• När Apple svartlistade mig

    Först en uppdatering

    Det har så här fyra år senare äntligen framkommit att Apple mycket väl visste om att iPhone 6 och iPhone 6 plus kunde böjas lättare. Det har givetvis ingen betydelse för mig så här i efterhand men det är sannerligen intressant att se hur Apple är beredda att offra vilken relation som helst för att dölja sanningen…


    Under åren har Apple sponsrat Macpro, och därmed mig, med en PowerMac G4 och senare en Xserve G5 för att driva sajten, de har ordnat fram en G4 Cube åt mig från kontoret i England (enbart för att jag råkade nämna, vid ett besök där, hur coolt det vore att ha en), alltid med förbehållet från min sida att Apple inte “köper” sig någon som helst kontroll över innehållet på Macpro. Detta hade, fram till att Apple tog fram storsläggan, alltid respekterats.

    Apples svenska PR-folk skickade till och med en iPhone 4 till mig via MC-bud till BB-hotellet på Danderyds Sjukhus när jag och min fru fått vår son Elias och jag av naturliga skäl inte kunde närvara på pressmötet dagen innan, ett bevis på att de alltid varit tillmötesgående och allmänt trevliga.

    Det finns en baksida med detta dock, vilket man upptäcker så småningom: Apple är trevliga så länge du som skribent är användbar för dem, och inte en sekund längre. Långvariga relationer betyder absolut ingenting för detta företag.

    Jag har tidigare skrivit om att bli svartlistad av Apple, eller snarare hur andra blir det. Men jag trodde inte att det skulle hända här i Sverige, och definitivt inte att det skulle hända mig.

    Efter att Apples tidigare PR-chef för norden slutade under våren 2014 uppstod ett problem för Apple: de kunde inte hitta en lämplig ersättare. Flera personer, däribland ett par vänner till mig, intervjuades och fick åka ner till London flera gånger för långa möten, men inget hände förrän ett år senare då Apple slutligen anställde en ny PR-chef för Norden.

    Under hösten för snart två år sedan var det dags för Apple att lansera iPhone 6 och iPhone 6 Plus och som vanligt blev jag inbjuden till Apples kontor på Kungsgatan i Stockholm för att ta del av Apples genomgång på 30 minuter, som i vanlig ordning skedde under lättsamma former.

    Jag tog med mig två telefoner, en iPhone 6 och en iPhone 6 Plus från Apple för test och började först med att testa iPhone 6. På kvällen packade jag upp iPhone 6 Plus och genomförde produkttestet som jag också skrev och publicerade. Jag lade telefonen på ett bord, gick och la mig och nästa morgon tog jag med mig telefonen till jobbet. Under hela tiden på väg till jobbet, och även på kontoret, hade jag telefonen i innerfickan på min kavaj. När jag tar upp telefonen för att visa den för en kollega så utbrister kollegan: “men, den ser ju böjd ut!” Mycket riktigt så var den böjd. Inte mycket, men böjd var den.

    Detta var under en period då flera publikationer försökte göra sig lustiga över hur lätt det var att böja en iPhone 6 och en iPhone 6 Plus (vilket det inte var, men det stoppade inte några av dem från att försöka ordentligt). Apples representanter skämtade till och om det på genomgången jag hade med dem och försäkrade att telefonerna inte böjdes av att man hade dem i fickan, men samtidigt var och är Apple internt alltid väldigt känsliga för alla former av negativ kritik runt lanseringen av en så viktig produkt som iPhone varför de ofta slår taggarna rakt ut när man skriver något som inte behagar dem. I Sverige har vi som skrivit om Apple alltid varit skonade från det annars obligatoriska klagomålssamtalet från någon PR-människa på Apple som vill ha en negativ artikel struken eller ändrad så kritiken framstår som mildare, och det har alltid varit tack vare kompetent PR-personal i Sverige som haft integritet och kunskap om hur man beter sig mot olika medier här i Sverige.

    Det som nu skulle komma att hända visade hur sårbara Apple var, och är, utan den typen av lokal kompetens.

    Jag fotograferade telefonen och bilden du ser här nedan och skickade via e-post till min tillfälliga kontakt hos Apple. Jag hörde inget tillbaka över huvudtaget och därefter skrev jag den artikel som skulle visa sig förstöra min 15 år långa relation med Apple.

    Mina webbservrar dukade nästan under för trycket av alla besökare som ville se bilden och läsa artikeln, så de var inte heller så glada.

    Det tog inte ens 20 minuter efter att jag publicerat artikeln så ringde telefonen.

    En minst sagt upprörd representant för Apple fanns på andra änden av samtalet och i princip skällde ut mig för att jag publicerat bilden utan att prata med Apple först, och undrade “om jag inte visste hur saker och ting fungerade i relationen med Apple?”

    De var också upprörda över att jag i testet berättat om mitt möte hos Apple och vad vi pratat om under mötet vilket man inte får göra i Apples värld. De brukar inleda sina möten med orden “this is background information only, guys” vilket betyder att vad de säger på ett sådant möte inte är till för publicering utan som vägledning, påverkan eller något mitt i mellan, något jag alltid ansett vara trams och så gott som alltid struntat i, vilket ytterst sällan lett till någon kritik från Apple.

    Jag svarade att jag genomfört ett sedvanligt test, noterat att telefonen böjt sig och förklarade hur jag hanterat telefonen och tillade att jag också skickat bilden till Apples representant, vilket jag inte hade någon som helst skyldighet att göra. Jag upplyste också Apple om att jag inte hade någon som helst skyldighet att låta Apple kontrollera eller styra innehållet i mina artiklar, annat än att påpeka eventuella faktafel.

    Inget av mina argument visade sig bita särskilt hårt och samtalet avslutades efter cirka tio minuter.

    Jag trodde hela saken var ur världen, men när det var dags för Apple att lansera en ny iMac (om minnet inte sviker) någon månad senare så kom ingen förfrågan om ett testexemplar. Några pressreleaser kom inte heller. Jag tänkte att Apple kanske prioriterade större medier framför mindre som Macpro (vilket har hänt tidigare och inget jag någonsin haft något som helst problem med) och att det skulle komma en förfrågan senare, men ingenting hände. Efter ytterligare en månad skickade jag e-post till Apples europeiske PR-chef Alan Hely, en i övrigt trevlig karl som jag träffat åtskilliga gånger och också varit ute på krogen med, och ställde mig frågande till vad som hände med tanke på att jag under drygt 15 år i princip aldrig blivit exkluderad från några presentationer eller testexemplar.

    Hely svarade först att det lät underligt och att jag inte fått någon information och lovade att kolla upp det nästa dag. Svaret jag fick då var betydligt mer formellt och han menade att Apple “kontinuerligt utvärderar vilka medier de vill skicka recensionsexemplar till” och att Apple skulle höra av sig i framtiden.

    Det var drygt två år sedan och sedan dess har jag inte fått testa några nya Mac-datorer eller iOS-enheter.  Jag har skickat förfrågningar till den svenska PR-organisationen men har inte fått några svar på mina brev över huvudtaget. Vad jag förstår från information som nått mig från insidan av Apple så togs beslutet att stryka mig från alla listor och effektivt “svartlista” mig av en chef för iPhone i Apples engelska PR-organisation, en kvinna jag troligtvis aldrig ens träffat (man fick träffa olika personer från Apples europeiska organisation i princip varje gång det var en ny lansering och jag slutade notera deras namn efter ett tag då man ändå aldrig kunde kontakta dem direkt med eventuella frågor) . Någon officiell förklaring på vad som egentligen hände har jag dock aldrig fått, och det lär jag aldrig få heller.

    Har du läst så här långt så tror du kanske att den här texten är ett sorts försök att tvinga Apple att svara på mina brev, eller att ni läsare ska tycka synd om mig. Så är det inte i någotdera av fallen.

    Vad som däremot är tråkigt är det faktum att jag fortfarande får e-post flera gånger i veckan med frågor huruvida exempelvis den senaste iPad-modellen eller den senaste iMac-modellen är ett bra köp och mitt svar är, tyvärr, allt som oftast “jag har ingen aning. jag har inte testat dem”.

    Det har nämligen varit väldigt roligt att ha kunnat hjälpa vad som under Macpro:s existens från år 2004 och framåt måste vara tusentals personer med köpråd och tips, enbart via e-post. Via Twitter, Facebook och andra sociala medier är de ännu fler. Hur många som använt mina tester och andra artiklar som underlag för köp är omöjligt att svara på men det är många, det vet jag.

    Efter att allt detta utspelade sig har jag exempelvis träffat PR-folk hos Microsoft flera gånger och det slog mig varje gång hur trevligt och avslappnat det var - att inte känna sig övervakad och kontrollerad i ett möte och hur Apples PR-organisation jämfört med många andra företags dito framstår som en pubertal tonåring.

    Det är ganska skönt att slippa Apple, helt enkelt.

    Jag använder fortfarande Apples produkter dagligen, både privat och i jobbet, och i takt med att tiden gått sedan den där dagen för två år sedan har mitt tålamod med Apple som företag och deras produkter blivit allt mindre. Jag använder mer och mer Linux och Windows hemma och den passion och det intresse för Apple som jag hade för kanske 3-4 år sedan är i praktiken helt borta.

    Delvis är det Apples eget fel då de gradvis slopat produkter som jag tyckt varit intressanta att arbeta med, men det beror nog också på mig själv i och med att jag fått andra intressen och ser på saker och ting på ett annat sätt.

    Jag ser fortfarande Apples keynotes men då Tim Cook har lika stor karisma som en tjänsteman på Skatteverket har de inte riktigt samma underhållningsvärde som förr. Slagkraften i Apples nyheter de senaste åren har också stagnerat enormt och om det ska till en bil för att få fart på surret runt Apples varumärke så hoppas jag den kommer innan år 2020, för saker är på väg utför i mina ögon.

    Det har helt enkelt visat vara oerhört nyttigt att få distans till Apple och jag rekommenderar de som lever och andas Apple 24 timmar om dygnet att testa lite nya saker.

    Med det sagt: jag kommer aldrig använda en telefoni- eller surfplatteprodukt byggd av Samsung. Där går gränsen till och med för mig.

  • Analoga modem över IP-telefoni

    Många är vi som växt upp med de analoga telefonmodemens uppkopplingsljud, blinkande lampor och spänningen i att mötas av meddelandet “CONNECT 14400/ARQ” eller något liknande i ditt terminalprogram.

    Många är vi också som fortfarande har ett modem eller två hemma någonstans, och ungefär lika många är vi som upptäckt att det här med analoga modem fortfarande är väldigt retro men att vi också, kanske utan att tänka på det, gjort oss av med en komponent som är väldigt viktig när man vill använda ett analogt telefonmodem: den analoga telefonlinjen.

    På allt fler platser runt om i landet kan man numera inte ens skaffa sig ett analogt telefonabonnemang. Jag har ett, som har ett US Robotics-modem kopplat till sig (ett sådant som syns på bilden ovan) och som svarar på numret 08-6058800 där min BBS, New Detroit, bor. Det ringer faktiskt då och då till modemet - folk loggar in för att de antingen inte har Internet hemma (jo, de existerar faktiskt), eller för att de bara vill minnas hur det kändes att BBS:a “på riktigt”. Jag känner att det är värt kostnaden varje månad för att ha detta modem tillgängligt - på nåt sätt är det en del av vårt digitala kulturarv som sakta men säkert bara försvinner i jakten på modernare teknik och lägre underhållskostnader.

    Många är vi däremot som har IP-telefoni, alltså telefoni över Internet, hemma. Kanske kan du inte ställa in exakt hur din telefoni fungerar (om du exempelvis sitter med Com Hem eller någon annan mer eller mindre sadistisk operatör) men om du använder Teletek eller CellIP, för att ta två exempel, så har du en helt vanlig egen adapter mellan ditt nätverk hemma och dina telefoner.

    Min dosa, en Linksys PAP2T, kan man köpa för ett par hundralappar. Den har några år på nacken och som synes på bilden ovan har den två portar för analoga telefoner. Eller modem, om man så vill. Linksys PAP2T har också ett (fult) webbaserat administrationsgränssnitt och i detta gränssnitt kan man ställa in en ack så viktig del i att kunna köra ett vanligt modem över din IP-telefonianslutning: du kan ställa in vilken codec som ska användas. Som standard brukar en codec kallad G711u användas. Den är optimerad för tal och fungerar inte alls om man försöker köra modem eller fax eller något liknande. Om man däremot väljer en codec kallad G711a så fungerar modem plötsligt alldeles utmärkt.

    Ett par saker är värda att notera: inte alla IP-telefonioperatörer klarar eller låter dig använda G711a. Jag använder Teletek för deras oerhört bra service och deras fantastiska priser (det kostar 30 kronor i månaden för ett IP-telefoniabonnemang och noll kronor per minut för samtal inom Sverige, vilket innebär att du kan sitta och BBS:a dygnet runt inom landets gränser över ditt modem utan att det kostar en krona extra) och för att de stödjer G711a.

    En annan sak värd att notera är att du sannolikt inte kan braka på i 33600bps över din IP-telefonianslutning. Hastigheter på 14400 - 19200bps är mer realistiska och får du problem så får du vackert sänka hastigheten en aning och testa igen.

    Lycka till!

  • Kent

    Det började med en person som hette Frank. Eller om det egentligen handlade om en dank. Jag vet inte riktigt, men året var 1995 och min kompis Peter, som var oerhört musikintresserad, hade spanat in ett nytt svenskt band vid namn Kent som visades en hel del på bland annat Z-TV som på den tiden var en ganska trevlig och relevant TV-kanal.

    Jag hörde debutplattan, som var döpt efter bandet, och vissa spår fastnade. Andra plattan, vars namn jag till denna dag inte kan bry mig om att ens ta reda på namnet på, lät… krystad. Den lät lite som andra svenska band från den perioden (Jumper, med flera) lät. Det var väldigt finurliga låtnamn, väldigt finurliga texter och det var väldigt genomtänkt.

    Ungefär som Pearl Jams andra platta, VS - en tröttare upprepning på något man redan hörde med Ten.

    Jag hade i princip avskrivit Kent, men så kom det svåra tredje albumet: Isola.

    Det var uppenbart att bandet hade mognat. Låtarna var betydligt mer intressanta, välgjorda och hade ett djup som jag aldrig hade hört hos Kent tidigare. Det var inte bara en bra och bitvis smärtsamt vacker platta, utan också en platta som jag respekterade.

    Samlar tankar till försvar
    på min bäddade säng
    gör jag en plan

    Med rakat huvud
    står jag klar
    på frivilliga ben

    Vad var det?
    Är det dags att ge sig av?

    De hade å andra sidan kunnat utelämna låten Bianca, men det må väl vara hänt.

    Efter Isola följde flera bra plattor men det fanns också plattor som hade både toppar och dalar.

    Hagnesta Hill var en närmast perfekt platta, och då menar jag verkligen perfekt. Isola hade gett bandet ett nytt avstamp in i ett mörkare sound med mer komplicerade kompositioner utan att det för den sakens skull blev ett djävla navelskådande av det hela.

    Sen blev det lite blaha igen med Vapen & Ammunition, som visserligen har oerhört vackra låtar som vrider om ens hjärta som det vore en disktrasa, men det finns också spår som jag hoppar över.

    År 2005 var det dags för vad som i mitt tycke är Kents magnum opus. Den perfekta plattan, bandets höjdpunkt och en sådan urladdning så att inget annat bandet gjort före eller efter har kommit ens i närheten.

    Jag pratar givetvis om Du & jag döden.

    Kent hade på förhand utlovat sitt mörkaste album någonsin, och de höll sitt löfte så det bara visslade om det. Du och jag döden är på många sätt en uppgörelse med hur det är att vara tonåring i en mindre ort utanför Stockholm. Kanske Eskilstuna, kanske Gnesta. Det spelar ingen roll egentligen - det var en platta som talade till så oerhört många just därför att denna platta beskriver så in i detalj hur jävla ont det kunde göra när man var ensam efter ännu en fredagskväll.

    Låtar som Järnspöken och Klåparen blir oerhört smärtsamma inre resor tillbaka till 80-talets fritidsgårdar på fredagskvällen när man, åter igen, går hem ensam efter diskot utan att någon velat dansa med dig eller ens sett dig.

    Och så blinkar det till
    Gröna, röda, gula ljus
    Du var på nålar när du kom
    Med ditt insmugglade rus

    Och så släcker dom ner, för en sista stilla chans
    Och allting svartnar i panik när du ser att alla redan har en dans
    Och allt är som förut

    Denna första refräng beskriver så exakt hur det var att vara 15-åring på en mindre ort. Man smugglade in nåt lite starkt att hälla i sig inne på fritidsgården eller i folkparken för att våga vara lite coolare än man egentligen var. Billiga ljusriggar inne på diskoteket blinkade grönt, rött och gult och sedan släcks det ner för en tryckare (sannolikt Europe:s Carrie…) och man får panik.

    Alla har redan någon att dansa med. Alla förutom du.

    Och så blinkar det till
    Och dom tänder alla ljus
    Och du var ensam när du kom, nu har magin brunnit ut
    Och så släcker dom ner
    Alla skyltar alla ljus
    Och när parken ligger tom, inser du att din kväll just tagit slut
    Och allting är som förut

    Fredagskvällen i folkparken tog slut där. Man har varit så på helspänn så tiden bara flugit förbi, och sen går man hem.

    Ensam.

    De coola killarna och tjejerna har dragit vidare till en fest hemma hos nån där det är FF men man är inte bjuden.

    Och så blinkar det till
    Och dom tänder alla ljus
    Du var ensam när du kom
    Och du är lika ensam nu
    Och så släcker dom ner alla gator alla hus
    Och när staden ligger tom inser du
    Att det är så ditt liv ser ut
    Och allting är som förut

    Så man går hem och lägger sig - skorna är lite småblöta av daggen i gräset, kläderna luktar svett och Carl Lagerfelds rakvatten och man har som vanligt svårt att somna men till slut så gör man det ändå, för man är på sätt och vis ganska van vid att varje fredagkväll slutar så här.

    Man kanske var en klåpare, eller så var man det inte, men just där och då hade man ingen aning om att det nog skulle ordna sig till slut ändå.

    Ingen av Kents låtar har träffat så i hjärtat på mig som just den här låten. Hela plattan är svårsmält att lyssna på en och samma gång, men orkar man med det så blir man inte besviken.

    Nu, elva år senare, ska Kent lägga av. Den sista platta jag köpte med Kent var Tillbaka till samtiden, som kom två år efter Du & jag döden, var en uppvisning i höga berg och djupa dalar. Det skulle låta syntigt och lite mer poppigt kanske men det blev mest ganska platt. Sedan dess har jag inte lyssnat på en enda ny låt med Kent, och det är kanske lika bra.

    Minnet av det som var riktigt bra består ändå, och för det ska Kent ha all heder.

  • Silikon Valle och hans Atari

    Med största sannolikhet det bästa inslaget i Computer Sweden när blaskan var som bäst.

  • På resande fot

    För en sisådär 15-16 år sedan var jag chefredaktör.

    Smaka på det ordet. Prestigefyllt. Laddat. Men också fruktansvärt mycket jobb.

    Att vara chefredaktör på en mindre IT-tidning innebar inte bara att tidningen skulle fyllas med innehåll varje månad. Det innebar också en hel del resande till pressmöten och konferenser för att visa att vår lilla IT-tidning minsann var på banan och var med där det hände, allt för att få leverantörerna intresserade av att annonsera hos oss.

    Och som jag reste. Jag levde i en bubbla och en föreställning om att resandet var glamouröst, att det var speciellt att bo på hotell 10-15 dagar per månad och börja känna igen passkontrollanterna på Heathrow. Jag funderade på detta för en tid sedan och mindes då hur det kom sig att jag hamnade i den föreställningen under ett par år.

    Det var en reklamfilm.

    Jag minns inte vad reklamfilmen gjorde reklam för, men i den är det en pappa som är ute och reser. Hans dotter saknar sin pappa och han har lovat henna att ringa när han kom fram till sin destination. När dottern slutligen får samtalet utbrister hon “Daddy!” och pappan svarar “A promise is a promise”.

    Det känns ganska fånigt att erkänna att en sådan sak kunde sätta griller i huvudet på mig men är man en ganska omogen 25-åring som just fått sitt livs drömjobb och allt bara går som på en räkmacka är det kanske inte helt svårt att sväva iväg lite.

    När jag efter några månaders intensivt resande satt på golvet på Heathrow med 39 graders feber, redigerandes en artikel på min bärbara dator (uppkopplad via GPRS till en närmast ohemulig kostnad) började jag sakta men säkert ifrågasätta om det var värt det. Jag hade varit på besök i London och skulle vidare till Seattle.

    Hemma fanns familjen med en dotter som var drygt ett halvår gammal och vår första dotter, då 3,5 år gammal, som undrade var pappa var. Inga telefonsamtal eller videosamtal via iChat i världen kunde ersätta det så jag började tacka nej till resor, först till de utanför Europa, sedan till de utanför norden och till sist till de utanför Sverige.

    Än idag, 15 år senare, har detta satt sina spår. Om jag är borta så mycket som en natt från familjen får jag dåligt samvete och ska jag resa någonstans nu så gör jag det med dem. Det är det löfte jag gett mig själv och också dem.