BeOS: revolutionen som kom av sig

Efter att ha hämtats från Hewlett-Packard startade Jean-Louis Gassée Apples franska verksamhet 1981 till att bli den del av Apple som sålde bäst utanför USA och dessutom sålde fler datorer än IBM i Frankrike. Apple-chefen John Sculley blev så imponerad av Gassée:s framgångar så 1985 hämtades den lätt excentriske fransmannen över till huvudkontoret i Cupertino för att sedemera ta över Macintosh-divisionen efter Steve Jobs som efter att han kommit på kant med i princip hela företaget placerats i frysboxen och till slut lämnat företaget för att starta NeXT.

Gassée visade sig snabbt vara en udda fågel hos Apple, som under John Sculley hade förvandlats till ett mer affärsmässigt företag där cheferna förväntades bära kostym på kontoret, dök Gassée allt som oftast upp i jeans, skinnjacka och med ett örhänge i ena örat. Där Jobs förordade en sluten, elegant och minimalistisk Macintosh var Gassées ståndpunkt raka motsatsen – en Macintosh skulle utstråla kraft och manlighet för att på så sätt gå hem hos företagskunderna. En Macintosh skulle kunna byggas ut med expansionskort som i en vanlig PC, och om det var en enda sak som Gassée hade gemensamt med Jobs så var det hans motstånd till att licensiera ut MacOS till tredjepartstillverkare av Mac-kompatibla datorer som exempelvis Power Computing. Om man bortser från Newton, som var ett projekt som i hemlighet initierades av Gassée, så var Macintosh II ett bra exempel på en Macintosh som togs fram direkt på Gassées instruktioner om hur en Macintosh skulle vara.

1988 hade Gassée även tagit över ansvaret för Apples marknadsföring och varje dag när hans Datsun (eller Nissan som vi kallar dem här i Europa) 280Z med nummerplåten “OPEN MAC” parkerade utanför Apples huvudkontor växte ryktet allt starkare att han var ute efter Sculleys jobb som överkucku på ett allt mer krisande Apple. Fiaskot med Apples första bärbara, eller snarare släpbara, dator Apple Portable hamnade dock på Gassées bord och det dröjde givetvis inte länge innan en allt mer paranoid Sculley började dra öronen åt sig. Inte ens en demonstration av en bunt Apple-anställda som ville behålla Gassée, som blivit en riktigt populär chef med sin avslappnade stil och uttryck som “That makes my nipples hard!”, bevekade Sculley och Apples styrelse som i mitten på 1990 sparkade ut Gassée från Apple för gott.

“United Technoids Inc”

Gassée hade inga planer på att sitta och rulla tummarna utan i slutet på 1990 startade han företaget Be Inc tillsammans med Steve Sakoman, mannen som utvecklade Newton på order från Gassée och slutade på Apple i princip samtidigt som Gassée innan Newton hade släppts till försäljning. Tillsammans med Gassée började funderingar och planer att formaliseras runt en ny datorplattform, bestående av både en ny datorplattform såväl som ett nytt operativsystem som skulle konkurrera med Commodore:s Amiga som fortfarande var en het multimediadator på den amerikanska marknaden.

Gassées namnförslag för företaget var “United Technoids Inc”, vilket Sakoman inte gillade. Istället satte sig Sakoman med ett uppslagsverk och ett par dagar senare hade namnet Be klubbats igenom av de två grundarna. Formellt sett var det Gassée som grundade Be Inc och med kapital från ingen annan än Seymour Cray, grundaren av Cray Computers och en passionerad Macintosh-användare, i ryggen så satte Sakoman tillsammans med Erich Ringewald och Bob Herold, som båda slutade på Apple i slutet på 1990, igång med de första prototyperna av det som skulle bli företagets kortlivade dator, BeBox. De första prototyperna byggdes på AT&T:s Hobbit-processor, samma processor som Sakoman byggde Newton-prototyperna på. Be hade vid den här tidpunkten fortfarande inget kontor utan alla anställda i företaget arbetade hemifrån, allt för att hålla kostnaderna nere och hålla projektet så hemligt som möjligt.

1991 började Be Inc ta form allt mer. Företaget började utvärdera olika operativsystem för att köra på företagets datorplattform där ett operativsystem vid namn Chorus OS kom närmast att bli det operativsystem som Be valde för BeBox, men då Sun Microsystems köpte upp Chorus OS och förvandlade det i sin tur till grunden för Java OS lämnade Be till ett enda val: att utveckla ett eget operativsystem. Där föddes BeOS.

Katastof och nya möjligheter

Fram till Juli 1994 byggde BeBox på två AT&T:s Hobbit-processorer. Då slog katastrofen till – AT&T beslutade att sluta tillverka Hobbit-processorn och även om Be fortfarande var flera månader från att släppa BeBox till marknaden så innebar ett byte av arkitektur ändå enormt mycket arbete.

Efter att ha utvärderat Intel:s dåvarande alternativ på marknaden, 386- och 486-processorn, så föll valet på PowerPC 603-processorn. Anledningen var enkel – 603:an leverade tillräckligt mycket kraft till ett lägre pris än vad Intels 386- och 486:or, som i mångt och mycket var jämförbara med 603:an i prestanda, en processor som Apple för övrigt använde i Power Macintosh 5200LC och 6200-modellen av samma produkt. Det fanns dock ett problem med PowerPC 603, och det var att processorn inte var byggd för att köras i en konfiguration där fler än en processor satt i maskinen.

Steve Sakoman och hans mannar löste dock med en kombination av hårdvara och mjukvara lösa problemet och lyckades producera en BeBox med dubbla PowerPC 603-processorer. PowerPC 604-processorn hann lanseras på marknaden och var mer anpassad för att köras i en flerprocessorkonfiguration men Be hann aldrig sätta en BeBox i produktion med den processormodellen. Däremot fick Be ordentlig användning av sina kunskaper om PowerPC när de senare anpassade BeOS för Apples G3- och G4-maskiner. Mer om det litet senare.

One processor per person isn’t enough

I början av 1995 så var läget kärvt för Be Inc, men ännu en gång lyckades Gassée rädda företaget och arbetet med PowerPC-modellen av BeBox fortsatte. Be valde att sätta in vanliga ISA- och PCI-kortplatser i BeBox, främst för att spara pengar och låna tekniken från den redan existerande PC-standarden. Namnet BeBox hade i början av 1995 ännu inte spikats, utan maskinen kallades internt The Be Machine under en period, vilket också syntes i en tidig version av BeOS från 1994. Den första Hobbit-baserade maskinen fick senare smeknamnet Be-1 och den PowerPC-baserade efterföljaren Be-2, men till slut så blev det BeBox som fastnade internt och det blev också namnet som Be valde när maskinen skulle marknadsföras.

Utvecklingen av BeOS fortsatte på de Hobbit-baserade maskinerna tills att PowerPC-modellerna var färdiga. Tack vare att operativsystem och applikationer relativt enkelt kunde kompileras om så gick plattformsbytet riktigt smidigt. Ytterligare utvecklare anställdes och en av dem var Brad Taylor som snabbt blev väldigt populär bland de andra utvecklarna då han styrde upp en TCP/IP-stack för BeOS och porterade över FTP-programmet till operativsystemet, vilket gjorde att utvecklarna nu slapp dela filer med varandra via disketter.

I slutet på 1995 var det dags att lansera BeBox. Med sloganen “One processor per person isn’t enough” fick man in en bredsida värd namnet på både Wintel-plattformen och Macintosh som båda kämpade med att fungera vettigt med flera processorer under motorhuven. Varken Windows 95 eller MacOS var byggt för att hantera SMP (Symmetric Multi Processing) utan i fallet Windows 95 var det bara att glömma. Windows NT 4 stödde SMP men det krävdes ordentliga fulhack på hårdvarunivå för att det skulle fungera bortom fyra processorer (Unisys hade på den här tiden en PC-server med åtta processorer, men eftersom bussen som processorerna kommunicerade över var så långsam fick de processorer som satt längs ut på bussen väldigt sällan något att göra) och det var först i och med Windows 2000, lanserat fem år efter BeBox och BeOS, som SMP faktiskt började fungera ordentligt. Under MacOS fanns det i sig inget direkt stöd för SMP, utan applikationerna måste vara specialskrivna för att stödja det. Photoshop var ett exempel på en sådan applikation som fick skrivas om för att det skulle fungera.

Lanseringen av BeBox skulle ske på Agenda ‘95, en mässa för tungviktare i IT-industrin. Gassée hade motvilligt gått med på lanseringen, mycket tack vare att Be åter behövde mer pengar och hans oro visade sig senare vara obefogad. För andra gången i Agendas historia fick en produkt stående ovationer från sin publik, och den produkten var BeBox. Trots att BeOS kraschade lite då och då under demonstrationen och efter det började förhandlingar med numera mer intresserade investerare Be hann leverera över 100 BeBox-maskiner till slutkunder. Som kronan på verket etablerades newsgruppen comp.sys.be i slutet på December.

I April 1996 fick Be äntligen in 14 miljoner dollar i investeringskapital och bolaget kunde återuppta tillverkningen av BeBox, som tillfälligt fick stoppas för att bolaget inte kunde betala sina underleverantörer. Be lyckades också skriva kontrakt med en annan underleverantör som nu tillverkade och paketerade maskinerna på plats, istället för som tidigare där personalen på Be själva fick montera ihop maskinerna själva. Initialt gick det dock inget vidare med kvaliteten på maskinerna och Be fick anställa en person som enbart hanterade problemet.

BeOS hade ännu inte fått sitt namn men efter en tävling fick allmänheten komma med förslag och The Be Operating System, Be OS, blev det vinnande förslaget vilket spikades i början av 1996. I Augusti samma år uppgraderades BeBox till dubbla 133Mhz PowerPC 603e, alltså samma hårdvara som den tidigare modellen men där processorerna skrämts upp från 66 Megahertz. Detta blev också den enda uppgraderingen av BeBox, trots att Be lovade en framtida version med fyra processorer.

Hur kunde då Be lova detta, i synnerhet med tanke på vilka problem Wintel-plattformen och Macintosh hade med flera processorer? BeOS var byggt från början för att hantera flera processorer och digitala mediafiler, och eftersom att Be själva stod för hårdvaran kunde de också själva skapa de förutsättningar som krävdes för att detta skulle fungera bra. Kombinationen BeBox och BeOS skrämde inte helt överraskande slag på konkurrenterna, främst Microsoft, som började slipa knivarna lite försiktigt och bestämde sig för att hålla koll på vad Be pysslade med. Apple gjorde det också, men av en annan anledning som vi snart återkommer till.

1997 lades tillverkningen av BeBox ned. Precis som med Steve Jobs företag NeXT så var inte hårdvara vägen till framgång, då Wintel-dominansen var alldeles för stark. Än så länge hade Macintosh och MacOS inte räknats ut utan ansågs vara en konkurrenskraftig plattform varför Be bestämde sig för att portera BeOS till Macintosh.

Givetvis fanns det en baktanke med detta. Jean-Louis Gassée hade fram tills att Apples köp av NeXT offentligjorts förhandlat med Apple om att de skulle köpa Be och använda Be OS som sitt nästa operativsystem för Macintosh, något Apple var i desperat behov av efter det ena misslyckade försöket efter det andra att själva ta fram en ersättare till det nu föråldrade Mac OS. Gassée spelade högt och krävde 200 miljoner dollar för sitt bolag och för Be OS, som vid den här tidpunkten knappast kunde kallas ett färdigt operativsystem. Apple bjöd 125 miljoner dollar och hade Gassée tagit det budet hade så otroligt mycket mer kunnat se annorlunda ut idag, både när det gäller vad vi kör på våra Mac-datorer och givetvis också iOS, iPhone, iPad och så vidare.

Apple vände sig istället till Steve Jobs och gjorde affär – 429 miljoner dollar senare hade NeXT sålts till Apple och NeXTSTEP blev det operativsystem som Apple skulle bygga sin framtid på.

Kalldusch

Att detta blev något av en kalldusch för Jean-Louis Gassée, som knappast var en nära vän till Steve Jobs (Gassée var bidragande till att Jobs fick sparken från Apple 1985) kan knappast betonas starkt nog. Att Jobs skulle få sin hämnd mot Gassée visste den energiske fransmannen inte ännu.

När Apple precis fått tillbaka Steve Jobs som konsult till VD och styrelse efter att Apple köpte NeXT, tillät Apple än så länge tredjepartstillverkare att tillverka och sälja egna Macintosh-kloner på licens. Dessa maskiner var främst de maskiner som Be och Gassée fokuserade på för BeOS. Ett avtal skrevs med Power Computing, den mest framgångsrika klontillverkaren som skickade med en installationsskiva med BeOS med varje såld maskin. Allt eftersom försäljningen av Mac-klonerna ökade så gjorde också antalet användare och utvecklare för Be OS och under 1997 ökade utvecklingstakten för operativsystemet av det nu 55 man starka Be. Preview Release 2 släpptes i Oktober samma år och när kalendern visade 1998 så drämde Be till med nästa chock: Version 3 av BeOS skulle nu stödja Intel-plattformen.

Detta var ett svar på att Apple efter att Jobs i mitten på 1997 fått Gil Amelio sparkad som VD och styrelseordförande satte P för licensprogrammet, som nu hade växt till drygt 150 000 sålda klon-mac:ar per år, vilket var tillräckligt för att krisdrabbade Apple skulle märka av det i sin egna försäljningsstatistik. Vidare ströp Apple tillgång till den dokumentation av nya Macintosh-modeller som Be behövde för att anpassa BeOS till dem, varför det blev allt svårare för Gassées mannar att leverera till Mac-användarna. Budskapet från Cupertino var glasklart: våra datorer, vårt operativsystem.

Hårdvarustödet för Intel-plattformen var till en början begränsat Få ljudkort och grafikkort stöddes, och de enda nätverkskort som fungerade var antingen den ökända NE2000-standarden (vilket innefattade en rad olika kort av varierande kvalitet) eller det råstabila 3Com 3C509, ett närmast legendariskt nätverkskort för ISA-standarden som för övrigt också NeXTSTEP 3.3 för Intel stödde.

När Be nu hade en till synes öppen och fri plattform att utveckla för så stampade man gasen i botten och antalet utvecklare och applikationer ökade markant, och antalet användare lät inte vänta på sig. Men det stora genombrottet lät ändå vänta på sig och när Be började prata samarbete med den japanska PC-tillverkaren Hitachi om att sälja deras PC-datorer med BeOS förinstallerat så visade Hitachi först intresse men avböjde sedan plötsligt.

Flera andra stora tillverkare av datorer uppvisade samma beteende och inte helt överraskande låg Microsoft bakom påtryckningarna, precis som de gjorde när exempelvis Dell ville börja sälja PC-datorer med Linux förinstallerat. I Juni 1999 släpptes BeOS version 4.5 för både Power PC och x86-plattformen. Stödet för Power PC-plattformen var numera begränsat ett par nyare PowerBook-modeller och äldre Macintosh- och Power Computing-modeller. x86-sidan fungerade det mesta med numera och undertecknad minns fortfarande chocken som flera åskådare uppvisade när BeOS demonstrerades på en ganska normal 486-baserad PC med åtta megabyte internminne.

Flera animerade fönster samtidigt, ett filmklipp spelades upp och 7-8 MP3-låtar kunde spelas samtidigt utan att något hackade eller hängde sig och det fanns bokstavligen talat inget operativsystem för varken Macintosh eller x86-maskinerna som klarade av detta (det skulle dröja tills Mac OS X ens var i närheten) och det började allt mer gå upp för omvärlden att BeOS var ett operativsystem som var utvecklat helt med digital media i fokus.

Microsoft var inte dummare än att de förstod att digitala media och dess koppling till Internet var framtiden och drog nu åt tumskruvarna ordentligt på alla PC-tillverkare som ville inkludera Windows på sina datorer och fick dem att vända BeOS i ryggen. Vägen till att snabbt få ut BeOS till allmänheten var nu stängd. Nästa version, 5.0, släpptes i två varianter, en gratis nedbantad version som gjorde tillgänglig för alla via Internet, och en Pro-version där allt godis ingick. Om någon trodde att BeOS var en död plattform dagen innan version 5 lades upp av Be för nedladdning så trodde de annorlunda ett dygn senare. Och två och tre dygn senare också. Intresset var så enormt från allmänheten så Be:s egna webbserver krashade totalt. Varje ny webbsajt som tillhandahöll BeOS 5 Personal Edition, som gratisvarianten hette, fick omedelbart så mycket tryck på sig så servern gick på knäna direkt.
Detta var dock inte nog. Be fokuserade nu på att få in pengar, snabbt, och levererade en omhackad version av BeOS till Sony och deras eVilla, en internetdator som lades ned efter tre månader på marknaden. När ingen annan utväg fanns så fick Be i slutet på 2001 finna sig i att sälja alla sina rättigheter till Palm för 11 miljoner dollar. Året efteråt stämde Be Microsoft för att de missbrukat sin ställning och dessutom saboterat Be:s börsintroduktion. Det hela gjordes upp utanför domstol där Be fick 23,2 miljoner av Microsoft som plåster på såren.

Arvet efter BeOS

När Be sålde av sina rättigheter till Palm så ingick givetvis källkoden till BeOS. Palm använde delar av källkoden från BeOS till Palm OS Cobalt, efterföljaren till Palm OS, där Palm bland annat drog nytta av flerprogramskörning, minnesskydd och en modern hantering av multimedia från BeOS.

Det fanns betaversioner av BeOS som läckte ut på Internet efter att Palm gjort affär med Be och i dessa betor finns det spår av förbättringar av nätverksstacken i form av nya BeOS Network Environment (Bone), som verkligen behövde ses över, och förbättringar i det grafiska gränssnittet.

BeOS levde dock vidare i ett antal andra produkter. Rolands videoredigerare Edirol DV-7, Tascams digitala inspelningslösning SX-1, iZ Technologys hårddiskbaserade inspelningslösningar RADAR24 och Radar V och flera andra innehåller mer eller mindre modifierade versioner av BeOS 5, och gemensamt för dem alla är att de hanterar digitala medier, bild eller ljud.

HaikuOS är ett projekt baserat på öppen källkod som helt bygger på att skapa en fri, laglig och modern version av BeOS och arbetet flyter fortfarande på riktigt bra och rekommenderas varmt om du vill uppleva hur BeOS var att använda.

Det fanns också ett företag som försökte sko sig på BeOS på ett mindre lagligt sätt. Tyska YellowTAB lanserade ZETA, ett kommersiellt operativsystem baserat på BeOS 5.1. När jag sprang på YellowTAB första gången så var det på CeBIT-mässan där de dyrt och heligt lovade att jag skulle få en testversion att testa i Datormagzin där jag då arbetade som testredaktör.

Det dröjde över ett halvår tills en CD levererades med ZETA och det visade sig ganska direkt att detta var BeOS rakt av fast YellowTAB hade bytt ut några logotyper och lite namn här och var och försökt portera ett antal drivrutiner för grafikkort och ljudkort från Linux. Vad värre var så byggde denna release på den stulna källkoden av den kommande versionen av BeOS, version 6, som i bästa fall var att betrakta som en alphaversion och buggarna var därför åtskilliga. YellowTAB tog duktigt betalt för ZETA och var däremot inte särskilt duktiga på att prata om hur det låg till med rättigheterna runt källkoden. Access Co, som köpte PalmSource och därmed äger rättigheterna till BeOS, meddelade senare att YellowTAB inte hade några rättigheter att sälja Zeta och produkten försvann från marknaden tillsammans med företaget bakom den. Lika bra så.

Vilket arv lämnar då BeOS? Förvånansvärt lite om man inte tittar lite mer på djupet.

Apple har med Mac OS X satt agendan för hur ett modernt grafiskt gränssnitt ska se ut och Microsoft gör sitt bästa för att hänga med. Det enda man egentligen kan tillskriva BeOS är att operativsystemet drev fram stöd för flera processorer och en effektivare hantering av digitala medier hos både Windows och Mac OS X. Och det räcker gott för mig.