• Att släppa taget

    I slutet på november 2017 bestämde jag mig för att lägga ner ett projekt jag arbetat med i nästan 14 år. Det projektet hette Macpro, en webbsajt jag började arbeta på i slutet på 2003 och sedan lanserade i februari år 2004. Mycket har hänt i mitt liv sedan år 2004. Jag hade två döttrar som då var ett och tre år gamla. Idag är de snart 15 och 18 år gamla. Jag skilde mig, träffade en ny kvinna och gifte mig igen och fick två barn till, idag fem och sju år gamla. Jag har startat och lagt ner andra projekt, bytt jobb en eller två gånger för mycket, träffat nya vänner och förlorat gamla.

    I bakgrunden har dock alltid en viss webbsajt funnits: Macpro.se.

    När man hållit på med ett projekt så länge så blir det en viss prestige i att alla artiklar man skrivit genom åren (drygt 7000 stycken blev det på Macpro). Historien ska liksom synas. Det blir också en form av prestige att fortsätta driva projektet vidare även om man egentligen inte har lust eller motivation till det. I mitt fall tittade jag på sajter som Daring Fireball, en sajt som startade drygt ett år innan Macpro startades, där jag tänkt att det vore kul att driva Macpro vidare tills den fyllde 15 år. Eller 20.

    Det avgörande för mig blev när jag började skriva en krönika som jag döpte till “Apples bästa tid var då”. När jag hade skrivit rubriken och sedan ett par stycken så insåg jag att det kanske inte var Apple som var passé. Det var jag, och min lilla webbsajt som inte längre passade in i vad Apple och deras produkter står för idag.

    Det är givetvis ingen skam i det. Det är bara så att Macpro startades för att skriva om Apple under tid och för en publik som i stort sett inte existerar längre. De existerar givetvis i form av sina egna personer, men att arbeta med Apples plattformar på det sätt man gjorde för 10-12 år sedan existerar i stort sett inte idag.

    De med bättre minne än mig vet att jag försökt lägga ner Macpro förut, ungefär av samma anledning som nu men skillnaden då var att jag började se vartåt det lutade i takt med att Apple förändrades. Att lägga ner sajten då gick inget vidare - läsarna hatade vad jag erbjöd dem istället, och erbjöd jag dem ingenting så fick jag så många mail och annat så jag inte kunde låta bli att fortsätta. Suget att skriva fanns ju där, det var kul och utvecklande. Nu finns inte suget där längre. “Att bli svartlistad av Apple var sannolikt det bästa som kunde hända mig” har jag både sagt och skrivit flera gånger, och det är väl i stort sett sant förutom det lilla faktum att det också finns en gnutta bitterhet med i det hela i form av att bli bortvald, exkluderad och ignorerad efter så många år på “insidan”. Samtidigt ska man ha klart för sig att jag fanns där på grund av att det fanns personer på Apple som tyckte jag förtjäna det och för att jag och min sajt täckte en niché som ingen annan sajt ville, eller kunde, ta i. När Apple gick vidare från servrar, arbetsstationer, kluster och annat roligt så avtog Apples behov av mig och när Apple några månader innan lanseringen av iPhone 6 tappade sin dåvarande PR-chef för norden så fanns där ingen som kunde förklara för dem att det fanns ett bättre sätt att lösa situationen än att svartlista den här skribenten på den lilla sajten vars namn varit som en grönlaser i ögat på Apple under många år.

    Att vara på utsidan av Apples lilla klubb var på många sätt en befrielse eftersom jag inte bara kunde skriva vad jag ville om Apple och deras produkter, vilket jag kunnat och gjort hela tiden, men jag kunde också ignorera såna saker som embargon och annat som man tvingades skriva på när man var “inbäddad” i Apples PR-maskineri. Man slapp stressen över att säga nej till en inbjudan till en briefing hos Apple, något man bara inte gör eftersom det lika gärna kan innebära att man är historia när det gäller framtida inbjudningar.

    Så här några år senare är det självklart för mig att jag borde lagt ner sajten redan för flera år sedan, men det har varit ganska kul att då och då skriva något. Känslan av att inte ha koll, eftersom jag inte haft tillgång till Apples senaste produkter på samma sätt som förr, har kommit krypande och istället för att försöka läsa på och genom andras åsikter försöka bilda mig en uppfattning så har jag istället undvikt ämne efter ämne. Till slut finns det inte så mycket kvar att skriva om, helt enkelt, och med det försvinner också motivationen, drivet, energin och viljan.

    När jag meddelat att Macpro skulle dö så kom det givetvis meddelanden via e-post, Twitter och annat som beklagade att sajten nu försvinner. Men ingen har bett mig tänka om, utan snarare tvärtom - många håller med om mina slutsatser men få hade, precis som jag, insett att det var dags. Macpro hade blivit något av en instituion, något som bara fanns där i vått och torrt.

    Historien tog därefter en oväntad väg. Sajten såldes till förlaget som äger tidningen Datormagazin, ett förlag som dessutom ägs av min gamle kollega och numera återkommande uppdragsgivare Anders. Vad framtiden innehåller för Macpro återstår att se men sajten kunde inte ha fått ett bättre hem.

  • Världens första tweet

    Man kan ju undra om det är ett sammanträffande att den tecknade mannen på omslaget till Amiga World sitter och har texten “Tweet” på skärmen.

    Sannolikt inte världens första tweet men kanske en (liten) inspiration till det framtida Twitter?

  • The Perfect Conference System - TPCS

    I början på 90-talet började två svenska hackers, Mikael Kjellström och Krister Hansson-Renaud, att koda på ett eget BBS-system modell KOM. På den tiden var äldre system som MikroKOM och H-Kom populära hos mindre svenska BBS:er och Mikael och Krister, sin vana trogen, ville koda det perfekta ultimata systemet med exempelvis bättre stöd för Fidonet och globala textnummer, det senare något som både H-Kom och MikroKOM saknade.

    Namnet blev på sätt och vis en avspegling av killarnas mindre blygsamma personligheter, vilket var och är helt i sin ordning då TPCS verkligen var det ultimata KOM-systemet för DOS-baserade PC-datorer.

    Efter att BBS:erna började dö ut så föll TPCS i glömska men givetvis kunde jag inte låta bli att rota fram programvaran via Archive.org. Mikael hade kvar källkoden men att kompilera upp den igen år 2017 skulle visa sig minst sagt besvärligt eftersom det inte bara krävs ett operativsystem modell gammalt utan också en version av Microsoft C modell minst lika gammal. Efter att jag hittat installationspaketet av den sista versionen som släpptes så visade det sig att det fanns ett, väldigt, stort problem med den: Mikael och Krister hade inte tagit hänsyn till det faktum att 1990-talet snart skulle övergå till 2000-talet varför de helt sonika lagt in en variabel i koden som i princip sa “19 + år” vilket då blev 1996, 1997, och så vidare. När år 2000 kom så förvandlades årtalet från exempelvis 96-12-31 till 100-01-01. Via Amigaföreningen SUGA:s IRC-kanal fick jag fatt i en medlem i föreningen som uppenbarligen inte hade något bättre för sig varför han helt sonika patchade den exekverbara filen så rätt årtal nu visas i programmet.

    För de som vill titta på TPCS så finns det att ladda ner i både patchad och opatchad version från min FTP-sajt ftp.retrodatorer.se. De som vill besöka en BBS som kör TPCS rekommenderas att köra telnet till newdetroit.se på port 2342 (använd helst SyncTerm för att ansluta dig) - där körs för övrigt också ett annan klassisk svensk mjukvara, Frontdoor, skriven av Joaquim Homrighausen och jodå - Frontdoor används faktiskt för att ansluta New Detroit, som BBS:en heter, till Fidonet och Usenet som du kan avnjuta i TPCS.

  • Viva Amiga - en recension

    Från att ha haft noll bra dokumentärer om Amiga så finns det nu två. Den ena av dem, Viva Amiga, hade premiär nyligen och när den släpptes på iTunes för köp så slog jag till.

    Jisses så jag ångrar mig.

    Den som förväntade sig ett komplett tidsdokument över en av världens mest fascinerande datorer kommer bli grundligt besviken. Istället blandas korta intervjusnuttar med oerhört kackiga 3D-animationer av datorer man faktiskt kunde ha filmat i verkligheten. Var det så svårt att få tag i en Amiga 1000 eller Amiga 2000 att filma av. Eller en gammal IBM PC eller en Macintosh?

    Intervjusnuttarna är mer eller mindre informativa. Jason Scott, känd för att bland annat ha gjort BBS-dokumentären “BBS Documentary”, är med och får lägga ut texten ganska mycket. Till och med mer än exempelvis RJ Mical som var med och arbetade på Amigan. Korta filmsnuttar med Jay Miner, som anses vara Amigans fader, och andra dyker också upp men så snart det börjar bli intressant ska ännu en meningslös 3D-animation visas.

    Jag ska inte trötta ut er mer utan summerar Viva Amiga på följande sätt: se den inte. Köp den inte. Den är inte värd din tid, eller dina pengar.

  • En vecka i Dallas

    Efter att ha tillbringat en vecka i Dallas, kanske mest känd för sina oändliga och gigantiska motorvägar och en TV-serie med samma namn, i oktober år 2016 så tänkte jag summera några intryck av mitt första besök här.

    Det är mörkt på morgonen. När jag skriver detta är klockan strax efter 07:30 lokal tid och solen har börjat gå upp. Det är också, med svenska mått mätt, varmt på morgonen. +20 grader ungefär så här i mitten på oktober. Kvällarna har inte så mycket skymning att prata om egentligen, solen går ner på vad som känns som några minuter och sen är det kolsvart vilket, om sanningen ska fram är ganska obehagligt med tanke på att detta är Texas och folk gärna beväpnar sig och, i skrivande stund, fortfarande tycks tro att Donald Trump blir en lämplig president.

    Man promenerar ungefär ingenstans här. Till och från bilen. Ska vi åka och handla glass tar vi bilen. Äta lunch? Bilen? Äta middag? Bilen. De som åker kollektivt verkar anses vara loosers, men sanningen att säga så är de som kör bil inte mycket bättre då de kör som idioter.

    Mycket pickup:er på vägarna. Ford F150 är standard, andra märken är GMC, Dodge och Ford och kanske någon enstaka Toyota. Det finns stora butiker som enbart säljer tillbehör till pickup-bilar. Vägarna är överlag i ganska uselt skick. Volvo XC90 framstår ju som en ganska stor bil här hemma, men på Dallas motorvägar ser den ut som en Nissan Micra i jämförelse

    En visit inne i centrala Dallas resulterade i ett snabbt besök på 7-11, två korta diskussioner med tiggare utanför nyss nämnda 7-11 och att sitta i trafikstockningar inne i staden på väg från nyss nämnda 7-11. Det fanns där vi var inte mycket att se eller uppleva i övrigt förutom några högre byggnader att stirra på. Utanför stadskärnan blir det snabbt låga byggnader, ändlösa “gator”, det vill säga mindre motorvägar 3-4 filer i varje riktning, där folk kör som de hade polisen efter sig.

    På tal om polisen: de syns inte till särskilt ofta.

    Vanligaste hälsningsfrasen: “How are you today?” eller “How are you doing sir?” som sedan besvaras med i princip samma fras.

    Maten då? Fantastiskt kött, grymma lunchsmörgåsar, usel öl. Det är också högst förståeligt varför folk här ofta ser ut som köttberg på två ben - det är sådana oerhörda mängder socker i allt man vill äta och dricka och det är i själva verket svårt att få tag i en motsvarighet till en Ramlösa Citron här borta (jag har givetvis inte letat i varenda butik i hela Texas men ni förstår vad jag menar).

    Hamburgarna på Whataburger är riktigt goda. Men det är svårt att förstå vad personalen säger.

    Kranvattnet innehåller klor. Det innebär att det luktar badhus och smakar badhus.

    Amerikaner har väldigt korta “attention spans”. De orkar inte läsa mail längre än 2-3 rader, de orkar inte lyssna på en förklaring som är längre än 30 sekunder utan vill helst bara skyffla frågan vidare så de kan ägna sig åt något annat.

    Även om du har ett Visa- eller Mastercard-kort kan du inte alltid betala med det. Vissa butiker kommer neka dig med beskedet att kortet är “european” och därmed accepteras det inte. Personalen i butiken kan heller inte förklara varför.

    Efter en vecka i Dallas var det skönt att kliva på planet och åka hem. Resan var givetvis inte helt smidig, vad annars kunde man förvänta sig när man blandar in ett amerikanskt flygbolag. Man kan tycka att USA är någon sorts utopisk plats där det är “coolt” att bo och verka, men det är också ett samhälle där du, om du blir arbetslös eller långtidssjuk, kan gå från att bo fint och äta gott till att bo på gatan och svälta inom loppet av ett år om det vill sig riktigt illa. Det amerikanska drivet att jobba mycket, vara ledig väldigt lite och hela tiden sträva efter mer, mer, mer blir kanske mer begriplig när man förstår vad det är som driver amerikanerna: överlevnad.



CC BY-NC-SA 4.0