• Analoga modem över IP-telefoni

    Många är vi som växt upp med de analoga telefonmodemens uppkopplingsljud, blinkande lampor och spänningen i att mötas av meddelandet “CONNECT 14400/ARQ” eller något liknande i ditt terminalprogram.

    Många är vi också som fortfarande har ett modem eller två hemma någonstans, och ungefär lika många är vi som upptäckt att det här med analoga modem fortfarande är väldigt retro men att vi också, kanske utan att tänka på det, gjort oss av med en komponent som är väldigt viktig när man vill använda ett analogt telefonmodem: den analoga telefonlinjen.

    På allt fler platser runt om i landet kan man numera inte ens skaffa sig ett analogt telefonabonnemang. Jag har ett, som har ett US Robotics-modem kopplat till sig (ett sådant som syns på bilden ovan) och som svarar på numret 08-6058800 där min BBS, New Detroit, bor. Det ringer faktiskt då och då till modemet - folk loggar in för att de antingen inte har Internet hemma (jo, de existerar faktiskt), eller för att de bara vill minnas hur det kändes att BBS:a “på riktigt”. Jag känner att det är värt kostnaden varje månad för att ha detta modem tillgängligt - på nåt sätt är det en del av vårt digitala kulturarv som sakta men säkert bara försvinner i jakten på modernare teknik och lägre underhållskostnader.

    Många är vi däremot som har IP-telefoni, alltså telefoni över Internet, hemma. Kanske kan du inte ställa in exakt hur din telefoni fungerar (om du exempelvis sitter med Com Hem eller någon annan mer eller mindre sadistisk operatör) men om du använder Teletek eller CellIP, för att ta två exempel, så har du en helt vanlig egen adapter mellan ditt nätverk hemma och dina telefoner.

    Min dosa, en Linksys PAP2T, kan man köpa för ett par hundralappar. Den har några år på nacken och som synes på bilden ovan har den två portar för analoga telefoner. Eller modem, om man så vill. Linksys PAP2T har också ett (fult) webbaserat administrationsgränssnitt och i detta gränssnitt kan man ställa in en ack så viktig del i att kunna köra ett vanligt modem över din IP-telefonianslutning: du kan ställa in vilken codec som ska användas. Som standard brukar en codec kallad G711u användas. Den är optimerad för tal och fungerar inte alls om man försöker köra modem eller fax eller något liknande. Om man däremot väljer en codec kallad G711a så fungerar modem plötsligt alldeles utmärkt.

    Ett par saker är värda att notera: inte alla IP-telefonioperatörer klarar eller låter dig använda G711a. Jag använder Teletek för deras oerhört bra service och deras fantastiska priser (det kostar 30 kronor i månaden för ett IP-telefoniabonnemang och noll kronor per minut för samtal inom Sverige, vilket innebär att du kan sitta och BBS:a dygnet runt inom landets gränser över ditt modem utan att det kostar en krona extra) och för att de stödjer G711a.

    En annan sak värd att notera är att du sannolikt inte kan braka på i 33600bps över din IP-telefonianslutning. Hastigheter på 14400 - 19200bps är mer realistiska och får du problem så får du vackert sänka hastigheten en aning och testa igen.

    Lycka till!

  • Kent

    Det började med en person som hette Frank. Eller om det egentligen handlade om en dank. Jag vet inte riktigt, men året var 1995 och min kompis Peter, som var oerhört musikintresserad, hade spanat in ett nytt svenskt band vid namn Kent som visades en hel del på bland annat Z-TV som på den tiden var en ganska trevlig och relevant TV-kanal.

    Jag hörde debutplattan, som var döpt efter bandet, och vissa spår fastnade. Andra plattan, vars namn jag till denna dag inte kan bry mig om att ens ta reda på namnet på, lät… krystad. Den lät lite som andra svenska band från den perioden (Jumper, med flera) lät. Det var väldigt finurliga låtnamn, väldigt finurliga texter och det var väldigt genomtänkt.

    Ungefär som Pearl Jams andra platta, VS - en tröttare upprepning på något man redan hörde med Ten.

    Jag hade i princip avskrivit Kent, men så kom det svåra tredje albumet: Isola.

    Det var uppenbart att bandet hade mognat. Låtarna var betydligt mer intressanta, välgjorda och hade ett djup som jag aldrig hade hört hos Kent tidigare. Det var inte bara en bra och bitvis smärtsamt vacker platta, utan också en platta som jag respekterade.

    Samlar tankar till försvar
    på min bäddade säng
    gör jag en plan

    Med rakat huvud
    står jag klar
    på frivilliga ben

    Vad var det?
    Är det dags att ge sig av?

    De hade å andra sidan kunnat utelämna låten Bianca, men det må väl vara hänt.

    Efter Isola följde flera bra plattor men det fanns också plattor som hade både toppar och dalar.

    Hagnesta Hill var en närmast perfekt platta, och då menar jag verkligen perfekt. Isola hade gett bandet ett nytt avstamp in i ett mörkare sound med mer komplicerade kompositioner utan att det för den sakens skull blev ett djävla navelskådande av det hela.

    Sen blev det lite blaha igen med Vapen & Ammunition, som visserligen har oerhört vackra låtar som vrider om ens hjärta som det vore en disktrasa, men det finns också spår som jag hoppar över.

    År 2005 var det dags för vad som i mitt tycke är Kents magnum opus. Den perfekta plattan, bandets höjdpunkt och en sådan urladdning så att inget annat bandet gjort före eller efter har kommit ens i närheten.

    Jag pratar givetvis om Du & jag döden.

    Kent hade på förhand utlovat sitt mörkaste album någonsin, och de höll sitt löfte så det bara visslade om det. Du och jag döden är på många sätt en uppgörelse med hur det är att vara tonåring i en mindre ort utanför Stockholm. Kanske Eskilstuna, kanske Gnesta. Det spelar ingen roll egentligen - det var en platta som talade till så oerhört många just därför att denna platta beskriver så in i detalj hur jävla ont det kunde göra när man var ensam efter ännu en fredagskväll.

    Låtar som Järnspöken och Klåparen blir oerhört smärtsamma inre resor tillbaka till 80-talets fritidsgårdar på fredagskvällen när man, åter igen, går hem ensam efter diskot utan att någon velat dansa med dig eller ens sett dig.

    Och så blinkar det till
    Gröna, röda, gula ljus
    Du var på nålar när du kom
    Med ditt insmugglade rus

    Och så släcker dom ner, för en sista stilla chans
    Och allting svartnar i panik när du ser att alla redan har en dans
    Och allt är som förut

    Denna första refräng beskriver så exakt hur det var att vara 15-åring på en mindre ort. Man smugglade in nåt lite starkt att hälla i sig inne på fritidsgården eller i folkparken för att våga vara lite coolare än man egentligen var. Billiga ljusriggar inne på diskoteket blinkade grönt, rött och gult och sedan släcks det ner för en tryckare (sannolikt Europe:s Carrie…) och man får panik.

    Alla har redan någon att dansa med. Alla förutom du.

    Och så blinkar det till
    Och dom tänder alla ljus
    Och du var ensam när du kom, nu har magin brunnit ut
    Och så släcker dom ner
    Alla skyltar alla ljus
    Och när parken ligger tom, inser du att din kväll just tagit slut
    Och allting är som förut

    Fredagskvällen i folkparken tog slut där. Man har varit så på helspänn så tiden bara flugit förbi, och sen går man hem.

    Ensam.

    De coola killarna och tjejerna har dragit vidare till en fest hemma hos nån där det är FF men man är inte bjuden.

    Och så blinkar det till
    Och dom tänder alla ljus
    Du var ensam när du kom
    Och du är lika ensam nu
    Och så släcker dom ner alla gator alla hus
    Och när staden ligger tom inser du
    Att det är så ditt liv ser ut
    Och allting är som förut

    Så man går hem och lägger sig - skorna är lite småblöta av daggen i gräset, kläderna luktar svett och Carl Lagerfelds rakvatten och man har som vanligt svårt att somna men till slut så gör man det ändå, för man är på sätt och vis ganska van vid att varje fredagkväll slutar så här.

    Man kanske var en klåpare, eller så var man det inte, men just där och då hade man ingen aning om att det nog skulle ordna sig till slut ändå.

    Ingen av Kents låtar har träffat så i hjärtat på mig som just den här låten. Hela plattan är svårsmält att lyssna på en och samma gång, men orkar man med det så blir man inte besviken.

    Nu, elva år senare, ska Kent lägga av. Den sista platta jag köpte med Kent var Tillbaka till samtiden, som kom två år efter Du & jag döden, var en uppvisning i höga berg och djupa dalar. Det skulle låta syntigt och lite mer poppigt kanske men det blev mest ganska platt. Sedan dess har jag inte lyssnat på en enda ny låt med Kent, och det är kanske lika bra.

    Minnet av det som var riktigt bra består ändå, och för det ska Kent ha all heder.

  • Silikon Valle och hans Atari

    Med största sannolikhet det bästa inslaget i Computer Sweden när blaskan var som bäst.

  • På resande fot

    För en sisådär 15-16 år sedan var jag chefredaktör.

    Smaka på det ordet. Prestigefyllt. Laddat. Men också fruktansvärt mycket jobb.

    Att vara chefredaktör på en mindre IT-tidning innebar inte bara att tidningen skulle fyllas med innehåll varje månad. Det innebar också en hel del resande till pressmöten och konferenser för att visa att vår lilla IT-tidning minsann var på banan och var med där det hände, allt för att få leverantörerna intresserade av att annonsera hos oss.

    Och som jag reste. Jag levde i en bubbla och en föreställning om att resandet var glamouröst, att det var speciellt att bo på hotell 10-15 dagar per månad och börja känna igen passkontrollanterna på Heathrow. Jag funderade på detta för en tid sedan och mindes då hur det kom sig att jag hamnade i den föreställningen under ett par år.

    Det var en reklamfilm.

    Jag minns inte vad reklamfilmen gjorde reklam för, men i den är det en pappa som är ute och reser. Hans dotter saknar sin pappa och han har lovat henna att ringa när han kom fram till sin destination. När dottern slutligen får samtalet utbrister hon “Daddy!” och pappan svarar “A promise is a promise”.

    Det känns ganska fånigt att erkänna att en sådan sak kunde sätta griller i huvudet på mig men är man en ganska omogen 25-åring som just fått sitt livs drömjobb och allt bara går som på en räkmacka är det kanske inte helt svårt att sväva iväg lite.

    När jag efter några månaders intensivt resande satt på golvet på Heathrow med 39 graders feber, redigerandes en artikel på min bärbara dator (uppkopplad via GPRS till en närmast ohemulig kostnad) började jag sakta men säkert ifrågasätta om det var värt det. Jag hade varit på besök i London och skulle vidare till Seattle.

    Hemma fanns familjen med en dotter som var drygt ett halvår gammal och vår första dotter, då 3,5 år gammal, som undrade var pappa var. Inga telefonsamtal eller videosamtal via iChat i världen kunde ersätta det så jag började tacka nej till resor, först till de utanför Europa, sedan till de utanför norden och till sist till de utanför Sverige.

    Än idag, 15 år senare, har detta satt sina spår. Om jag är borta så mycket som en natt från familjen får jag dåligt samvete och ska jag resa någonstans nu så gör jag det med dem. Det är det löfte jag gett mig själv och också dem.

  • Att rädda en Amiga 1200 (del 1)

    Mitt intresse för gamla datorer är ungefär lika stort som min hustrus suckande över hur mycket plats allting tar. En maskin jag köpte för ett antal år sedan men inte riktigt gjort något åt är min Amiga 1200, kanske den sista riktigt bra maskinen som Commodore hann tillverka i större mängder innan bolaget gick i konkurs 1994. Amiga 1200 är också den enda modell som fortsatte säljas av Escom, bolaget som köpte upp delar av Commodores konkursbo, och som faktiskt sålde riktigt bra även under 1995. Escom gick i konkurs 1996, tyngda av att ha vuxit alldeles för snabbt på den engelska och tyska marknaden med åtskilliga butiker.

    Jag tänkte babbla på lite om hur jag rustat upp och fixat min Amiga 1200 så den kanske inte är lika modern som en dator tillverkad i nutid men ändå erbjuder tonvis med underhållning för relativt små summor.

    En historielektion

    Efter framgångarna med Amiga 500 hade Commodore som vanligt en mindre intern kris, samma kris som de upplevde efter framgångarna med Commodore 64. Denna gång var dock hotet inte andra hemdatortillverkare utan istället TV-spelskonsoler och PC-datorer som började ta marknadsandelar.

    Företaget sökte med ljus och lykta efter nya marknader att dra in pengar på och Amiga 3000 såldes exempelvis med en variant av Unix med tanken att Amiga 3000UX, som maskinen hette, skulle sälja stort som en Unix-arbetsstation.

    Inget bet dock så Commodore gjorde som Commodore gjort förut - de relanserade en gammal produkt som “ny”. Denna gång var det Amiga 500 år 1991 som fick 512 kilobyte extra minne och en nyare version av operativsystemet och döptes om till Amiga 500+. Den sålde inget vidare. Samma år lanserades Commodore CDTV, vilket var ännu en variant på Amiga 500 men med inbyggd CD-ROM-spelare.

    Tanken var att maskinen skulle haka på den rådande multimedia-trenden. Resultatet? Flopp. Att få mjukvaruutvecklare var intresserad av att ta fram multimediatitlar för CDTV lär väl inte ha gjort saken bättre men maskinen var underligt positionerad på marknaden och varken Commodore eller dess återförsäljare förstod riktigt hur maskinen skulle marknadsföras. Intressant nog lanserade Philips samma år, 1991, en liknande produkt kallad CD-i som även den floppade riktigt hårt.

    1992 gjorde Commodore som de gjort förut. Nästan iallafall - de relanserade Amiga 500+ som en ny produkt igen. Denna gång fick den namnet Amiga 600 och nu hade de faktiskt gjort lite förbättringar och krympt produkten ganska markant. Maskinens utseende såg minst sagt underligt ut då den saknade numeriskt tangentbord. Amiga 600 kan inte direkt sägas vara vacker men den gav ändå en liten ledtråd till vad som komma. 1992 lanserades nämligen Amiga 4000, en riktig värstingmaskin, en av de snabbaste och kraftfullaste Amiga-maskiner som Commodore tillverkade. Amiga 4000 innehöll en 32-bitarsprocessor, Motorolas 68030 och den nya grafikkretsen AGA som kunde leverera betydligt bättre upplösning än gamla Amiga 500 och dess släktingar Amiga 500+ och Amiga 600.

    Ett drygt ett halvår senare släpptes Amiga 1200 till marknaden. Om Amiga 600 var tänkt som en budgetmodell (den blev i själva verket dyrare än Amiga 500) så var Amiga 1200 tänkt som en rak ersättare till Amiga 500 med flera. Amiga 1200 utrustades med en 32-bitars Motorola 68EC020-processor, en klenare variant av 68020-processorn och föregångare till Motorola 68030-familjen som Amiga 3000 begåvades med.

    Amiga 1200 (som bar det interna kodnamnet ”Channel Z”) anses allmänt vara den egentliga efterträdaren till Amiga 500. Amiga 1200 hade Commodores nya AGA-grafikkrets vilken gjorde det möjligt att via diverse trick visa 8-bitars färggrafik i 18-bitarsläge.

    Amiga 1200 hade precis som Amiga 600 inbyggt IDE-gränssnitt. Maskinerna såldes med tillägget ”HD” i namnet om en hårddisk faktiskt var installerad eller inte, vilket annars inte var något större problem att installera. Amiga 1200 var precis som Amiga 600 ytterligare expanderbar då båda hade PCMCIA-kortplats (för exempelvis nätverkskort…), men kortplatserna i respektive maskin klarade inte av varken 32-bitars CardBus-kort eller PC Card-kort vilket gjorde utbudet en aning smalt redan när maskinerna släpptes.

    Under 1993 och 1994 var Amiga 1200 en av de hetaste hemdatorerna i Europa. Den tyska Commodore-fabriken uppgav att närmare 100 000 Amiga 1200-maskiner tillverkats och sålts i Europa, och det är också den enda kända siffran för Amiga 1200 då Commodore aldrig uppgav några försäljningssiffror. Efter att Commodore 1994 gått under i en närmast spektakulär konkurs så köptes konkursboet upp av Escom som drygt ett år senare åter lanserade Amiga 1200 på den europeiska marknaden.

    Lojaliteten mot Amigan hos många av maskinens användare är ju som bekant vida känd och när Escom åter lanserade maskinen blev glädjen kortvarig då de nya ägarna hade höjt priset på maskinen rätt ordentligt (150 euro mer jämfört med året innan). Borta från maskinerna var också alla referenser till Commodore – nu hette maskinen enbart Amiga igen, vilket den inte gjort sedan lanseringen av Amiga 1000 tio år tidigare. Escom försökte också få fart på marknaden ytterligare genom att erbjuda ett inbytesprogram där du fick köpa en Amiga 1200 för 99 euro om du samtidigt lämnade in din gamla Amiga 500.

    Även om jag ägde en Amiga 500 med expanderat minne (en megabyte totalt minsann) så var det Amiga 1200 som var drömmaskinen för mig. Jag var aldrig särskilt dragen till Amiga 2000 och dess “efterföljare” Amiga 3000 och Amiga 4000 var visserligen hetare än Saharas ökensand men de var också prissatta på ett sätt som faktiskt för tankarna till den nya Mac Pro som Apple precis lanserat - otroligt läcker, snabb och allt det där men också otroligt dyr.

    Amiga 1200 i nutid

    Man kan tro att en dator som lanserades 1992 är död, begraven och därmed basta. Men inget kunde vara längre från sanningen. Den är fortfarande ganska lätt att få tag i via Tradera, Blocket och liknande webbsajter. Det går också att få tag i de flesta reservdelar man kan behöva via allt från onlinebutiker till auktionssajter. Men inte nog med det - man kan enkelt och till en ganska billig penning få tag i tillbehör som gör en Amiga 1200 aningen mer modern än vad Commodore ens vågat drömma om när de utvecklade maskinen.

    Ta lagring som exempel. En Amiga 1200 såldes med en 2,5” IDE-hårddisk. Givetvis var det också ett 2,5” IDE-gränssnitt på hårddisken, vilket gör att dagens utbud av hårddiskar som kan ersätta en kraschad dito inte direkt växer på träd. Utöver att en traditionell hårddisk inte är blixtrande snabb (vilket å andra sidan inte är ett jätteproblem i en Amiga 1200…) så bullrar de och om det är något man inte gillar så är det när ens eleganta hemdator bullrar. In på scenen träder därför något så snart som en 2,5” IDE- till SD-kort-adapter. Denna går att köpa via eBay för cirka 150 kronor inklusive porto, vilket är drygt en tredjedel av priset jämfört med om du skulle köpt den hos exempelvis Dustin. En mindre brasklapp värd att ta med är att AmigaOS 2.0 eller senare inte gärna skapar partitioner större än fyra gigabyte. Det går att lösa med en drivrutin vilket jag återkommer till i del två av denna artikel. En lite större brasklapp är att formatteringen av en fyra gigabyte stor partition tar drygt 1,5 dygn på en Amiga 1200 så hav tålamod.

    I del två av denna artikel ska jag installera ett kort som gör det möjligt att ansluta en vanlig DVI-ansluten skärm till en Amiga 1200, och sen ska jag ge mig på att koppla upp den till mitt interna nätverk hemma. Jag kommer också att tipsa om var du köper det du vill ha till din Amiga i form av hårdvara och var du kan ladda ned spel och andra intressanta mjukvaror.

    Om du redan nu är sugen på att börja tanka över spel och annat som finns på Internet rekommenderar jag att du läser min artikel om hur man kopplar in en RS-232-port till sin Macför nollmodemsanslutning till sin Amiga.


CC BY-NC-SA 4.0