Livet efter egenhostningen

Jag satte upp min första privata mailserver 2002, om minnet inte sviker fullständigt. På den tiden körde jag en Windows-baserad serverprogramvara vars namn jag inte minns nu (det kan ha varit Mdaemon), så här 20 år senare, men det jag minns är att när den fungerade så var den bra, men den hade en viss egenskap att gå sönder i när man som minst behövde det. Jag körde den hemma, via en ADSL-anslutning från Bostream (tror jag de hette?) som erbjöd fasta IP-adresser och inga spärrade portar.

Att köra mailserver på Windows var om inte annat extremt okreddigt och då detta var innan virtualisering hade slagit igenom på allvar så knöt man upp en hyfsat fin server till att köra Windows på. Det dög givetvis inte.

Så jag flyttade min mail till denna server – en gammal Sun Netra 1 som jag lyckades installera FreeBSD på. Den satt i serverhallen hos en god väns företag och det var ju trevligt.

Senare tänkte jag att det ju vore roligare köra mail och webb och allt på Mac OS X Server så efter att jag fått en Power Mac G4 av Apple (i hemlighet, givetvis) så flyttades både mail och sajt till den maskinen. Sen rullade det hela på, år efter år. Jag har inte testat de flesta mailsystem som finns på marknaden men jag har testat många och de två som hängt med längst är Microsoft Exchange Server 2013 och, nu på slutet, iRedmail.

Det är något speciellt med att ha en egen mailserver. Man lär sig mycket av att ha det – man lär sig om protokoll, brandväggsportar, disklatens, spamfilter, olika värden som ska in i DNS-tabellen för varje domän, och så vidare. Det börjar dock enkelt: man vill ha sin personliga domän på Internet och givetvis ha en cool mailadress. Sen skaffar man barn som sedemera ska ha egna mailadresser. Föräldrar och syskon vill också ha, och vips så ska syskonens barn ha mailadresser. Frugans familj har ju också en domän så det är klart att de ska ha mailadresser, och vips så börjar frugans syskons barn med samma efternamn också vilja ha mailadresser. Under tiden har man hjälp en eller ett par vänner som startat företag och behöver ha en maillösning lite snabbt att ha någonstans att ha sin e-post och sen har de vänner som också behöver ha en mail och vips sitter du inte bara med driftansvar för 20-30 personer e-post utan du har, i praktiken, också supportansvar till 20-30 personer. “Jocke är schysst, han hjälper alltid till” tänker de. Visst är man schysst, visst hjälper man till.

Tills det helt plötsligt kommer till en punkt då man inte längre orkar eller har råd att fortsätta.

Jag har varit vid denna punkt jag är nu en gång tidigare. Då hade jag närmare 50 mailanvändare på min mailserver. Ingen betalade för sig, ingen erbjöd sig ens att betala. Innan jag avvecklade min gratis mailhosting hade jag å andra sidan inte bett om några pengar heller. Jag tänkte väl ideliastiskt att mailservern ändå fanns där, så varför inte utnyttja den. Det var kul att testa gränserna för sina system, se var och hur man kunde optimera dem ytterligare, och så vidare.

När jag efter ett rejält serverras stod inför att behöva köpa ny lagring och snabbare servrar för att kunna fortsätta erbjuda denna tjänst så mailade jag alla och bad om hjälp. Merparten av gratisanvändarna blev väldigt tysta och pekade bara om sin domän någon annanstans, inte sällan till Office 365 eller Google Apps (där de till slut fick betala för sig, bör väl nämnas). Att några av dem sen kom och ville ha hjälp med att migrera över sin e-post var den sista spiken i kistan på den relationen, om man så säger…

Jag fick faktiskt en ny server till slut av några av gratisanvändarna som uppskattade min service. Det värmde.

Nu är jag framme vid en punkt då jag visserligen lyckats få en rad användare på halsen igen, men denna gång är det enklare. Det är familjemedlemmar, inget annat. Nuvarande släktingar och tidigare dito. Kostnaden för att ha en virtuell privat server som orkar med att driva min mailserver har gått från några hundralappar till ett par tusenlappar per år.

Jag kan inte längre motivera varken tid för underhållet eller kostnaderna förknippade med driften. Så jag gör en annan modell denna gång: de domäner jag har inlagda i min kontrollpanel hos Cloudflare får använda Cloudflares e-postroutning där jag gör en forward på de olika adresserna till en annan mailtjänst hos Apple, Gmail eller annorstädes. Mig spelar det egentligen ingen roll. Det fungerar bra och är stabilt och framför allt får jag en sak mindre i livet som ger mig gråa hår.

Med denna nedmontering har jag inte längre några publika DNS-servrar, inga mailservrar, chattservrar, videostreamingservrar eller annat. En enkel webbserver för min FTP finns kvar, min blogg och några andra sajter körs på en VPS hos OVH som jag tänker behålla, och min Mastodon-instans körs i mitt Pimox-kluster här hemma, mest för att det är kul.

För 7-8 år sedan hade jag bestämt att jag skulle drifta allt själv, på egna servrar. Det är kul att installera och konfigurera men mindre kul att underhålla… som så mycket annat här i livet. All min infrastruktur skulle köras på mina egna system, för “då visste jag att det blev ordentligt gjort och om det pajade hade jag ingen annan att skylla på än mig själv”, hette min ursäkt.

Åter igen lärde jag mig mycket på att arbeta med tekniken, kunskaper jag senare haft nytta av i arbetslivet, men numera måste jag ärligt säga att jag inte bryr mig nämnvärt om att mina domäner hanteras av Cloudflare. Det fungerar och är superbra och stabil teknik bakom att du när denna blogg. Jag behöver inte ha total kontroll över hårdvaran som driver min VPS som denna blogg körs på – det fungerar och det räcker faktiskt för mig.

Jo, jag kommer ha kvar VPS:en som driver denna blogg. Den kräver inte supermycket underhåll och det kan jag faktiskt leva med.

Det är kul att köra egen mailserver, åtminstone tills det inte är det längre. De som jag läst under åren som kommit fram till samma slutsats som jag har jag liksom fnissat lite åt. Nu fnissar jag inte längre, men jag sover å andra sidan betydligt bättre om natten.