Bordslampa eller dator?

Efter succén med Imac G3 var Apple tvungna att ta fram en uppföljare. Imac G3 som i allra högsta grad bidrog till att Apples börskurs steg 400 procent på två år, hade mjölkats bortom sitt bäst-före datum med nya färger och mindre uppgraderingar i prestanda och anslutningsmöjligheter. Att den nya maskinen skulle baseras på G4-processorn rådde det ingen tvekan om, men hur skulle den se ut?

Redan lagom till den sista generationens Imac G3 hade Apple dumpat den kraftigt kritiserade puck-musen. Tidiga prototyper för Imac G4 beskrevs som en tunnare och mindre Imac G3, troligen så som Imac G5 senare kom att se ut, vilket Jobs enligt Jonathan Ive avskydde.

När Steve Jobs och Jonathan Ive var ute på en promenad i familjen Jobs trädgård lade Jobs fram sina önskemål till Ive där han ville att varje del av den nya Imac skulle få synas och framträda på ett prominent sätt. –Varför ha en platt tunn skärm om man ändå sätter en massa grejer bakom den, frågade Jobs sin designguru Ive och beskrev att han ville att den skulle “se ut som en solros”.

Imac G4 är på många sätt en arvtagare till Power Mac G4 Cube i det avseendet att den är det perfekta exemplet på Steve Jobs kompromisslösa jakt på perfektion. Undersidan på Imac G4 är exempelvis inte gjord av plast utan istället av en aluminiumplatta med Apples logga fräst i materialet. Armen mellan dator och skärm är så tung och rejäl så att den lika gärna kunde tjänstgjort som drivaxel på en lastbil.

Gediget bygge

Precis som många andra Macintosh-datorer från denna gyllene era i Apples historia var Imac G4 också hyfsat hopplös att ta isär om man ville göra något mer avancerat än att uppgradera internminnet eller installera ett Airport-kort. Något som Imac G4 inte ärvde från Power Mac G4 Cube var det hysteriskt höga priset – Imac G4 skulle sälja ordentligt. Apple såg därför till att hålla kostnaderna nere så långt det bara gick, även om introduktionspriset i USA, strax under 1 300 dollar, var och är fortfarande mycket pengar.

Man ska komma ihåg att tiden för att lansera en helt ny datormodell inte var den bästa. USA gick igenom en recession och under den senare delen av 2002 upplevde landet ytterligare en börskrasch. Av någon anledning har bistert ekonomiskt klimat inte påverkat Apple nämnvärt sedan Jobs återkomst, mycket beroende på Jobs vilja att satsa sig ur kriser snarare än att dra ned på utgifterna och övervintra till det ekonomiska klimatet blivit bättre.

Detta blev också fallet med Imac G4 som sålde otroligt bra efter att maskinen lanserades, och framgångarna för Apple även efter Imac G4 kan åtminstone delvis tillskrivas Jobs strategi som gjorde att Apple hade ett rejält försprång till övriga konkurrenter som höll hårt i börsen och sparkade personal för att kunna fortsätta leverera goda resultat även i sämre tider.

Den första generationens Imac G4 släpptes med en 700 megahertz G4-processor, 40 gigabyte hårddisk, cd-rw-enhet och 128 megabyte internminne. Mellanmodellen hade samma utrustning som ingångsmodellen fast 256 megabyte internminne och en kombinerad cd-rw och dvd-läsare med en prislapp på 1 490 dollar. Toppmodellen var utrustad med Apples cd/dvd-brännare Superdrive, 256 megabyte internminne och 80 gigabyte hårddisk. Den kostade 1 799 dollar.

Mellan- och toppmodellen såldes med Apples klothögtalare, samma som såldes med Power Mac G4 Cube, och samtliga tre modeller såldes också med Apples nya tangentbord och mus.

Säljstart

Hur gick det då? Drygt 150 000 exemplar beställdes under de första tre veckorna och inte ens en prishöjning på drygt 100 dollar för oväntade höjningar av Apples inköpspris på platta skärmar och internminnen tycktes dämpa kundernas aptit för datorn.

I juli 2002 släppte Apple en uppgraderad Imac G4 med en närmast gigantisk 17-tums skärm. Maskinen hade utöver det också en cd-rw/dvd-rw-enhet, 80 gigabyte hårddisk och 256 megabyte internminne och kostade 1 999 dollar.

I februari 2003 släpptes varsamt uppdaterade 15- och 17-tumsmodeller med snabbare processorer på en gigahertz, bättre grafikkort, mer internminne och lägre prislappar. Dessa modeller fick också stöd för bluetooth och Airport Extreme, som var Apples namn på den trådlösa 802.11g-standarden. Den maximala mängden internminne i 15- och 17-tumsmodellerna låg nu på ganska respektabla två gigabyte och 17-tums-modellen hade fått sig ett Nvidia Geforce FX 5200 Ultra-grafikkort medan 15-tums-modellen fick nöja sig med ett Geforce 4 MX.

I september 2003 uppgraderade Apple både 15- och 17-tumsmodellerna igen med aningen snabbare G4-processorer, nu på 1,25 gigahertz, och stöd för den nya standarden usb 2.0. Som om det inte vore nog släpptes även en modell med en 20-tums-skärm samtidigt som var utrustad med samma grafikkort och kunde hantera samma mängd internminne som 17-tums-modellen.

Detta blev också den sista uppgraderingen av Imac G4 innan den pensionerades till förmån för Imac G5, vars processor som av allt att döma behövde mer utrymme än G4-processorn då Apple på sätt och vis återvände till en mer rymlig design på datorn där den precis som med Imac G3 rymdes bakom skärmen.