• Code Syntax

    To insert highlight code inside of a post, it’s enough to use some specific tags, has directly described into the Jekyll documentation. In this way the code will be included into a .highlight CSS class and will be highlight according to the syntax.scss file. This is the standard style adopted by Github to highlight the code.

    This is a CSS example:

    1
    2
    3
    4
    5
    6
    7
    8
    
    body {
      background-color: #fff;
      }
    
    h1 {
      color: #ffaa33;
      font-size: 1.5em;
      }
    

    And this is a HTML example, with a linenumber:

    1
    2
    3
    
    <html>
      <a href="example.com">Example</a>
    </html>
    

    Last, a Ruby example:

    1
    2
    3
    
    def hello
      puts "Hello World!"
    end
    

  • Kanske en av historiens bästa filmer

    Det är en väldigt märkvärdig film, i synnerhet med tanke på att det är en så kallad “ungdomsfilm”. Släppt för 30 år sedan, 1985, är The Breakfast Club något så intressant som en riktigt sevärd “collegefilm” som de kallades då. Fullpackad med smarta repliker, en på pappret omöjlig handling men som i praktiken fungerar helt lysande och med riktigt bra skådespelare (som då gick under öknamnet “The Bratpack”) har denna 97 minuter långa film lyckats få 7,9 av 10 poäng i betyg på IMDB.

    The Breakfast är på många sätt en motsägelse. Å ena sidan är det en film som säljs hårt på de fem huvudrollsinnehavarna och det faktum att de var superkändisar genom tidigare filmer av regissören John Hughes.

    Den säljande undertiteln för filmen var minst sagt pompös:

    They only met once, but it changed their lives forever

    Vad är då grejen med The Breakfast Club?

    Många som sett den tycker den är oerhört tråkig. Det händer ju ingenting, är ett vanligt återkommande betyg, och det är precis det som är det geniala med handlingen: fem ungdomar samlas en tidig lördagsmorgon för en dags kvarsittning i skolan. De är där av olika anledningar, och de är ett tvärsnitt av det amerikanska samhället under Reaganåren i USA - en värsting, en sportfåne, en rikemansdotter, en nörd och en tjej som bara är “annorlunda” och inte passar in någonstans.

    Intressant nog har de en sak till gemensamt utöver att de går i samma skola och ska sitta på kvarsittning tillsammans - de kommer alla från hem där de vuxna i deras liv inte förstår dem. Det är inte en del av handlingen som bär filmen framåt men det antyds lite senare i filmen vid några tillfällen och hänger man med redan i filmens inledning får man reda på allt man behöver veta om ungdomarnas situationer hemma.

    Sportfånens pappa tycker inte sonens mobbningsattack mot en svagare klasskamrat var något att skämmas för utöver det faktum att sonen åkte dit. Nördens mamma skäller ut sonen för att han reagerat negativt på ett dåligt betyg och brutit ihop över det. Den annorlunda flickans familj visar inget intresse av att säga hejdå till henne utan dumpar henne vid skolan och åker snabbt därifrån och rikemansdottern klagar över att hon ska tvingas tillbringa en hel lördag i kvarsittning och antyder att pappan borde kunna göra något åt det. Pappan å sin sida lovar dottern att åka och shoppa med henne som kompensation för det faktum att hon straffas för något hon inte borde ha gjort i första hand.

    Värstingen kommer gående, ensam, över skolgården. Ingen förälder bryr sig om honom, och vet sannolikt inte ens att han sitter i kvarsittning.

    Det finns massor med andra saker som gör filmen värd att se och som också stärker mitt intryck av att de fem ungdomarna faktiskt var riktigt bra skådespelare. I en scen sitter ungdomarna (skådespelarna var i själva verket mellan 17 och 26 år gamla när den spelades in) och ska berätta varför de fått kvarsittning, men scenen, som är en av de tyngsta i hela filmen, fanns inte i manus utan skådespelarna improviserade sina repliker.

    Filmens scener är inspelad i samma ordning som de visas i den färdiga filmen, en film som för övrigt var 2,5 timme lång och också hade varit det om regissören John Hughes fått som han ville. Hughes sade senare att han hade den enda kompletta kopian av The Breakfast Club, som klipptes ned till 1,5 timme. Negativen för de bortklippta scenerna förstördes.

    Jag hade gärna sett hela den filmen, men samtidigt går det inte att komma ifrån det faktum att The Breakfast Club i den form som filmen fick när den släpptes var ett mästerverk, kanske den bästa film John Hughes någonsin skrev och regisserade.

  • En äkta amerikansk journalist går ur tiden

    Fram tills för ett år sedan hade jag inte lagt någon nämnvärd energi på att hålla koll på vem David Carr var.

    En dag låg jag på soffan och var sjuk och gjorde vad jag brukar göra de få gånger varje år som jag är sjuk - jag såg jag en dokumentärfilm på Netflix. Denna gång var det en film vid namn Page One: Inside The New York Times som handlade om hur “gammelmedia” i form av just anrika The New York Times försöker anpassa sig till den nya världen med allt vad det innebär i form av förändringar, nedskärningar och så vidare.

    Det var en fascinerande dokumentär i många avseenden, men kanske främst för att en underlig person vid namn David Carr var med i den. Carr hade uppenbarligen ett och annat ärr på kroppen och i själen och det visar sig snart att han är nykter alkoholist och före detta missbrukare som varit på rehab och ändå lyckats uppfostra sina barn och gifta sig.

    Utöver allt detta hade Carr ett arbetssätt som inte liknade många andra journalister på The New York Times. Han svor, han skällde ut, han sa åt folk att sluta snacka skit om “gammelmedia” och gav sig inte förrän han brutit igenom muren av PR-snack som många företag och kändisar omger sig av. Han var, i brist på andra uttryck, äkta vara.

    Han kunde skriva också. Här en kommentar om USA:s tyngsta nyhetsankare Brian Williams som avslöjats med att överdriva sina upplevelser i krigets Irak och nu blivit avstängd sex månader utan lön:

    Still, it was not enough for him to be the No. 1 anchor of the No. 1 news program in America. Perhaps he sensed that he was king of an entropic kingdom imprisoned by incontinence and cholesterol ads. As the ever more manic news cycle whirred around his evening newscast, it would be hard not to feel a little beside the point.

    David Carr skrev som en europeisk mediekritiker skulle skriva. Han var aldrig rädd för att öppna truten och säga vad han tyckte, och han fick vad jag vet inte ofta mothugg från andra av den enkla anledningen att han var påläst, kunnig och såg till att han hade på fötterna innan han sa vad han tyckte och tänkte.

    I sanning en förebild för alla som aspirerar att leva på att säga vad de tycker, eller hur, Hanne Kjöller?

    David Carr segnade ihop på The New York Times redaktionsgolv och förklarades senare död på sjukhuset. Han blev 58 år gammal.

  • Vad tror du dina barn gör på Internet?

    Jag fick min första dator 1982. Då fanns inte Internet och BBS:er var något som var långt ifrån det fenomen som det blev under senare delen av 80-talet och början på 90-talet.

    När jag började hänga på BBS:er 1986 eller 1987 så var tonen bitvis rå, bitvis skämtsam, bitvis konstruktiv men för det mesta kamratlig. Det var ungefär som samhället var för människor i 15-20-årsåldern.

    Mobbning har alltid varit något som funnits. Kanske är det min ålder som spelar in i antagandet att tonen blivit råare mellan barn och ungdomar med tanke på att jag och många med mig under min barndom var duktiga på att vara stora i käften och sticka ut hakan.

    Det är dock svårt att inte fundera över hur det skulle sett ut om barn och ungdomar inte haft den enkla tillgång till Internet som de har idag. Chatnätverk som Kik och Snapchat är oerhört enkla att komma igång med och det är också lätt att gömma sig bakom sin iPhone eller iPad (eller valfri Android-enhet) och vara elak, hotfull och stor i korken likaväl som det är enkelt att vara snäll, glad, rolig och ömsint.

    Vad gör ditt barn på Internet? Om du tror att mobbning och annat är något som oftast sker via Facebook så kan jag meddela att så definitivt inte är fallet. Bilden ovan är inte fejkad, den är på riktigt och hämtad från chattprogrammet Kik som fram tills igår fanns i min ena dotters telefon. Tillgången till den här typen av tjänster där det är otroligt enkelt att registrera sig, ladda ner applikationen till sin iPhone och sen bara sätta igång och hitta sina kompisar är givetvis inte enbart av ondo men när barn bestämmer sig för att vara elaka så går det tyvärr lätt överstyr ibland eftersom barn är just barn och inte har det omdöme som vuxna (förhoppningsvis) ska ha.

    Vad kan du då göra som förälder för att se till att dina barn inte utsätts- eller ges möjlighet att agera felaktigt?

    Enkelt:

    1. Använd begränsningsfunktionerna i iOS. Slå av möjligheten att installera applikationer, uppgradera applikationer eller på annat sätt göra saker via App Store.
    2. Slå av funktioner som Facetime, kameran, Safari, med mera. I princip: blockera allt som inte har med att skicka SMS eller utföra telefonsamtal att göra.
    3. Gå igenom vilka applikationer som redan finns på ditt barns iOS-enhet. Ta bort allt som barnet inte kan förklara vad han eller hon ska med det till eller som du som förälder själv misstänker inte är bra.
    4. Om ditt barn delar App Store-konto med dig och du inte vill avaktivera App Store på barnets telefon - slå på automatisk nedladdning i din iOS-enhet så ser du direkt vad ditt barn faktiskt laddar ned.

    Barn förstår inte alltid följderna av vad de gör på Internet eller via en app som Kik. Det verkar ibland som att det “inte räknas” eftersom det inte är verkligheten, men precis som ett slag eller en förolämpning på skolgården gör det lika ont att få meddelanden som “Inte ens en pedofil vill ha dig för du är så ful” skickat rakt in i mobiltelefonen.

    Är det lämpligt att 10-11-åriga barn har iPhone och ett eget App Store-konto? Definitivt inte. Är det lämpligt att 10-11-åriga barn har iPhone med hårda restriktioner och de applikationer som vi vuxna säger att de får installera? Ja, kanske.

    Man kan tycka att barnen borde veta bättre, att de borde lära sig ta ansvar för sina handlingar i det informationssamhälle vi lever i, men det är vi - de vuxna - som måste hjälpa barnen och vägleda dem.

    Vi måste börja göra det nu.

  • Tack för allt, Robin Williams

    Robin Williams är död. Detta geni, denna otroligt sympatiska person, ägnade sina sista år åt att genomlida vad som verkar ha varit en enormt djup depression. Och samtidigt vek han inte från sitt sanna kall - att få folk att skratta, att beröra och framkalla eftertanke.

    Han gjorde många bra roller. Hans standup-komedi var på många sätt episk (och sällan rumsren), och en intervju med Robin Williams var aldrig tråkig att se. Ibland var det roligare att se hur intervjuaren kämpade med att få några som helst raka svar på en fråga.

    Den bästa roll Robin Williams gjorde var inte psykologen Sean Maguire i Good Will Hunting eller läraren John Keating i Dead Poets Society eller titelrollen som Garp i The World According to Garp. Eller för den delen, radioprataren Adrian Cronauer i Good Morning Vietnam. Och det är fyra fatastiska roller i en fantastisk karriär.

    Den bästa roll Robin Williams gjorde var i mitt tycke när han spelade kändisen Jack Holden i filmen Shrink. I filmen spelar han kändisen med alkoholproblem och som tror sig lida av sexmissbruk och som besöker en kändispsykolog, spelad av Kevin Spacey som gör en otroligt stark prestation i den rollen.

    Williams roll är inte stor men på något sätt kändes det som att det var den roll som väldigt nära Robin Williams själv och vem han egentligen var som person. Han led själv av både alkoholmissbruk och kokainmissbruk under många år och lade åter igen in sig på rehabilitering så sent som i början på sommaren i år men det var slutligen hans depression som hann ikapp honom och som drev honom till att ta sitt eget liv.

    Robin Williams blev 63 år gammal.