Fyra små farbröder

Årets första koncert var med ett band som jag är väldigt kluven till. Kraftwerk gör sina första riktiga turne sedan 1991, vilket var året då de besökte Sverige senast. Cirkus är utsålt i dagarna tre och Åsa och jag har släpat oss dit för att se om gubbarna håller måttet.

Och det är lite bitterljuvt. Sedan jag såg dem 1991 har två bandmedlemmar bytts ut ännu en gång. De verkar inte ens ha bemödat sig med att uppdatera ett av robotarnas huvuden då en av de två nytillkomna medlemmarna sägs vara en ersättare.

Ralf Hutter spelar en del live, sjunger en del och han ser faktiskt ut att ha roligt bitvis. Men då och då slinter han lite grann på sitt keyboard och det låter lite hawaii om det hela. Oinspererat, kanske lite slarvigt.

De fyra har annars ett litet bord var med varsin notebook och jag slås direkt av hur vanliga de framstår som nu, när de för över tio år sedan släpade med sig busslaster med mer eller mindre hemlig utrustning från Dusseldorf.

Hutter svänger lite på häcken och de två andra, som vi inte ens får veta namnen på, rör på sig lite då och då. Florian Schneider kunde lika gärna varit en docka de burit in för han rör sig bannemig inte många millimeter på 2,5 timmar.

Slutbetyget blir godkänt. Det här var ändå roligt men man märker en väldig konrast mellan det gamla materialet från 70- och 80-talet och de få nya alster som spelades ikväll (Expo 2000 och min absoluta hatlåt, Vitamine). Eller som Nils Hansson skriver i DN : “Det är som om de har lagt så mycket krut på att hela tiden uppdatera sina gamla klassiker att de inte har haft någon kraft kvar till att skapa nya.”

Klart är dock att jag och Åsa upplevt något vi kanske aldrig får uppleva igen – en koncert med Kraftwerk