Detta är den andra versionen av denna text som jag skriver. Den första versionen försvann när jag blev utloggad i Fedora, sannolikt på grund av en krasch av något slag, vem vet. Tydligt var att något var på gång – datorn gick segt och betedde sig underligt men jag tänkte att jag bara skulle skriva klart denna text och sedan spara den…

Den 17 september 2018 publicerade jag en bloggtext kallad Vad Linux behöver för att lyckas på skrivbordet där jag försökte gå till botten med vad som gjort att Linux blivit så fragmenterat och i många avseenden misslyckat som operativsystem för skrivbordsdatorer:

För att Linux verkligen ska bli framgångsrikt på skrivbordet måste man ta bort de valmöjligheter som många har idag. Inget mer KDE, inget i3, inget Xfce, och så vidare, utan bara en enda standard: Gnome. Ska Linux lyckas på skrivbordet kan det inte finnas 40-50 olika fönsterhanterare – det är en valmöjlighet som endast skadeskjuter Linux skrivbordsambitioner ytterligare.
Linuxvärlden måste helt enkelt bli mer som Apple – mindre valfrihet och mer diktatoriskt. Om Linuxvärlden sedan anser att det är ett rimligt offer att göra för att få en bättre och mer hållbar grafisk skrivbordsmiljö med Linux under skalet återstår väl att se men jag tror inte Linuxfolket kommer vilja gå den vägen, och en del av mig är tacksam för det.

Saknas: en röd tråd

Det som saknas i Fedora 31 är en röd tråd, något som håller saker och ting samman. Jag har tidigare berört hur det börjar växa fram, sakta men säkert, men för att Fedora ska erbjuda en mer sammanhängande användarupplevelse krävs det att det hela styrs med en fast hand. Låt oss ta några exempel.

Vi kan börja med exemplet ovan. Detta är tilläggsprogram till fönsterhanteraren Gnome som gör att man får nya fina funktioner installerade. Trevliga grejer detta, förutom det faktum att de flesta inte fungerar. De enda som fungerar av de jag installerat (markerade med en bock i bilden ovan) är tillägget för att ta skärmbilder (användes flitigt i samband med att jag skrev denna bloggpost).

Nästa exempel är de “molnkonton” man kan lägga till i Gnome. Fina grejer på alla sätt och vis men det finns ingenting som tvingar applikationer som körs i Gnome att bry sig om dessa konton. Inte ens Gnomes egna bildvisare Photos gör det.

Photos är en ganska enkel applikation – den tar alla bilder i katalogen ~/Pictures och visar upp dem. Enkelt och bra. Det Photos enligt egen utsago ska kunna göra är att dels kunna ta bilder i katalogen ovan, men dels också kunna använda sig av bilder i de molntjänster man har installerade. Jag tänkte då, glad i hågen, att Photos skulle kunna hantera bilder som fanns i min privata molntjänst som bygger på Nextcloud, men icke. Sannolikt är tanken med kopplingen mellan Photos och molntjänster att använda sig av tjänster som exempelvis Flickr eller kanske Facebook, men ingenstans är detta dokumenterat eller beskrivet utan man får helt enkelt lista ut det på egen hand. Sånt här måste bli bättre. En annan sak med implementationen av stödet för dessa molntjänster är huruvida man kan lita på dem. Jag avslutade Nextcloud-klienten och tänkte att det inbyggda stödet för Nextcloud i Gnome skulle hantera detta åt mig men icke sa nicke. Jag kommer åt alla filer finfint och kan arbeta med dem men ändringar synokroniseras inte upp automatiskt. Faktum är att det inte ens finns ett sätt att kolla status på tjänsten genom Fedoras inbyggda stöd.

Att installera nya applikationer är däremot smidigt. För det mesta. Jag ville installera Audacity via den inbyggda applikationsbutiken Software och fick bara till svar att det inte fungerade. En del applikationer som tidigare fanns i applikationsbutiken i Fedora 30 är borta i Fedora 31, och nu får man installera den via Flathub istället som man lägger till som en mjukvarukatalog i Fedora 31. Det är inte svårt att göra, men informationen om att Flathub finns och vad som där erbjuds nämns inte någonstans i Fedora 31 utan det upptäcker man först när man börjar söka på hur man enklast installerar Spotify eller Skype (den sistnämnda är för övrigt väldigt trasig i Linux överlag just nu, inte enbart i Fedora).

Ett annat exempel är kopplingen till ditt Microsoft-konto. Att det ens finns en koppling är givetvis imponerande bara det, men Microsoft erbjuder ju betydligt fler tjänster än detta genom sitt konto? Onedrive är ett exempel, ett annat är att du också loggar in till Skype via detta konto men det är något som varken Skype eller Red Hat tar någon hänsyn till, åtminstone inte just nu.

De fyra olika gränssnitten

Ett större problem är också hur lite hänsyn externa utvecklare tar till hur Gnome ser ut och fungerar. Jag tänkte ta och visa några exempel på detta.

Här är mitt första exempel – bildvisaren Photos som jag nämnde tidigare. Här består menyn av en enda knapp, en så kallad Hamburgermeny. Det är i sig ett helt acceptabelt sätt att hantera menyfunktionen om detta hade varit det som gällde och som alla använde sig av. Så är tyvärr inte fallet.

Här har vi webbläsaren Firefox, som är standardwebbläsaren i Fedora 31. Inget fel med det – Firefox är sannolikt den bästa webbläsaren på marknaden numera. Även här har vi en Hamburgermeny men den är placerad på ett annorlunda ställe jämfört med Gnomes egna applikation, och till saken hör givetvis också att Firefox ser likadant ut på alla plattformar så Hamburgermenyn är ett lyckligt sammanträffande, inget annat.

Här har vi applikationen jag skriver dessa bloggtexter i: Quilter. Det är på många sätt en ganska usel applikation utan automatisk sparfunktion (eller någon vettig sparfunktion över huvudtaget – ska man spara en text under pågående arbete måste den sparas som en ny text varje gång och samtidigt skriva över den gamla texten) men den får duga så länge. Här har vi en Hamburgermeny till höger, finfint, men här är också applikationens egna namn med i menyraden. Nästa exempel kommer visa varför detta blir både problematiskt och fult.

Exempel nummero fem är den utmärkta, utsökta applikationen Shotwell som jag blivit riktigt förtjust i. Kanske på grund av att den liknar iPhoto till en viss del och det var iPhoto som tillsammans med Unix cementerade min kärlek till Mac OS X. Hur som haver, i bilden ovan ser ni att Shotwell dels har ett traditionellt menysystem i form av File, Edit, View och så vidare. Applikationens namn syns också i översta raden i applikationsfönstret men eftersom Gnome är Gnome finns det en meny till och det är i statusraden i själva Gnome där Shotwell (och alla andra applikationer du kör) kommer visas, dock endast en i taget, kanske för att indikera för användaren vilken applikation du kör… som om det inte vore tydligt nog genom att titta på själva applikationen?

Ska Gnome fungera riktigt bra med sin fönster- och applikationshantering bör alla som utvecklar applikationer för Gnome titta på den enklaste av applikationer: filhanteraren. I bilden ovan ser du hur den fungerar perfekt i Gnome – namnet på applikationen (Files) står i Gnomes egna menyrad, menyn för själva applikationen kunde faktiskt också ha funnits där men nu finns den i en Hamburgermeny i själva applikationsfönstret istället och det fungerar det också.

Detta är således några områden som Fedora kan bli bättre på: en mer stringent hantering av hur applikationer ser ut och fungerar, ett bättre “välkomnande” av nya användare som efter en riktigt bra installationsprocess nästintill kastas i ett badkar med iskallt vatten. Visst – ska man köra Linux på skrivbordet så får man kanske räkna med att en viss smärttröskel måste passeras men för mig som använt Fedora flitigt genom åren tycker fortfarande att en del saker kunde bli betydligt enklare att hantera.

Jag vill att Fedora ska lyckas, för jag trivs så oerhört bra i den här plattformen i övrigt.