Att släppa taget

11 Nov 2017

Fu, Alan Healy

I slutet på november 2017 bestämde jag mig för att lägga ner ett projekt jag arbetat med i nästan 14 år. Det projektet hette Macpro, en webbsajt jag började arbeta på i slutet på 2003 och sedan lanserade i februari år 2004. Mycket har hänt i mitt liv sedan år 2004. Jag hade två döttrar som då var ett och tre år gamla. Idag är de snart 15 och 18 år gamla. Jag skilde mig, träffade en ny kvinna och gifte mig igen och fick två barn till, idag fem och sju år gamla. Jag har startat och lagt ner andra projekt, bytt jobb en eller två gånger för mycket, träffat nya vänner och förlorat gamla.

I bakgrunden har dock alltid en viss webbsajt funnits: Macpro.se.

När man hållit på med ett projekt så länge så blir det en viss prestige i att alla artiklar man skrivit genom åren (drygt 7000 stycken blev det på Macpro). Historien ska liksom synas. Det blir också en form av prestige att fortsätta driva projektet vidare även om man egentligen
inte har lust eller motivation till det. I mitt fall tittade jag på sajter som Daring Fireball, en sajt som startade drygt ett år innan Macpro startades, där jag tänkt att det vore kul att driva Macpro vidare tills den fyllde 15 år. Eller 20.

Det avgörande för mig blev när jag började skriva en krönika som jag döpte till “Apples bästa tid var då”. När jag hade skrivit rubriken och sedan ett par stycken så insåg jag att det kanske inte var Apple
som var passé. Det var jag, och min lilla webbsajt som inte längre passade in i vad Apple och deras produkter står för idag.

Det är givetvis ingen skam i det. Det är bara så att Macpro startades för att skriva om Apple under tid och för en publik som i stort sett inte existerar längre. De existerar givetvis i form av sina egna personer, men att arbeta med Apples plattformar på det sätt man gjorde för 10-12 år sedan existerar i stort sett inte idag.

De med bättre minne än mig vet att jag försökt lägga ner Macpro förut, ungefär av samma anledning som nu men skillnaden då var att jag började se vartåt det lutade i takt med att Apple förändrades.
Att lägga ner sajten då gick inget vidare – läsarna hatade vad jag erbjöd dem istället, och erbjöd jag dem ingenting så fick jag så många mail och annat så jag inte kunde låta bli att fortsätta. Suget att skriva fanns ju där, det var kul och utvecklande. Nu finns inte suget där längre.
“Att bli svartlistad av Apple var sannolikt det bästa som kunde hända mig” har jag både sagt och skrivit flera gånger, och det är väl i stort sett sant förutom det lilla faktum att det också finns en gnutta bitterhet med i det hela i form av att bli bortvald, exkluderad och ignorerad efter så många år på “insidan”. Samtidigt ska man ha klart för sig att jag fanns där på grund av att det fanns personer på Apple som tyckte jag förtjäna det och för att jag och min sajt täckte en niché som ingen annan sajt ville, eller kunde, ta i. När Apple gick vidare från servrar, arbetsstationer,
kluster och annat roligt så avtog Apples behov av mig och när Apple några månader innan lanseringen av iPhone 6 tappade sin dåvarande PR-chef för norden så fanns där ingen som kunde förklara för dem att det fanns ett bättre sätt att lösa situationen än att svartlista den här skribenten på den lilla sajten vars namn varit som en grönlaser i ögat på Apple under många år.

Att vara på utsidan av Apples lilla klubb var på många sätt en befrielse eftersom jag inte bara kunde skriva vad jag ville om Apple och deras produkter, vilket jag kunnat och gjort hela tiden, men jag kunde också ignorera såna saker som embargon och annat som man tvingades skriva på när man var “inbäddad” i Apples PR-maskineri. Man slapp stressen över att säga nej till en inbjudan till en briefing hos Apple, något man bara inte gör eftersom det lika gärna kan innebära att man är historia när det gäller framtida inbjudningar.

Så här några år senare är det självklart för mig att jag borde lagt ner sajten redan för flera år sedan, men det har varit ganska kul att då och då skriva något. Känslan av att inte ha koll, eftersom jag inte haft tillgång till Apples senaste produkter på samma sätt som förr, har kommit krypande och istället för att försöka läsa på och genom andras åsikter försöka bilda mig en uppfattning så har jag istället
undvikt ämne efter ämne. Till slut finns det inte så mycket kvar att skriva om, helt enkelt, och med det försvinner också motivationen, drivet, energin och viljan.

När jag meddelat att Macpro skulle dö så kom det givetvis meddelanden via e-post, Twitter och annat som beklagade att sajten nu försvinner. Men ingen har bett mig tänka om, utan snarare tvärtom – många håller med om mina slutsatser men få hade, precis som jag, insett att det var dags. Macpro hade blivit något av en instituion, något som bara fanns där i vått och torrt.

Historien tog därefter en oväntad väg. Sajten såldes till förlaget som äger tidningen Datormagazin, ett förlag som dessutom ägs av min gamle kollega och numera återkommande uppdragsgivare Anders. Vad framtiden innehåller för Macpro återstår att se men sajten kunde inte ha fått ett bättre hem.