Sting topp tre

Sting är en artist som jag först fastnade för i början på 90-talet när han släppte plattan Ten Summoners Tales. Numera kan jag inte säga att jag är så särskilt förtjust i vad den här mannen släpper på skiva, då hans sista riktigt bra platta var just den nyss nämnda Ten Summoners Tales, bortsett från liveplattan All This Time som kom i November 2001 (enligt uppgift inspelad 11:e September samma år). Hans senaste skiva vet jag inte ens vad den heter då jag inte hört något annat än singelspåret från den, som jag inte heller vet vad det heter. Men det sög. Verkligen. (Allt är nog egentligen Kippers fel. Han gillar syntar, loopar och annat och jag skyller allt på honom tills vidare då han står som producerat av de senaste plattorna med Sting…)

The Soul Cages

Min absoluta favoritplatta med Sting är The Soul Cages. Detta är också hans mörkaste skiva, skriven och inspelad efter att hans båda föräldrar gått bort en kort tid efter varandra och efter att han drabbats av total skrivkramp. På flera ställen på skivan talas det om en fader, troligen hans egen, och bortsett från spåret All This Time som känns rätt larvig i sammanhanget och som också var den enda singel som släpptes från The Soul Cages så är detta en helt otrolig skiva. Han har aldrig gjort något liknande igen och det är lite svårt att veta om han över huvudtaget är stolk över skivan eller inte då han tycktes befinna sig i ett rätt så förvirrat tillstånd när han gjorde den.

Det finns, förutom en Unplugged-inspelning från MTV (åtminstine utgiven på VHS) och en LaserDisc som jag som hastigast såg på Mega Skivakademin runt 1992 (men inte köpte, vilket jag ångrar än idag) inga liveinspelningar från den här skivan vad jag lyckats hitta. Vissa av spåren har letat sig in på exempelvis All this time (där givetvis hatobjektet med samma namn är med och den hör liksom inte hemma där heller) och under koncerterna i Sverige, som jag såg varenda en från 1994 fram till hans spelning på ett regnigt Skansen 2002(?) (där han körde samma set som på turnen året innan) var det sällan någon av låtarna som var med.

Men skivan är som sagt inget att skämmas för. Den är helt enkelt otroligt bra. Dessutom är den också den enda studioplatta som Sting släppt där hans ansikte inte pryder omslaget. Bara en sådan sak.

…nothing like the sun

När …Nothing like the sun släpptes så hade Sting långt hår, hängde en del i regnskogarna bland urbefolkningen (hans giftemål med Trudy Styler finns ganska noga beskrivet i hans självbiografi Broken Music och förutom att det just utspelade sig mitt ute i djungeln så är det tveksamt om det är juridiskt bindande 🙂 ) och var världens stora samvete.

Han gjorde en del taffliga filmroller också (Vem minns honom inte i Dune? Jisses! Hans roll som en liten djävul i Brimstone & Treacle, där för övrigt låten I burn for you av Sting, inspelad av The Police förekom, ska han dock ha beröm för. Både låten och skådespelarinsatsen alltså) och som skiva betraktat så är …nothing like the sun en aning splittrad. Spår som We’ll be togeher hoppar jag instinktivt över utan att ens tänka på det, medan texten till Rock Steady är vad som räddar låten.

Men sen finns det spår som covern av Jimi Hendrix Little Wing, Sister Moon med Branford Marsalis lysande saxofonspel, The Secret Marriage som sägs handla om just Sting och Trudy Stylers lite annorlunda bröllopsceremoni, som gör skivan så otroligt bra. I stort sett är detta en riktigt riktigt bra skiva och den näst-bästa han någonsin gjort.

All This Time

Han är inte helt generös med livematerial på skiva, även om live-dubbeln från 86-87 nångång, Bring on the night, är riktigt trevlig (trots att de stuvat om låtarna i fel ordning jämfört med hur de faktiskt spelades live). All this time spelades enligt uppgift in den 11:e September 2001. Spelningen genomfördes trots att de precis fått reda på vad som hänt (andra uppgifter talar om att de väntade till dagen efteråt. Någon som vet?) och hur det än är med den saken så är den här plattan, förutom förekomsten av All this time, sjukt bra.

De flesta av hans riktigt bra låtar är med och detta är en idealisk skiva att slänga på om man vill ligga och slappna av eller bara ha det lugnt hemma. Jag kan å andra sidan irritera mig över att Every Breath you take rivs av lite väl hastigt (plus att den spelas aningen för fort) och att If I ever loose my faith in you även den spelas för fort av det annars kompetenta bandet.

Favoritspåret från skivan måste ändå nämnas särskilt. Dienda skrevs egentligen av jazzpianisten Kenny Kirkland som spelade tillsammans med Sting i flera omgångar, först på 80-talet när The Dream of the Blue Turtles spelades in och sen över …nothing but the sun och på cirka hälften av The Soul Cages där sedan David Sancious, som jag tror har bland de största paret händer jag någonsin sett, tog vid. Sancious hängde i sin tur med över Ten Summoners Tales och hoppade, enligt ryktet i vredesmod, av kompbandet lagom till att Mercury Falling skulle spelas in då Kenny Kirkland var tillbaka. Kirkland avled dock den 12:e November 1998 av en överdos av Heroin. Kirkland var narkoman sedan många år tillbaka, vilket är mycket tragiskt med tanke på att han inte bara var ett geni vid pianot utan också hade humor. En minneskoncert hölls också i December 1998 där bland annat Sting och Branford Marsalis var med och spelade.

Det skulle senare visa sig att Kirkland också var en mycket bra kompositör. Dienda hade ingen text, utan den skrev Sting, vilket han gjorde extremt bra och den är också en av de bättre låtar Sting någonsin satt på skiva.