Att rädda en Amiga 1200

Mitt intresse för gamla datorer är ungefär lika stort som min hustrus suckande över hur mycket plats allting tar. En maskin jag köpte för ett antal år sedan men inte riktigt gjort något åt är min Amiga 1200, kanske den sista riktigt bra maskinen som Commodore hann tillverka i större mängder innan bolaget gick i konkurs 1994. Amiga 1200 är också den enda modell som fortsatte säljas av Escom, bolaget som köpte upp delar av Commodores konkursbo, och som faktiskt sålde riktigt bra även under 1995. Escom gick i konkurs 1996, tyngda av att ha vuxit alldeles för snabbt på den engelska och tyska marknaden med åtskilliga butiker.

Jag tänkte babbla på lite om hur jag rustat upp och fixat min Amiga 1200 så den kanske inte är lika modern som en dator tillverkad i nutid men ändå erbjuder tonvis med underhållning för relativt små summor.

En historielektion

Efter framgångarna med Amiga 500 hade Commodore som vanligt en mindre intern kris, samma kris som de upplevde efter framgångarna med Commodore 64. Denna gång var dock hotet inte andra hemdatortillverkare utan istället TV-spelskonsoler och PC-datorer som började ta marknadsandelar.

Företaget sökte med ljus och lykta efter nya marknader att dra in pengar på och Amiga 3000 såldes exempelvis med en variant av Unix med tanken att Amiga 3000UX, som maskinen hette, skulle sälja stort som en Unix-arbetsstation.

Inget bet dock så Commodore gjorde som Commodore gjort förut – de relanserade en gammal produkt som “ny”. Denna gång var det Amiga 500 år 1991 som fick 512 kilobyte extra minne och en nyare version av operativsystemet och döptes om till Amiga 500+. Den sålde inget vidare. Samma år lanserades Commodore CDTV, vilket var ännu en variant på Amiga 500 men med inbyggd CD-ROM-spelare.

Tanken var att maskinen skulle haka på den rådande multimedia-trenden. Resultatet? Flopp. Att få mjukvaruutvecklare var intresserad av att ta fram multimediatitlar för CDTV lär väl inte ha gjort saken bättre men maskinen var underligt positionerad på marknaden och varken Commodore eller dess återförsäljare förstod riktigt hur maskinen skulle marknadsföras. Intressant nog lanserade Philips samma år, 1991, en liknande produkt kallad CD-i som även den floppade riktigt hårt.

1992 gjorde Commodore som de gjort förut. Nästan iallafall – de relanserade Amiga 500+ som en ny produkt igen. Denna gång fick den namnet Amiga 600 och nu hade de faktiskt gjort lite förbättringar och krympt produkten ganska markant. Maskinens utseende såg minst sagt underligt ut då den saknade numeriskt tangentbord. Amiga 600 kan inte direkt sägas vara vacker men den gav ändå en liten ledtråd till vad som komma. 1992 lanserades nämligen Amiga 4000, en riktig värstingmaskin, en av de snabbaste och kraftfullaste Amiga-maskiner som Commodore tillverkade. Amiga 4000 innehöll en 32-bitarsprocessor, Motorolas 68030 och den nya grafikkretsen AGA som kunde leverera betydligt bättre upplösning än gamla Amiga 500 och dess släktingar Amiga 500+ och Amiga 600.

Ett drygt ett halvår senare släpptes Amiga 1200 till marknaden. Om Amiga 600 var tänkt som en budgetmodell (den blev i själva verket dyrare än Amiga 500) så var Amiga 1200 tänkt som en rak ersättare till Amiga 500 med flera. Amiga 1200 utrustades med en 32-bitars Motorola 68EC020-processor, en klenare variant av 68020-processorn och föregångare till Motorola 68030-familjen som Amiga 3000 begåvades med.

Amiga 1200 (som bar det interna kodnamnet ”Channel Z”) anses allmänt vara den egentliga efterträdaren till Amiga 500. Amiga 1200 hade Commodores nya AGA-grafikkrets vilken gjorde det möjligt att via diverse trick visa 8-bitars färggrafik i 18-bitarsläge.

Amiga 1200 hade precis som Amiga 600 inbyggt IDE-gränssnitt. Maskinerna såldes med tillägget ”HD” i namnet om en hårddisk faktiskt var installerad eller inte, vilket annars inte var något större problem att installera. Amiga 1200 var precis som Amiga 600 ytterligare expanderbar då båda hade PCMCIA-kortplats (för exempelvis nätverkskort…), men kortplatserna i respektive maskin klarade inte av varken 32-bitars CardBus-kort eller PC Card-kort vilket gjorde utbudet en aning smalt redan när maskinerna släpptes.

Under 1993 och 1994 var Amiga 1200 en av de hetaste hemdatorerna i Europa. Den tyska Commodore-fabriken uppgav att närmare 100 000 Amiga 1200-maskiner tillverkats och sålts i Europa, och det är också den enda kända siffran för Amiga 1200 då Commodore aldrig uppgav några försäljningssiffror. Efter att Commodore 1994 gått under i en närmast spektakulär konkurs så köptes konkursboet upp av Escom som drygt ett år senare åter lanserade Amiga 1200 på den europeiska marknaden.

Lojaliteten mot Amigan hos många av maskinens användare är ju som bekant vida känd och när Escom åter lanserade maskinen blev glädjen kortvarig då de nya ägarna hade höjt priset på maskinen rätt ordentligt (150 euro mer jämfört med året innan). Borta från maskinerna var också alla referenser till Commodore – nu hette maskinen enbart Amiga igen, vilket den inte gjort sedan lanseringen av Amiga 1000 tio år tidigare. Escom försökte också få fart på marknaden ytterligare genom att erbjuda ett inbytesprogram där du fick köpa en Amiga 1200 för 99 euro om du samtidigt lämnade in din gamla Amiga 500.

Även om jag ägde en Amiga 500 med expanderat minne (en megabyte totalt minsann) så var det Amiga 1200 som var drömmaskinen för mig. Jag var aldrig särskilt dragen till Amiga 2000 och dess “efterföljare” Amiga 3000 och Amiga 4000 var visserligen hetare än Saharas ökensand men de var också prissatta på ett sätt som faktiskt för tankarna till den nya Mac Pro som Apple precis lanserat – otroligt läcker, snabb och allt det där men också otroligt dyr.

Amiga 1200 i nutid

Man kan tro att en dator som lanserades 1992 är död, begraven och därmed basta. Men inget kunde vara längre från sanningen. Den är fortfarande ganska lätt att få tag i via Tradera, Blocket och liknande webbsajter. Det går också att få tag i de flesta reservdelar man kan behöva via allt från onlinebutiker till auktionssajter. Men inte nog med det – man kan enkelt och till en ganska billig penning få tag i tillbehör som gör en Amiga 1200 aningen mer modern än vad Commodore ens vågat drömma om när de utvecklade maskinen.

Ta lagring som exempel. En Amiga 1200 såldes med en 2,5" IDE-hårddisk. Givetvis var det också ett 2,5" IDE-gränssnitt på hårddisken, vilket gör att dagens utbud av hårddiskar som kan ersätta en kraschad dito inte direkt växer på träd. Utöver att en traditionell hårddisk inte är blixtrande snabb (vilket å andra sidan inte är ett jätteproblem i en Amiga 1200…) så bullrar de och om det är något man inte gillar så är det när ens eleganta hemdator bullrar. In på scenen träder därför något så snart som en 2,5" IDE- till SD-kort-adapter. Denna går att köpa via eBay för cirka 150 kronor inklusive porto, vilket är drygt en tredjedel av priset jämfört med om du skulle köpt den hos exempelvis Dustin. En mindre brasklapp värd att ta med är att AmigaOS 2.0 eller senare inte gärna skapar partitioner större än fyra gigabyte. Det går att lösa med en drivrutin vilket jag återkommer till i del två av denna artikel. En lite större brasklapp är att formatteringen av en fyra gigabyte stor partition tar drygt 1,5 dygn på en Amiga 1200 så hav tålamod.

I del två av denna artikel ska jag installera ett kort som gör det möjligt att ansluta en vanlig DVI-ansluten skärm till en Amiga 1200, och sen ska jag ge mig på att koppla upp den till mitt interna nätverk hemma. Jag kommer också att tipsa om var du köper det du vill ha till din Amiga i form av hårdvara och var du kan ladda ned spel och andra intressanta mjukvaror.

Om du redan nu är sugen på att börja tanka över spel och annat som finns på Internet rekommenderar jag att du läser min artikel om hur man kopplar in en RS-232-port till sin Macför nollmodemsanslutning till sin Amiga.