Diverse noteringar, del 3 ⚓

1 Dec 2024

Efter en höst med min “soptunna” föll jag för Apples nya Mac mini M4 så en sådan är nu beställd. Intryck med mera kommer här när den levererats. Får se vad jag gör med min 2013 års Mac Pro men troligen säljs den.

Det märks att Trumps valvinst tillsammans med det faktum att han har Elon Musk som stövelslickare har ökat inflödet till andra sociala nätverk som Mastodon ordentligt när folk hoppar av Twitter. Detta händer ju ungefär en gång per år men i år är det extra tydligt då inflödet också innehåller personer som kanske borde ha stannat på Twitter istället.

Adventspyntet är uppe och Det Stora Julbaket™ står för dörren. Det blir väl ett 60-tal saffransbullar med vanilj som vanligt.

Produktionen av det åttonde numret av Datormagazin Retro har påbörjats. Vi ska nog lyckats fylla även detta nummer med godis. Har du inte beställt ännu så gör det nu - tidningen landar i din brevlåda i början på februari 2025.

Jag är glad över att november är avklarat för i år. Det är den i särklass värsta månaden på året för mig och denna höst har varit extra tung av olika anledningar. Ser fram emot en form av nystart 2025.

En månad med min gamla Mac Pro ⚓

7 Sep 2024

Frågorna om min mentala hälsa lär ha stått som spön i backen när jag för drygt en månad sen meddelade att jag blivit med Mac Pro. Närmare bestämt, en Mac Pro 6,1, eller “soptunnan” som den tenderar att kallas, främst för sin form men kanske också för sitt rykte.

Denna modell såldes mellan 2013 och 2019 av Apple och var i princip ett sorgebarn från dag ett. Dubbla grafikkort från ATI (något Apple trodde skulle bli viktigt i framtiden, men så blev aldrig fallet) som tenderade att i princip brinna upp om man valde de två kraftfullare modellerna, en enda fläkt som suger in sval luft i botten av chassit och sedan kyler allt på insidan och blåser ut den varma luften högst upp.

Inte helt olikt en Power Mac G4 Cube, kan man väl säga.

Mac Pro-användarna var i stor utsträckning inte imponerade av Apples ansträngningar. Den gamla Mac Pro-modellen var extremt expanderbar i och med sitt gigantiska chassi, dess ersättare inte alls utan förlitade sig istället på en rad portar på datorns baksida (se bild senare i denna text).

Datorn uppgraderades i princip aldrig under sin livslängd, och blev ett stående skämt i Mac-kretsar genom åren.

Inget av detta spelade någon roll för mig - jag ville ha en i samma ögonblick jag såg en för första gången.

Man brukar ju säga att man aldrig ska “träffa sina hjältar” eftersom risken är stor att man blir besviken. Oavsett om det är en divig rockstjärna, en sportbil som man drömde om som tonåring, eller en cylinderformad Mac så finns alltid risken att drömmen lovar något som verkligheten inte kan leverera.

Nu är det en månad sedan jag fick hem min Mac Pro, med sina 32 gigabyte internminne, dubbla D300-grafikkort och 256 gigabyte SSD-lagring. Via OpenCore Legacy Patcher installerade jag det absolut inte kompatibla macOS Sonomoa på min elva år gamla dator. Hur är det att faktiskt använda datorn till vardags då?

Jag skrev detta i min tidigare text:

Är datorn lika responsiv och blixtrande snabb som en Mac mini M2? Givetvis inte, men den är inte slö heller. Fönster och ikoner och annat låter sig flyttas runt på skärmen utan att det rycker eller på annat sätt känns segt. Öppna applikationer går inte heller särskilt segt - Pixelmator Classic öppnar sig på runt två sekunder, för att ta ett exempel.

Det tog ett par veckor och sen började jag märka av att muspekaren inte rör sig så flytande och smidigt som jag hade kunnat önska. Jag testade att slå av “Allow wallpaper tinting in Windows” och “Reduce transparency” och det hade faktiskt viss effekt. Givetvis hade jag inga illusioner om att använda denna Mac skulle vara som att sitta framför min Mac mini med M2-processorn, men jag är ändå överraskad över hur jag inte tänker på att min dator är så pass gammal som den är.

Saker som inte fungerar då? Jag nämnde att volymkontrollen inte syns i menyraden trots att den borde göra det. En annan sak som inte fungerar är inkommande video vid Facetime-samtal. Den eller de jag har samtalet med kan se mig, men jag kan inte se dem. Photos har hållit på i en månad och försökt indexera alla bilder och hitta ansikten och så vidare och applikationen är inte i närheten av att vara klar ännu. Det ordnar sig säkert till slut.

En sak som är väldigt trivsam är däremot antalet portar på baksidan av datorn. Det är inga problem att koppla in mina lite äldre tillbehör till min Mac Pro. Det var i och för sig inget problem med Mac minin heller men det är ändå trevligt.

Frågorna som skall besvaras är väl dessa: är jag klok i huvudet som köpt denna dator och går den faktiskt att leva med? Status på mitt huvud och vad som finns i det överlämnar jag till andra att bedöma, men min gamla Mac fungerar faktiskt alldeles utmärkt att använda till det jag använder den till.

Jisses vad vacker den är.

Använd inte idrive.com ⚓

28 Aug 2024

Det är morgon. Jag ska beställa en födelsedagspresent från Amazon och det går ju bra. Tills jag får ett mail om att ordern inte gick igenom: det fanns inte pengar nog på kontot.

Konstigt, tänker jag - borde ju finnas gott om pengar där. Jag har ju precis fått lön.

Så jag loggar in och tittar och ser att nästan 7200 kronor har dragits från kontot. Det är företaget iDrive som dragit pengarna.

Lite bakgrundsinformation först.

Jag använder, och har använt iDrive i flera år. De har ofta kampanjer där man får ett års abonnemang med 5 terabyte lagringsyta för några hundralappar. Bra värde för pengarna (mycket beroende på att de har klienter för Synology, Linux, och så vidare), även om deras överföringshastigheter är usla, webbgränssnittet skrattretande dåligt med mera.

Skillnaden är att jag numera trycker mina backuper från min Synology direkt till iDrive. Något där har gått överstyr. Ty jag fick ett mail igår om att jag gått över min yta om fem terabyte och hade nu sju terabyte datalagrat hos dem. Ur mailet:

Please note, this will not result in suspension of service, however, there are three things you can do:

• Nothing: Quota overages are charged at the rate of USD 0.25 per GigaByte per month for as long as you are over quota. If you are fine with these additional overuse charges, you will not need to take any action.
• Delete: If you do not wish to be charged for overuse, you will need to login to your account as soon as possible and remove excess data from the storage server to bring it within the specified limits. Along with deletion, you also need to remove those files from their backupset. Otherwise the next backup will upload the files again.
• Upgrade: Upgrade to a larger account. To choose this option, you may login to your account through our website and click on the ‘Upgrade Account’ button.

Jag loggade in omedelbart och raderade data så jag kom ner under gränsen igen och tänkte inte mer på det.

Det visar sig dock att iDrive tycks ha som affärsmodell att inte maila ut en faktura, eller att de ens kommer dra pengar. De mailar ut att du gått över lagringsgränsen men långt efter att du gjort det så de kan fakturera dig rejäla pengar för det. Tror du mig inte? Det finns gott om läsning här där åtskilliga kunder åkt på samma sak. Här ett exempel från 2019:

500USD/month in overage charges without proper warning and without any kind of receipt or invoice. The service was supposed to cost less than $15/month. After raising the issue with them, they were only willing to give me a 40% refund. They should be shut down.

Om man läser iDrives användaravtal noga så ser man också att de har rätt att göra just detta - istället för att helt enkelt blockera så det inte går att skriva mer data till kontot så låter de användaren fortsätta göra detta i flera dagar och sen slår de till.

I mitt fall resulterade detta i en svettig morgon med lagom mycket magont. Alla backuper till iDrive är stoppade, jag har kontaktat företaget men ännu inte fått svar men jag kan ärligt säga att om det är så här de gör affärer så tänker jag inte vara kund där längre.

Om du inte gillar den här typen av metoder så bör inte du vara det heller.

Uppdatering 2024-09-08

Min kontakt med iDrive.com-supporten ledde faktiskt någonstans. De hänvisade som väntat till sitt användaravtal och mina frågor om varför så mycket pengar dragits för en så kort “övertrassering” av lagringskontot gick obesvarade. Mitt påpekande att jag hade raderat alla data från kontot några minuter inom att jag fått mailet, vilket de kan se i sina loggar och dessutom se headern i mitt mail för när det landade i min mailbox, kommenterades inte.

De erbjöd sig däremot som en “vänlig gest” att betala tillbaka pengarna till mig och efter en dryg vecka så hade varenda öre kommit tillbaka.

Min tidigare rekommendation gällande iDrive.com kvarstår därmed.

Min älskade soptunna ⚓

14 Aug 2024

Två saker har jag uppenbarligen problem med. Det ena är att träna om muskelminnet när man ska arbeta med ett annat operativsystem - allt måste vara rätt i den mening att det måste vara som det alltid varit för annars får jag inte igång flytet när jag exempelvis sitter och skriver.

Det andra är ganska usel impulskontroll, i det att jag exempelvis kanske är lite för snabb när det gäller att fatta beslut om att sälja, eller köpa, datorer.

Det manifesterar sig i att jag, exempelvis, sålde min Mac Mini M2-maskin för en och en halv månad sen, eftersom jag skulle köra Linux på heltid:

Sedan började jag fundera ett varv till. Vad är egentligen min primära datorplattform hemma för mitt egna användande, som till 85% består av att skriva, spela in poddar, posta poddavsnitt och hacka lite på mina servrar när andan faller på. Kanske nåt spel smyger sig in också emellanåt men det är i princip vad jag använder min skrivbordsdator till.

I praktiken pratar vi alltså om att jag inte rör datorn på en vecka, ibland ännu längre. Min iPhone 14 rör jag däremot väldigt mycket - man kan därför säga att det är min primära datorplattform.

I allt detta börjar jag snegla på min Mac mini M2 som jag köpte förra året. En fin, snabb och bra dator på alla sätt och vis, det är det inget snack om. Men den har fortfarande garanti och med tanke på att den bara står och i princip samlar damm på mitt skrivbord började jag fundera: kan jag klara mig utan den?

Allt det jag skrev då var, och är, fortfarande sant. Jag kunde inte motivera att ha en dator för 14000 kronor på skrivbordet som jag nästan aldrig rörde. Det var en form av kapitalförstöring jag hade, och fortfarande har, svårt att förlika mig med.

Vanorna från över 20 år med Mac OS X, senare macOS, sitter djupt. Inte fullt så djupt som jag hade förväntat mig, åtminstone jämfört med det första försöket att växla över till Linux i juni för fyra år sedan, men de satt fortfarande i. De gick dock att jobba runt och överlag så var detta försök inte ett misslyckat sådant i annat än att min stolthet, i den mån jag har någon kvar när det gäller mitt flängande mellan datorplattformar, fick sig ännu en törn. Dokumenthantering och bildhantering är två såna områden där jag verkligen, verkligen, verkligen saknade min Mac.

Det som faktiskt fick bägaren att rinna över var att det var svårt att podda med mina vänner Christian och Fredrik. Det gick inte att få igång en extern webbkamera så vi kunde inte se varandra när vi spelade in, och den interna kameran i datorn fungerade inte med Linux. Det var återkommande ljudproblem och jag kände att jag inte såg fram emot att spela in podden på grund av att tekniken inte fungerade som den skulle - den kom liksom i vägen för samtalet. Vi skulle absolut kunna återgå till att spela in via Skype och sen spela in ljudet på våra datorer, men det blev liksom aldrig av riktigt och jag var lite arg på mig själv att jag tagit bort en fullt fungerande lösning i form av Facetime via våra respektive Mac-datorer och ersatt den med något som bara skapade irritation och problem (åtminstone hos mig).

Precis som min älskade Volvo XC70, som fanns på min “bucket list” i över tio år i just den modellen, så har den Mac jag nu har på skrivbordet funnits på samma önskelista sedan den dag i december år 2013 då Apple skickade ner mig till London för att få titta på den för första gången.

Det handlar om en dator som av de allra flesta anses vara ett misslyckande, en fotnot i historien som Apple gärna vill ska förbli just det. Det handlar om Mac Pro 6,1, en datormodell som snabbt fick smeknamnet “soptunnan” och som Apple mot till synes allt vett sålde mellan 2013 och 2019 utan några uppgraderingar eller förbättringar över huvudtaget.

Varför det blev så behöver inte repeteras här, utan läs Grubers artikel om det hela här istället.

Grejen med den här generationens Mac Pro är att det pratas allt mer om den numera, mycket beroende på att begagnatpriserna på den här modellen rasat kraftigt det senaste året.

Du kan få tag i en från runt 3000 kronor och uppåt i dagsläget, beroende på vad du vill ska sitta i den, och man kan givetvis, helt rimligt, tycka att det är sinnessjukt att spendera så mycket pengar för en elva år gammal datormodell som en Mac mini M1 prestandamässigt kan hoppa åttor runt på ett ben.

Jag vill mena att det finns mer än vad ögat ser, och en hög placering på min villhöver-lista i kombination med en ständigt växande nyfikenhet för att ta reda på hur bra, eller usel, den egentligen är drev mig till att vilja köpa en.

Jag menar att problemet med Mac Pro 6,1 var egentligen inte datorn i sig - det var datorn den ersatte: Mac Pro 5,1 - aka “rivjärnet”, den i mitt tycke bästa dator som Apple någonsin tillverkat, alla kategorier. Byggd som en stridsvagn, flexibel och uppgraderingsbar, och snygg som attan. Inte en helt enkel dator att ersätta, om man så säger.

Jämför man med vad Mac Pro 6,1 kom ifrån så ja, då är den på många sätt ett bakåt. Men, och det är ett stort men: jämför man med vad vi har idag när det gäller möjligheter till expansion och uppgraderingar så skulle jag argumentera att Mac Pro 6,1 är 2010-talets Mac Studio: en kraftfull maskin med gott om expansionsportar men få (eller i fallet Mac Studio: inga) interna expansionsmöjligheter.

Jag har, vana trogen, gått runt och funderat på detta ett bra tag nu. Jag har “scoutat” marknaden, sett åtskilliga videos på hur mycket man kan uppgradera en Mac Pro 6,1, vad man kan hacka in för operativsystem på den, och så vidare. Jag landade därfor i en konfiguration som många säkert kommer tycka är lite fånig, men eftersom jag sällan tycks kunna hålla fast vid några beslut gällande min datormiljö längre än 20 minuter så får ni leva med det.

Datorn är en helt vanlig Mac Pro 6,1. Den har 32 gigabyte interminne, en 3,5 GHz Intel Xeon E5 med sex processorkärnor, en 256 gigabyte stor Apple SSD (skall bytas ut mot en 1TB stor M2 SSD så snart adaptern skickats till mig) och två stycken AMD FirePro D300 med två gigabyte grafikminne vardera.

Just det - grafikkorten är de enklaste man kunde köpa med en Mac Pro 6,1. Apple erbjöd även D500 och D700, där den tidigare hade tre gigabyte grafikminne per kort och en snabbare grafikprocessor, och den senare erbjöd sex gigabyte grafikminne per kort och samma grafikprocessor som D500-kortet.

Det fanns dock ett stort problem med framför allt D700-korten, men också i viss mån D500-korten och det var deras värmeutveckling när de fick göra skäl för apanaget. Värmeutvecklingen kunde bli så allvarlig så grafikkorten bokstavligen talat grillade sig själva till döds. Apples kylsystem i Mac Pro 6,1 räckte helt enkelt inte till. Med det i åtanke så ville jag inte att min förvisso billiga men ändå vackra drömdator skulle stå på näsan och dö av värmeslag så jag valde en maskin med lite klenare grafikkort för att hålla värmen nere så gott det går.

Man ska inte göra sig några illusioner om att ett grafikkort med två gigabyte grafikminne är så oerhört mycket att komma med år 2024, för det är det inte. Nu har ju maskinen två grafikkort, och i aktivitetshanteraren kan man se hur operativsystemet byter grafikkort då och då men macOS kan inte använda båda grafikkorten samtidigt. Det är upp till applikationerna som körs i operativsystemet att ha det och man kan väl säga att stödet för två grafikkort blev ungefär lika populärt som Apples kortlivade kärlekshistoria med Expresscard/34-standarden i Macbook-datorerna under några få år.

Givetvis är det upp till var och en vad man köper för bestyckning på sin “soptunna” men ett varningens ord är ändå på sin plats: räkna med att ett par D500-kort kostar strax norr om 3000 kronor, plus frakt och tull om du köper dem från England eller USA. Passa därför på och köp den Mac Pro 6,1 med de grafikkort du vill ha redan från början. Det man kan uppgradera utöver grafikkorten är processor, SSD och internminne där maskinen officiellt ska stödja upp till 64 gigabyte.

Mac Pro 6,1 stödjer inte macOS 14.6.1 (Sonoma). Faktum är att den sista versionen av macOS som officiellt stöds på den här maskinen är mac OS 12.x (Monterey), vilket jag i ärlighetens namn hade kunnat leva med om det inte vore för det lilla faktum att macOS 12 inte stödjer Advanced Data Protection i iCloud - denna funktion kräver mac OS 14 eller senare, och det är inget jag är beredd att kompromissa med. Så det blev en vända med OpenCore Legacy Patcher och vips så var macOS 14.6.1 installerat på maskinen.

Är datorn lika responsiv och blixtrande snabb som en Mac mini M2? Givetvis inte, men den är inte slö heller. Fönster och ikoner och annat låter sig flyttas runt på skärmen utan att det rycker eller på annat sätt känns segt. Öppna applikationer går inte heller särskilt segt - Pixelmator Classic öppnar sig på runt två sekunder, för att ta ett exempel. Allt, och då menar jag allt, fungerar. Airplay, logga in med min Apple Watch, Airdrop också vidare. Ingenting verkar saknas, utöver det underliga faktum att volymkontrollen inte syns i menyraden trots att den borde göra det.

Tittar man enbart på resultat från benchmark-program så talar de sitt tydliga språk: Mac Pro 6,1 har i praktiken ingenting att sätta emot prestandamässigt när det gäller att tugga data, rendera video, eller i princip vad du vill kasta på den jämfört med dagens moderna Mac-datorer. Så är det bara.

Bristen på annan information än grafer från benchmark-program har varit en källa till stor frustration för mig inför mitt köp - ingen video på Youtube som jag hittat har talat om hur det faktiskt är att använda en till vardags: skriva lite, surfa lite, hacka lite i terminalen och så vidare. Jag kan inte tro att jag är ett sådant unikt “use case” men kanske säger det en hel del om de som gör den här typen av videor? Kör lite benchmarks, visa lite staplar, hylla eller dissa. Klart, vidare till nästa.

Det är synd att många drar slutsatsen att “ja, en Mac Pro 6,1 är billig och en i praktiken död plattform och titta på dessa grafer som visar hur oerhört långsam den är”, för i det där billiga priset finns också en oerhört vackert designad dator som fortfarande fungerar och kan erbjuda några år till i form av stabil och bra tjänst.

Att säga att den är långsam är också något jag inte skulle skriva under på för all Gin & Tonic i Eslöv - det som gör den “långsam” och att den inte längre stöds officiellt av macOS är samma ättestupa som Apple brukar sparka ned äldre modeller från efter några år: det är när grafikkortet (eller i den här datorns fall, grafikkorten) inte längre anses hänga med. Men den hänger faktiskt med, och den gör det med god förtjänst. I princip allt känns rappt och responsivt och det är ytterst sällan jag tänker att “det märks hur gammal den är”.

Jag kan leva med att spendera några tusenlappar på en av mina absoluta drömdatorer genom tiderna och sedan acceptera eventuella tillkortakommanden. Jag kan leva med att den står på skrivbordet dag ut och dag in och bara är snygg och gör det jag ber den om utan att fläkten drar igång som på en Intel-baserad Macbook Pro, och allt detta utan att känna mig stressad över dess värdeminskning för den har redan skett på mer sätt än ett.

Jag kommer fortsätta använda min X1 Carbon Thinkpad-dator. Den är grym, och Fedora Linux fungerar verkligen bra, men nu kan jag åtminstone podda med mina vänner utan att det blir en massa strul och det är värt mycket för mig.

Jag har inga illusioner om att jag kommer uppgradera den här datorn till den kommande versionen av macOS, Sequoia, vilket gissningsvis blir den sista Intel-versionen av macOS som någonsin släpps. Alla AI-funktioner som Apple slår sig för bröstet om intresserar mig inte, och Apples närmast hysteriska säkerhetstänk i den kommande versionen av macOS skulle garanterat driva mig till vansinne. Det finns givetvis ingenting som säger att den här funktionen kommer finnas i den färdiga versionen av operativsystemet i sin nuvarande form , men någon variant gör det garanterat.

Man brukar ju säga att man aldrig ska träffa sina hjältar, att myten om dem alltid är starkare och viktigare än verkligheten. Jag ska inte ljuga - jag var orolig över att min “soptunna” skulle vara seg och allmänt skitdålig, att den skulle vara vacker att titta på men helt värdelös i övrigt. Än så länge har den inte bara nått upp till utan också överträffat mina (lågt ställda) förväntningar. Det är den snyggaste dator Apple tillverkat på årtionden och snyggare än något Apple tillverkar idag.

Can’t innovate anymore, my ass.

E-postklienter för Linux anno 2024 ⚓

8 Jul 2024

Någon gång i forntiden, troligen när jag övergav Mac:en och gick till Linux första gången, skrev jag en bloggtext om de olika e-postklienter som då fanns för Linux och hur de, i varierande grad, var bra eller mindre bra. Jag vet inte var den texten tog vägen så jag bestämde mig för att skriva en till.

För nu, några år senare, är jag tillbaka på Linuxplattan, och givetvis behöver jag en anständig e-postklient.

För att få ett par (mer eller mindre) uppenbara faktum ur vägen:

Först och främst: jag avskyr e-post. Jag hade helst inte haft en e-postklient, eller en e-postadress eller några e-postkonton över huvudtaget. Detta kommer från en person som gladeligen (nåja…) körde en egen e-postserver i nästan 25 år. Allt har sin tid, och e-posten har definitivt haft sin.

Det andra är att e-postklient ska ha ett grafiskt gränssnitt. Därför är inte Pine, Emacs eller andra tortyrverktyg med i denna genomgång, som i övrigt inte är komplett på något sätt utan innehåller vad jag kunnat eller orkat testa på min laptop med Linuxdistributionen Fedora 40.

Det finns ett antal förbehåll värda att nämna. När detta skrivs använder jag sedan över ett år Exchange Online för att hantera min och min familjs e-post. Detta är på väg att få ett slut då jag nu beställt en ny VPS hos OVH och kommer återgå till att hantera min e-post själv igen. Kostnaden för VPS:en motsvarar drygt månadskostnaden för två konton hos Microsoft och även om det är skönt att slippa hantera e-posten så finns det gott om saker jag inte gillar med Exchange Online. Det primära förbehållet är således att e-postklienten jag väljer måste fungera med Exchange Online, och 2FA-autentiseringen som Microsoft i princip tvingar på sina kunder nu för tiden. Inte för att det är något tokigt med det, men det skapar ett och annat problem om man vill använda någon annan klient än Microsofts egna Outlook.

När det gäller Fedora och Gnome så innebär det exempelvis att man fortfarande inte kan ange kontot i Gnomes inställningar för Online-tjänster, eftersom denna helt enkelt inte vet hur den ska hantera 2FA-begäran från Microsofts sida. Samma 2FA-krav gör också att det inte bara är att ansluta via IMAP instället eftersom IMAP-klienterna inte heller fattar vad de ska göra.

Innan kommentarerna kommer: ja, jag har aktiverat ett applikationslösenord i Exchange Online som ska kringgå 2FA, men det tycks endast fungera för SMTP och inte IMAP.

Om du har en mer normal e-postuppsättning med IMAP och SMTP så kommer många av kommentarerna i den här bloggposten inte att gälla dig.

Mailspring

Om inte Mailspring hade haft sådana enorma problem med att… jag vet inte, fungera kanske, så hade det blivit klienten jag valt att använda fullt ut. Inget snack om saken. Det är en snygg, lättanvänd klient som fungerar med mina mailkonton i Exchange Online, Gmail, och så vidare. Gränssnittet är enkelt att komma överrens med och även i gratisversionen har man tillräckligt med funktioner för att trivas med denna e-postklient. Ja, den synkroniserar e-posten från respektive server till sitt egna “moln” men eftersom min e-post för närvarande helt ligger hos andra leverantörer i “molnet” så kan jag leva med det.

Mailspring är dock inte utan sina problem, givetvis…

Problemet är att Mailspring kraschar rätt ofta. När Mailspring bestämmer sig för att göra just det så har den också sönder alla integrationer med mina e-postleverantörer. Vilket innebär att jag måste sätta mig och logga in, autentisera via 2FA och allt det andra hos alla e-postleverantörer i princip varje dag.

Det är givetvis ohållbart. Av den anledningen är Mailspring inget alternativ för mig, tyvärr.

“Outlook”

Att kalla Outlook för Linux för en e-postklient är egentligen lite magstarkt då det egentligen är en Electron-applikation som bäddar in webbgränssnittet hos Exchange Online. Att kalla denna applikation för “Outlook” kan även det vara lite på gränsen, om sanningen ska fram. Den version som finns tillgänglig via Flathub är inte ens släppt av Microsoft själva, det är en helt inofficiell version av Outlook men den har den stora fördelen att den fungerar - den fungerar faktiskt till och med riktigt bra. Applikationen kraschar aldrig, den skickar och tar emot e-post och det fungerar helt enkelt bara som det skall.

Eftersom det är en wrappad version av ett webbgrässnitt så finns det givetvis en och annan begränsning, främst i form av att Outlook för Linux bara fungerar med ett konto, på en tjänst eller server, och det är allt. Är man okej med att ha flera e-postklienter i sin dator för att kunna komma åt fler e-postkonton hos andra leverantörer så är “Outlook” faktiskt helt okej. Det är som sagt en Electron-applikation så den käkar över 400 megabyte hårddiskyta innan du ens startat applikationen i fråga. Närmare 180 megabyte internminne går också åt, för övrigt…

Mail

Att kalla “Mail” för en komplett e-postapplikation är väl att ta i så man skäms en smula. Att den kallas “Mail” är kanske också retsamt för de som med inte så lite nostalgiska och varma känslor minns Mac OS X för tio år sedan och i den det operativsystemet inbyggda e-postapplikationen som bar namnet Mail.

Den heter Mail fortfarande, även om operativsystemet bytt namn till macOS, men den en gång så enkla applikationen har byggts på med funktioner man inte vill ha eller inte behöver. En flodvåg av onödiga inställningar är knappast något man behöver oroa sig för när det gäller Mail i Fedora 40. Ty denna mailklient är precis allt du ser i bilden ovan, varken mer eller mindre. Den härstammar från Elementary OS, en sorts macOS-klon som tyvärr faller sönder en aning när man börjar gräva lite djupare i det annars väldigt vackra gränssnittet. I Mail så kan du inte lägga till konton, du kan inte ändra inställningar för i princip någonting utan de konton man lägger in gör man via vyn i Gnome där man konfigurerar online-tjänster. Jag uppskattar att Mail använder sig av denna funktion, fler e-postklienter i Fedora borde göra det, men få känner sig uppenbarligen kallade att göra just det. Det är också baksidan med Mail - den är så grundläggande så man kan bokstavligen endast ta emot, läsa och skicka e-post. Minimalisten i mig njuter givetvis av detta - vad mer behöver man? Regler för att sortera inkommande e-post hade varit trevligt, kanske någon form av spamhantering, men annars inte mycket mer om sanningen ska fram.

Betterbird

Thunderbird är de flesta nog bekant med. En klassisk e-postklient som levererat år efter år trots hot om nedläggning. Thunderbird lever kvar än idag men det gör också en fork kallad Betterbird. Eftersom en fork inte sällan blir bättre än orginalet (se XBMC och Plex, eller varför inte pfSense och OPNSense) så bestämde jag mig för att titta närmare på Betterbird. Det är fullt möjligt, för att inte säga sannolikt, att vad jag hittat i Betterbird också existerar i Thunderbird så håll på knivarna i kommentarerna - jag har helt enkelt inte orkat installera båda för att jämföra.

Som jag nämnde tidigare så är det ju en aning knepigt att få ett konto hos Exchange Online med 2FA-autentisering att fungera med andra e-postklienter än Microsofts egna Outlook och Mailspring. Men Betterbird har en inbyggd funktion som jag aldrig trodde skulle fungera (den har sannerligen aldrig fungerat förut när jag testat den med Thunderbird): mata in dina inloggningsuppgifter och den kan sedan konfiguera upp Betterbird att fungera över IMAP och SMTP/S mot Exchange Online. Serveradresser och portar är sannerligen inga hemligheter, inte heller hur säkerhet ska förhandlas vid inloggning mot servrarna hos Microsoft, men det Betterbird stödjer är något som de andra inte stödjer.

Just det - Betterbird klarar av att prata med Microsoft, ladda gränssnittet som krävs för att jag ska godkänna inloggningen och sedan fungerar det bara.

Betterbird är en trevlig e-postklient. Den fungerar, den kraschar inte, och min e-post ser bra ut på min 4K-skärm. Det enda som stör mig är att jag vill ha läsfältet för innehållet i ett brev till höger om inkorgen, inte nedanför.

Summering

Om jag skulle välja någon av de ovanstående e-postklienterna, vilken blir det då? Valet faller faktiskt på Betterbird. Det känns som en trygg e-postklient helt enkelt. Mailspring hade fungerat bra om det inte vore för det enkla faktum att applikationen kraschar i tid och otid. “Outlook”, som egentligen inte är en applikation över huvudtaget, fungerar ju bra men den stödjer inga andra e-postleverantörer jämte Microsoft vilket kan man tycka är rätt rimligt egentligen med tanke på att det inte är riktiga Outlook vi pratar om.

Jag har även tittat på Geary och ett par andra klienter men de tillför i mitt tycke ingenting till den här diskussionen. Är du i samma sits som jag (ett tag till) så ska du välja Betterbird.

Tillägg

Givetvis hade jag glömt bort Evolution, en e-postklient som lovade väldigt gott när den lanserades för många år sedan och sedan kanske fallit lite i glömska. Evolution gör något som Betterbird inte klarar av: den kan ansluta sig till Exchange Online via EWS-protokollet (Exchange Web Services) och eftersom Microsofts “tolkning” av IMAP är så oerhört korkad så man inte ens ser mappar under inkorgen utan endast inkorgen i sig kan jag gladeligen peka på Evolution för den som vill ha en stabil och bra e-postklient. Den fungerar faktiskt så bra så jag använder den för att migrera ut min e-post från Exchange Online till min egna e-postserver…