Äppleallergi
Så hände det då till slut.
Bilden ovan visar mitt hemmakontor (eller en del av det åtminstone). Till vänster i bild, bredvid en bunt Amiga-datorer som inte syns i bild, är min 15-tums Macbook Pro från 2015. Den bästa laptop som någonsin gjorts, och med största sannolikhet den bästa dator jag någonsin ägt. Fram tills i år har den, och alla mina tidigare Mac-datorer (de har varit många genom åren) kört det i mitt tycke bästa operativsystemet på planeten: Mac OS X, senare macOS. I år hände dock något som inte ens jag kunnat förutse, även om jag liksom nosat på det genom åren.
Jag dumpade min Mac.
Nästan.
Givetvis finns min Mac kvar. Jag behöver den för att spela in podcasts, redigera någon bild ibland eller mecka med andra saker där jag inte kan eller vill använda ersättaren till min Mac som min primära datorplattform.
Men jag går händelserna i förväg.
Runt år 2001 upptäckte jag ett operativsystem som hette Mac OS X. Jag hade skaffat mig en PowerBook G3 och installerat den första version jag fick tag i, version 10.1 tror jag det var. Även om datorn i fråga inte alls gjorde mig överdrivet glad, förutom att den var snygg att titta på, så var operativsystemet dynamit. Det var en befrielse för mig som hoppat runt mellan OS/2, OPENSTEP och BeOS innan jag till slut fann plattformen som skulle förändra mitt liv. Jag har Mac OS X och Apple att tacka för delar av min karriär och på många sätt också mitt mentala välbefinnande – att tvingas köra Windows i nästan 20 år hade nog knäckt mig fullständigt.
När Apple släppte version 10.6 av Mac OS X så kallades den “Snow Leopard”. Det var på något sätt den ultimata versionen av Mac OS X från den tiden, version som främst innehöll buggfixar snarare än nya, flashiga funktioner gjorde att Mac OS X 10.6 blev operativsystemets Camelot, Nirvana eller vad som helst. Många menar än idag att det aldrig blev bättre än så, och jag är beredd att hålla med dem för efter version 10.6 så gjorde Apple en Apple, de kastade ut en massa saker och ersatte dessa med nya saker som varken var klara eller särskilt genomtänkta egentligen. Man borde ha anat att det skulle gå åt skogen redan när man såg att namnet på operativsystemet inte längre var Mac OS X. Det var OS X, som att datorplattformen inte spelade någon roll längre.
Efter version 10.7 så blev det sakta bättre igen. Sakta men säkert så började Apple få ordning på det som de orsakat sig själva och oss användare och när vi landade i version 10.10 av operativsystemet så var det hyfsat frid och fröjd igen. Under åren har Apple ägnat sig åt vad jag kallar för en snuttifiering av Mac OS X, eller macOS som det heter nu för tiden. Det har blivit mindre Unix och mer iPad, om ni förstår vad jag menar. Det enda som finns kvar i form av en påminnelse om att det faktisk är en form av Unix som körs på varje Mac är det faktum att vi har en terminal att starta, men det är med nöd och näppe som den finns kvar känns det som ibland.
Ändå har jag hållit fast vid plattformen alla dessa år. Jag har varit och nosat på både Windows 10 och Linux mer en gång och under en tid för ett par år sedan hade jag inte ens en Mac själv. Jag lät mig för en stund bli ideologiskt vilsen när jag insåg att jag var så oerhört trött på Apple och deras eviga mässande om sig själva och hur de gång efter annan ljög oss kunder rakt upp i ansiktet om hur de uppfunnit något när de i själva verket antingen köpt företaget som faktiskt utvecklat den nya vad-det-nu-var, eller så hade Apple helt sonika bara kopierat någon annan på marknaden som inte sällan fick se sin egna mjukvara eller idé vittra bort och dö inte långt efter att Apple slagit av sina kopieringsmaskiner. Den som minns Konfabulator minns säkert hur den gjorde att man kunde ha något som kallades för Widgets på skrivbordet – små miniprogram som kunde visa lite allt möjligt. Inte överdrivet nödvändigt men läckert och snyggt. Sen släppte Apple en ny version av Mac OS X och vips så fanns det något de kallade för “Widgets”, vilket var en rak kopia av Konfabulators funktioner. Konfabulator kostade pengar, Widgets ingick i Mac OS X och var därmed “gratis”.
Konfabulator såldes till AOL eller något annat bolag och försvann inte långt därefter. Under några år var Widgets väldigt hett inom Apple och därmed också i Mac OS X. Numera finns de kvar men de underhålls inte och det är tveksamt om någon bryr sig. För Apple spelar det ingen roll – de krossade ett litet mjukvarubolag för att ha något hett och nytt att lägga in i ett operativsystem, och några år senare är det som att det inte spelar någon roll.
Det var sånt som gjorde att jag ledsnade på Apple, bland annat. Men jag höll fast vid plattformen, köpte en iPhone X och en iPad till. Men det fick räcka så på något sätt. Jag slutade upp med att slaviskt titta på alla keynotes, läsa artiklar och följa bolaget så tätt som jag gjort under över tio år. Kort därefter sålde jag min blogg Macpro – jag hade mjölkat ut det sista jag hade i form av något som helst intresse eller entusiasm över Apple som företag eller Mac som plattform. Jag fortsatte använda plattformen dag ut och dag in men det blev som användare, inte entusiast.
Den sista droppen som fick bägaren att rinna över var något så löjlig som en liten teknisk detalj i macOS 10.14, även kallad “Mojave”. I tidigare versioner har Apple i princip fått ägna sig åt att böja och bända tid och rum för att få typsnitt att se bra ut även på skärmar som inte är av så-kallad Retina-typ, det vill säga exempelvis vanliga 1920×1200 pixlars HD-skärmar. Jag råkade ha två sådana som båda var anslutna till min Macbook Pro, en konfiguration som tjänat mig väl under många år nu. Skärmarna är inget märkvärdigt i sig – två enkla skärmar från Dell men de gjorde jobbet och av någon anledning tyckte mina ögon om dem. I macOS 10.14 “Mojave” har Apple tagit bort den ohemult komplicerade och jobbiga utjämningen av typsnitt och ersatt denna med något enklare, en kompromiss kan man kalla det. På Apples egna datorer med Retina-skärmar ser allt guld och godis ut men på externa skärmar ser det ut som den raka motsatsen till guld och godis.
Lösningen är att antingen köpa en ny dator för dyra pengar, köpa en ny extern skärm som klarar minst 4K upplösning, eller göra vad jag gjort: ansluta mina två skärmar till en PC istället och slutligen ta det steg som jag funderat på, pratat om och skrivit om i över ett år nu: att gå över till Linux.
Det du läser nu är skrivet på Linux, i en textredigerare som heter Atom. Jag valde att installera en distribution vid namn Fedora som i skrivande stund är uppe i version 28. Under vintern och våren 2018 höll jag på och hoppade fram och tillbaka mellan Mac och Linux som operativsystem för skrivbordsbruk men i och med att Apple nu bestämde sig för att låtsas om som att de inte vet att de faktiskt fortfarande säljer nya datorer med skärmar som inte uppfyller grundkravet för att kunna visa text på ett korrekt sätt i den senaste versionen av företagets operativsystem så var detta den sista droppen för mig.
Efter att ha ledsnat på att iOS blivit plottrigt och eländigt men ändå inte funnit något som var bättre i varken Windows Phone eller Android så blev det iOS och en iPhone X ändå. När det gäller datorer är jag inte fullt lika bunden vid att allt ska vara perfekt – jag klarar mig med en webbläsare, en bra textredigerare, terminalen, Slack, Discord, Skype och Dropbox, sen spelar det ingen roll om det är Windows 10 eller Linux jag kör på min dator. Vem vet – jag kanske skulle överleva med en Chromebook i framtiden, om det inte vore det för det faktum att jag inte är överdrivet förtjust i Google.
Min Macbook Pro får leva till den dag då den inte lever längre. Sedan blir det ingen ny Mac för mig – de är för dyra och har i mitt tycke fel fokus.