Rollspelens förtrollade värld

När jag var åtta år flyttade jag med min familj till Gnesta. Inte världens medelpunkt på något sätt, men det innebar att jag snart skulle utsättas för några saker som fundamentalt förändrade mitt liv för all framtid.

Det första var datorer. Vår granne hade en Vic-20 som jag blev helt frälst av att bara titta på. Spelen var enkla och jag förstod inte att man uttalade “load” som det engelska ordet utan “looo-aad” när man skulle ladda något från kassettbandspelaren. En klasskamrat hade en Commodore 64 med diskettstation och en riktig Commodore-skärm och det var då jag insåg var skåpet stod. Efter att jag uthärdat ett år med min egna Vic-20 övertalade jag min pappa att köpa en Commodore 64 tillsammans med mig.

Det är dock en annan historia.

Det andra jag skulle komma att uppleva var mobbning. Jag växte upp med ADHD, något som vetenskapen visserligen börjat titta närmare på redan då men på 80-talet var ett barn med ADHD att betrakta som närmast hjärnskadad. Det dröjde till jag var 35 innan jag slutligen fick min diagnos. Det kostade mig åtskilliga jobb, vänskaper, relationer och så här fem år senare är jag glad över att jag slutligen fick reda på vad som var “fel”.

Jag önskar ibland bara att jag hade vetat det när jag var tio-elva år och inte fick komma hem till mina skolkamrater eftersom deras föräldrar trodde att jag skulle vandalisera deras hem. Det var då och är fortfarande inte lätt att vara annorlunda i en mindre ort.

Det är också en annan historia.

Vad dessa två saker har gemensamt är dock att de hjälpte mig hitta något där jag fick utlopp för min kreativitet och fantasi och där jag kunde lägga all energi på något som kändes meningsfullt. Jag har alltid varit en överdrivet kreativ person som utan att förstå varför kunde komma på historier och ideér på saker jag ville göra. Men jag hade inget utlopp för någotdera eftersom jag som 8-9-åring inte hade någonstans att göra av all denna energi.

Detta något var rollspel.

Idag är rollspel delvis något annat. Idag klär folk ut sig i dräkter för tusentals kronor och häckar ute i skogen en helg eller en vecka och lever ett annorlunda liv som motorcykelvärsting eller riddare. De flesta spelar rollspelsliknande spel på Internet, där allt från World of Warcraft till Battlefield kan betraktas som rollspel där man spelar tillsammans och styr karaktärer som på sätt och vis är förlängningar av din personlighet.

För 30 år sedan innebar det att man spelade Drakar och demoner eller Mutant. Åtminstone om man bodde i Gnesta och handlade sina rollspel på leksaksaffären.

Drakar och demoner var för mig en helt annan värld. Eller två världar om man vill vara petig. Den ena världen var den där man skapade historier, mysterier och äventyr och lät sina medspelare uppleva dessa världar. Jag skrev många äventyr för Drakar och demoner och de flesta spelade vi aldrig, jag skrev dem mest för mig själv ungefär som de som bygger modelljärnväg för själva byggandets skull istället för att faktiskt köra de där små tågen varv efter varv.

Den andra världen var när man i händerna på sin spelledare och med sina medspelare upplevde ett äventyr tillsammans. Man fick komma på kreativa ideér för att lösa problem. För även en “strulunge” som jag som inte hade några vänner att tala om kunde vid spelbordet hitta något gemensamt med andra i min ålder. Personer som jag gick i samma klass som, eller i parallellklass med, och som jag inte umgicks med i eller utanför skolan i övrigt, kunde jag spela Drakar och demoner med och det var något som både berikade och på sätt och vis räddade mig under de där känsliga åren innan man kom in i tonåren och började få lite skägg på läppen.

Ironiskt nog var det rollspelet Mutant som var det jag fastnade allra mest för. Det var under samma premisser som med Drakar och demoner men jag var några år äldre och det var också mina medspelare varför äventyren blev lite mer spännande och mer intressanta och intellektuellt utmanande.

När jag i vuxen ålder sitter och läser igenom mina gamla regelböcker för Drakar och demoner och Mutant så slås jag av att mycket av det som spelen innehåller är något jag finner intressant även när jag passerat 40 års ålder. Visst, vissa delar av det som finns i spelen kan vara lite taffligt och kanske färgat av den tidens ideal och tankar men förvånansvärt mycket i Drakar och demoner och Mutant håller fortfarande om man är i rätt sinnesstämning.

Det finns gott om resurser på Internet där man kan hitta regelböcker, äventyr och även Äventyrsspels tidning Sinkadus i PDF-format. Jag är lite osäker på hur lagligt det är men söker du med exempelvis Google lär du snart finna det du söker. Och det rekommenderas verkligen – det är inte bara en resa 25-30 år bakåt i tiden, det är också en resa till en annan värld som fortfarande är givande och man kan läsa äventyren som böcker snarare än att spela dem med vänner, även om det senare givetvis fortfarande är det mest givande.

Om man har tid är en annan femma.