Joakim Melin
BMÅ, Avsnitt 305: Hesa Christian ⚓
I avsnitt 305 av vår lilla podd pratar vi för omväxlings skull inte särskilt mycket om Apple. Istället pratar vi om bra filmer, att vara trevlig mot Alexa och Elon Musks förestående köp av Twitter.
Wes Andersons misslyckande ⚓
Wes Anderson är en regissör jag verkligen respekterar. Många av hans filmer har en närmast hypnotisk kvalitet i det att de skapar en drömvärld som är lika absurd som den är vacker och välskapad. Filmer som Fantastic Mr. Fox, The Royal Tenenbaums, The Grand Budapest Hotel och senast The French Dispatch tillhör några av mina absoluta favoritfilmer där Anderson driver med och samtidigt omfamnar kulturreferenser i kombination med musik, ett lysande manus och fantastiska skådespelarprestationer.
Men det finns en film jag aldrig riktigt förlikat mig med, en film som jag efter att nyligen sett den igen frågat mig varför den ens gjordes, och det är The Life Aquatic with Steve Zissou. Handligen är egentligen relativt enkel – den kände oceonografen Steve Zissous karriär är på glid efter att ha varit hyllad och ständigt i rampljuset under många år. Hans filmer om äventyr under vattnet drar mindre och mindre publik och till slut har Zissou problem med att dra in finanisering för att göra en sista film.
Efter att en man som mycket väl kan vara hans son stoppar in sitt arv efter sin mor som finansiering ger sig Zissous besättning av på en sista resa för att hitta den haj som tog livet av en av Zissous besättningsmedlemmar, Esteban, tillika en av Zissous närmaste vänner. I den mån han har några.
Fotot är fantastiskt, musiken vacker och skådespelarna, som till viss mån utgör Wes Andersons standarduppsättning i form av Bill Murray, Owen Wilson, Jeff Goldblum, Willem Dafoe, och Anjelica Huston gör alla ett bra jobb med sina roller. Anderson är lekfull med fotot, som exempelvis när det gäller interören i Zissous fartyg, Belafonte, som ser ut som en genomskärning av en modell av ett fartyg gjord i balsaträ, eller när handlingen utspelar sig under vatten. Kort sagt – den här filmen har i mångt och mycket alla ingredienser som en film av Wes Anderson brukar, och borde, ha. Ändå är den ett misslyckande.
Problemet med The Life Aquatic with Steve Zissou är ämnet i sig. Det är uppenbart att Steve Zissou, hans liv, yrke och besättning i mångt och mycket är baserat på Jacques Cousteau, en fransk marinofficer, regissör och oceanograf som var en pionjär inom dykning och undervattensfotografering. På sitt fartyg Calypso gjorde Cousteau ett otal resor där de filmade undervattensvärldar vilket resulterade i ett antal filmer som Cousteau vann tre Oscar och en guldpalm för. Hans arbete fick stor betydelse för populariseringen av mariobiologin och detta är kort sagt en man vars gärningar inte går att förbise, eller kanske inte ens går att skämta om.
En röd mössa
Wes Anderson tror jag inte försöker skämta om Jacques Cousteau, utan att han snarare försöker skämta om myten runt den senare. Det är väl gott nog men filmen har många problem, allt från handlingen i sig till att Anderson tycks närmast förlöjliga Jacques Cousteau när det exempelvis gäller den röda mössa som Cousteau ständigt tycktes bära när han var ute till sjöss.
Många tycks tro att den röda mössan är något Cousteau hittade på, men så är inte fallet även om han i allra högsta grad bidrog till att populärisera mössan i fråga från 70-talet och framåt. I själva verket bars den här typen av mössa av så väl dykare i den brittiska flottan som privata dykare från slutet på 1800-talet och framåt.
Foto: Fabien Cousteau.
Mössan kallades “cap comforter” av den brittiska flottan och bars av dykarna när de inte var under vattnet, kanske av bekvämlighet eller bara för att hålla sig lite varma. Genom åren har den röda mössan blivit ett signum för dykare, vilket bilden ovan visar, en bild som händelsevis är tagen av Fabien Cousteau, Jacques Cousteaus barnbarn.
Vad är sant?
Problemen med The Life Aquatic with Steve Zissou sträcker sig dock längre än att Wes Anderson gör sig lustig över en röd mössa, men mössan i fråga är en starkt bidragande orsak till problemen. Genom att konstruera handlingen runt en besättning på ett fartyg med en befälhavare i form av Zissou, som bär en röd mössa, så är det alldeles för uppenbart att Anderson baserat mycket av filmens grundpremisser på Jacques Cousteau.
Det hade väl varit okej men eftersom Anderson tar sig oerhörda mängder artistisk frihet med hur porträttet av Zissou spelas av Bill Murray så är det lätt att tro att Jacques Cousteau var ungefär som Steve Zissou: en hyfsat nonchalant kvinnokarl som trivdes minst lika bra i rampljuset som han gjorde i en dykardräkt under vattnet. Kanske var Jacques Cousteau precis just så, han var ju trots alls fransman och äventyrare varför det inte är svårt att tänka sig att han skulle uppfylla flera stereotyper som kan tillskrivas franska män.
I själva verket var Jacques Cousteau gift två gånger, äktenskap nummer ett varade i 53 år och äktenskap nummer två varade tills hans död 1997 vid 87 års ålder. Han fick fyra barn, otaliga barnbarn, producerade över 120 dokumentärfilmer, skrev mer än 50 böcker och grundade en stiftelse med miljöfokus med mer än 300000 medlemmar. Visst, efter skilsmässan från sin första hustru gifte han sig med sin älskarinna (på tal om franska stereotyper) som idag leder stiftelsen som kontrollerar arvet efter Cousteau.
Cousteaus första hustru, Simone, sägs för övrigt ha tillbringat mer tid på Cousteaus fartyg Calypso än monsieur Cousteau själv, och ska också ha varit “the brains of the operation”, precis om Steve Zissous hustru i filmen.
Efter att ha sett The Life Aquatic with Steve Zissou så är det knappast det intryck man får av Jacques Cousteaus liv och gärning. Andersons film handlar ju som sagt inte om Cousteau, men genom att han bygger filmens innehåll så pass mycket på den franske legendens liv och gärning är det svårt att inte känna att Andersons hyfsat flyhänta hantering av Steve Zissous förlaga har resulterat i en film som är närmast smärtsam att se.
Filmen saknar också det tydliga och charmiga narrativ som många av andra Andersons filmer bygger på. Det känns aldrig som The Life Aquatic with Steve Zissou har en stadig bas att stå på – det är konflikter, dialogväxlingar och olika vändningar i handlingen som förklaras dåligt eller inte alls i vissa fall. Anderson brukar inte förlita sig på att något är underförstått i sina filmer – istället förklaras saker ofta tydligt och konkret vilket gör att humorn blir torr och oerhört charmig, men i The Life Aquatic with Steve Zissou finns det flera partier där man inte riktigt förstår vad som händer, eller varför.
Det hjälper inte heller att The Life Aquatic with Steve Zissou, i mitt tycke, är en ganska tråkig och bitvis rörig film. Den är kapitelbaserad i sin struktur och är på många sätt byggd enligt den mall som i princip alla Wes Andersons filmer bygger på, men den får fortfarande ses som en av hans svagare i en annars fantastisk karriär.
Att Wes Anderson dedikerat filmen till Jacques Cousteau är givetvis en fin gest, men det är också en smula talande att så fort Cousteau eller hans familj nämns i kommentarsspåret är ljudet ersatt av ett pipande – kanske blev inte Cousteaus familj särskilt glada över filmen?
Man ska nämligen ha klart för sig att Jacques Cousteau inte är vilken kändis som helst – han är närmast betraktad som ett nationalhelgon i Frankrike. Åtskilliga medaljer och hederstitlar har delats ut till honom genom åren, gator i hemstaden bär hans namn och ett annat franskt, fortfarande levande, nationalhelgon i form av Jean-Michel Jarre släppte 1990 (drygt tre år efter Jacques Cousteaus död) albumet En attendant Cousteau, eller “Waiting for Cousteau”, som en hyllning till Jacques Cousteau. Bland annat.
Kanske skulle Wes Anderson valt ett annat ämne för en film än detta. Många av hans lågmälda men ändå fantastiskt underhållande och gripande filmer tillhör som sagt mina favoriter, och jag hoppas hans karriär fortsätter i många år till.
Slutet för Twitter som vi känner det ⚓
Elon Musk struck a deal on Monday to buy Twitter for roughly $44 billion, in a victory by the world’s richest man to take over the influential social network frequented by world leaders, celebrities and cultural trendsetters.
Elon Musk har gjort mycket gott för mänskligheten.
Hans bilföretag, Tesla, har onekligen accelerat övriga biltillverkares övergång från bensin- och dieseldrivna bilar till elbilar.
Hans rymdföretag, Space X, har dramatiskt sänkt kostnaderna för att skicka raketer med människor eller annan last upp i rymden och satt traditionella tillverkare av rymdraketer som Boeing under luppen, något som knappast gagnat de senare.
Vad han ska göra med Twitter återstår onekligen att se, men idag kan alla som använder tjänsten markera detta datum, den 25 april år 2022, i sina kalendrar. Det var det datum då ännu en miljardär, i likhet med Amazon-grundaren Jeff Bezos köp av anrika The Washington Post i september 2018, klev in med en stor plånbok och bestämde sig för att ta över en verksamhet han egentligen inte har den blekaste aning om hur den ska drivas genom en affär som få andra har den blekaste aning om varför den genomförts.
Bezos ska ha beröm för att han hållit vantarna borta från den dagliga verksamheten på The Washington Post. Huruvida Elon Musk avser att vara en ägare av samma modell lär visa sig men jag är minst sagt skeptisk.
Apple begraver macOS Server för gott ⚓
As of April 21, 2022, Apple has discontinued macOS Server. Existing macOS Server customers can continue to download and use the app with macOS Monterey.
Raset för macOS Server, eller Mac OS X Server som det hette under sin storhetstid, startade redan med Mac OS X 10.7 “Lion”. I januari 2018 skrev jag detta:
Hur ska det då gå för Macos Server? Ska man gissa fritt så är dess dagar räknade. Det finns ingen vettig hårdvara att köra en seriös server på längre, och räknar man bort alla de funktioner som Mac OS X Server i sina glansdagar levererade så är det få dito i dagsläget som man använder Macos Server för. Flytten av Cache-servern från Macos Server till klientversionen av operativsystemet gör att det är än anledning mindre att ens installera Macos Server om man ska vara krass. Sannolikt kommer Apple fortsätta migrera över de funktioner som de anser vara intressanta nog och sedan kommer produkten att försvinna för gott.
Apple är experter på att riva av plåstret snabbt och effektivt. När företaget lanserade Xserve 2002 så var det många som var skeptiska och mycket riktigt fimpade bolaget produktserien åtta år senare. Mac Pro hette ersättaren då, senare Mac mini server, och detta i kombination med den systematiska nedmonteringen av mjukvaran för att erbjuda servertjänster på en Mac förberedde den grav som macOS Server nu vilar i.
Få tårar kommer dock fällas för Apples (sista?) ansträngning inom detta område – tecknen har varit tydliga i många år nu att det är här vi skulle hamna till slut och Apples slapphänta hantering av produkten och de kunder som faktiskt förlitat sig på den har varit talande.
Trist är det oavsett, men inte förvånande.
Windows 11 är början och slutet ⚓
When I heard about Microsoft’s new Windows prompts attempting to stop people from downloading Chrome and the changes they make to future builds of the OS to prevent browser choice workarounds I realized I had enough. If this is the direction Windows is heading, I will have no part in it.
Mina söner “uppgraderade” till Windows 11 på sina speldatorer utan att jag visste om det. De sitter nu med sämre grafikprestanda och vad annat som försiggår under skalet på ett annat hyfsat, om än överdrivet kopierat (från Mac OS X), grafiskt gränssnitt. Jag tänkte själv installera Windows 11 på min gamla Dell Latitude E7440-laptop men när jag upptäckte att den inte stöds av Windows 11 så återvände jag med ett visst leende till att köra Linux på den datorn. Det fungerar ju faktiskt riktigt bra.
© 2000 - 2025 Joakim Melin.
