Äventyr med Unraid
Efter att ha använt Truenas i närmare ett år så kom jag till ett par slutsatser. Det första är att jag blivit galet trött på att lyssna på fyra stycken 4TB-diskar snurra och knattra. Det andra är att äldre hårddiskar, som de nyss nämnda 4TB-diskarna, inte är en bra ide att köra med Truenas och ZFS då det verkar ta livet av dem i en hyfsat hög hastighet. Låt vara att detta var gamla Seagate “Enterprise”-diskar på 4TB vardera som redan hade ett antal år på nacken, men under det dryga året jag kört denna lösning så har jag fått kasta fyra diskar som packat ihop.
Detta kombinerat med att jag var nyfiken på en annan lösning gjorde att jag grävde djupt i plånboken, köpte mig ytterligare ett antal SSD-diskar och smackade ihop en “ny” maskin med åtta 1TB SSD-diskar, 20GB RAM och en AMD Ryzen 5 2400G-processor som numera kör Unraid.
Resan var dock inte helt smärtfri för att komma dit.
När jag började bygga min Unraid-maskin hade jag nämligen bara fyra SSD-diskar. Eftersom jag gjorde som jag brukar göra så läste jag givetvis ingen dokumentation utan laddade ned verktyget för att skapa en USB-sticka för Unraid och sen satte jag igång.
Unraid skiljer sig nämligen från Truenas på många sätt, och ett av dessa är att Unraid inte går att installera på en hårddisk. Det är byggt för att boota från en USB-sticka. Det är ju inget problem om man väljer en bra USB-sticka som inte redan har raderats 511 gånger (jag kommer till det senare). Tanken med USB-stickan är inte så dum som den kan låta - eftersom man betalar för Unraid så kan man också lätt flytta systemet med USB-stickan till en annan maskin om man vill använda systemet där istället.
Jag satte igång att skapa en array baserad på filsystemet XFS. Det verkade som standardinstallationen så jag valde det och vips så hade jag en array på 4TB (4 x 1TB SSD). Detta var mitt första misstag.
Mitt andra misstag var jag inte läste på om behovet av en paritetsdisk. Eftersom XFS inte är ett RAID-system, eller på något sätt erbjuder någon form av redudans utan just en paritetsdisk, så är det sistnämnda inte ett önskemål, det är ett krav.
Mitt tredje misstag var att välja just XFS. Unraid gör en stor affär av att man kan putta i vilka hårddiskar man vill i sitt system och vips så har man en NAS. Det är förvisso sant, men om man väljer XFS kan man i efterhand inte expandera sin array. Unraid skriver själva på sin blogg att det bara är att expandera, men det är i mitt tycke en aning luddigt:
“Unraid’s native XFS or BTRFS file systems deliver good read speeds for most media server users.
The array is readily expandable (an essential consideration for you media data hoarders out there as your collections grow!)”
Detta faktum upptäckte jag efter att jag köpt ytterligare tre SSD-diskar på 1TB vardera, tre för data och en för paritet.
Mitt fjärde misstag var samma som mitt tredje: att välja XFS. Unraid är nämligen egentligen byggt för att använda sig av vanliga hårddiskar. Man kan, om man kör XFS, använda SSD:er för cache, men det är inte rekommenderat att man bygger en vanlig array baserad på XFS om man använder enbart SSD:er. Detta beror på att Unraid inte stödjer TRIM när man använder XFS (använder man btrfs eller zfs så är detta inte ett problem). Har man en cachedisk inlagd i sin XFS-array så kan man köra trim på den, men inte övriga diskar i array:en.
Vad är då lösningen? Jag fick tömma hela min array på data, radera den och sedan skapa en ny array baserad på btrfs eller zfs.
Mitt femte misstag var att jag valde ett äldre USB-minne att boota från. Det är nämligen så att även om Unraid inte skriver loggar och annat till USB-minnet så lagrar den en hel del väldigt viktig information om systemet, i synnerhet information om dina diskar, din licens, din array, konfiguration, och så vidare. I mitt fall så visade sig problemet med USB-minnet inte förrän jag startade om systemet och det inte gick att starta från det längre.
Jag försökte läsa ut information från USB-minnet men partitionstabellen var rökt och de filer som jag faktiskte behövde var korrupta. Så jag fick börja om med ett nytt, i alla bemärkelser, USB-minne och koppla ur mina tre nya diskar. Efter det var det inte svårare än att lägga till de fyra diskar jag redan hade och vips så var min array tillbaka. Till och mina Docker-containrar bara fungerade utan vidare. Hade jag däremot haft en paritetsdisk och inte vetat vilken disk det var så hade jag haft betydligt större problem.
Lösningen på detta är att ta regelbunden backup på konfigurationen - det finns en funktion för detta i det för övrigt riktigt trevliga webbgränssnittet. Varför USB-minnet avled? Vem vet - det kanske inte var byggt för att vara inkopplat dygnet runt.
Detta är en första bloggpost av mina intryck av Unraid. I del två reder jag ut hur en fungerande konfiguration, med sina fördelar och nackdelar, ser ut.