Singel och pappa

Ett antal (mer eller mindre) obestridliga faktum i den värld som är en ensamstående pappas liv.

Du är i princip död på “marknaden”. Kvinnor utan barn skyr dig som pesten eftersom du helst inte ska ha haft någon bakgrund över huvudtaget innan du träffade just henne.

Kvinnor med barn kan möjligen vara intresserade men de kan i princip sorteras in på två kategorier, dels de som har golddigger-liknande tendenser, alltså de som har tre-fyra ungar på heltid och söker efter en man som kan ta hand om dem, och dels de som har barn själva men inte vill att deras nästkommande ska ha det. Givetvis finns det säkert undantag från detta, och de undantagen får gärna höra av sig för ni är väldigt svåra att hitta.

Som ensamstående förälder har du ständigt dåligt samvete. När barnen är här är i princip grannfruarna vikarierande mammor då de så gott som alltid är ute på gården med sina barn. Jag lagar mat, tvättar, städar och håller huset hyfsat beboeligt. Ungarna är ute på gården och leker och då och då sticker jag ut näsan och kollar så barnen åtminstone lever. Jag vill också vara ute med mina barn och leka i sandlådan eller titta på luftballongerna som flyger förbi. Men jag missar allt sånt för jag hinner bara inte.

Aktiviteter med din arbetsgivare eller kompisar såsom kickoffer, spontanta kvällar med en öl efter jobbet, supercoola fester etcetera, infaller alltid den veckan du har barnen. Det spelar mindre, eller ingen roll, att du i god tid förklarat att du faktiskt har barnen den vecka årets stora kickoff och konferens infaller. Kanske det går att flytta evenemanget en vecka? Svaret är alltid nej. En vecka tidigare eller senare är uteslutet.

Ångrar jag att jag är ensamstående pappa? Ja, ibland. Ångrar jag att jag är pappa? Nej, aldrig.

Är jag bitter? Ja, allt mer, verkar det som. Jag gräver åtminstone inte en grop åt andra. Jag tycks göra det åt mig själv, däremot.