• 1986 – 2020: Datormagazin går i graven

    Rubriken ljuger en aning. Datormagazin har levt i två olika omgångar, först från 1986 till 1995, och därefter från år 2000 till nu, i mitten på år 2020. Själv var jag en flitig läsare av den första omgången Datormagazin, Commodore 64- och senare Amigaanvändare som jag var. När nästa omgång hade haft premiär så kom jag i kontakt med dåvarande chefredaktören Lasse Zernell om att frilansa lite och tämligen omgående blev jag istället anställd som testredaktör på tidningen.

    Datormagazins andra generation kom till världen efter att Medströms Dataförlag, som förlaget hette under några år, hade en tidning som hette PC Plus, en tidning som i stort sett enbart skrev om mjukvaror och utveckling och även inkluderade en CD-ROM-skiva med varje nummer. Förlagets ledning hade varit på köphumör och slukade helt sonika upp ett annat litet tidningsförlag nere i Växjö kallat Boss Media. Med den affären fick de ett antal tidningar, bland annat en tidning som hette PC Extra som mestadels skrev om hårdvara. Till en början behölls de anställda nere i Växjö och de två tidningarna samexisterade men snart insåg förlaget att det inte gick att driva två tidningar, och i synnerhet inte PC Extra som hade en ganska stor redaktion med fast anställd personal nere i Växjö, varför de bestämde sig för att slå ihop båda tidningarna. Vad skulle då den nya skapelsen heta?

    Jag minns att jag efter ett par år på förlaget frågade Michael Journath, som då var förlagsredaktör på Medströms Dataförlag, om hur det där gick till och han berättade att förlaget ägde ju fortfarande namnet Datormagazin och det var väl ett bra namn, så varför inte? Det var lite så det var på den tiden – man testade vilt och en del gick hem, annat gjorde det kanske inte.

    Datormagazin blev det. Igen. Under en övergångsperiod fortsatte delar av Växjögänget att arbeta från Växjö men kostnader i kombination med att ha 1/3 av redaktionen, inklusive chefredaktör Lasse (som innan bland annat arbetat med layout på “gamla” Datormagazin) i Stockholm, och 2/3 av redaktionen, inklusive en “administrativ chefredaktör” nere i Växjö, blev lite löjligt till slut. De anställda i Växjö fick erbjudande om att flytta upp till Stockholm och en knapp handfull anställda hängde med, bland andra Thomas “Minken” Forsberg som blev CD-ROM-redaktör och även skrev en hel del om Linux. Vad som hände med tidningens testredaktör låter jag dock vara osagt – jag hörde både det ena och det tredje när jag hade börjat (mer om det nedan) men med tanke på att det var andrahandsuppgifter plus att det var nästan 20 år sen jag hörde dem så låter jag det vara osagt.

    Klart var iallafall att på något sätt kom jag i kontakt med Lasse Zernell som då var chefredaktör på Datormagazin. Jag började frilansa, eller så var åtminstone tanken, men när Lasse fick klart för sig att jag hade en bakgrund på IDG som testredaktör på Nätverk & Kommunikation och även chefredaktör för sveriges första Linuxtidning, Linuxworld, så övergick snart samtalet till att jag skulle bli testredaktör istället. Jag började i november 2001 och mitt första nummer som anställd blev nummer 2/2002, som kom ut i januari (vi gav ut nummer ett för det nya året i slutet på föregående år av någon anledning).

    Med det nya gänget på plats så var det Lasse som chefredaktör, Peter som redaktionschef, Linda som layoutare, Thomas som CD-ROM-redaktör och jag som testredaktör. Nyheterna och en hel del andra artiklar skrevs av frilansare och genom att vi var en ganska slimmad redaktion så kunde vi hålla de fasta konstnaderna riktigt låga och samtidigt köpa in intressanta artiklar från en rad kunniga och spännande skribenter. Anders, som senare blev chefredaktör och ägare av Datormagazin, arbetade som testredaktör på tidningen PC Hemma då. Vi satt i praktiken bredvid varandra och Anders och jag delade testlabb vilket var roligt, i synnerhet när vi insåg att vi ju hade varsin riktigt kraftfull testdator där inne som man ju kunde spela nätverksspel mot varandra på… produktiviteten sjönk väl en aning under en period…

    I det tredje numret för året (mitt andra) lyckades jag få med en större artikel om Apples nya operativsystem: Mac OS X. Jag var en inbiten Mac-nörd på den tiden och tyckte det var lite roligt att blanda upp Windows- och Linux-artiklarna med andra saker. Det ledde till att jag senare skrev material om AmigaOS, BeOS, Mac OS X och andra mer eller mindre udda operativsystem. När Amigamässan AmiGBG bjöd ner mig första gången så åkte jag ner och tog bilder och skrev om eventet. Året efter bjöd de ner mig igen och det var i samband med att något inom min familj skulle hända (jag tror det kan ha varit min dåvarande hustrus födelsedag) så jag fick ta tåget ner, spendera några timmar i Göteborg och sedan ta tåget hem. Jag hade nämnt i förbigående att det var på nåder att jag fick åka ner för hustrun varvid arrangörerna av AmiGBG hade köpt en större blombukett till min dåvarande hustru med ett kort där de tackade för lånet av mig.

    Att jobba på Datormagazin under de här åren var för det mesta oerhört roligt. Det tjafsades om allt från parkeringsplatser (en av redaktionsmedlemmarna hävdade bestämt att en viss parkeringsplats var hans eftersom han tillhörde vad han ansåg vara det övre skiktet på förlaget medan resten av förlaget förgäves försökte förklara att det inte var hans parkeringsplats när han för jag-vet-inte-vilken-gång-i-ordningen skällde ut någon som hade ställt sig på den platsen) till hur omslagen skulle se ut. Just omslagen på Datormagazin var alltid en spännande historia – var det en 3D-renderad figur på omslaget så var det chefredaktör Lasse som suttit och renderat den själv i något 3D-program han använde. Vi övriga på redaktionen försökte hävda att omslagen såg ut som skit och att vi skulle försöka göra nåt snyggare men Datormagazin sålde som smör oavsett vad vi satte på omslaget så man kan väl säga att Lasse fick rätt ändå.

    Tidningens layout var de flesta på redaktionen överens om att den behövde piggas upp ordentligt, Lasse hade en ide och våra layoutare Linda och Andreas, den senare delade vi med tidningen SuperPlay (Linda och Andreas är sedan många år gifta, för övrigt) hade en annan ide. Diskussionerna var inte särskilt tystlåtna runt denna fråga, om man uttrycker det milt, varvid Lasse bestämde att vi skulle skicka ett kommande nummer, där halva upplagan var med ett omslag och en layout och andra halvan var med ett annat omslag och en annan layout, till tryckeriet. Vi var vad jag minns alla överrens om att det där var en bra ide (Lasse var full av sådana, faktiskt) eftersom det skulle visa vilken layout som skulle sälja bäst. Problemet var bara att ingen vann – de sålda i princip lika många lösnummer. Tidningen fick iallafall en uppryckning på layoutfronten till slut och med mindre modifieringar har logotypen och layouten i tidningen sett likadan ut sedan cirka 2004-2005 fram tills nu när den gått i graven till slut.

    Eftersom vi delade fotostudio med tidningen Okej så var det inte helt ovanligt att man kunde kliva in i hissen ner till källaren (fotostudion, som såg ut som en knarkarkvart då åtminstone delar av redaktionen på Okej i princip bodde där och dessutom använde den för att mecka med sina motorcyklar, låg granne med parkeringsgaraget) och upptäcka att man stod bredvid någon av dåtidens kändisar som man då inte hade hört talas om (Britney Spears var en av dem).

    Det fanns minnesvärda interaktioner med olika leverantörer också. Vid ett tillfälle hade vi en insändare i Datormagazin som klagade på alla inbladade annonsblad som följde med tidningen varje månad. Chefredaktör Lasse blinkade inte för en sekund utan svarade att man ju bara kunde hålla tidningen i framsidan och baksidan över en papperskorg så ramlade alla reklambladen ut. Reaktionen från annonsörerna var inte överdrivet positiv. En annan gång hade jag ett möte med den dåvarande svenska PR-chefen på Lexmark, som hade kommit till redaktionen för att prata nya skrivare med mig. Jag tog upp det faktum att Lexmarks bläckpatroner, som var det som skrivartillverkare överlag tjänade grova pengar på, var så dyra att det var billigare att kasta sin gamla skrivare och bara köpa en ny eftersom det i princip var lika billigt, en ide som jag tror att Lasse hade framfört på ledarplats i tidningen också (jag kan minnas fel dock). Lexmark var inte glada över detta och levererade ett försök till uppsträckning och relationen mellan Datormagazin och Lexmark var en aning frostig under något år eller så.

    För den som tror att det här med pressresa är något glamouröst (man tycker gärna det i början) så kan jag meddela att det inte är det. Man kliver på ett flygplan på Arlanda, flyger ner till någon stad i Europa, kliver in i en taxi och tillbringar sedan resten av dagen i ett konferensrum på ett hotell. I många fall fick man inte ens lämna flygplatsen utan det hela arrangerades på ett hotell som låg bredvid. Hade man tur var det middag på kvällen med PR-folket från bolaget som flugit ner dig och då fick man också chansen att se något av staden man besökte. Morgonen efteråt var det antingen fler möten eller så var det tidig uppstigning, frukost på hotellet och sen ut till flygplatsen igen för hemresa. Repetera detta 150-200 gånger så inser du att det blir ganska tråkigt till slut och det blir lite smålöjigt när man passerar passkontrollen på Heathrow så många gånger på ett par månader så man känner igen de som arbetar där.

    Senare, när jag inte längre ville resa på olika lanseringar (jag snittade 14-15 resdagar i månaden under mitt år som chefredaktör för Nätmagazin), försökte Lexmark (i ett försök att tina upp relationerna en aning) bjuda ner mig till Cannes för en produktlansering. Detta var precis när filmfestivalen gick av stapeln och när jag tackade nej så blev de en aning desperata. Vid den här tidpunkten sålde Datormagazin 40000-50000 exemplar i månaden om man slog ihop lösnummerförsäljning och prenumerantstocken så tidningen var en kraft att räkna med. Lexmark kontrade med att jag skulle få åka Limousine från flygplatsen och “gå på röda mattan vid lyxhotellet”. Jag tackade nej ändå – bara tanken på att sitta i ett konferensrum en hel dag och glo på skrivare var något som inte direkt lockade.

    En annan skrivarpresentation hölls av HP i Antwerpen (tror jag) där de stolt presenterade en skrivare som kunde kommunicera över Bluetooth. Någon journalist i församlingen insåg att hans mobiltelefon hade Bluetooth och när det ena obcena meddelandet efter det andra började spottas ut på papper från skrivaren stängde HP-folket raskt av den.

    En av de mer minnesvärda “mutresorna” var med datorföretaget Acer. Varje år arrangerade de en fem dagar lång resa till någon exotisk plats i södra europa eller, som det föll sig detta år, Afrika. Acer:s dåvarande svenska VD, Carl, förklarade för mig att journalisterna från Italien, Spanien, Frankrike med flera vägrade åka på resorna om de inte var ruskigt påkostade. Så jag och en av våra säljare, Magnus, flögs ner tillsammans med Carl till Marocko. Efter en chockerande mellanlandning i Casablanca, där flygplatsens landningsbana tog slut ganska tvärt till förmån för ett bostadsområde, landade vi i Marrakesh.

    Under flygningen dit fick vi alla fylla i kort som berättade vilka vi var, vilket passnummer vi hade och vad syftet med resan till Marocko var. Vi blev tillsagda att INTE fylla i att vi var journalister, vilket en av de engelska journalisterna givetvis gjorde ändå varvid han efter landning drogs iväg i ett rum för ett “samtal” med några militärer.

    Marocko var då, och är nu, ett kungadöme och i praktiken en diktatur och vi möttes på flygplatsen av tungt beväpnade militärer. Vid något tillfälle nämndes det stolt från en guide att om man kapade ner ett träd så åkte man i fängelse och landet hade inga handikappade eller på annat sätt sjuka över huvudtaget. I praktiken var detta på grund av att dessa inte existerade i någon statistik och därför “fanns de inte”, vilket de givetvis gjorde. En handikappad tiggare närmade sig gruppen vi reste med och fördes snabbt bort. Själva presskonferensen varade inte ens två timmar, resterande tiden under den tre dagar långa resan tillbringades antingen på ett flygplan eller på lyxhotellets anläggning där vi låg vid en av de många poolerna och drack Gin & Tonic och solade.

    En kväll meddelades det att vi skulle ut och äta middag och hela skaran journalister fördes ombord på några bussar som körde oss förbi Rabat och ut i öknen. För den som inte varit i Afrika kan jag meddela att så nära ekvatorn blir det mörkt väldigt snabbt när solen går ner och några lampor fanns inte längs vägarna så bussarna körde på en asfalterad väg rakt ut i mörkret i vad som kändes som en evighet. Efter ett tag såg vi något som brann vid vägen, det visade sig vara en man med en fackla som visade oss att här skulle vi svänga in, och det gjorde vi. Vi körde rakt ut i öknen och man efter man med en varsin fackla visade vägen tills vi kom fram till ett uppbyggt beduinläger mitt ute i öknen där vi bjöds på helstekt lamm, massor av goda viner, musik, akrobatuppvisningar och allt möjligt. Det var nästan absurt hur coolt och annorlunda det var och detta, jämte mina resor till Apple och Microsoft, var nog den bästa pressresan jag var med om under mina år på Datormagazin.

    När jag var nere och rotade i ett av rummen som låg i anknytning till fotostudion så hittade jag gamla Datormagazins hela mjukvaruarkiv med alla recensionsexemplar tidningen hade fått skickat till sig. I princip varenda nyttoprogramvara, och ett fåtal spel, stod uppradade på hyllorna. Allt skulle slängas, meddelades det från ledningshåll då vi var i färd med att flytta till nya lokaler (på Gävlegatan, eller “Jävlargatan” som det snart döptes om till då det var få som ville flytta dit), men jag tog det jag ville ha till min privata samling och ringde sedan till datorföreningen SUGA som fick komma och hämta resten. De fyllde upp den stackars bilen till bredden med programkartonger och stora delar av den “looten” finns kvar i deras lokal än idag.

    2002 var på något sätt det roligaste året. Tekniken utvecklades enormt snabbt, annonssäljarna bokade annonser i en takt som var osannolikt bra och Datormagazin låg och snittade på 140-160 sidor per nummer. Julnumret 2002 landade på 200 sidor och ihopslaget med alla annonsbilagor våra säljare hade sålt in fick vi klagomål från Posten om att tidningen var för tung och vi fick betala extra för frakten. Faktum var att säljarna hade gjort så bra ifrån sig så de hade inte bara nått sina säljmål utan överträffade dem också så till den milda grad så dåvarande VD Björn, en gammal IDG:are, tog med sig hela säljgänget och drog ner på en resa till Sydafrika som belöning. När de återvände till Sverige fick Björn sparken av de norska ägarna som inte alls uppskattade tilltaget – vi fick reda på det vid årets första månadsmöte med hela personalen där vi hade börjat fundera på var Björn tagit vägen. Istället dök en en tillfällig VD från Norge upp till mötet (Jens P. Stenseth, som hade varit VD när PC Extra och PC Plus slogs ihop) och senare blev Magnus, en annan gammal IDG:are VD och han var lika trevlig som Björn och fick senare också sparken på ganska lösa grunder om jag inte minns helt fel.

    Efter att jag blev chefredaktör för en annan tidning, Nätmagazin, i övergången mellan 2002 och 2003 (precis lagom till att annonsmarknaden tvärdog) så passade jag på att bli pappa för andra gången och när Nätmagazin lades ner (eller “fusionerades” med Datormagazin) så hade jag i praktiken inget jobb. Mitt jobb på Datormagazin hade övertagits av en god vän som jag hjälpte till att rekrytera men han valde att säga upp sig så jag återvände till mitt gamla jobb igen. Senare ägnade jag mig åt att göra specialtidningar som MacMagazin, Gadget och diverse andra titlar som byggde på gammalt återanvänt material mixat med lite nytt dito eller material som vi fått av de norska ägarna som skulle översättas och lanseras i Sverige.

    Under våren 2005 var jag hyfsat less på att göra tidningar och jag trivdes inte superbra på förlaget, som då bytt namn till Hjemmet Mortensen efter det norska moderbolaget. I juni samma år slutade jag och trodde aldrig att jag skulle göra tidningar igen (redan då hade det börjat sparas in på kostnader varhelst man kunde skära ner på fotografier, personal, med mera) och istället började jag som teknisk skribent på ett företag som hette Popwire. Jag blev senare marknadsföringsansvarig på samma bolag och hann med att planera företagets deltagande på en större mässa i USA när ägarna, Teleca, drog i handbromsen och sparkade drygt 100 personer. Jag var en av dem.

    Efter en vända i PR-träsket började jag frilansa för olika tidningar igen samtidigt som jag jobbade med “data”. Datormagazin bytte chefredaktör några gånger och 2016 meddelade förlaget, som då bytt namn ännu en gång till Egmont, att Datormagazin skulle läggas ner. Det var inte den enda IT-relaterade tidningen som förlaget ville göra sig av med (efter att ha försökt sälja dem till en rad olika intressenter). Det föll sig inte sämre än att tidningens dåvarande chefredaktör, Anders, ville fortsätta vara det så han tog över tidningen och drev den vidare. Jag och Anders hade inte haft så överdrivet mycket kontakt efter att jag slutade på förlaget 11 år tidigare men hur det än föll sig så tog vi en fika kort efter att Anders och hans enmansförlag tagit över Datormagazin och började diskutera om vi inte skulle göra en retrotidning. 30-årsjubileumet för Datormagazins grundande var ju det året så det blev en tidning till slut vid namn Datormagazin Retro som jag fungerade som redaktör för. Jag började också frilansa i Datormagazin där jag skrev guider och nyheter och byggde senare om hela systemet som drev tidningens webbsajt där jag körde sajten från servrarna i min källare i nästan ett år, vilket var en utmaning minst sagt med tanke på den trafikmängd sajtenhade. Efter att vi drabbades av en vinterstorm som hette duga var ju givetvis inte bara Internetanslutningen död utan också eljacket i ett antal dygn varvid jag kände att det var dags för Datormagazin att flytta. Jag skrev ihop kravspecen på den nya hostingleverantören, som inte riktigt trodde på mig när jag definierade vad vi behövde i form av datorkraft, och baxade sedan över hela sajten dit. Efter några dagars drift så började sajten strula och till slut fick den nya leverantören lite motvilligt erkänna att jag kanske hade en liten poäng i att Datormagazins webbsajt behöver en lastbalanserare, sex webbservrar, klustrade databasservrar och en groteskt snabb lagring via NFS för att dela content. Och lite annat.

    Vårens pandemi i kombination med att marknaden för magazin och tidningar i största allmänhet inte direkt blomstrat de senaste åren framtvingade något som gjorde mig genuint ledsen: Datormagazin går i graven, och den här gången fruktar jag att det är för gott. Visserligen kommer det finnas 20 sidor Datormagazin-material i varje nummer av tidningen Mobil men det blir inte samma sak, så är det bara.

    Ska man trösta sig med en sak så är det detta: Datormagazin överlevde alla andra datortidningar i Sverige. På IDG skrattades det alltid åt Datormagazin, som framstod som “kusinen från landet” med sin halvspretiga layout och sina galna omslag. På IDG gjordes allt superproffsigt och de var störst, bäst och vackrast. Nu när man kan summera den fajten så kan man bara säga att IDG inte publicerar en enda tidning tryckt på papper sedan många, många år.

    Kusinen från landet kanske inte överlevde, men han levde ett långt och härligt liv och visade en och annan konkurrent vad det innebär att ge sin tidning lite hjärta och karaktär.

  • Ingen belönar dig för att du jobbar ihjäl dig

    SaaStock:

    “Rest is for the weak”, “Rise and grind”, “You’ll sleep when you’re dead”. Guess what, folks, this is what we call Toxic Work Culture. DHH is famous for advocating for a calm office culture. It’s only natural to be worried for the future of your business, but there’s better ways to steer the ship than with an iron fist. DHH is here to answer your critical questions on how to manage your business through a time of unprecedented anxiety, without the BS.

    Har du en chef tycker du ska sitta sent på kvällarna för att det “ser bra ut” så är det knappast tecken på en hälsosam kultur på din arbetsplats. Har du en chef som däremot säger åt dig att helst inte jobba extra timmar alls och är noga med att påminna dig om att kompa ut den tid du måste jobba extra så tyder det på en hälsosam kultur på arbetsplatsen.

    Gissa vilken typ av arbetsplats du mår bäst av?

  • Hur det är att leva med Chrohns sjukdom

    För snart ett år sen blev jag diagnostiserad med Chrohns sjukdom. Jag har nog haft det sedan tonåren med återkommande magproblem som kommit och gått och som jag till slut blev tvungen att ta tag i på allvar. Det slutade med en vecka på sjukhus och därefter medicinering i olika former. Idag fungerar min kropp okej men det kommer alltid perioder då jag mår sämre och behöver mer vila. En del av problematiken runt Chrohns sjukdom är att vi som har det ofta tar mediciner som är immunförsvarshämmande. Dessa mediciner är antikroppar som hjälper till med att hålla inflammationerna borta från tjock- och tunntarmen och de gör också att vi som tar dessa mediciner kan drabbas hårdare när influensor eller pandemier som Covid-19 slår till.

    Jeff Geerling har även han Chrohns sjukdom och har gjort en bra video om hur det är att leva med denna kroniska sjukdom. Det ska noteras att inte alla behöver genomgå kirurgiska ingrepp, jag har än så länge sluppit det, men det är ändå en fruktansvärt jobbig sjukdom som ofta kräver vila och nästan alltid medicinering:

    Om du har någon i din familj, vänkrets eller på jobbet som har Chrohns sjukdom så se gärna videon ovan. Om du som arbetsgivare/chef har en anställd som har Chrohns sjukdom så är det mycket värt för en sådan som mig att kunna jobba hemma under exempelvis influensaperioder eller under en pandemi som Covid-19.

  • Så kopplar du ihop Android-telefon med en Linuxdator

    Något man ganska snart saknar från tiden som Mac-ägare är den tajta integrationen mellan dator och telefon i form av att kunna överföra filer, chatta och få indikation på att du har ett inkommande samtal. Sitter man som undertecknad med Linux och en iPhone så är det helt kört att få de två att prata med varandra på det sättet men om man blandar in en Android-telefon i leken så blir det med ens lite mer intressant.

    Som jag tidigare visat så går det med ganska lite bökande att koppla ihop iMessage med Android så varför inte kolla in om det går att få till en integration mellan dator och Androidtelefon?

    Jodå det går utmärkt och det är också ganska enkelt. I telefonen installerar man en programvara kallad KDE Connect och i datorn en programvara som heter GS Connect, ett tillägg till Gnome. Jag kör i skrivande stund Fedora 32 och här var det enkelt att installera detta tillägg. När man har installerat GS Connect startar man om datorn och sedan kan man öppna KDE Connect på telefonen och där finns datorn, identifierad med sitt värdnamn. Efter att ha accepterat att dessa två ska kopplas ihop kan man sätta igång och bilden högst upp i denna artikel visar hur det ser ut på datorsidan. Men hur ser det då ut på telefonsidan?

    Givetvis är inte detta lika polerat och snyggt som i kombinationen Mac och iPhone men det är inte kattbajs heller, om uttrycket tillåts. Exempelvis vill jag skicka en bild till datorn från min testtelefon, en gammal HTC One M8 som jag köpte på eBay för några hundralappar.

    Till vänster hur det ser ut inne i KDE Connect när man vill skicka en fil, och till höger hur det ser ut när man vill dela exempelvis en bild från en annan applikation. Konceptet är inte helt obekant för de som använder iOS, om man så säger.

    På datorn hamnar filen i katalogen Downloads i min hemkatalog och eftersom jag kör Gnome får jag en notifiering om att filen tagits emot:

    Som synes kan man även exempelvis skicka SMS via GS Connect på datorn och KDE Connect på telefonen, montera upp telefonens filsystem på datorn, använda datorns tangentbord för att mata in information i telefonen och köra en “hitta min iPhone” fast i Linux- och Androidvärlden. Det är faktiskt ganska snyggt och fungerar bra (se bild till höger) där man väljer funktionen “Ring” i menyn på datorn och vips börjar telefonen att låta (högt) och visa en stor blå bild med texten “FOUND IT” som man trycker på och då tystnar telefonen.

    För mig som inte bara hade kört Mac sedan 2001 utan också kört iPhone sedan 2007 sitter det mesta i iOS djupt rotat i skallen och ryggraden på mig. Men ju mer jag vandrar in i den här världen med Linux, Android och liknande så inser jag snart att precis som min Mac så är det lika mycket muskelminne som en form av trygghet att köra iOS.

    Så vad säger jag då – ska jag även överge iOS och gå till Android (eller i mitt fall en variant av Android kallad LinageOS)? Nja, inte ännu. Den gamla telefon jag har, en HTC One M8, är verkligen supergammal och är man som jag bortskämd med en suverän kamera som den som finns i iPhone 11 så blir man snabbt ganska ledsen i ögat när man ser vad HTC One M8 kan producera men det är å andra sidan inte så konstigt – den är ju fem-sex år gammal. Tids nog så kommer jag nog inte stanna kvar på iOS längre.

    Faktum är att jag inte ens äger en iPhone längre – den iPhone 11 jag har nu är via mitt jobb och den iPhone 10 jag hade tidigare har min hustru tagit över. Med andra ord handlar det “bara” om att hitta en Android-telefon som fungerar bra med LinageOS så är saken, som det brukar heta, biff.

    Åter till kopplingen mellan telefon och dator då – är det något jag saknar? Ja, det hade varit nice, som Peter Esse brukar säga, att kunna skicka meddelanden till AirMessage i min Android-telefon från datorn, för att på så sätt låtsas köra iMessage på min Linuxdator. Den integrationen finns inte ännu men vem vet – det kanske kommer. Ett hack som jag däremot ska testa är att kunna skicka SMS från terminalen – det kan man så vitt jag vet inte göra på en Mac.

    KDE Connect kostar, precis som GS Connect, ingenting och det tidigare kräver inte att man root:ar eller jailbreakar sin telefon på något sätt.

    Om du som jag kör Linux och Android kan detta vara värt att titta på. Om du fortfarande sitter med Mac och iPhone kan du kosta på dig att fnittra lite över allt det där ni redan har. Det bjuder vi på. 🙂

  • Var femte vill jobba mer på distans när Corona-krisen är över

    SVT Nyheter, som citerar en undersökning gjord av DN/Ipsos:

    Det har blivit mer populärt att arbeta någon annanstans än på arbetsplatsen.

    Under de första sex månaderna innan coronakrisen drabbade Sverige arbetade en av fyra förvärvsarbetande (26 procent) minst en halv dag i veckan på distans eller hemifrån.

    Men under perioden mars till slutet av maj hade den andelen ökat till nästan fyra av tio (36 procent), uppger DN som publicerar undersökningen.

    Nästan var femte (19 procent) vill fortsätta att arbeta på distans i högre utsträckning efter krisen än vad de gjorde innan, visar undersökningen.

    Som jag sa till Fredrik i senaste avsnittet av Björeman // Melin: det jobbiga är inte att jobba hemma, utan att man inte har något val när det gäller att jobba hemma eller på kontoret.


CC BY-NC-SA 4.0