Joakim Melin
Björeman // Melin // Åhs, avsnitt 404: Den obegripliga naiviteten ⚓
Direkt från sin kliniskt vita inspelningsstudio kliver Karl Emil Nikka in och gästar podden och lyckas driva oss till fullständigt vansinne i en diskussion om Chat Control 2.0. Ytterst lyssningsvärt.
Att inse verkligheten ⚓
För en tid sedan köpte jag en Thinkpad Carbon X1 (femte eller sjätte generationen beroende på vem man frågar…) på Tradera för en struntsumma. Efter lite reparationer av tangentbordet och annat så fann jag att datorn var snygg, ren och fungerade utmärkt. Jag installerade Fedora 40 på den (som en chans till revanch för plattformen efter min sågning av Fedora 38). Det fungerade bra. Det fungerade till och med väldigt, väldigt bra. Datorn är rapp, responsiv och ett sant nöje att jobba med helt enkelt.
Sedan började jag fundera ett varv till. Vad är egentligen min primära datorplattform hemma för mitt egna användande, som till 85% består av att skriva, spela in poddar, posta poddavsnitt och hacka lite på mina servrar när andan faller på. Kanske nåt spel smyger sig in också emellanåt men det är i princip vad jag använder min skrivbordsdator till.
I praktiken pratar vi alltså om att jag inte rör datorn på en vecka, ibland ännu längre. Min iPhone 14 rör jag däremot väldigt mycket - man kan därför säga att det är min primära datorplattform.
I allt detta börjar jag snegla på min Mac mini M2 som jag köpte förra året. En fin, snabb och bra dator på alla sätt och vis, det är det inget snack om. Men den har fortfarande garanti och med tanke på att den bara står och i princip samlar damm på mitt skrivbord började jag fundera: kan jag klara mig utan den?
Jag har testat detta en tid och skött i princip allt “skrivbordsdatande” förutom att spela in poddar på min Thinkpad. En Thinkpad som kostade mig drygt 1400 kronor och kanske en 50-lapp i delar till den, jämfört med en Mac mini som kostade över 10000 kronor. Det var då jag insåg verkligheten: jag behöver inte ha kvar min Mac. Den är trevlig, kanske ersätts den av en Macbook igen en vacker dag, vem vet.
Nu är bytet gjort. Min Mac mini ligger ute på annons på Tradera och mitt skrivbord pryds nu av nyss nämnda Thinkpad, ett tangentbord i form av ett Logitech K750 och en Logitech MX Master 3-mus. Mina lösenord hanteras fortfarande av Enpass som synkar dem via min Nextcloud-server, jag har Outlook för min e-post som bor i Exchange Online hos Microsoft och jag använder Firefox istället för Safari som primär webbläsare. I stället för Byword skriver jag mina texter i Atom.
Saker saknas förstås. Apple Music kan jag köra via webbläsaren, men jag kan inte skicka musiken till mina Homepods men högtalare på skrivbordet eller hörlurar fungerar så klart bra. Mitt rätt massiva bildbibliotek bor även det hos Apple och det kan jag inte komma åt från Linux, men däremot kan jag låta synka upp det från min iPhone till min Nextcloud-server och sedan synkronisera ned dem från Nextcloud-servern till min laptop.
Ska man bli “politisk” för ett ögonblick så har jag inte riktigt känt mig hemma i macOS på flera år. Apple gör vad Apple vill och de ständigt kosmetiska förändringarna de senaste tio åren har knappast betytt så mycket för mig personligen när det samtidigt innebär att operativsystemet fördummas mer och mer under skalet.
Om det är något jag lärt mig så är det att man aldrig ska säga aldrig…
Diverse noteringar, del 2 ⚓
Ännu en uppdatering om olika saker som inte rikigt räcker till för en längre bloggpost.
Den här bloggen och alla andra tjänster har flyttat hem igen, och servern hos Hetzner är uppsagd. Inte för att Hetzner-servern var dålig på något sätt men jag insåg att de maskiner jag kunde köpa (se nedan) har blivit så billiga så jag i princip kan räkna hem det på 6-8 månader, inklusive elkostnad och bredbandskostnad gentemot kostnaden för serverhyran hos Hetzner.
Jag har ett Proxmox-kluster om tre maskiner (HP ProDesk Mini och Elitedesk Mini) och när jag får ork kanske jag sätter upp dem i ett Ceph-kluster också… eller skaffar en tyst NAS för att skyffla filer mellan dem. Mer om klustret senare om jag orkar skriva om det men det är inte så vansinnigt spännande egentligen. Mer minne borde petas i också, två av noderna har endast 16GB RAM och en tredje är fullsmetad med 32GB RAM.
Saab:en har hittat ett nytt hem hos min kollega och vän Jonathan. Jag hoppas den mår lika bra där som den gjorde hos mig.
Efter en del fnulande och hjälp från mina poddkollegor så har jag nu fått og:image-taggen att fungera i Hugo. Finare delningar av mina alster i framtiden, således.
Jag köpte en laptop i våras via Tradera, en Thinkpad X1 Carbon (sjätte generationen) och efter att ha fixat till tangentbordet (tack Jonathan för hjälpen!) och lite annat (prislappen var ynka 1300 kronor med 16GB RAM och 512GB SSD) så har jag funderat på att låta den vara min primära och enda dator. Den är så sjukt snabb och trevlig på alla sätt och vis och Fedora 40 har visat sig fungera ypperligt på den (till skillnad från Fedora 38…). Kanske är det så att jag till och med säljer min Mac mini M2. Vi får se.
Den här bloggen nu byter färgschema beroende på om du kör din dator, telefon eller surfplatta i mörkt läge (så-kallat Dark Mode) eller ljust läge. Mycket nöje.
Kenneth Rickemyr (1950 - 2024) ⚓
2006 träffade jag kvinnan som jag under de kommande 14 åren skulle kalla min fru och senare mamma till våra två söner. Med kvinnan följde också två svärföräldrar i form av Lena och Kenneth. Bortsett från att de hade vissa synpunkter på min då ganska extravaganta körstil (i kombination med en alldeles för snabb bil) så stod det snart klart för mig att det här inte var några “normala” svärföräldrar. De hjälpte oss med allt, ställde upp och röjde på tomten till det alldeles för stora huset vi köpte, var barnvakter åt våra två söner, reste upp med kort varsel så snart det var något som var galet som jag, eller vi, inte kunde ordna på egen hand.
Hjälpen kom utan förbehåll, utan en förväntan på gentjänster i någon form. De tyckte om att hjälpa till och när de senare båda blev pensionärer så hade de kunnat lägga sin tid på sig själva, men istället gjorde de tvärt-om - de fanns alltid där, och det var alltid ett sant nöje att ha dem på besök.
Lena och Kenneth var inte bara exemplariska och varma morföräldrar till våra två söner, de var också bonusmorföräldrar åt mina två döttrar. Det var heller inte något de gjorde för syns skull utan i deras hem fanns inramade bilder på mina döttrar bredvid de andra barnbarnen. Kärleken och omtanken var äkta.
När jag och deras dotter gick skilda vägar 2021 så var det aldrig tal om att min relation till Lena och Kenneth var historia. Jag var alltid välkommen i deras hem och vi hördes på telefon hyfsat regelbundet om ditt och datt.
Kenneth hade alltid en historia att berätta, oftast från sitt brokiga och hårda yrkesliv. Huruvida det han berättade var helt sant eller inte spelade mindre roll för hans berättarstil var så underbart engagerande så man kunde inte motstå att lyssna. Låt gå att man fick höra i princip samma historia med viss regelbundenhet, och viss variation, genom åren - det spelade ingen roll. Jag njöt av varje ögonblick.
Förra året började Kenneth känna sig trött. Han hade ingen aptit och tappade snabbt i vikt och efter en undersökning visade det sig att cancern tagit ett rejält grepp om hans kropp. Trots att Kenneth bjöd upp till en rejäl fajt så var kampen en han inte kunde vinna. Jag träffade honom ett par veckor innan han somnade in och han var vid gott mod, skämtade och berättade en och annan historia. Vi sade farväl till varandra där och då, och även om vi inte sa det rakt ut så var det på något sätt underförstått.
Kenneth somnade in med Lena vid sin sida den 9:e mars i år. Han sörjs av sin hustru, två döttrar, en bonusson, sex barnbarn och två bonus-barnbarn och alla vi andra som hade förmånen, nöjet, och äran att få känna honom.
Kenneth Rickemyr var en rak, reko, snäll, generös och hederlig karl och hans stil är en som vi alla kan ta efter utan minsta betänksamhet. Jag saknar honom.
Volvo XC70 3.0 ⚓
Volvo XC70 är nog den bilmodell jag tycker allra bäst om. Den är lite högre, men inte för hög. Den är rejäl, tar sig fram bra även om det är gott om snö på marken och man sitter vansinnigt bekvämt i den. Man kan lasta både det ena och det andra i den, eller dra rätt tungt efter den och allt detta i en komfort som är lite svår att koppla till en 15 år gammal bil, för det är så tyst i kupén när man åker i den.
Jo, jag har gjort det igen. Bytt bil alltså.
Jag har precis köpt mig en Volvo XC70.
Igen.
Detta är min tredje. Min första XC70 passerade 60000 mil innan jag bytte in den och la en del pengar mellan för att köpa mitt andra exemplar. Nu är det alltså dags för den tredje: en Volvo XC70 från 2009 med knappt 27000 mil på klockan. Vad som gör denna bil så speciell är att den har ett utrustningspaket kallat “Ocean Race”, vilket Volvo presenterade 2008 för generation av XC70 jag äger. Ocean Race-paketet har funnits även för äldre XC70 (jag var snubblande nära att köpa en 2006:a för ett år sedan).
Förutom att stolarna har någon sorts speciella sömmar i lädret (kanske anar du redan nu hur intresserad jag är av just sömmarna…) så är de snuskigt bekväma. Detta är också en av anledningarna till att jag nu säljer min Saab 9-5 som jag skaffade i slutet på juli år 2002 - hur jag än försöker justera sätet så sitter jag inte bra i den. En biltur på över 30 minuter resulterar i att jag har ont i ryggen när jag kliver ur bilen. Detta plus att jag känner att det är betydligt enklare att ta sig in och ur bilen när den är aningen högre (ja, jag låter som en gubbe…) vilket gör det enklare för mig att kliva i och ur bilen gör att jag inte kunde motstå att slå till på denna Volvo. Det är en bil jag drömt om att äga i många år och nu gör jag det. Känslan är en aning surrealistisk, om sanningen ska fram.
Saab:en är annars en riktigt trevlig bil att köra, och den är riktigt kompetent i vinterväglag trots att den är framhjulsdriven. Att den klassas som en miljöbil gör att skatten är låg, försäkringskostnaden är mer än överkomplig och det är nog den billigaste bil jag ägt ur kostnadssynpunkt, i synnerhet med tanke på bilen jag hade innan - den går och går utan att gå sönder och det är man ju sannerligen inte bortskämd med när det gäller bilar överlag.
Min “nya” XC70 har, för ovanlighetens skull när det gäller mig och bilar, ingenting som är trasigt. Inte än åtminstone. Den går mjukt, tyst och det är en väldigt mullig bil att åka i. Automatlådan växlar lent och fyrhjulsdriften fungerar utmärkt. Ovant är bara förnamnet. Det är också tur att det sitter en D5-motor i den som skickar ur sig 205 hästkrafter för de behövs allihopa.
Vad det gäller Saab så är det bilmärket nu tyvärr ett avslutat kapitel för mig - jag är en Volvoman innerst inne.
Återstår gör, givetvis, att se om det går att trolla in Carplay i den inbyggda stereon eller att hitta något alternativ som inte är alldeles för anskrämligt som ger mig detta alternativ. Jag kan givetvis leva utan det men det vore kul att ha i en bil för en gångs skull.
© 2000 - 2025 Joakim Melin.
