Hur iPhone förändrade mitt liv

2007 var året då Apple äntligen, efter åratal av spekulationer, lanserade sin mobiltelefon. Men det började inte med en telefon, det började med ett domännamn.

Apple gick och registrerade domänen iphone.org redan den 16:e december 1999, och det tog några år innan det upptäcktes, vilket givetvis drog igång spekulationerna om vad Apple skulle ha domännamnet till. Under tiden dominerade Apple marknaden för portabla musikspelare med sin iPod och om det skulle göras en mobiltelefon med iTunes-synkronisering så blev det ihop med Motorola och deras monumentala fiasko ROKR som endast rymde 100 låtar (!).

ROKR föll snabbt i glömska och knappt två år senare var det alltså dags för The Steve att visa upp iPhone. Prylbloggarna på Internet hade varit som galna i flera månader innan lanseringen och försökte överträffa varandra med spionbilder, egna förslag på hur iPhone skulle se ut och till och med smygtagna gryniga bilder på Jobs själv när han stod och pratade i en iPhone-prototyp på sonens fotbollsträning.

Lanseringen gick precis som Apple hade hoppats – de byggde vidare på hypen från iPod och lanserade en snygg men ändå begränsad mobiltelefon med få funktioner. SMS, anteckningar, e-post, kalender, väder, webbläsare, musikspelare aktier, kartor, YouTube, kamera och bildvisningsprogram, det var allt. Det fanns inget SDK som tredjepartsutvecklare kunde använda för att göra egna applikationer för iPhone utan Apple menade istället att vi skulle använda oss av webbaserade applikationer i telefonens webbläsare, ett svepskäl då de ännu inte vara klara med ett SDK och en applikationsbutik. Ett SDK släpptes knappt ett år senare tillsammans med App Store som haft enorma framgångar sedan dess.

Några ville givetvis inte vänta utan knäckte telefonen per omgående och började göra det möjligt att installera egenhändigt utvecklade applikationer, med varierande resultat. En av hacken gjorde det möjligt att använda vilken mobiloperatör man ville, vilket innebar att de som fick med sig iPhones tillbaka från USA då de endast fungerade med den amerikanska mobiloperatören AT&T, som hade ensamrätt på iPhone i USA och resten av världen. Eftersom telefonen var byggd för att fungera i AT&T:s nätverk hade det vissa egenheter med sig. Det första var att telefonen inte stödde 3G utan endast Edge (eller 2,5G som vissa kallar det för), detta beroende på att AT&T dragit fötterna efter sig och inte byggt ut sitt 3G-nät i den takt de borde, något som för övrigt inte var klart när Apple senare lanserade iPhone 3G, till amerikanska kunders stora förtvivlan. I Sverige var det händelsevis Telia, Apples framtida partner vid lanseringen av iPhone 3G, som stödde Edge så många passade på att bli Teliakunder för att kunna använda sina piratimporterade och hackade iPhones. Givetvis var det också många som misslyckades med sitt hackande, som då var en minst sagt riskfylld operation, vilket gjorde att de satt med väldigt dyra fina mobiltelefoner som inte gick att använda.

Reaktionen på iPhone blev som sagt stark vid lanseringen i USA. Köerna in AT&T:s och Apples butiker i USA var kilometerlånga men om det var några som inte riktigt förstod hypen så var det konkurrenterna. Nokia, som släppte sin E61i samma år, fnyste åt iPhone och frågade kort och gott, “Inget 3G?”.

BlackBerry-tillverkarna Research In Motion (RIM) trodde att Steve Jobs ljög när han presenterade iPhone på scenen eftersom RIM var helt övertygade om att en telefon som iPhone helt enkelt inte gick att bygga. Microsoft:s VD Steve Ballmer skrattade så han nästan ramlade ur stolen när han fick frågan om han trodde att iPhone skulle lyckas.

För min del började förhållandet med iPhone under början på 2008. En god vän hade köpt hem två iPhone och frågade helt sonika om jag ville ha en. Han skickade den till mig och jag körde så snabbt som en gammal Chrysler Voyager kunde mäkta med i vinterväglaget till posten för att hämta paketet. Med darrande händer packade jag upp tingesten och insåg sedan att jag hade en ganska ordentlig uppförsbacke framför mig: den gick ju inte att använda med något annat än AT&T:s simkort i AT&T:s GSM-nätverk. Jag löste problemet och kunde börja ringa mina vänner och berättade att jag pratade med dem i en iPhone. En vanlig kommentar tillbaka blev: “Fan vilket dåligt ljud det är!”. De hade rätt.

På jobbet körde de allra flesta Nokia, Sony Ericsson eller Windows Mobile, och de fnös mycket ljudligt åt iPhone när de läste specifikationerna för den första modellen: Endast Wifi, GSM och Edge för kommunikation. Du kunde inte skicka MMS, du kunde inte filma och du kunde inte klippa och klistra text. När jag dök upp på jobbet en morgon med min iPhone var alla reservationer om telefonens tekniska egenskaper som bortblåsta – ett tiotal nördar stod i en ring runt mig och bad mig visa olika egenskaper. Några var skeptiska till om vad de såg faktiskt var på riktigt, men efter att ha fått fingra på iPhone själva så var det få i det gänget som inte tittade på sin egna mobiltelefon med en blick som tydligt visade att de anade, eller kanske till och med förstod, att iPhone var framtiden, inte Symbian- eller Windows Mobile-baserade telefoner.

Under dessa tio år har mycket hänt. Nokia har försvunnit in i Microsoft och senare återuppstått som ännu ett märke i Android-träsket. Microsoft har å sin sida gjort mycket intressant för att skapa en tredje plattform vid sidan av iOS och Android men de stora framgångarna låter vänta på sig. Google har å sin sida äntligen lanserat helt egna telefoner i form av Pixel, som i praktiken är en rak kopia av en iPhone.

Jag har vid återkommande tillfällen testat andra mobiltelefoner och plattformar, främst Windows Phone (senare Windows 10). Men jag återvänder alltid till iPhone, precis som jag efter åtskilliga utflykter återvänder till OS X och Mac Pro – det är där jag känner mig hemma, bekväm och nästintill trygg. Allt är inte bra med iOS, eller iPhone eller OS X för den delen, men det är fortfarande den bästa plattform man kan använda om man pratar mobiltelefoner. Från att ha använt alla möjliga mobiltelefoner (Motorola, Storno, Sony Ericsson, Nokia, HTC, BlackBerry) mellan 1994 och 2008 så har jag sedan dess i princip varit en plattform trogen. Så förändrade iPhone mitt liv, eller åtminstone en liten del av det.

Jag har fortfarande en iPhone 6s. Den fungerar bra och jag är nöjd med den. Kanske skaffar jag en iPhone 7s, eller så behåller jag min nuvarande telefon ett år till. Det om något är ett betyg på hur pass bra Apples telefoner faktiskt är – de håller två, tre år utan problem och till och med min extremt teknikfientlige svärfar, som nyligen började fundera på om det inte är dags att byta ut sin gamla iPhone 4s, tycker nog att det här med att kunna filma i HD är ganska ballt. Så han beställde precis en ny iPhone, så på sätt och vis har iPhone förändrat hans liv också.