• Friteringsrobot

    Det finns givetvis gränser för hur lat man kan bli.1 Jag är visserligen ganska road av att laga mat, men det finns gränser för vad jag kan prestera med en stekpanna, gryta eller ugn. Riktigt goda kycklinglår, krispig pommes frites, krispiga grönsaker… eller varför inte fritera en banan och äta med vaniljglass? Vitlöksbröd?

    Möjligheterna äro många. Och jag är inte på något sätt en särskilt bra kock ens i mitt eget kök så när den svarta fredagen dök upp slog jag till - likt en polis får man aldrig tveka att slå till, som bekant.2

    Men vad är då en “airfryer” egentligen? Det är i grund och botten en liten varmluftsugn. Det är inte svårare än så. Vissa modeller häller man i en deciliter matolja i och sen det man vill fritera, andra kör man det hela “torrt”. Denna modell, en Xiaomi Mi Smart Air Fryer, använder varmluftscirkulation för att fritera maten.

    Hur som helst, eftersom detta är en produkt från Xiaomi så är det en produkt från Kina varför man kan räkna med att den dammsuger hela ditt nätverk efter all information den kan hitta och skickar hem det till sin favoritdiktatur varför de vanliga förbehållen gäller: placera enheten i ett wifi-nät i ett eget VLAN som inte har åtkomst till ditt lokala, vanliga, nätverk där säkra enheter som exempelvis pratar Homekit körs.

    ‘Wifi?’, säger du? ‘I en ugn?’

    En normal stor burk Kanel för storleksjämförelse i tråget

    Jodå. Den pratar wifi. Detta är ju en “smart” friteringsrobot, och efter att den anslutits till Internet så meddelar den glatt att den vill ladda hem ny firmware. Allt detta sker, givetvis, via Xiaomi-applikationen som jag redan tvingas köra för att min luftrenare, också från Xiaomi, ska fungera (jag kommer blogga om den senare, liksom om Xiaomi Mi Box S 4K som jag köpte till min ömma moder3 i julklapp. Det finns mycket att säga om båda, i synnerhet den senare…). Hur som helst, en firmware senare är jag redo att börja utforska denna hushållsapparat.

    Man kan givetvis ställa sig frågan varför jag inte köpte en modell från exempelvis Philips? Jag har tittat på deras Airfryers och har tillsammans med min gode vän Christian funderat länge på att köpa en, men den modell jag ville ha där kostade mer än det dubbla mot vad denna kostade under svarta fredagen: Visst, en Philips HD9270 Essential Airfryer XL kostar det dubbla men rymmer också 6,2 liter, vilket kan jämföras med Xiaomi Mi Smart Air Fryer som rymmer 3,5 liter, vilket enligt Xiaomi ska räcka till mat för fem personer.

    Oklart hur man ska få in rejält med ribs i denna Airfryer

    Åter till min nya kinesiska bekantskap. En sak jag irriterade mig på när jag packade upp denna friteringsrobot är att det inte medföljde en kokbok. Det visar sig snart att recepten finns i applikationen och enheter, mått och annat är anpassat för svenska/europeiska med gram, deciliter och så vidare. Det är därför ganska smart och enkelt att gå in i appen och välja vad man ska laga, se till att råvarorna finns i Airfryern och sen bara klicka på start. Måste man exempelvis vända på vad man tillagar efter halva tiden kommer applikationen säga till dig om det. Riktigt smidigt faktiskt.

    Philips till vänster, Xiaomi till höger

    Att sköta allt genom appen är tillfredsställande på fler sätt. Jämför Xiaomis modell (till höger, ovan) med Philips. Xiaomi är stilren (den kommer säkert inte vara vit i all framtid…) och snygg medan Philips gränssnitt är en mindre ocean av knappar. Det är säkert inte överdrivet komplicerat att använda Philips airfryers men det ser lite gammalmodigt ut. Philips modeller har dock andra fördelar: man kan använda olja i den om man så vill, och man kan ställa in tråget man tillagat maten med i diskmaskinen. Xiaomis tråg klarar även det diskmaskin även om jag inte på något sätt är lat.4 Olja verkar man däremot få klara sig utan, men jag tänker experimentera med att pensla exempelvis kycklinglår med matolja innan de tillagas.

    Jag har endast börjat leka med denna maskin, min “friteringsrobot”, och än så länge får jag säga att den faktiskt fungerar bra när jag testar att köra lite pommes frites i den. Under vintern ska den givetvis sättas på hårdare prov så en andra rapport följer då. Det enda jag irriterar mig på än så länge är att den inte visar en klocka i displayen…

    1. Jag identifierar mig inte som lat, utan som en man som optimerar sina insatser när de behövs som mest. Muskler i vila är också muskler, osv. 

    2. Detta är en referens från Göta Kanal, givetvis. 

    3. Man får hoppas att hon inte läser denna blogg… 

    4. Nej, jag är inte lat, säger jag. Lovar! Däremot vill jag kunna optimera min fritid… eller nåt. 

  • Datortidningarna som försvann

    VIC-rapport, Hemdatornytt, Datorhobby, Atarimagazin, PET-Nyheterna, Åtta bitar, Soft, Joystick… listan kan göras väldigt lång, och då har vi endast inkluderat några av de tidningar som vände sig till hemdatoranvändarna.

    80-och 90-talets datorpress var minst sagt diversifierad. Stora förlag som exempelvis Bonnier höll sig borta från denna marknad – skulle det investeras pengar i en datortidning var det istället mot företagen man ville rikta sig och där platsade varken Commodore 64 eller Atari ST. När startades då den första svenska datortidningen? Intressant nog var det ett förlag ägt av Bonnier, Fackpressförlaget AB, som 1965 startade tidningen Modern datateknik under ledning av Carl-Adam Nycop. Om namnet låter bekant var han en tidningsman av klassiska mått som bland annat grundade kvällstidningen Expressen år 1944. Modern datateknik får anses vara den första svenska datortidningen och gavs ut i tio år fram till 1975. Tvåa på marknaden var tidningen Datornytt som gavs ut mellan 1977 och 1991, och i övrigt fanns det inte mycket till datorpress att tala om i Sverige på 70-talet. Kommande årtionde tog det fart på allvar med en rad tidningar. under senare delen av 80-talet och i princip hela 90-talet var International Data Group, IDG, den dominerande utgivaren av IT-relaterad press i Sverige och det förlaget tog inte i hemdatorer med tång varför det fanns gott om utrymme för andra spelare att ta för sig av marknaden.

    Från VIC-News till VIC-Rapport

    Utgivningen av hemdatorrelaterade tidningar började så smått ta fart 1983. Först ut var VIC-news som gavs ut av ett förlag vid namn VIC-klubben, som händelsevis satt i Askim, precis som Handic som då satt på argenturen för Commodores VIC-20 och Commodore 64-datorer. VIC-News, som hade en upplaga på 20000 exemplar per utgåva, hade stora planer för att engagera läsekretsen –läsarna uppmanades att starta lokalföreningar runt om i landet som skulle anslutas till moderklubben för Sverige. Hur det gick med den saken låter vi vara osagt. Utgivningen av VIC-News pågick fram till början av 1983 då tidningen bytte namn till VIC-nytt, men det namnet behölls endast ett nummer då den till nummer två från 1983 hade bytt namn till VIC-Rapport och bytt ägare.

    Ett dotterbolag till Handic, Handic press, hade övertagit utgivningen. De stod för utgivningen av VIC-rapport tidningen från 1983 till 1985, ungefär samtidigt som att Handic förlorade argenturen för Commodores produkter till Commodores egna svenska bolag. Nummer två från 1985 var det sista som gavs ut av VIC-rapport – tidningen gick i graven för att snart återuppstå fast under namnet Commodore rapport och gavs under 1986 ut av förlaget Datorpress AB, ett bolag i Växjö. Tre nummer blev det, och därefter var dess saga all. Värt att notera är att tidningen bytte logotype efter det första numret och de två sista numren hade bland annat med Commodores logotype på omslaget.

    Allt om hemdatorer lanserades även den 1983, och som tidning betraktat måste man verkligen tillstå att den hade ett ambitiöst namn, men mycket av ambitionen fungerade faktiskt. Precis som med en senare titel, Hemdatornytt, skrev Allt om hemdatorer om en stor mängd hemdatorer där en del märken och modell knappt såldes i Sverige. Bland annonserna fanns också en bunt modeller som kanske sålde bra i utlandet men i Sverige fick de aldrig något fotfäste. Vem minns exempelvis M5 Creative Computer (även kallad Sord), Oric, Microbee 32, Dragon 32, Micro Professor II, Color Genie, med flera. Intressant nog fanns det då och då annonser för datorer som tidningen samtidigt skrev artiklar om… man kan tänka, tycka och tro precis vad man vill om det. I nummer 2-3 från 1985 lanserades det en Basickurs och tidningen var också till stora delar fylld med allehanda programlistningar. Det blev också det sista numret av tidningen som därefter försvann spårlöst. Under delar av 1984 medföljde också en specialtidning kallad Commodore Computing International, CCI, med som en inhäftad bilaga till Allt om hemdatorer. Inget annat datormärke fick denna specialbehandling.

    Med Allt om hemdatorer och Commodore rapport i graven så var det ganska dåligt med hemdatortidningar i Sverige under 1985. Året efteråt hände det däremot saker och ting.

    Ulf Selstam och Christer Rindeblad

    Under vintern 1986 kom det första numret av tidningen Svenska Hemdator Hacking. Två år tidigare hade Ulf Selstam, som då jobbade natt inom vården, skaffat sig en ZX Spectrum 48K för att ha något att syssla med på nätterna. Selstam kände att de datortidningar som fanns då var alldeles för avancerade för den kunskapsnivå han befann sig på. Så han kavlade upp ärmarna och satte igång att skapa den tidning han ville ha. Precis som Datormagazin i sina tidiga dagar skapades Svenska Hemdatorhacking med ytterst begränsade resurser – Selstam skrev de första numren på sin ZX Spectrum 48K och printade sedan ut dem på en termoskrivare på textremsor. Dessa remsor skickades i sin tur vidare till ett sätteri som monterades på montageark, fotograferades och förvandlades till tryckplåtar som skickades till tryckeriet. Tidningen kostade 16:90 kronor om man köpte den i butik.

    Vill du läsa resten av artikeln? Den finns i Datormagazin Retro #4 som kan beställas här!

  • Fidonet.io går i graven

    Efter ett par år med att driva en rad olika gratistjänster för att främja den öppna webben har jag bestämt mig för att Fidonet.io kommer gå i graven. Redan nu har jag antingen lagt ner tjänster (som exempelvis Peertube och Matrix) eller flyttat dem till en annan domän (runstop.org, där Mastodon och FTP finns).

    Förklaringen till detta är ganska enkel: jag har inte tid, jag har inte ork och jag har ledsnat på att betala över 400 kronor per år för ett domännamn. Ett väldigt fräckt, snyggt domännamn, men ändock ett domännamn. Den nya domänen, runstop.org, kostar drygt en hundring per år via Cloudflares registreringstjänst - betydligt mer humant.

    Det är, som alla givetvis förstår (så också jag efter tag, minsann), enkelt att sätta upp och sjösätta olika tjänster. Det är inte det som är problemet, utan det är moderering och underhåll som är problemet. Någon registrerar sig på Peertube-servern mitt i natten och slangar upp hundratals låtar som är upphovsrättsskyddade med motiveringen att de är “fans och köp musiken om du gillar den” så måste jag radera allt detta omedelbums och dessutom stänga av kontot, där personen bakom dyker upp under ett annat användarnamn efter några dagar och sätter igång igen. Man kan givetvis stänga av registrering av nya användare men då blir tjänsten egentligen tämligen meningslös.

    Ett annat exempel är när någon registerar sig via ens Mastodon-server och börjar posta hatpropaganda mot människor av “fel” religion, “fel” hudfärg eller “fel” sexuell läggning - givetvis kontaktar någon snart mig och antingen anklagar mig för att medvetet husera rasister och trångsynta människor, eller anklagar mig för att inte stängt av dem snabbt nog och hotar med att svartlista hela min server, inklusive alla användare som har konto där (mellan 30-40 stycken innan jag stängde av den).

    Man vill så gärna göra något bra, men det tycks som att de som mestadels är ute efter att förstöra för andra syns och märks så mycket mer och för en sån som mig som inte direkt bor framför datorn under dygnets alla timmar blir detta snart mig övermäktigt.

    Jag har öppnat en ny Mastodon-instans men där släpps man inte in utan att ge en motivering och ingen kommer in utan att jag godkänner det. FTP-servern finns kvar för det är en värdefull källa för de som har retrodatorer precis som jag, och där finns ingen möjlighet att ladda upp något och, potentiellt, förstöra för andra.

    Ett stort tack till alla som besökt Fidonet.io, donerat pengar (alla två personer), och ett särskilt stort tack till Petra Wikström som gjorde logotypen åt mig med den fantastiska hunden. Ska du ha något designat - kontakta henne.

  • Byta hårddisk i en 27-tums iMac

    Ibland dimper det ner en dator i knät på en och man vet inte riktigt vad man ska göra med den, men samtidigt är datorn helt oemotståndlig så man bara måste använda den till… något.

    En sådan dator är 27-tums iMac. Det är en dator jag alltid velat ha, mest för att den är så förbaskat elegant. När en synnerligen generös och trevlig lyssnare till vår podd hörde av sig och meddelade att han hade en 27-tums iMac från 2013 att ge bort så var jag inte sen att hämta den. Det var bara ett problem med den: datorn hängde sig efter en stunds användande. Den inbyggda hårddisken, en [Fusion drive] (https://en.wikipedia.org/wiki/Fusion_Drive) som Apple envisades med att bygga in i sina datorer några år är i själva verket en hybriddisk som till 90 procent består av en vanlig hårddisk och 10 procent en SSD-lagring där operativsystemet sköter hur din information lagras. Den information du behöver oftast ligger på den snabbare SSD-lagringen och de filer du inte använder så ofta landar på den långsammare hårddisken.

    Hur som helst - jag åkte och hämtade datorn och när jag kom hem och började kolla vad jag egentligen fått visade det sig att detta inte var någon vaniljmodell jag fått, utan en värsting med en fyra-kärnors Core i7-processor, 16 gigabyte internminne, ett rejält grafikkort med fyra gigabyte grafikminne, en av de bästa datorskärmar som någonsin gjorts och allt detta i ett chassi som ser ut att sväva över bordet det står på.

    Men det jag stod inför var att öppna datorn, byta lagringsenhet och sedan få ihop datorn igen. Från och med år 2013 förändrade Apple hur de monterade ihop iMac-datorerna. Ett antal tidigare årsmodeller höll fast skärmen med starka magneter men år 2013 var det någon som tyckte det var en bra ide att limma fast skärmarna. Efter en del läsning så tog jag fram lämpliga verktyg och lyckades faktiskt lossa skärmen från datorn. Två kablar går till skärmen och dessa tar man loss med extremt stor försiktighet.

    När iMac:en är isärplockad satte jag igång med att först ta ut den gamla, som det senare skulle visa sig trasiga, hårddisken ur datorn. Därefter lossade jag processorfläkt och lite annat och dammsög ur datorn ordentligt, det är trots allt en i praktiken sluten dator som stått och sugit i sig luft och damm under åtta-nio år, och det är liksom ingen dator man tar i sär och dammsuger som en vanlig PC-dator.

    Som bilderna visar så satte jag in en Samsung-SSD på en terabyte så gott det gick. Den lär inte lossna och ingen kommer behöva titta på fastsättningen av den där SSD:n men vackert är det givetvis inte. En uppsida med att stoppa in en SSD i datorn är, givetvis, också att SSD-enheter inte alstrar någon värme varför datorn kommer vara svalare än tidigare.

    Efter att allt är ihopskruvat på insidan är det dags att koppla in och sedan sätta tillbaka skärmen. Jag tog bort alla de gamla limremsorna som Apple satt dit och eftersom det var en rejäl leveranstid på nya limremsor tänkte jag att det kanske skulle fungera med värmelim så länge.

    Jodå, det fungerade faktiskt över förväntan. Skärmen sitter kvar och visst, det är inte perfekt men när limremsorna landar i min brevlåda kommer jag ta bort skärmen och göra om det hela ordentligt igen.

    Fungerar min iMac då? Jodå. Den fungerar. Den fungerar faktiskt alldeles, alldeles utmärkt. Visst börjar fläkten gå ibland, vilket man inte är helt van vid efter att ha suttit med en Mac mini m1 i drygt ett år, men det är gott om kraft i den gamla Intel-processorn och datorn har dessutom plats för ytterligare två minnesstickor vilket kan ge maximalt 32 gigabyte internminne.

    Just det - uppgradera minne i en Mac. Det är inte ord man hör så ofta längre.

    Jag ska erkänna att jag är frestad att ha denna dator som min primära arbetsdator hemma, men ett problem är datorn officiellt inte stödjer nyare versioner av macOS än 10.15.7 (Catalina), även om det lär gå utmärkt att få in senare versioner av macOS. En stor anledning till att Apple inte längre stödjer denna datormodell lär ha berott på brist på prestanda i Apples Fusion-hårddisk… och det problemet har iallafall inte denna iMac längre.

  • Bygg tyst pfSense-router

    I takt med att jag börjat revidera min nätverksmiljö och i takt med att elpriset gått upp mer och mer har jag också bestämt mig för att minska två saker i rummet jag sover i: bullernivån och värmeutvecklingen. Inte för att den HP Microserver Gen 8 skapade särskilt mycket av någotdera men det var tillräckligt för att jag ville göra något åt saken och det blev också något av en utmaning att försöka bygga en pfSense-baserad router som är tillräckligt kraftfull, hyfsat sval och samtidigt knäpptyst. Jag har lekt mycket med Mikrotik och även de gör tysta och hyfsat kraftfulla routrar som inte drar särdeles mycket ström men de kräver en del jobb och jag har inte riktigt motivationen att lägga stora delar av min fritid på det längre. Kort sagt - pfSense fyller alla behov jag behöver och är ruggigt stabil, åtminstone för mina behov.

    Jag tittade givetvis på de färdiga routrarna från Netgate, företaget som utvecklar pfSense, men deras prisnivåer är alldeles för höga i förhållande till vad man egentligen får för pengarna. Jag började titta på Intels NUC-datorer och andra modeller som finns på marknaden men ingen av dem antingen ser ut och fungerar som jag vill eller har en prisnivå som kändes acceptabel. Då återstod bara en plats ett leta: AliExpress. Efter lite letande hittade jag en Atom-baserad dator på 1,6GHz med två gigabyte internminne och 16 gigabyte SSD-lagring.

    Liten tyst router, minsann!
    Liten tyst router, minsann! [JPG]

    Priset? Drygt 1100 kronor plus frakt. Att jag bad leverantören att INTE installera något som helst operativsystem på datorn innan leverans struntade de fullständigt i varvid den faktiskt levererades med pfSense installerat direkt från “fabriken”. Jag tog det säkra för det osäkra och raderade SSD:n och installerade om pfSense och lite drygt 45 minuter från att jag packat upp datorn så är min nya router i drift.

    Strömadaptern är vad jag kan se inte CE-märkt men den har inte uppfört sig underligt än så länge (troligen kommer jag byta ut den tämligen snart för att vara på säkra sidan) - strömsladden som följde med vet jag inte vilket land den ska användas i…

    Kinesernas elsladdar lämnar onekligen en del att önska.
    Kinesernas elsladdar lämnar onekligen en del att önska. [JPG]

    Finns det mer att säga då? Nej, egentligen inte. pfSense fungerar utmärkt på denna lilla dator, och den hanterar min trafik till och från Internet med bravur. Jag har också en statisk IPSEC-tunnel som går mellan denna brandvägg och en virtuell brandvägg på min server som sitter i ett rack på annan ort och även den fungerar utmärkt.

    För drygt totalt 1400 kronor har jag skaffat mig bättre nattsömn, mindre värmeutveckling och en lägre elräkning. När jag passade på att slå av min VMware-server så tappade jag också PiHole som intern DNS hemma varvid jag gjorde slag i saken och installerade upp programvaran på en första generationens Raspberry Pi så även där fungerar strömsnåla lösningar alldeles utmärkt, åtminstone för mig.