Joakim Melin
Mi Smart Standing Fan 2 Lite ⚓
Att det råder värmebölja i landet har väl knappast undgått någon. Jag testade att lösa problemet genom att köpa tre små fläktar som man fyllde på med isvatten och även om de entusiastiskt (med en matchande hög och störande ljudnivå) försökte kyla ner lägenheten så tog kylvattnet slut ganska snabbt och så värst stor skillnad blev det egentligen inte.
Dags att kalla in det lite grövre artilleriet, således.
Jag har redan en portabel AC, en sån där som drar 930 watt och som skickar ur sig mer varm luft än kall, och den har fått jobba under begränsade stunder (med tanke på elpriset i det här landet…) och resterande tiden har vi vackert fått lida… och svettas. Nu handlade det om att skaffa fläktar som kan trycka in luften i lägenheten från de öppna fönstren till där vi faktiskt sover. Givetvis vore det ju dumt om dessa inte gick att styra från mobiltelefonen, så jag köpte tre stycken Mi Smart Standing Fan 2 Lite.
Precis som allt annat som Xiaomi tillverkar så fungerar det inte med Homekit, men det fungerar med deras hyfsat vedervärdiga applikation för iOS och det får duga. Skillnaden mellan den här modellen och den 200 kronor dyrare Mi Smart Standing Fan 2 är att den dyrare kan forcera mer luft i den riktning du vill ha den. Jag kan inte påstå att Mi Smart Standing Fan 2 lite har något problem med den saken, åtminstone inte i de rum där de tre fläktarna placerats.
Installation
Inte för att solen inte har sina fläckar – Mi Smart Standing Fan 2 lite har en del av dem. Monteringen av fläkten gick snabbt och var tämligen enkel även om draget att trycka ljusgrå text på vit bakgrund i manualen kanske inte var det smartaste ur läsbarhetssynpunkt.
Installationen till mitt wifi-nät var däremot inget vidare. Fläkten har inget stöd för Bluetooth så jag kunde inte installera den genom att bara hålla telefonen nära fläkten (trots att applikationen var väldigt tydlig med att jag skulle kunna göra just det). Det fanns heller ingen etikett jag kunde scanna in med telefonens kamera varför jag fick göra installationen manuellt.
I praktiken går det till så att man ser till att fläkten är fabriksåterställd (vilket bekräftas av ett högljutt pip från fläkten… dessa pip går tack och lov att slå av sen) och efter det uppmanas man av applikationen att ansluta telefonen till fläktens egna ad-hoc-wifi som den skapar. Det är enkelt. Det knepiga är när applikationen ändå inte kan ansluta till fläkten i fråga och man får inga vettiga felmeddelanden utöver dessa:
Det visar sig efter lite testande att man måste ge Xiaomi Home-applikationen rätten att komma åt ditt lokala nätverk. När man väl gjort det så ansluter fläkten snällt till wifi-nätverket.
Mi Smart Standing Fan 2 lite stödjer för övrigt endast 2,4GHz wifi-nät och inget annat, vilket känns lite år 2005 men det fungerar åtminstone hyfsat. Ett par gånger efter installation har jag haft problem att styra fläkten från appen men efter att den stått och snurrat i ett dygn i sträck så har problemen upphört, åtminstone i skrivande stund.
Design och funktion
Designen hade inte fått en designer på Apple att skämmas för sig. Det är vitt, diskret och lysdioderna på fläkten är fina att titta på.
En ordentlig fördel med Mi Smart Standing Fan 2 lite är hur tyst den är. Jag är inte överdrivet ljudkänslig men jag vill å andra sidan inte ligga och lyssna på en högljudd fläkt hela nätterna, men med Mi Smart Standing Fan 2 lite kan jag ha den på sin lägsta fläkthastighet och utan problem sova i samma rum. Efter att ha legat i princip sömnlös den senaste veckan fick jag inatt sova ordentligt och bekvämt så det har jag den här fläkten att tacka för.
Jag är nöjd med köpet. De här fläktarna löser problemet och givetvis är hela wifi-kopplingen rätt fånig och på många sätt helt onödig men är man en prylnörd så är man. En vacker dag kanske de går att köra med Homekit, vad vet jag…
Tillägg 2022-07-07: Jodå, de kan prata Homekit… om man kopplar dem via Homebridge vilket visar sig fungera utmärkt:
Man behöver det här scriptetför att hämta ut tokens från alla enheter man vill ansluta till Homebridge (tack Victor) för tipset. Detta fungerar faktiskt så pass bra så jag överväger att ta bort Xiaomis applikation, som verkligen inte har någon plats i ett civilicerat samhälle.
BMÅ, avsnitt 314: Darth Vaders prisbasbelopp ⚓
Det är sommar och man kan tycka att det inte finns så mycket att prata om. Tänk så fel man kan ha. Denna vecka tog Christian semester och min namne, den eminente Joakim Ewensson, gästade podden, där vi pratar om mikrofoner, Youtube-skapande, myser över våra M1-Mac:ar och konstaterar att Obi-Wan Kenobi-serien inte var så dum ändå.
Mer läsning (och lyssning) här.
Ur arkivet: Den sorgliga sagan som är Apple:s support – the never ending story ⚓
Jag skrev detta i oktober 2004, drygt ett år efter att jag köpt en sprillans ny 12" Powerbook G4:
För en tid sen så lade batteriet i min 12" PowerBook av totalt. Jag fick kanske ut 30 minuters laddning ur ett batteri som inte ens var ett år gammalt så jag ringde Apple:s Support, fick för tredje gången förklara att jo, jag har AppleCare-paket till PowerBook:en men ni har reggat paketet på min gamla G3 PowerBook som jag inte äger längre! (de har lovat att fixa detta, för övrigt. Jag har faxat in pappret med min aktiveringskod för Apple Care till supporten tre gånger nu…).
Det är snart 18 år sedan jag skrev detta. Hade helt glömt bort det men det är kul att titta tillbaka på ett Apple som (förhoppningsvis, och samtidigt tyvärr) inte finns längre. Att jag skrev som en kratta på den tiden kan vi väl lämna därhän hoppas jag…
Proxmox-kluster på Raspberry Pi, del 3: ytterligare observationer ⚓
Detta är en serie om tre artiklar. Läs även del 1 och del 2.
Efter att mina två första bloggposter om mitt lilla Pimox-kluster (Raspberry Pi + Proxmox = Pimox) så har jag gjort ytterligare observationer och även fått en del frågor.
“I’m Givin’ Her All She’s Got, Captain!”
Den första observationen jag gjorde var rätt omedelbar: att ansluta en SSD-disk via USB-3 och låta en Raspberry Pi mata ström till SSD-disken är en dum ide. Jag upptäckte detta när jag ville försöka migrera tillbaka en virtuell maskin från SSD-disken till min NAS där alla andra virtuella maskiner körs. SSD-disken försvann helt enkelt som monterad enhet, och den virtuella maskinen kunde “räddas” genom att jag anslöt SSD-disken till min laptop som kör Linux. Så när jag i del två av denna artikelserie skrev detta:
Har du inte möjlighet att sätta upp en NFS-server hemma kan du ansluta en SSD eller snurrdisk via USB-3-porten och skriva allt du behöver skriva där istället.
… så borde jag ha lagt till detta: se till att hårddisken har en separat strömmatning. Jag har lagt till det nu.
Prestanda så det räcker
Den andra observationen jag gjort är att det faktiskt går att köra hyfsat tunga grejer på en virtuell maskin på en Raspberry Pi. Ett exempel på detta är min Mastodon-instans som sakta men säkert börjar få allt fler användare. Mastodon är inte supertungt att köra som sådant men det är rätt mycket synkande av text och bilder fram och tillbaka, vilket är en del av att köra en Mastodon-server i federerat läge. Detta kräver nätverksprestanda och gott om läsningar och skrivningar på disk.
Detta är användadegrafen på den Raspberry Pi som jag bland annat kör Mastodon-maskinen på. Som synes är lasten hyfsat konstant (som alla laster, verkar det som.. hö hö), minnesanvändningen likaså och nätverkstrafiken är ibland hög men för det mesta ganska låg.
Jag kan ärligt säga att Mastodon i en virtuell maskin på en Raspberry Pi inte känns särskilt mycket (om ens alls) långsammare jämfört att köra det hela på en virtuell maskin under VMware ESXi på en Xeon-processor som jag gjorde tidigare.
Kabeldragning och strömmatning
Min tredje observation är att kabeldragning till en bunt Raspberry Pi är en aning knepigare än man kan tro. Detta eftersom de kablar jag använder är av modell KAT-6 och de är så styva så de kan välta stativet med mina fyra Raspberry Pi. Detta är en aning suboptimalt.
Jag har därför bestämt mig för att investera i fyra PoE-hattar för mina fyra Raspberry Pi. Det kombinerat med mindre vridstyva nätverkskablar och en PoE-switch kommer sannolikt göra underverk för min installation.
Det enda jag måste tänka på då är att fläktarna som är inbyggda i stativet måste tas bort då de helt enkelt inte får plats längre. Jag kan leva med det och samtidigt hoppas på att mina Raspberry Pi i övrigt inte blir för varma. Jag har valt att inte överklocka processorerna på mina Raspberry Pi, åtminstone inte ännu. Känner inte att det behövs, faktiskt.
Temperatur
-“Hur varma blir de?” är en fråga jag fått. Jag har själv också funderat på hur varma mina Raspberry Pi-enheter egentligen blir, kylflänsar och fläktar till trots. Så här är en liten tabell:
| Nod | CPU | GPU |
|---|---|---|
| node01 | 44,8 | 45 |
| node02 | 45,7 | 49 |
| node03 | 45,2 | 47 |
| node04 | 47,2 | 48 |
Under 50 grader får väl anses vara okej.
Jag kommer sannolikt att fortsätta posta små och lite större observationer gällande mitt PiMox-kluster i framtiden. Se till att lägga till denna blogg i din RSS-läsare för att inte missa det… eller något annat som jag får för mig att skriva.
Jockes Trynröra ⚓
Jag kallar denna skapelse för Trynröra, som en sorts ersättare till Gubbröra fast med gris istället för fisk och ägg.
En mer civiliserad röra för en mer civiliserad tid, kan man säga.
Ingredienserna är som följer:
Kapris, knaperstekt bacon, majonäs, rödlök, dill, gräslök, kräm fräääsch, salt, peppar.
Det finns inga regler för hur mycket du ska ha av varje utan ös på och smaka av vart efter. Givetvis ska det serveras på ett mörkare bröd, typ rågbröd eller kavring, eller ett hederligt knäckebröd.
© 2000 - 2025 Joakim Melin.
