framåt och bakåt i musik eller poddar inte längre stöds över Bluetooth, men det kan jag leva utan.

    Rekommenderas, således.

  • Jag rullar

    När jag skrev om min för första gången på denna blogg den 22 april 2015 så hade bilen börjat närma sig 50000 körda mil. Nu, snart tre år senare, har den rullat ytterligare 8000 mil. 58000 mil - smaka på den.

    I min första bloggpostning om denna bil så hade jag redan fått reparera ett antal saker - kärvande fönsterhiss, trasig nummerplåtsbelysning, byte av torkarmotor och torkararm bak och lite annat småplock.

    Givetvis är det inte så att bilen är helt problemfri vid en 15 års ålder. Kylvätskan läcker sakta ur den (jag vet typ var men har inte hunnit fixa det), servooljan läcker sakta ur den (jag vet inte var det läcker men läcker gör det) och till våren behöver den nya fälgar och sommardäck. Varje investering jag gör i denna bil, som realistiskt är värd 15000-20000 kronor på begagnatmarknaden, är en ytterst kalkylerad sådan. Jag har under åren köpt begagnade bildelar från skrotsajter på nätet i form av spolarvätskepump, torkarmotor till bakrutan, en bakdörr (jag råkade sladda ner i ett dike och träffa en elstolpe…), en glasinfattning för ena framlyktan, en plastdetalj som sprack i bakluckan så bakluckan inte gick att öppna, och så vidare. Jag står i färd med att behöva köpa mer saker från sådana sajter i form av generator, servomotor och startmotor och min kära hustru påminner mig ständigt om att jag borde byta framruta, som varit sprucken sedan jag köpte bilen för fem år sedan men som är sprucken på “rätt” ställe och därför kan bilprovningen inte slå ner på det.

    Andra saker har jag fått köpa nytt. Tack och lov har vi sedan några år en Biltema 20 minuter bort med bil så bränslefilter och, per denna helg, bromsskivor och bromsbelägg till bakhjulen och bromsbelägg till framhjulen har inhandlats. Alla delar till bakhjulen kostade strax under 1000 kronor och visst, Biltemas grejer lär inte hålla lika länge som Volvos (betydligt dyrare) orginaldelar men vem vet hur länge den här bilen kommer rulla? Sommardäck och fälgar kommer troligen kosta mig 5000-6000 kronor nya men de kan jag i värsta fall använda på denna bils ersättare då jag tänkte köpa en likadan fast nyare den dagen det är dags att göra det bytet.

    Är det värt det då? Tja, bilen går ju. Så länge motor och växellåda inte rasar så tänker jag fortsätta hålla bilen vid liv. Att passera 50000 mil var en, om ordvitsen ursäktas, milstolpe och att passera 60000 mil är en milstolpe till att sikta på, det är ju endast drygt ett år kvar om jag fortsätter köra så mycket som jag gör varje år. Volvo är latin och betyder “jag rullar”, och denna bil har sannerligen gjort det och så länge den rullar så rullar jag. Under tiden lär jag mig mer och mer om att mecka med bilar och det är sannerligen inte dumt det heller.

  • Android fast ändå inte

    Min relation till mobiltelefoner som baseras på operativsystemet Android har varit ganska ensidig genom åren: jag har tyckt oerhört illa om dem. De har, i bästa fall, varit mer eller mindre kopior av Apples mobiltelefoner, både i mjukvara och hårdvara, något som fortsätter till denna dag med höjdare som Ouktel U18 som är en rak kopia av iPhone X, bortsett från att den kör Android då. Men notera: den är “Best for future!”, enligt tillverkaren.

    Samsung har inte slitit överdrivet mycket med att göra sina telefoner bättre än Apples, de har i de alla flesta fall lyckats skapa blekare och sämre kopior som visserligen kan låsas upp med både fingeravtryck och ansiktsigenkänning men ingen av funktionerna anses egentligen vara 100 procent säkra och därför ska man, om man är rädd om sin information, inte överlåta säkerheten i sin telefon till dessa funktioner. På tal om det där med säkerhet och sin egna information är Android i praktiken en stor tratt som leder till antingen stora företag, som Samsung, eller till den kinesiska statsapparaten dit all information du matar in i din telefon, allt från kontakter till lösenord, skickas över till deras servrar och sen kan man bara börja fundera på vad som händer därefter.

    Samsung, LG och andra mer eller mindre shady tillverkare har därmed fått kalla handen av mig genom åren som gått. Det har dock funnits ljuspunkter - OnePlus är ett märke som närmar sig Android på ett litet annorlunda sätt. Med fräsch design av hårdvara och ett rent och städat grafiskt gränssnitt så kändes deras telefoner som något som jag faktiskt kunde överväga att byta till, tills det avslöjades att deras telefoner hade grava bakvägar som företaget kunde använda för att trycka in programvaror genom, rakt in i telefonen, utan att användaren visste om det eller kunde göra något åt det.

    Kvar återstod egentligen endast ett företag - HTC. Deras One-telefoner har jag alltid gillat och jag övervägde länge att köpa en HTC One M9 med Windows Phone som operativsystem men produkten fanns aldrig riktigt att få tag i här i Sverige och Microsofts mobilsatsning har ju som bekant placerats i en öppen kista om det mot all förmodan skulle få ny vind under vingarna. Än så länge tycks dock stiltje råda…

    Hur som helst - jag noterade att priserna på HTC One M8 hade rasat betänkligt på eBay och via flera kinesiska butiker i både Kina och Hong-Kong så erbjöds nu fabriksrenoverade telefoner av denna modell för 700-800 kronor inklusive fri frakt. Jag slog till, dels för att jag var, och är, nyfiken på om Android kunde vara bra, dels för att jag var nyfiken på det alternativa operativsystemet LinageOS, och dels för att jag som jag tidigare beskrivit sökte efter en lite enklare, renare, mobilupplevelse utan en massa distraherande element som inte bara sociala medier kan innebära utan också ett plottrigt gränssnitt som Apple sannerligen kan sägas ha gjort sig skyldiga till med de senaste versionerna av iOS.

    Allt ser bra ut

    Jag trodde jag skulle få vänta i månader på att min telefon skulle anlända från folkrepubliken men det tog inte ens två veckor så låg den i brevlådan. Jag öppnade förpackningen och till min stora förvåning så låg telefonen i en vit låda, utan någon HTC-märkning utöver en varudeklaration som klistrats dit. Jag öppnade lådan och däri låg en telefon som såg helt ny ut, med hörlurar, laddkabel, laddare och annat i vad som såg ut att vara orginalförpackningar. Fullt godkänt så långt.

    Jag laddade upp batteriet och satte sedan igång att installera lite applikationer, konfigurera mitt e-postkonto och så vidare. Allt flöt på superbra. Sen installerade jag en applikation från VMware som skickade upp följande ganska otrevliga varning i ansiktet på mig:

    Man kan fundera på flera saker när man ser detta: vem tillhörde fabriken som renoverade telefonen? Vad har de egentligen installerat för operativsystem på telefonen när den skickades ut till mig och andra? Att det är Android rådde det ingen tvekan om, men vad snurrade under skalet som jag inte visste om? Var den verkligen “rootad”, som Android-världens motsvarighet till iOS-världens “jailbreaking” brukar kallas? När jag såg det där meddelandet så insåg jag att jag måste radera hela telefonen, grundligt, och att jag också måste byta lösenord på en rad tjänster som jag redan konfigurerat upp. Det var dags för det senare sedan länge, men blotta tanken på att mitt lösenord till mitt Google-konto, Facebook, Twitter, Spotify, Slack och en rad andra tjänster kunde vara i händerna på någon annan fick mig att accelerera bytet av lösenord på alla tjänsterna till nya dito som numera är minst 16 tecken långa och slumpmässigt genererade.

    För den som undrar: tanken var aldrig att ha kvar alla dessa sociala medier på telefonen, men jag var genuint nyfiken på hur dessa applikationer såg ut i sin motsvarighet på Android. Helt okej, har det visat sig.

    Efter att ha raderat hela telefonen, lyckats sätta den i ett utvecklarläge, installera ett program i min Mac som sedan låter mig, via ett återställningsprogram i telefonen, skjuta in zip-filer med programkod i rakt in i telefonen. Kod som sedan packas upp av återställningsprogrammet och installeras.

    Efter någon timmes pillande hade jag inte bara LineageOS på telefonen utan också valda Google-applikationer för att kunna synka bilder till min Mac eller för att kunna ladda ner applikationer som exempevis Dropbox, Slack eller Pocket Casts. LineageOS står sig dock väl på egen hand utan Google - den inbyggda e-postapplikationen stödjer Exchange Server, vilket vi tackar för, och därmed får man också in sin information för kalendrar och adressböcker utöver e-posten. Inte illa för ett operativsystem vars källkod finns att hämta på Github om man så önskar.

    Hur är då telefonen? Jag tycker att HTC One M8 är den sista snygga modellen i HTC One-serien. Den har sannerligen några år på nacken men jag tycker inte den upplevs som särskilt seg, varken med Android eller LineageOS installerad. Telefonen har 32GB lagringsyta på insidan, plus 4GB till som jag stoppade in via ett micro-SD-kort. Man kan ju göra sånt där med Android-telefoner. Kvalitetskänslan tycker jag är överlag hög i den här telefonen. Alla knappar känns bra, telefonen känns responsiv och ska man vara helt ärlig så är baksidan på HTC One M8 snyggare än de flesta framsidor av andra Android-telefoner från främst Samsung.

    LineageOS känns fräscht, okomplicerat och förtjänstfullt fritt från den plottriga användarupplevelse som både Android och iOS erbjuder numera. Är man ute efter en ganska kraftfull telefon med en hyfsad kamera, bra WIFI-täckning och bättre ljudkvalitet i samtal jämfört med en iPhone 7 så tycker jag att en HTC One M8 är ett bra köp, om man är beredd att mecka en massa för att få telefonen man vill ha. Jag har varit fundamentalt ointresserad av allt sånt här under många år nu men det har blivit roligt att mecka och hacka igen så varför inte göra det i en mobiltelefon?

    Kameratest

    Att ställa en fyra år gammal telefon mot en ett år gammal telefon är orättvist, i synnerhet när det gäller kameror. Att ställa en HTC One M8 mot en iPhone 7 är inte bara orättvist utan rent av hänsynslöst. Jämförelser är dock roligt, och i synnerhet när det gäller fotografering i dåligt ljus.

    Bilden nedan togs runt midnatt i mitten på mars 2018 och visar tydligt hur hårt Apple arbetat med sina kameror. Värt att notera är att HTC One M8 redan när den lanserades fick kritik för att kameran inte var något vidare, och det är också fullt möjligt att kameraapplikationen i LineageOS, som kördes med alla inställningar som de kommer med standardinstallationen, inte är särskilt optimerad för att ta fram det bästa i kameran, så det är värt att ha i åtanke när du tittar på första bilden nedan:

    Att bilderna inte är lika stora beror helt enkelt på att bilden från iPhone 7 har nästan dubbelt så hög upplösning jämfört med den i HTC One M8, 4032 x 3034 pixlar jämfört med 2688 x 1520 pixlar. Båda bilderna är tagna med HDR-läget aktiverat.

    Lite närbilder på en utelampa under snö skvallrar om samma förhållande telefonerna emellan när det gäller bildkvalitet. Först ut bilden från min iPhone 7:

    Sedan samma motiv tagen med HTC One M8:

    Det märks på många sätt att HTC One M8 är en gammal telefon, fotografering är ett av dem. På andra sätt märks det inte alls - telefonen känns faktiskt rapp och smidig att använda trots den 5 tum stora skärmen och jag tror jag kommer gilla att ha HTC One M8 i fickan även i framtiden.

    Saker kan alltid bli bättre

    Nivån på de applikationer jag installerat är förvånansvärt hög jämfört med några år sedan då Android i sanning var en andra klassens medborgare i applikationsvärlden. Den på iOS klassiska Twitterklienten Echofone lever och frodas på Android och för 49 kronor så kan man köpa Pro-varianten och slippa annonserna som annars finns i gratisvarianten. Min applikation för lösenordshantering på Mac och iOS, pwSafe, heter PasswdSafe på Android och baseras på den öppna källkoden för samma applikation för Linux, Windows, med flera, och de är alla kompatibla då de använder samma format för hantering av lösenorden: .psafe3.

    Ett irritationsmoment här är att jag synkroniserar min databas med lösenord via Dropbox och även om jag i Dropbox-klienten väljer att ha lösenordsfilen offline, alltså lokalt lagrad på telefonen, så kan jag inte hitta var den finns. Från filväljaren i PasswdSafe finns vad jag lyckats se inget sätt att gå till mappen där Dropbox lagrar sina filer “offline”. Därför får jag öppna min lösenordsdatabas genom Dropbox-applikationen vilket givetvis fungerar men det borde finnas ett bättre sätt att göra det på.

    Ett annat irritationsmoment är hur man hanterar notifieringar i LinageOS. Jag har exempelvis slagit av allt vad vibrationer heter när jag skriver på tangentbordet eller för notifieringar. Trodde jag, det vill säga. När man slår in lösenkoden så vibrerar ingenting längre, vilket är skönt, men sen går jag in i en applikation och det börjar vibrera igen. Jag listade snart ut att inställningarna inte är systemomfattande utan snarare är per applikation, vilket kanske är det smartare eller dummare sättet att göra det på beroende på hur man ser på saken. Förvirrande är också hur man justerar notifieringar för varje applikation. Telefonen ska inte pipa eller vibrera när det kommer en notifiering utan endast visas på skärmen och i LinageOS så gör man helt sonika så att man trycker på en notifiering för att få upp inställningarna för hur notifieringar ska visas och om de ska låta eller inte.

    Ett klick på “more settings” visar tydligare vad som sker när en notifiering kommer in, men att ha ett sorts klassningssystem för applikationers notifieringar är väl att överdriva det hela en aning. Ge mig hellre några enkla kontroller för om en notifiering ska vibrera, låta eller ens visas på låsskärmen.

    Eftersom jag medvetet valt att köpa en fyra år gammal Android-telefon så ska jag inte klaga på det faktum att jag saknar Touch ID från min iPhone 7 något oerhört enormt mycket. Det gör mig egentligen ingenting att slå in låskoden, det gick ju utmärkt innan iPhone 5 lanserades också, men man vänjer sig snabbt vid att slippa göra det i en modern iPhone och även om det finns modernare Android-telefoner med ungefär motsvarande funktion som Touch ID, fast mindre säkert, så är de fula, stora, klumpiga och kommer från företag jag inte har någon som helst lust att ge mina pengar till.

    Summeringsdags då: är det en god ide att köpa en fyra år gammal, fabriksrenoverad Android-telefon för 700-800 kronor från Kina, låsa upp den och installera ett tredjeparts-operativsystem och sedan använda den i dagligt bruk? Om man vet vad man gör, och har tid och tålamod så säger jag bara: varför inte?

  • Så använder jag Jekyll för min blogg

    Efter att ha (typ) lämnat Macpro bakom mig (jag postar där ibland) så har jag ju funderat på att blogga mer här och på Retrodatorer, min blogg som handlar om gamla datorer, BBS:er och andra trevliga saker. En publiceringsplattform jag gillat i några år nu men som jag inte kunde använda på Macpro heter Jekyll.

    Jag kommer strax till varför den helt enkelt inte gick att använda med Macpro.

    Jekyll är skrivet i Ruby, låter sig installeras utan större problem i macOS, Linux och andra civilicerade plattformar, och bygger i sin tur din sajt med ett tema som består av lite kod, lite CSS och lite bilder om du vill det. Antalet teman för Jekyll är ganska många i dagsläget och de flesta är gratis. En stor fördel med Jekyll är att det inte använder en databas utan genererar statiska HTML-filer varje gång du ska uppdatera din sajt. Eftersom det inte finns något behov av att gå in och rota i en databas varje gång, något som exempelvis bidrar till att en sajt byggd på Wordpress inte alltid är världens rappaste och i sin tur bidrar till att en av de mer populärare typerna av plugins för Wordpress är någon form av Cache som låter dig servera statiska filer framför dynamiskt genererade dito… dock inte utan vissa problem.

    Nåväl - åter till Jekyll. Eftersom allt i Jekyll är statiska filer så undviker man också det lilla problemet med att din sajt blir hackad av en SQL Inject eller ett script eller liknande. En sajt byggd på Jekyll fortfarande inte ett primärt mål för en attack eftersom man bokstavligen talat måste penetrera de skydd som står framför en server som servrerar en sajt med Jekyll snarare än att ta bakvägen och hacka sig in via exempelvis Wordpress. En annan populär plugin för Wordpress heter Wordfence och den rekommenderas väldigt, väldigt varmt, men det är en annan historia det med.

    En annan stor fördel med Jekyll framför Wordpress och liknande publiceringsplattformar är utöver säkerhetsaspekten också en webbsajt byggd med Jekyll kräver extremt små resurser även när du har många besökare.

    Eftersom en webbsajt byggd på Jekyll måste re-genereras, eller byggas, helt från början varje gång du har uppdaterat den så innebär det att alla dina artiklar, skrivna i Markdown, plus bilder plus CSS-kod och annat, utgör källorna till hur varje sida kommer att se ut. Många bloggar har knappar för nästa och föregående sida längst ned på sina webbsidor, och det är en sådan sak som måste göras om varje gång eftersom dessa hela tiden förändras när sajten uppdateras och växer. Med en webbsajt med kanske 10, 20 eller 50 artiklar går detta relativt snabbt - denna blogg byggs på 2-3 sekunder - en webbsajt som Macpro med närmare 7000 artiklar tog drygt 45 minuter att bygga om. Varje gång. Detta var alltså på min Macbook Pro med en hypersnabb flashbaserad lagring, gott om minne och så vidare. På en virtuell Linuxserver kunde det ta två timmar. Jag lekte ett tag med att generera om hela sajten på en RAM-disk men jag orkade inte hålla på utan återvände till Wordpress för Macpro. Denna blogg kommer sannolikt inte innehålla 7000 artiklar så jag känner mig ganska trygg i att bygga den på just Jekyll.

    Den skarpögde noterar att jag skriver att jag skriver och bygger sajten på min Macbook Pro. Det innebär givetvis inte att min Macbook Pro också är webbservern (även om det hade varit helt möjligt med tanke på den absurt låga last som en webbsajt med enbart statiskt material innebär) - sajten byggs på min Macbook Pro och sedan, i byggt skick, skickas den upp till min webbserver via Rsync över SSH. Skriptet ser ut som följer:

    cd /Users/joacim/joacimmelin
    jekyll build
    rsync -avz /Users/joacim/joacimmelin/_site/ root@jekyll.melin.org:/web/html/joacimmelin/_site/
    

    Genom att min Macbook Pro loggar in automatiskt via min SSH-nyckel så behöver jag aldrig slå in ett lösenord för att göra detta och hela processen, inklusive uppladdning av sajten till webbservern, tar 2-3 sekunder. Är jag på resande fot kan jag ansluta mig via VPN och göra samma sak.

    Det kan ta lite tid att få en Jekyll-sajt att se ut och uppföra sig som man vill. Ett tips är att installera Jekyll på en testmaskin och sen installera ett tema - de flesta teman innehåller exempelmaterial och de allra flesta Jekyll-sajter följer samma katalogstruktur. Att importera en sajt från Wordpress till Jekyll är tyvärr inte det enklaste, i synnerhet inte om du har många bloggposter och andra specialfunktioner i din sajt som kanske inte finns i Jekyll eller kanske kräver handpåläggning. Det finns inget webbgränssnitt i Jekyll för administration och liknande utan allt sker i terminalen vilket jag gillar men som också kan vara en tröskel för en del.