Joakim Melin

Hur ska det gå för Macos Server?

Året var 2002. Undertecknad hade under stort hemlighetsmakeri flugits över till Cupertino i Kalifornien, USA, för att som enda nordisk journalist bli inbjuden till en produktlansering hos Apple. Sin vana trogen vägrade Apple berätta vad de skulle lansera, om det var en hårdvara eller mjukvara, och så vidare, så resan var lite på vinst och förlust för undertecknad och Datormagazins dåvarande chefredaktör. På plats visade det sig att Steve Jobs i sällskap med tre kollegor på scenen skulle lansera en ny server. En 1U hög rackmonterad maskin kallad Xserve. Det var en märkbart nervös Steve Jobs som höll i merparten av anförandet och när han fick frågan från en journalist om varför man skulle lita på Apples nya serversatsning när den gamla, Workgroup Server, knappt överlevde ett år, så kunde inte Jobs hålla sig utan sköt upp glasögonen på näsan med långfingret och förklarade sedan att vad Apple gjorde under hans frånvaro var inget man skulle lägga någon större vikt vid.

Journalisten som ställde frågan visste givetvis inte då hur rätt han skulle få, men nästan exakt nio år senare meddelade Apple att Xserve:s historia var över och att bolaget istället tyckte att man skulle köpa den dåvarande tornmodellen av Mac Pro som server. Ett år senare försvann den modellen ur sortimentet och nu hade operativsystemet som tidigare hette Mac OS X Server förvandlats till en applikation man laddade ner och installerade på vilken Mac man ville, vilket i Apple-språk innebar att exempelvis en Mac mini därmed var en server. Den sista generationen Xserve har visat sig vara hårdvaluta på marknaden numera – entusiaster och stora kunder vägrar överge maskinen och samlar på sig dem i stora mängder och det finns till och med hostingbolag särskilt inriktade på att erbjuda virtuella eller fysiska Mac-servrar som köper pallvis med den sista generationen Xserve för att installera Vmware Vsphere på dem, vilket är godkänt av Apple, och sedan erbjuda virtuella instanser av Macos till sina kunder. Det är också därför undertecknad har fem maskiner av det här slaget, men det är en annan historia.

Fram till och med Mac OS X Server 10.6 så var det ett helt separat operativsystem som man betalade ganska dyra pengar för, åtminstone jämfört med dagens prislapp. Jämfört med prislappen på Windows Server var det dock otroligt billigt eftersom Apple i sitt användaravtal inte hade några begränsningar i antalet användare per server. På den här tiden var Mac OS X Server en riktigt intressant och kraftfull serverplattform – den hade en e-postserver, webbserver, wiki, distributionsfunktion för mjukvaruuppdateringar och nätverksinstallationer av andra Mac-datorer, FTP-server, och så vidare. Mac OS X Server hade också en katalogtjänst kallad Open Directory som baserades på OpenLDAP. I versioner innan Mac OS X Server 10.5 använde Apple Netinfo som härstammade från operativsystemet Nextstep som Apple köpte tillsammans med Next i slutet på 1996.

Ett lejon utan ryt

När Xserve försvann och Apple lanserade Mac OS X 10.7 var det på många sätt en hink med kallt vatten i ansiktet på alla de som under många år byggt upp stora installationer baserade på Mac OS X Serve och Xserve. Man kan lätt få intrycket att Apple dumpade Xserve för att det var en misslyckad produkt, men det var det verkligen inte. Det var däremot en produkt som inte tjänade tillräckligt mycket pengar i Apples mått mätt, som då kunde jämföras med Iphone och vanliga Mac-datorer, och när Apple insåg att Xserve behövde designas om helt från grunden för att bli mer modern och anpassad till nya behov och möjligheter i servervärlden så valde bolaget istället att som så många gånger förr bara gå vidare och lämna de användare kvar som inte villigt gick dit bolaget pekade. Det ska sägas att det var en oerhörd mängd användare, framförallt på marknader som större lärosäten, TV- och filmbolag och andra former av mediabolag. Det faktum att Apple lämnade sina kunder utan ett vettigt alternativ sådde ett frö av osäkerhet när det gällde Apples syn på proffsanvändare som tyvärr endast förvärrandes när den cylinderformade versionen av Mac Pro släpptes år 2013.

Vad var då problemet med Mac OS X 10.7? “Lion” som den kallades, var på många sätt ett stort steg framåt på vissa områden men många stora steg på andra. Det var gott om buggar som aldrig riktigt löste sig förrän OS X 10.8 släpptes, men det var också den sista versionen av Mac OS X Server där det inte längre var ett helt eget operativsystem. Senare valde Apple att släppa produkten som en nedladdningsbar applikation som såldes för några hundralappar jämfört med de tusentals kronor som Mac OS X Server hade kostat tidigare, en prislapp som Apple satte även på OS X 10.7 Server. Gott så, men det visade sig snart att Mac OS X Server 10.7 inte var en färdig produkt på många sätt. Kalenderservern fungerade uselt, e-postservern gick över huvud taget inte att lita på och övergången mellan den gamla och nya versionen av Mac OS X Server var inte heller riktigt klar då man fortfarande fick använda gamla administrationsverktyg för vissa saker och nya dito för andra. Vad värre var så hade Apple tagit bort massor med funktioner ur det grafiska administrationsgränssnittet. Enkla saker som exempelvis DHCP-servern hade bolaget inte hunnit bygga något gränssnitt för varför de som ville använda sin Mac-server för DHCP-funktionalitet fick öppna terminalen och börja mecka med konfigurationsfiler för hand. I takt med att OS X, senare Macos, utvecklades så började gamla funktioner hitta tillbaka in i det grafiska gränssnittet och nya funktioner tillkom också som exempelvis Cache-servern där en Macos-server kan fungera som en buffert för data från Icloud och andra nättjänster och butiker från Apple vilket kraftigt minskar behovet att bränna bandbredd på en Internetanslutning när flera Mac-datorer eller IOS-enheter ska ladda ner en ny version av sitt operativsystem samtidigt – de skickas automatiskt till Cache-servern på det egna nätverket istället och nedladdningen går på några sekunder istället för flera timmar. En annan ny funktion som tillkom i serverversionen av OS X 10.8 kallad Profile Manager där profiler för Mac- och IOS-enheter kunde skapas. Detta var i praktiken samma funktion som tidigare fanns i Workgroup Manager, ett administrationsprogram som försvann efter Mac OS X 10.7.

Vad har historien lärt oss

Varför då denna historiska genomgång av en serverplattform, kan undras? Ska man satsa på Mac som en server idag så är det massor med saker värda att lägga på minnet. Först och främst – ta ingenting för givet. En funktion eller egenskap i produkten du är beroende av kan försvinna från en version till en annan utan någon som helst förvarning. Ett bra exempel var något så enkelt som en webbaserad åtkomst till e-postservern. Till och med Mac OS X Server 10.6 så fanns en sådan funktion, medan den inte fanns i version 10.7. I version 10.8 återkom den baserade på en annan produkt och sedan försvann den igen. “Hur många läser e-post via webbläsaren egentligen?” frågade produktchefen Eric Zelenka skrattandes på en pressgenomgång undertecknad närvarade vid i London när Apple lanserade OS X 10.8 med tillhörande serverpaket. Man kan givetvis välja att sitta kvar på en äldre version av operativsystemet men då har man nästa utmaning i form av att Apple inte är allt för pigga på att tillhandahålla uppgraderingar och nya funktioner för äldre versioner av Macos.

I mer modern tid har Apples intresse för Macos Server, som produkten numera heter, varit både stort och litet. Exempelvis introducerade bolaget en klusterfunktion för utvecklare där Xcode, Apples utvecklingspaket, kan distribuera ut lasten från kompileringar över flera Mac-datorer samtidigt. Denna funktion fanns på sätt och vis tidigare i form av Xgrid som utvecklades eftersom Apple under några år var ett väldigt populärt val för de som ville bygga stora beräkningskluster baserade på Mac-datorer. När intresset för detta svalnade försvann helt sonika funktionen.

I och med MacOS 10.13 som släpptes under hösten 2017 har administratörer av Mac-baserade servrar och klienter fått en hel del att bita i. Apple introducerade då ett nytt filsystem, APFS, vilket i sin tur gör att Apples egna fildelningsprotokoll AFP inte fungerar, vilket i sin tur gör att backup-funktionen Time Machine, som är en del av Macos Server, numera endast fungerar över SMB-protokollet vilket i sin tur kan innebära problem för de Mac-datorer som kör en äldre version av Macos eller Mac OS X. En annan inte så liten sak är att Cache-servern vi nämnde nyss numera är en del av MacOS, vilket innebär (på gott och på ont) att varje Mac i ett nätverk kan fungera som en Cache-server. Detta är givetvis bra om man ser till det faktum att flera Cache-servrar i samma nätverk samarbetar och laddar inte hem samma innehåll, men det kan givetvis också innebära huvudvärk om användarna slår på funktionen själva och sedan fylls hårddisken med Cache-data och användarna vet inte varför…

Hur ska det då gå för Macos Server? Ska man gissa fritt så är dess dagar räknade. Det finns ingen vettig hårdvara att köra en seriös server på längre, och räknar man bort alla de funktioner som Mac OS X Server i sina glansdagar levererade så är det få dito i dagsläget som man använder Macos Server för. Flytten av Cache-servern från Macos Server till klientversionen av operativsystemet gör att det är än anledning mindre att ens installera Macos Server om man ska vara krass. Sannolikt kommer Apple fortsätta migrera över de funktioner som de anser vara intressanta nog och sedan kommer produkten att försvinna för gott. En stor fråga är vad som kommer hända med Apples profilhantering i Macos Server – den har visat sig fungera tillräckligt bra för att användas i hyfsat stor omfattning men samtidigt har den problem med stabilitet och skalar inget vidare om man har ett stort antal enheter att hantera. En inte för vild gissning är att Apple pekar på en tredjepartsleverantör, exempelvis utmäkta Jamf. Att Apple själva skulle erbjuda detta i form av en funktion i Icloud vore givetvis trevligt men också osannolikt då det helt enkelt inte är sånt sån Apple är intresserad av längre.

.