• Att rädda en Amiga 1200 (del 1)

    Mitt intresse för gamla datorer är ungefär lika stort som min hustrus suckande över hur mycket plats allting tar. En maskin jag köpte för ett antal år sedan men inte riktigt gjort något åt är min Amiga 1200, kanske den sista riktigt bra maskinen som Commodore hann tillverka i större mängder innan bolaget gick i konkurs 1994. Amiga 1200 är också den enda modell som fortsatte säljas av Escom, bolaget som köpte upp delar av Commodores konkursbo, och som faktiskt sålde riktigt bra även under 1995. Escom gick i konkurs 1996, tyngda av att ha vuxit alldeles för snabbt på den engelska och tyska marknaden med åtskilliga butiker.

    Jag tänkte babbla på lite om hur jag rustat upp och fixat min Amiga 1200 så den kanske inte är lika modern som en dator tillverkad i nutid men ändå erbjuder tonvis med underhållning för relativt små summor.

    En historielektion

    Efter framgångarna med Amiga 500 hade Commodore som vanligt en mindre intern kris, samma kris som de upplevde efter framgångarna med Commodore 64. Denna gång var dock hotet inte andra hemdatortillverkare utan istället TV-spelskonsoler och PC-datorer som började ta marknadsandelar.

    Företaget sökte med ljus och lykta efter nya marknader att dra in pengar på och Amiga 3000 såldes exempelvis med en variant av Unix med tanken att Amiga 3000UX, som maskinen hette, skulle sälja stort som en Unix-arbetsstation.

    Inget bet dock så Commodore gjorde som Commodore gjort förut - de relanserade en gammal produkt som “ny”. Denna gång var det Amiga 500 år 1991 som fick 512 kilobyte extra minne och en nyare version av operativsystemet och döptes om till Amiga 500+. Den sålde inget vidare. Samma år lanserades Commodore CDTV, vilket var ännu en variant på Amiga 500 men med inbyggd CD-ROM-spelare.

    Tanken var att maskinen skulle haka på den rådande multimedia-trenden. Resultatet? Flopp. Att få mjukvaruutvecklare var intresserad av att ta fram multimediatitlar för CDTV lär väl inte ha gjort saken bättre men maskinen var underligt positionerad på marknaden och varken Commodore eller dess återförsäljare förstod riktigt hur maskinen skulle marknadsföras. Intressant nog lanserade Philips samma år, 1991, en liknande produkt kallad CD-i som även den floppade riktigt hårt.

    1992 gjorde Commodore som de gjort förut. Nästan iallafall - de relanserade Amiga 500+ som en ny produkt igen. Denna gång fick den namnet Amiga 600 och nu hade de faktiskt gjort lite förbättringar och krympt produkten ganska markant. Maskinens utseende såg minst sagt underligt ut då den saknade numeriskt tangentbord. Amiga 600 kan inte direkt sägas vara vacker men den gav ändå en liten ledtråd till vad som komma. 1992 lanserades nämligen Amiga 4000, en riktig värstingmaskin, en av de snabbaste och kraftfullaste Amiga-maskiner som Commodore tillverkade. Amiga 4000 innehöll en 32-bitarsprocessor, Motorolas 68030 och den nya grafikkretsen AGA som kunde leverera betydligt bättre upplösning än gamla Amiga 500 och dess släktingar Amiga 500+ och Amiga 600.

    Ett drygt ett halvår senare släpptes Amiga 1200 till marknaden. Om Amiga 600 var tänkt som en budgetmodell (den blev i själva verket dyrare än Amiga 500) så var Amiga 1200 tänkt som en rak ersättare till Amiga 500 med flera. Amiga 1200 utrustades med en 32-bitars Motorola 68EC020-processor, en klenare variant av 68020-processorn och föregångare till Motorola 68030-familjen som Amiga 3000 begåvades med.

    Amiga 1200 (som bar det interna kodnamnet ”Channel Z”) anses allmänt vara den egentliga efterträdaren till Amiga 500. Amiga 1200 hade Commodores nya AGA-grafikkrets vilken gjorde det möjligt att via diverse trick visa 8-bitars färggrafik i 18-bitarsläge.

    Amiga 1200 hade precis som Amiga 600 inbyggt IDE-gränssnitt. Maskinerna såldes med tillägget ”HD” i namnet om en hårddisk faktiskt var installerad eller inte, vilket annars inte var något större problem att installera. Amiga 1200 var precis som Amiga 600 ytterligare expanderbar då båda hade PCMCIA-kortplats (för exempelvis nätverkskort…), men kortplatserna i respektive maskin klarade inte av varken 32-bitars CardBus-kort eller PC Card-kort vilket gjorde utbudet en aning smalt redan när maskinerna släpptes.

    Under 1993 och 1994 var Amiga 1200 en av de hetaste hemdatorerna i Europa. Den tyska Commodore-fabriken uppgav att närmare 100 000 Amiga 1200-maskiner tillverkats och sålts i Europa, och det är också den enda kända siffran för Amiga 1200 då Commodore aldrig uppgav några försäljningssiffror. Efter att Commodore 1994 gått under i en närmast spektakulär konkurs så köptes konkursboet upp av Escom som drygt ett år senare åter lanserade Amiga 1200 på den europeiska marknaden.

    Lojaliteten mot Amigan hos många av maskinens användare är ju som bekant vida känd och när Escom åter lanserade maskinen blev glädjen kortvarig då de nya ägarna hade höjt priset på maskinen rätt ordentligt (150 euro mer jämfört med året innan). Borta från maskinerna var också alla referenser till Commodore – nu hette maskinen enbart Amiga igen, vilket den inte gjort sedan lanseringen av Amiga 1000 tio år tidigare. Escom försökte också få fart på marknaden ytterligare genom att erbjuda ett inbytesprogram där du fick köpa en Amiga 1200 för 99 euro om du samtidigt lämnade in din gamla Amiga 500.

    Även om jag ägde en Amiga 500 med expanderat minne (en megabyte totalt minsann) så var det Amiga 1200 som var drömmaskinen för mig. Jag var aldrig särskilt dragen till Amiga 2000 och dess “efterföljare” Amiga 3000 och Amiga 4000 var visserligen hetare än Saharas ökensand men de var också prissatta på ett sätt som faktiskt för tankarna till den nya Mac Pro som Apple precis lanserat - otroligt läcker, snabb och allt det där men också otroligt dyr.

    Amiga 1200 i nutid

    Man kan tro att en dator som lanserades 1992 är död, begraven och därmed basta. Men inget kunde vara längre från sanningen. Den är fortfarande ganska lätt att få tag i via Tradera, Blocket och liknande webbsajter. Det går också att få tag i de flesta reservdelar man kan behöva via allt från onlinebutiker till auktionssajter. Men inte nog med det - man kan enkelt och till en ganska billig penning få tag i tillbehör som gör en Amiga 1200 aningen mer modern än vad Commodore ens vågat drömma om när de utvecklade maskinen.

    Ta lagring som exempel. En Amiga 1200 såldes med en 2,5” IDE-hårddisk. Givetvis var det också ett 2,5” IDE-gränssnitt på hårddisken, vilket gör att dagens utbud av hårddiskar som kan ersätta en kraschad dito inte direkt växer på träd. Utöver att en traditionell hårddisk inte är blixtrande snabb (vilket å andra sidan inte är ett jätteproblem i en Amiga 1200…) så bullrar de och om det är något man inte gillar så är det när ens eleganta hemdator bullrar. In på scenen träder därför något så snart som en 2,5” IDE- till SD-kort-adapter. Denna går att köpa via eBay för cirka 150 kronor inklusive porto, vilket är drygt en tredjedel av priset jämfört med om du skulle köpt den hos exempelvis Dustin. En mindre brasklapp värd att ta med är att AmigaOS 2.0 eller senare inte gärna skapar partitioner större än fyra gigabyte. Det går att lösa med en drivrutin vilket jag återkommer till i del två av denna artikel. En lite större brasklapp är att formatteringen av en fyra gigabyte stor partition tar drygt 1,5 dygn på en Amiga 1200 så hav tålamod.

    I del två av denna artikel ska jag installera ett kort som gör det möjligt att ansluta en vanlig DVI-ansluten skärm till en Amiga 1200, och sen ska jag ge mig på att koppla upp den till mitt interna nätverk hemma. Jag kommer också att tipsa om var du köper det du vill ha till din Amiga i form av hårdvara och var du kan ladda ned spel och andra intressanta mjukvaror.

    Om du redan nu är sugen på att börja tanka över spel och annat som finns på Internet rekommenderar jag att du läser min artikel om hur man kopplar in en RS-232-port till sin Macför nollmodemsanslutning till sin Amiga.

  • Ruttna rötter

    Det finns tv-serier, och sen finns det tv-serier. I den tidigare kategorin hittar vi sitcoms och andra former av rapp underhållning man egentligen inte behöver lägga allt för mycket energi på att hänga med. I den senare kategorin hittar vi tv-serier som bryter ny mark, revolutionerar mediet och som har bra manus, bra regissörer, bra skådespelare, ordentliga budgetar och en gemensam respekt för materialet.

    Alla inblandade i ger allt och skänker en trovärdighet till projektet som gör att inte en minut i ett avsnitt har några svaga punkter. Exempel på detta är från senare (och tidigare) år är Boardwalk Empire, Mad Men, första säsongen av Twin Peaks, True Detective, Bron, första säsongen av Walking Dead, Sherlock, House of Cards, och så vidare. TV-serier som håller måttet hela vägen, vars handling inte flippar ut när manusförfattarna börjar få slut på ideér. TV-serier där skådespelarna verkligen köper det material de ska vara med och skapa på film, där handlingen inte har oerhörda logiska luckor, och så vidare.

    Den svenska TV-serien Jordskott har blivit något av en succé. Den har hyllats av olika anledningar men efter fyra avsnitt kunde jag i princip lista ut hur första säsongen skulle sluta, och resan till det tionde och sista avsnittet blev mest en plågsam upplevelse där jag satt med min iPhone i ena handen och slökollade Twitter eller min Mail i väntan på att något skulle hända som tog tag i mig.

    Det största problemet med Jordskott är inte det riktigt dåliga manuset som seriens skapare och “konceptuelle regissör” skrivit - ett manus som känns som en dålig karbonkopia av Twin Peaks blandat med lite inslag av tomtar och troll. De logiska luckorna är så många så det går inte att räkna upp alla här, men det finns gott om saker i handlingen som bara inte fungerar, trådar som inte knyts ihop och närmast larviga inslag som man mest skrattar åt.

    Kjell Häglund summerar det bra i en artikel på TVDags:

    Men det mest störande är svårigheten att tro på den lilla skogsbruksorten Silverhöjds plats i verklighetens samtid och samhälle, vilket egentligen är en förutsättning för storyn.

    Det jag har allra svårast för är hur en extrem, världssensationell parasitsjukdom uppenbarligen behandlats och forskats på av en enda ensam läkare på det lilla lokala sjukhuset – under tio års tid.

    Och att inte Moa Gammels huvudrollspolisutredare, när det gäller hennes egen dotter, själv larmar högre sjukhusinstanser i Stockholm.

    Det största problemet med Jordskott är skådespelarnas insatser. Inte alla skådespelare, men de flesta.

    De tar inte jobbet på allvar - de läser sitt istället manus rakt upp och ned. Som skådespelare måste man tro på det manus man ska spela upp - oavsett om handlingen utspelar sig på månen eller i den svenska urskogen måste man köpa det eller hoppa av projektet. Det är vad skådespeleri går ut på och med ett ytterst fåtal undantag är det ingen i skådespelarensemblén som tycks vara särskilt intresserade av att skådespela.

    Det amerikanska uttrycket phoning it in har aldrig varit mer passande.

    Särskilt talande är Moa Gammels rollprestation som mamma där hon just försöker spela en mamma, men det fungerar inte. Man måste kanske vara förälder själv för att fatta det, men hade min dotter återvänt efter sju års frånvaro hade jag knappast lämnat henne ensam i ett stort hus i flera timmar.

    Att dottern till slut väljer att bli ett med naturen (om ordvitsen ursäktas) och mamman mest verkar acceptera att det är så det får bli är minst lika obegripligt. Visst, hon kanske hade funnit sig i att dottern nu tillhörde naturen snarare än den mänskliga världen efter alla de år hon varit borta, och slutscenen var vackert filmad - inget snack om det - men det hela gick lite för enkelt.

    De gyllene undantagen finns hos Peter Andersson i rollen som Gustaf Borén, Lia Boysen som Gerda Gunnarsson, Henrik Knutsson som Niklas Gunnarsson och Happy Jankell som Esmeralda. Richard Forsgren i rollen som Tom Aronsson gör också ett helt okej jobb men det är något som saknas där, något som inte riktigt går att sätta fingret på.

    Kanske ligger en hel del av skulden hos regissören och tillika manusförfattaren, Henrik Björn. Han borde haft vett att anlita en erfaren regissör som kunnat få lite distans till materialet och identifiera alla de luckor i manuset som finns. Det blir extra komiskt när manuset säger emot sig självt, som i den sista episoden när den extremt onödige rikskriminalaren stolpar in på polisstationen och tar kommandot över allt och alla. De lokala poliserna försvarar huvudkaraktären och tillika polisen Eva Thörnblad med orden “Vi hade aldrig kommit så här långt med fallet utan henne” och framställer henne som ovärderlig när hon i själva verket egentligen inte bidragit med ett enda vettigt beslut i serien, och när man som tittare hajar till och säger “vad fan pratar de om?” rakt ut så är det underligt att Henrik Björn inte sett detta själv.

    Det som tycks rädda Jordskott från att bli totalt arkebuserat är snygga effekter, bitvis läckert filmade scener och någon sorts mystik som byggs upp under de 4-5 första avsnitten innan allt spårar ur totalt med troll och andra väsen.

    “Näcken” eller vem det nu var de fiskade upp ur reningsverket var ett bra exempel på något vi aldrig hade behövt få en förklaring till - det var obehagligt snyggt när denne flöt förbi barnen som satt och metade på en brygga och det var ganska häftigt när liket efter samma varelse visade sig ha förvandlats till en geleaktig vätska och flöt ut i obduktionsrummet när liksäcken öppnades.

    Vi hade inte behövt veta mer, utan det det hjälpte istället till att bygga på mystiken som fanns i serien. Istället skulle en ny varelse födas upp, men syftet med förklarades, som så mycket annat, aldrig.

    Jordskott hade fungerat om det hade varit något som fanns ute i skogen och som tog barnen och ställde till med djävelstyg i största allmänhet.

    Ungefär som Twin Peaks. Och lite som X Files.

    Det, och kompetent regi och engagerade skådespelare, hade räckt riktigt långt.

  • Jag och min Volvo

    Min bil är gammal. Det är vad 50-talister brukar referera till som en “sossecontainer”, och jag har fått utstå ett och annat skämt om min bil. Men jag gillar min bil, trots att den är just gammal, inte särskilt snygg egentligen och dessutom närmare 50000 körda mil under dess elva år på vägarna.

    Jag pratar om min Volvo XC70. Känd bland annat från artiklar som denna har bilen blivit något av en förlängning av min personlighet - lite kantstött, lite mullig, lite sävlig och inte särskilt rapp i vändningarna men alltid med en ambition att leverera.

    Under de mer än tre år jag haft bilen har jag fått reparera en del saker, långt ifrån mycket, men ändå saker som behövs fixas när bilen rullat långt. Generatorrem, bromsar, turboslang, regelbundna oljebyten i motor och växellåda, nya vinterdäck, kamrem, vattenpump och nu senast en läckande andra vattenpump för dieselvärmaren (som ändå är trasig så de kopplade bort den istället för att byta ut den) samt diverse delar i framvagnen som gör att det låter “klonk” emellanåt.

    Det finns saker jag inte riktigt kan eller vill fixa med själv (mycket beroende på att jag saknar en bra plats att mecka på) men en kärvande fönsterhiss, trasig nummerplåtsbelysning, byte av torkarmotor och torkararm bak och lite annat småplock har jag reparerat själv. Tänkte ge mig på att byta högtalare i bilen också men såg att de är fastnitade i dörrarna så jag måste skaffa mig en popnitpistol först.

    Vad är då tjusningen med en gammal bil? Den är förhållandevis billig att äga. Trots att skatten ligger på drygt 7800 kronor per år drar den under halvlitern per mil (diesel), är billig att försäkra och förhållandevis billig att lämna in på verkstad. Det är en tyst, komfortabel bil som också är oerhört säker (jag blev påkörd bakifrån av en två ton tung Range Rover i januari och det enda som gick sönder på Volvon var lite plast som försäkringsbolaget betalade byte för medan Range Rovern fick bärgas därifrån) och bor man som vi gör ute på landet är kan vintrarna vara komplicerade varför XC70:ns fyrhjulsdrift är helt suverän.

    Kort sagt - det är en bil för mig. Trygg, pålitlig och fungerar för det allra mesta.

    Detta kan givetvis vara en aning provocerande. Vänner och bekanta ser antingen med ett visst mått av respekt på bilen eller så fnissar de och tycker den borde ha skrotats för länge sedan. De som tror bilen är nyare blir nästan häpna när de hör vad som står på mätaren.

    Det finns utöver de anledningar jag angav tidigare två stora dito som gör att jag behåller bilen och tänker fortsätta göra det ett tag till. Den första anledningen är en taxichaufför i 55-60-årsåldern som hämtade mig en tidig morgon för några år sedan. Han såg bilen på gårdsplanen och frågade vilken årsmodell det var. Därefter sade han följande:

    Sälj aldrig den där bilen. Den är suverän.

    Ta hand om den så kommer den fungera tills du är i min ålder.

    Taxichaufförer kan snacka skit om mycket men om det är något de har viss koll på så är det bilar.

    Den andra anledningen kommer från en skadereglererare på en Volvoverkstad jag besökte för ett tag sedan angående krockskadan jag beskrev ovan. Han såg vilken årsmodell det var, och tittade på mätarställningen och sade:

    Imponerande.

    Tar man hand om de här bilarna går de hur länge som helst och de är extremt krocksäkra.

    Två, i mina ögon, auktoriteter har uttalat sig.

    Jag ska erkänna att jag kastat längtansfulla blickar på allt från en Saab 9-3 Aero i lämplig årsmodell (2000-2002) till en Land Rover Discovery 3 (med diesel-sexan), två bilmodeller och märken som båda har särskilda platser i mitt bilhjärta.

    Min gode vän Fredrik summerade det dock bäst om varför han som jag uteslutande köper äldre bilar och hellre tar hand om dem än att bara kasta bort och köpa det nyaste och senaste:

    Dessutom finns det ju en viss tjusning med att hålla bilar i liv vid de mitalen tycker jag, man får liksom knäppa alla som inte vågar köpa en bil som gått mer än 7000 mil på näsan.

    Att köpa en äldre bil är definitivt inget problem, så länge man vet vad man köper och ser till att göra sin hemläxa innan man köper. Kända och vanliga fel och problem är saker man måste ha koll på, men lägger man ner den tiden och ser till att ha en bra och prisvärd meckare i närheten kan man helt klart leva med en äldre bil.

    Den ger dig inget andrahandsvärde att tala om men den rensar inte bankkontot heller när du ska punga ut handpenningen.

  • Kanske en av historiens bästa filmer

    Det är en väldigt märkvärdig film, i synnerhet med tanke på att det är en så kallad “ungdomsfilm”. Släppt för 30 år sedan, 1985, är The Breakfast Club något så intressant som en riktigt sevärd “collegefilm” som de kallades då. Fullpackad med smarta repliker, en på pappret omöjlig handling men som i praktiken fungerar helt lysande och med riktigt bra skådespelare (som då gick under öknamnet “The Bratpack”) har denna 97 minuter långa film lyckats få 7,9 av 10 poäng i betyg på IMDB.

    The Breakfast är på många sätt en motsägelse. Å ena sidan är det en film som säljs hårt på de fem huvudrollsinnehavarna och det faktum att de var superkändisar genom tidigare filmer av regissören John Hughes.

    Den säljande undertiteln för filmen var minst sagt pompös:

    They only met once, but it changed their lives forever

    Vad är då grejen med The Breakfast Club?

    Många som sett den tycker den är oerhört tråkig. Det händer ju ingenting, är ett vanligt återkommande betyg, och det är precis det som är det geniala med handlingen: fem ungdomar samlas en tidig lördagsmorgon för en dags kvarsittning i skolan. De är där av olika anledningar, och de är ett tvärsnitt av det amerikanska samhället under Reaganåren i USA - en värsting, en sportfåne, en rikemansdotter, en nörd och en tjej som bara är “annorlunda” och inte passar in någonstans.

    Intressant nog har de en sak till gemensamt utöver att de går i samma skola och ska sitta på kvarsittning tillsammans - de kommer alla från hem där de vuxna i deras liv inte förstår dem. Det är inte en del av handlingen som bär filmen framåt men det antyds lite senare i filmen vid några tillfällen och hänger man med redan i filmens inledning får man reda på allt man behöver veta om ungdomarnas situationer hemma.

    Sportfånens pappa tycker inte sonens mobbningsattack mot en svagare klasskamrat var något att skämmas för utöver det faktum att sonen åkte dit. Nördens mamma skäller ut sonen för att han reagerat negativt på ett dåligt betyg och brutit ihop över det. Den annorlunda flickans familj visar inget intresse av att säga hejdå till henne utan dumpar henne vid skolan och åker snabbt därifrån och rikemansdottern klagar över att hon ska tvingas tillbringa en hel lördag i kvarsittning och antyder att pappan borde kunna göra något åt det. Pappan å sin sida lovar dottern att åka och shoppa med henne som kompensation för det faktum att hon straffas för något hon inte borde ha gjort i första hand.

    Värstingen kommer gående, ensam, över skolgården. Ingen förälder bryr sig om honom, och vet sannolikt inte ens att han sitter i kvarsittning.

    Det finns massor med andra saker som gör filmen värd att se och som också stärker mitt intryck av att de fem ungdomarna faktiskt var riktigt bra skådespelare. I en scen sitter ungdomarna (skådespelarna var i själva verket mellan 17 och 26 år gamla när den spelades in) och ska berätta varför de fått kvarsittning, men scenen, som är en av de tyngsta i hela filmen, fanns inte i manus utan skådespelarna improviserade sina repliker.

    Filmens scener är inspelad i samma ordning som de visas i den färdiga filmen, en film som för övrigt var 2,5 timme lång och också hade varit det om regissören John Hughes fått som han ville. Hughes sade senare att han hade den enda kompletta kopian av The Breakfast Club, som klipptes ned till 1,5 timme. Negativen för de bortklippta scenerna förstördes.

    Jag hade gärna sett hela den filmen, men samtidigt går det inte att komma ifrån det faktum att The Breakfast Club i den form som filmen fick när den släpptes var ett mästerverk, kanske den bästa film John Hughes någonsin skrev och regisserade.

  • En äkta amerikansk journalist går ur tiden

    Fram tills för ett år sedan hade jag inte lagt någon nämnvärd energi på att hålla koll på vem David Carr var.

    En dag låg jag på soffan och var sjuk och gjorde vad jag brukar göra de få gånger varje år som jag är sjuk - jag såg jag en dokumentärfilm på Netflix. Denna gång var det en film vid namn Page One: Inside The New York Times som handlade om hur “gammelmedia” i form av just anrika The New York Times försöker anpassa sig till den nya världen med allt vad det innebär i form av förändringar, nedskärningar och så vidare.

    Det var en fascinerande dokumentär i många avseenden, men kanske främst för att en underlig person vid namn David Carr var med i den. Carr hade uppenbarligen ett och annat ärr på kroppen och i själen och det visar sig snart att han är nykter alkoholist och före detta missbrukare som varit på rehab och ändå lyckats uppfostra sina barn och gifta sig.

    Utöver allt detta hade Carr ett arbetssätt som inte liknade många andra journalister på The New York Times. Han svor, han skällde ut, han sa åt folk att sluta snacka skit om “gammelmedia” och gav sig inte förrän han brutit igenom muren av PR-snack som många företag och kändisar omger sig av. Han var, i brist på andra uttryck, äkta vara.

    Han kunde skriva också. Här en kommentar om USA:s tyngsta nyhetsankare Brian Williams som avslöjats med att överdriva sina upplevelser i krigets Irak och nu blivit avstängd sex månader utan lön:

    Still, it was not enough for him to be the No. 1 anchor of the No. 1 news program in America. Perhaps he sensed that he was king of an entropic kingdom imprisoned by incontinence and cholesterol ads. As the ever more manic news cycle whirred around his evening newscast, it would be hard not to feel a little beside the point.

    David Carr skrev som en europeisk mediekritiker skulle skriva. Han var aldrig rädd för att öppna truten och säga vad han tyckte, och han fick vad jag vet inte ofta mothugg från andra av den enkla anledningen att han var påläst, kunnig och såg till att han hade på fötterna innan han sa vad han tyckte och tänkte.

    I sanning en förebild för alla som aspirerar att leva på att säga vad de tycker, eller hur, Hanne Kjöller?

    David Carr segnade ihop på The New York Times redaktionsgolv och förklarades senare död på sjukhuset. Han blev 58 år gammal.