Hela historien om Datormagazin

Den artikel du läser nu publicerades från början i det första numret av Datormagazin Retro, vilket gavs ut under hösten 2016. Tidningen är sedan länge slutsåld men ett andra nummer finns fortfarande att köpa och ett tredje nummer planeras som bäst när detta skrivs under hösten 2018. Vill du veta mer och beställa ditt exemplar samt kolla in lite sköna retroprodukter du också kan köpa kan du besöka denna hemsida.

Under nio år fanns den första inkarnationen av tidningen Datormagazin. I maj 1986 dök det första numret upp i butiker och kiosker och det blev snabbt succé. Mot alla odds, kan man nog allt säga då flera datortidningar lagts ned under mitten på 80-talet och de förlag som överlevde, exempelvis IDG, växte sig fetare och fetare, inte sällan på konkurrenternas bekostnad.

Med titlar som Mikrodatorn innanför bältet skrattades det gott på IDG-kontoret på Sturegatan 11 i Stockholm åt lilla Datormagazin – hemdatorer som Commodore 64 och Amiga 500 var nämligen inget att ta på allvar, ansåg de. Några år senare hade skratten ersatts med huvudskakningar och axelryckningar. Det som Datormagazin hade i massor saknades ofta på det professionella förlaget IDG, och det var passion, glädje och ett djupt intresse av vad man skrev om. Visst fick Datormagazins- och Commodores belackare rätt till slut – hemdatorns dagar var räknade i det ögonblick då Apple började få fart på Macintosh och Microsoft i kombination med en stadigt växande PC-bransch insåg att det fanns en miljardmarknad i hemmen.

Datormagazin var tidningen jag själv växte upp med. Som tolvåring köpte jag första numret i maj 1986 på Telebutiken i Södertälje och sedan den dagen var jag fast. Jag förstod inte allt som stod i tidningen då, men det lite mer osminkade, personliga tilltalet kombinerat med fantastiska artiklar gjorde Datormagazin enormt läsvärd. Sedan början på 2000-talet, då jag själv arbetade på den andra inkarnationen av Datormagazin mellan 2001 och 2005, har jag drömt om att få skriva den här artikeln och med hjälp av flera personer från tidningens barndom, och i synnerhet Christer Rindeblad själv, har denna artikel äntligen kunnat skrivas.

En artikel som en gång för alla berättar den hela, osminkade, historien om hur Datormagazin grundades.

Text: Joacim Melin

Från reklamman till chefredaktör

Christer Rindeblad växte upp i Stureby, en halvsömnig förort strax söder om Stockholm. Efter att ha pluggat in sin gymnasiekompetens och samtidigt jobbat heltid på Dagens Nyheters civiltryckeri som tryckarlärling packade Christer Rindeblad väskan och utbildade sig 1972-73 till journalist på Skurups Folkhögskola.

– Skurups journalistkurs var då en av de hetaste utbildningarna med över 400 sökande till 25 platser. För att komma in måste man klara en massa prov och tester. Utbildningen var poppis eftersom lärarna var kända aktiva journalister och utbildningen väldigt praktiskt inriktad. Alla var garanterade jobb efteråt, vilket inte var fallet med Journalisthögskolan, säger Christer Rindeblad.

Som nykokt journalist ska man praktisera på en riktig tidningsredaktion och i Christer RIndeblads fall kunde man nog inte valt en hårdare arbetsmiljö än på Aftonbladets polisredaktion som då låg i de numera legendariska, och under 70-talet rivna, Klarakvarteren i centrala Stockholm. Efter avslutad praktik fick Christer Rindeblad jobb som reporter på Svenska Dagbladets förortsredaktion och vips satt unge Christer och skrev artiklar till diverse lokaltidningar som gavs ut i förorter och mindre samhällen. Dåtidens arbetsmarknad skiljer sig inte nämnvärt från dagens dito när det gäller journalister – Christer hoppade runt på en rad olika vikariat på diverse veckotidningar och den placering som nog sticker ut mest är det mindre kända faktum att Christer Rindeblad arbetat som hovreporter på Svensk Damtidning.

1975 var det dags för ”det grönklädda trams” som den senare Datormagazin-kollegan Niklas Lindholm kallar värnplikten. Unge Christer Rindeblad tjänstgjorde som signalmatros på ubåtsbärgaren Belos och som värnpliktig passade han givetvis på att arbeta som redaktör för Flotten som var flottisternas egen facktidning. När värnplikten var avklarad 1976 fick Christer Rindeblad erbjudande om att vara med och starta en ny lokaltidning i Södertälje, dit Christer snart pendlade till från hemmet i Högdalen. De tidigare kollegorna på Svenska Dagbladet saknade dock sin gamle kollega och 1978 återvände Christer till ”Svenskan” igen. Som en man med många järn i elden fick Christer också erbjudande om att utveckla ett nytt månadsmagasin vid namn Impuls som skulle vara en kultur- och samhällstidskrift åt Studieförbundet Vuxenskolan. Under de här åren hade Christer också börjat intressera sig för datorer och efter en föreläsning på Tekniska museum av Eskil Block (som för övrigt blev dömd för förtal via BBS i en uppmärksammad rättegång i mitten på 80-talet) bestämde sig Christer för att lära sig mer om datorer.

1981 slutade Christer Rindeblad på Impuls och startade tillsammans med en dåvarande kollega en helgtidning.

– Iden var inte min men jag trodde dumt nog på kollegan men efter tre utgåvor stod det klart – konceptet var en riktig katastrof som ruinerade oss. Så vi startade istället en PR- och reklambyrå, Pressmakarna AB med säte i Södertälje, säger Christer Rindeblad.

1981 var också året då Christer köpte sin första dator, en VIC-20, med målet att lära sig programmering. Året efteråt byttes datorn mot en Commodore 64 och livet rullade på ganska bra för Christer och hans kollegor på Pressmakarna AB.

– Vi hade som mest drygt 10-15 anställda, journalister, reklamfolk och annonssäljare, med eget sätteri och repro.

Just tillgången till sätteri och repro skulle senare spela en minst sagt avgörande roll när Datormagazin skulle sättas till världen, men vi kommer till det lite senare.

Förutom PR- och reklamverksamheten drogs det också igång ett antal lokaltidningar i Sörmland och på reklamsidan fanns det en mängd olika företag som kunder, bland annat Handic som då hade generalargenturen för Commodores datorer i Sverige. Christer var då med och skrev handböcker om VIC-64, som datorn då kallades i Sverige.

LT Förlag gav Christer och hans hustru Birgitta i uppdrag att skriva en lärobok om datorer för studiecirklar. Boken skrevs på Christers Commodore 128 och tog ett år att författa och publicerades 1985. Några år tidigare hade det startades en ny svensk datortidning vid namn Datorhobby som Christer och hans kollegor hjälpte med formgivning, sättning och tryck. Tidningen var som många andra datortidningar på den tiden spretig i sitt innehåll då det fanns en rad olika hemdatorplattformar att bevaka.  Tidningen Datorhobby överlevde dock inte länge – efter fem utgåvor var dess saga över och i början på 1984 försvann Datorhobby för gott.

Under mitten på 80-talet försvann det hemdatortidningar i en ganska rask takt. Utgivarna av Datorhobby gick under jorden och givetvis fick inte Pressmakarna AB betalt för sitt arbete. Den enda tidning som tycktes vara datortidningarnas motsvarighet till en kackerlacka var VIC-Rapport som fungerade som en sorts propagandaskrift för Commodores datorer och gavs ut av företaget Handic Press som var ett dotterbolag till Handic som fortfarande satt på generalargenturen för Commodores datorer. Dock gick även den tidningen i graven i början på 1985, händelsevis i samband med att Handic förlorade Commodore-argenturen året efter.

Det här fick Christer Rindeblad att fundera. Ordentligt. Han kom fram till att det var dags att starta en egen datortidning som fokuserade på de två mest framgångsrika hemdatorerna i Sverige.

– Jag var rätt förbryllad över datortidningarnas problem. Intresset för hemdatorer var ju enormt i Sverige så det borde gå att producera en lönsam hemdatortidning. Men efter att ha funderat fram och tillbaka kom jag till två slutsatser. Ungdomar var huvudmålgruppen så tidningen måste vara mycket billigare än de existerande och nedlagda. Dessutom dominerades marknaden nu av VIC64 och C128. Så en tidning borde helt fokusera på dessa datormärken och strunta i övriga, säger Christer RIndeblad.

Det var en gång en BBS…

Det var dock inte bara att dra igång en tidning hur som helst. Christers kompanjon i Pressmakarna var inte det minsta intresserad av att företaget skulle starta en datortidning. Bolaget hade också börjat gå sämre efter att den stora sörmländska tidningsdraken Sörmlands Nyheter dumpat sina annonspriser med målet att slå ut Pressmakarnas lokaltidningar. Som lök på laxen åkte bolaget på en razzia av Skatteverket vilket skrämde bort många kunder.

– Vi var oskyldiga men det tog ett år för polisen att komma fram till det. Och under den tiden hade många av våra reklamkunder lämnat oss, säger Christer Rindeblad.

Läget var med andra ord en aning prekärt. Hur gick det då till när Christers tidningsprojekt skulle förlösas till omvärlden?  Det började som så många gånger förr under 80-talets hemdatorer med en BBS och en grupp killar som förenades runt intresset för datorer från en viss tillverkare. Datorerna hette Commodore 64, Commodore 128 och senare Amiga 1000. Hackergruppen hette Esquire, och BBS:en KPG vilket stod för Kattplågarnas Gille som drevs på en Commodore 64 med två 1541-diskettstationer som var ständigt överhettade. Det numera ökända Handic-modemet med Mickelins automatiska svarsfunktion ”Ågrenosvaret” orsakade ständigt problem med Televerkets växel och slutligen fattade modemet eld. Men det är en annan historia…

Det plågades givetvis inga katter, snarare tvärtom – katter hade under 80- och 90-talet en särställning inom valda delar av BBS-världen i sverige, och även under Datormagazins första år.

Förvirrad? (Ja! /red anm.) Låt oss förklara.

Christer Rindeblad hade åter börjat umgås med sin barndomskamrat Jan Mickelin som han numera bodde på samma gata som i Högdalen. De hade återfunnit varandra via en slump och snart hade Christer visats vägen till BBS:en Permobas, sponsrad av företaget Permobil, och via denna BBS lärde Christer och en rad andra personer känna varandra.

– Gänget som kom att bli Esquire kom till redan på Permobas-tiden. Folk initierade inom tekniken började söka lite försiktig kontakt med varandra och jag fick dåvarande SYSOP Göran Olsson att skapa ett slutet möte för oss att diskutera i, berättar Jan Mickelin.

Snart hade Esquire den egna BBS:en KPG och medlemmarna i gruppen träffades varje torsdag för att dricka öl och snacka datorer.

Vad var då egentligen Esquire? Det visar sig efter en del grävande att det fanns två centrala komponenter i detta kompisgäng som till merparten bestod av 25-35-åriga män: öl och hacking. Det senare manifesterade sig i allt från rena knäckningar av dåtidens kopieringsskydd till att arrangera mer eller mindre spontanta copypartyn där det byttes programvaror och umgicks under avslappnade former.

– Vi arrangerade copypartyn hemma hos varandra då alla kom släpande med sina Commodore 64:or och 1541 diskdrives och lärde oss knäcka kopieringsskydd och byta knäckta program med varandra, säger Christer Rindeblad och tillägger att vad de pysslade med då är preskiberat sedan länge.

Vid ett tillfälle kollade en medlem i Esquire upp hur det gick till att starta en studiecirkel och vilka bidrag som lämnades för sådant. Kraven visade sig vara minst fem cirkelmedlemmar utöver cirkelledaren och man fick några hundralappar (mycket pengar i mitten på 80-talet, kids! / red. anm.) per deltagare som antingen kunde gå till köp av studielitteratur eller som arvode till cirkelledaren. Det tog inte lång tid innan det startas upp en studiecirkel i datasäkerhet och utropade en konferensdag då det hela skulle gå av stapeln. Ett utskänkningstillstånd för konferensen inskaffades och en av Esquire:s yngre medlemmar skickades till Spendrups-depån i Vårby med alla pengarna. Ett tillstånd senare hade ett antal backar öl hämtats hem och ”konferensen” gick av stapeln.

– Konferensen gick visserligen ut på att dricka upp ölen, men vi hann också med att ringa på annonser i Gula Tidningen och ställa intrikata frågor. Det fanns nämligen samvetslösa typer som annonserade ut och tog belalt för programknäckningar som folk inom Esquire hade utfört och ställt till gratis förfogande för allmänheten, minns Jan Mickelin.

Gänget i Esquire ringde bland annat under ”konferensen” på ett antal av dessa annonser i Gula Tidningen, som snart fick smeknamnet ”Stulna tidningen”, och låtsades vara allehanda myndighetspersoner eller skollärare och de ungdomar som ringdes upp fick sig en uppläxning som hette duga varvid de lovade att aldrig mer sälja piratkopierade spel.

Det kan kanske låta underligt att en annonstidning som Gula Tidningen, som var enormt populär under 80- och början på 90-talet, släppte in annonser om piratkopierade spel, videofilmer och annat men det var få som tänkte på följderna av detta på den tiden och lagstiftningen hade minst sagt halkat efter den snabba utvecklingen som då rådde.

En av de yngre medlemmarna i Esquire och sedemera en av de första skribenterna i Datormagazin var Erik Lundevall. Som oskyldig (Ha! /red anm.) 16-åring upptogs han som fullvärdig medlem och han var inte bara bra på datorer utan han hade andra färdigheter också-

– Erik var då den yngste fullvärdige medlemmen i Svensk Magisk Cirkel, SMC, och var i praktiken en trollillusionist ut i fingertopparna, minns Jan Mickelin, som också beskriver hur Erik aldrig ombads trolla på Esquire:s copy-partyn men där han däremot spontant kunde visa upp sina färdigheter när det skulle drickas öl på Restaurant Babylon, på Körsbärsgatan i Stockholm. Senare skulle Babylon, eller Babbe som det kom att kallas, också bli ett stamhak för delar av Stockholms BBS-användare.

Tankarna på en ny datortidning föddes någon gång under denna period.

— Vi var alla rätt inspirerade av filmen War Games som kom 1984. Vi provade också videotex och iden föddes att skapa en hackertidning online, en videotex-tidning med namnet ”Nattknapparen”. Men det blev aldrig mer än lös idé, säger Christer Rindeblad.

Esquire började snart få förfrågningar från yngre personer om att bli medlemmar. De fick bilda ett juniorlag som döptes till Game Squad och det var från det gänget som Tomas Hübner rekryterades till att bli Datormagazins, och Sveriges första anställda spelredaktör.

”C64 & C128-magazinet”

Mitt i det kaos som rådde på Pressmakarna bestämde sig Christer Rindeblad för att sjösätta sin idé med en datortidning för Commodore 64 och 128. Tidningen trycktes i ett så kallat tabloidformat, samma format som de lokaltidningar som Pressmakarna gett ut hade, för att hålla kostnaderna nere. Större delen av gänget i hackergruppen Esquire engagerades som bollplank och skribenter och med ett lösnummerpris på tolv kronor (det dubbla i dagens värde) skulle ett provnummer ges ut. Christer och hans annonssäljare på lokaltidningarna sålde annonser för glatta livet, vilket snart skulle visa sig vara räddningen för den nya hemdatortidningen. Tanken var nämligen att tidningens produktion skulle bekostas med pengar från prenumeranter men rekryteringen av dessa gick minst sagt trögt då tidningen inte ens kommit ut ännu och snart blev det annonsintäkterna, 38000 kronor, som fick bekosta merparten av tryckkostnaden på 50000 kronor.

Vad skulle då tidningen heta? Christer Rindeblad hade registrerat namnet ”C64 & 128-magazinet” vilket inte antogs av Postverket som ansåg att tidningen då skulle vara ett reklamblad, vilket i sin tur innebar en högre portokostnad.

– Så hastigt och lustigt ändrade jag namnet till ”Datormagazin” (C64 & C128 la vi till i namnet utan att posten visste det). Och nu gav Postverket med sig. Loggan gjorde min hustru och jag med hjälp av ett ritprogram för C128 och skrev ut den på Commodores matrisskrivare MPS801 för att ”skapa datorkänsla”. Med lite fix i vår reprokamera fick loggan sin utformning, berättar Christer Rindeblad.

Det första numrets omslag är också en historia för sig. Att trycka färgbilder var oerhört dyrt i mitten på 80-talet då man måste göra en färgseparation i en speciell reprokamera, men att tidningens framsida inte skulle ha färgtryck var otänkbart.

– När jag skulle sälja en annons till speldistributören HK Electronics såg jag på ägaren Heikki Karbings kontor att det låg en färdig färgseparation på annonsen till det nya spelet ”V”. Jag frågade om jag fick ta den. Och han sa givetvis ja. Så det avgjorde tidningens första framsida…, minns Christer Rindeblad,

Allt var klart och det bestämdes att första numret av Datormagazin skulle ges ut i maj 1986. Genom att vika tidningen och lägga framsidan på tvären syntes Datormagazin också riktigt bra i tidskriftsställen. Det hade tagit Christer Rindeblad och hans vänner och kollegor ett halvår att få ihop det första numret av Datormagazin.

– Då hade vi lyckats skrapa ihop 828 prenumeranter på en prova-på-prenumeration, tre nummer för 30 kronor. Vi utlovade tre utgåvor 1986, fast hade inte första utgåvan gått bra hade vi lagt ner direkt, säger Christer RIndeblad.

Första numret trycktes i 14000 exemplar och drygt 8000 såldes i kiosk. Till detta kom också den prenumererade upplagan vilket var sensationellt bra enligt tidskriftsdistributören Tidsam, i synnerhet med tanke på att inte en krona lags på reklam.  Succén gav en liten vinst och arbetet på de två återstående utgåvorna för 1986 kunde påbörjas, men nu skulle alla skribenter ha betalt vilket ökade kostnaderna.

Ägarbyte

Projektet som inte fick kosta en krona av Pressmakarnas egna pengar visade sig bli räddningen för företaget, åtminstone såg det så ut en kort tid. Skatteverkets razzia visade sig nämligen inte vara den sista huvudvärken för Christer Rindeblad och hans tidning.

– Sommaren 1986 upptäckte jag nämligen att min kompanjon dessutom hade försnillat pengar ur firman och att vi i själva verket befann oss på konkursens rand. Vi behövde snabbt få fram en halv miljon till kronofogden annars hotades jag av personlig konkurs eftersom jag var styrelseordförande i bolaget och min kompanjon hade smart nog gått ur styrelsen utan att jag visste det, säger Christer Rindeblad.

Goda råd var dyra och i allt detta kaos skulle årets tredje och nummer av Datormagazin ges ut. Det enda Pressmakarna faktiskt hade av värde var just Datormagazin och för att rädda bolaget undan Kronofogden erbjöds Datormagazin till försäljning till alla tidningsförlag som Christer och hans kollegor kunde få kontakt med. Det enda förlaget som nappade var Bröderna Lindströms förlag, båda från en gammal förläggarfamilj som tidigare gick under namnet Saxons & Lindströms förlag.  Datormagazin var något av en udda fågel i sitt nya hem – de nya förlagskollegorna hette Okej, MC-Nytt och Power, det sistnämnda en raggartidning.

– Mats Lindström ansåg till skillnad mot förlagets dåvarande VD att hemdatormarknaden gick mot en ljus framtid. Han var samtidigt orolig för att förlagets kassako Okej inte skulle hålla i längden, säger Christer Rindeblad.

Försäljningen av Datormagazin räddade Pressmakarna från konkurs med minsta möjliga marginal. Christer Rindeblad fick själv skjuta till 50000 kronor och Christer och hans kompanjon skildes som ovänner. Ett krav som de nya ägarna hade på Datormagazin var att Christer Rindeblad följde med som chefredaktör och han skrev därför på ett långt avtal. Christers karrär på förlaget, som under åren bytt namn och ägare några gånger, varade i själva verket till han gick i pension år 2015.

I februari 1987 flyttade så Datormagazin in på Karlbergsvägen 77 i Stockholm, en adress där konkurrerande förlaget International Data Group, IDG, flyttade in drygt 20 år senare. Christers ägande i Pressmakarna avslutades med att den tidigare kompanjonen köpte Christers andel för en krona.

– Jag har inte träffat eller talat med min före-detta kompanjon efter det. Jag blev inte mindre arg på honom när han bröt löften och inte betalade honoraren vi var skyldiga medarbetarna för nummer två och tre, men det löste Bröderna Lindströms förlag som såg till att alla fick betalt, säger Christer Rindeblad.

Frid och fröjd då?  Icke. Esquire-gänget hade redan börjat ledsna. De hade sett en mer underground-aktig Datormagazin framför sig än vad som nu började ta form. Christer Rindeblad hade heller inte berättat för sina kompisar i Esquire om bakgrunden till försäljningen utan den kom enligt några som då var med som en total överraskning.

– Den riktiga brytningen kom som sagt efter försäljningen av tidningen då en del i Esquire tyckte jag förrått hackeridealen. Och de hade väl rätt på sitt sätt. Men när det gäller tidningar hade jag nog en mer professionell och kommersiell syn på det hela, säger Christer Rindeblad, som snart insåg att hans hobby blivit hans jobb och han slutade med programmering och BBS-besök på fritiden.

Ett annat mindre orosmoment var Commodore som 1986 sparkat Handic som argentur och öppnat eget kontor i Sverige. Commodore var inte roade av att det fanns en tidning som hade bolagets varumärken i sitt namn, men det var något gänget på Datormagazin struntade i. Å andra sidan tvingades Datormagazin genom åren köpa varenda dator från Commodore som de ville testa i tidningen, då Commodore hellre lånade ut exempelvis Amiga 3000 till tidningen Mikrodatorn som endast skrev om PC-baserade datorer…

Något som genomgående säkrade Datormagazins oberoende var det faktum att den var läsardriven – intäkterna från prenumeranter och lösnummerköpare var alltid större än annonsintäkterna, något som i dagens tidningsvärld i princip är omöjligt (bortsett från den här tidningen! /red anm.)

När de tredje utgåvan 1986 kom ut sålde den i 16500 exemplar och sedan tog den nye ägaren över i februari 1987. Förlagets dåvarande VD var som tidigare nämns väldigt skeptisk till det där med datortidningar och tyckte mest var en fluga och ville köra hårt och dra in så mycket pengar som möjligt så länge det bar.

– Ett krav efter ägarbytet var att vi skulle gå över till månadsutgivning, men utan att anställa några ytterligare medarbetare.  Så jag fick jobba dygnet runt, sju dagar i veckan för att fixa det. Men hösten 1987 kände vi att det bar ekonomiskt. Vi blev snabbt förlagets lönsammaste tidning efter Okej.

Resultatet av det hårda jobbet gjorde sig snart känt på ett minst sagt smärtsamt sätt: sommaren 1987 hade Christer i sedvanlig ordning jobbat dygnet runt och var på väg hem till Högdalen i sin bil på Essingeleden för att äta frukost. När han ätit och sedan satt sig i bilen för att köra tillbaka till kontoret somnade han bakom ratten och körde in i bilen framför.  Förlagets ägare Mats Lindström ansåg då att det fick vara nog med sparandet för Datormagazin och Ingela Palmér anställdes som sekreterare och Christers fru, Birgitta Geissmann, anställdes som layoutare.

– Året efter fick jag också anställa en biträdande redaktör, Lennart Nilsson. Skälet var då att vi skulle öka till 16 nummer per år, säger Christer Rindeblad.

Läs resten av historien i Datormagazin Retro #1!