Så var det slut då

Efter en stor väntan så hittade jag lite tid för att sätta mig i ett nedsläckt filmrum för att se på den tredje och avslutande delen av Sagan Om Ringen-trilogin. Ska man summera filmen som helhet så är det ruggigt bra. Men filmen har en del problem, som redan började synas i del två. För i första delen fanns det massor av karaktärer. Man fick lära känna folk på ett annat sätt och det var gott om bra repliker.

I del två vreds tempot upp rätt mycket och det spenderades mer tid på färre scener, jämfört med del ett (för övrigt ett problem som även Matrix-trilogins två sista delar också led av). Del två hade också i mitt tycke färre karaktärer, något som visserligen löstes med den längre specialversionen som senare slä’äpptes på DVD, vilket gjorde att man inte riktigt levde sig in i filmen på samma sätt som i del ett. Faktum är nog att den första kvarten i del två ocks� var den bästa, med en grymt snygg inledning och en regi som direkt griper tag i handlingen från del ett. Jag kände heller inte att de Två Tornen förklarades särskilt bra, om ens alls. Saruman talar i del två om “de två tornens union” och manusförfattarna berättar i extramaterialet att just det där med de två tornen inte förklaras särskilt bra i Tolkiens böcker.

Del tre spinner vidare på samma sätt som i del två. Stora och långa scener, fett med riktigt bra specialeffekter som givetvis måste överträffa de två första filmerna. På ett sätt var det också vad som var bra med del ett, att specialeffekterna var ganska nedtonade och inlagda med viss finess. I del två och tre tar de över på ett sätt som jag inte tycker tillför något positivt till filmerna.

Kul är att man i inledningen av del tre får se lite mer av Smeagol / Gollum och bakgrunden till att han blev den är blev i filmen.

Del två och tre har också en del irriterande repliker. Vissa budskap ska hamras in med olika repliker som låter mer som skrattretande klyschor istället för att addera till filmens känsla. En hel del platser har stora episka namn som inte alls förklaras ytterligare någonstans i filmerna. Jag tänker lite på Formel-1-fansens fixering vid att döpa varenda kurva och raksträcka på varje bana till någonting när jag ser del två och tre. Del ett upplevde jag hade en bra balans i detta. Jag får en viss känsla av att namnen hämtats ur böckerna, där de troligen presenteras på ett annat sätt (eller inte alls).

(spoilervarning! har du inte sett filmen och tänker göra det så läs inte vidare nu!)

Del tre består till en mycket stor del av olika stridsscener. För många, tycker jag. Och slutet begriper jag bara inte. Jag har inte läst någon av böckerna i triliogin men ska göra det för jag förstod inte innebörden med att “ta den sista båten från Midgård”. Åkte de mot sin egen död? Åkte de för att bo någon annanstans? Någon får gärna förklara i en kommentar. I extramaterialet så säger en av manusförfattarna också att de tagit sig “vissa” friheter när det gäller just slutet. Utan att ha läst boken Konungens återkomst så märks det att de inte direkt lutat sig mot Tolkiens verk när de sydde ihop den säcken, de avslöjar sig också som hyfsat taffliga manusförfattare när de ska ut på “egen hand”.

Lite synd, för man undrar ju om filmen kunde blivit ännu bättre med ett ordentligt genomtänkt slut?

Kanske blir upplevelsen bättre när den längre versionen kommer. Bara den inte innehåller ännu mer och längre stridsscener utan faktiskt lite mer handling också. För nu sitter jag ärligt talat, under det att jag ser filmen, mest och funderar över hur pass mycket skådespelarna egentligen träffade varandra under de år som inspelningen av de tre filmerna pågick, och det är nog inte vad Peter Jackson hade tänkt att tittaren skulle fundera över.