Äpplen och päron ⚓

22 Mar 2024

(Foto: Ekaterina_aa, Pixabay)

Genom åren har mina känslor för Apple sannerligen varierat. Jag vidhåller att de fortfarande gör världens bästa datorer, oerhört trevliga mobiltelefoner, sanslöst bra högtalare och ibland fungerar deras smarta-hem-funktioner också rätt bra. Ibland.

Lik förbaskat sitter jag med en iPhone 14, en Apple Watch SE, en Mac mini M2, fem Homepod, massor av Homekit-tillbehör, Airtags, tre Apple TV och en iPad Pro. Jag betalar för extra lagringsutrymme i iCloud, men har skippat alla andra tjänster de erbjuder efter att ha kört med Apple One sedan lanseringen. Jag köpte precis två iPhone 12 mini till mina söner och mina vuxna döttrar använder både Mac och iPhone de med. Liksom mina föräldrar, och i princip alla jag känner.

Företaget Apple är inte värda den respekt de tycker sig ha rätt till, men deras produkter är. Frågan är: kan man skilja på de två, eller kan man använda Apples produkter och ändå på fullaste allvar säga att man verkligen inte gillar företaget som tillverkat dem?

Det är svårt.

Mina ambivalenta känslor för Apple har alltså inte med produkterna att göra. Det har med företaget och hur de behandlar tredjepartsutvecklare, hur de flyr undan att betala skatt, hur de krossar mindre konkurrenter genom att sno ideér från andra och sedan bygga in dem i sina egna produkter och därmed “ge bort” det som andra kunnat skapa sig ett levebröd på.

Jag retar mig enormt på hur Apple tycker sig ha rätt till 30 procent av tredjepartsutvecklarnas pengar, eftersom Apple skapat plattformen som tredjepartsutvecklarna utvecklat sina appar till för produkter som Apple säljer.

Som Apple säljer för väldigt mycket pengar, ska väl tilläggas.

Om man bortser från iPhone och iPad så har inga Apple-plattformar med butiker som drivs av Apple själva blivit någon särskilt stor succé. App Store för Mac, Apple Watch och Apple TV är rätt sorgliga att besöka, och av vad jag hör om applikationsfloran för Vision Pro så är det som att vandra på en kyrkogård när man vill botanisera bland applikationer som stödjer Apples senaste (dyra) plattform. Tredjepartsutvecklarna vill inte längre ha med Apple att göra, men de är tvingade till det:

In 2021, I received a cold email from an Apple director. They wanted to arrange a video call to learn more about developers’ opinions of the App Store.

I was happy to oblige, but I think back now on their inability to understand all the frustrations I tried to express during the call about App Review and Apple’s general attitude towards developers. Even bluntly saying, “No one likes working with Apple anymore. We do so because we have to,” was met with an incredulous stare.

En sten i Apples sko är givetvis Mac-plattformen. Här kan vi fortfarande ladda ner programvaror utan att använda App Store, vi kan skriva egna programvaror utan att Apple kan lägga så mycket som ett finger emellan. Det måste reta dem enormt - att den näst-populäraste plattform de säljer blommar så utan att Apples egna applikationsbutik är inblandad. Det Apple måste fråga sig är om Vision Pro kommer bli den succé som Apple hoppas på utan några tredjeparts-applikationer? De stora kända tjänster som hade passat som hand i handske för Vision Pro är givetvis Netflix, HBO Max, och så vidare. De har inga applikationer för Vision Pro, och de lär aldrig ha några heller.

Givetvis har ett fåtal entusiastiska tredjeparts-utvecklare släppt sina produkter för Vision Pro, kanske för att motivera inköpet av en produkt som kostar närmare 40000 svenska kronor, men de verkar inte heller ställa sig den jobbiga frågan: hur många användare kommer faktiskt vilja betala för och sedan använda appen jag utvecklat? Apple vet sannolikt svaret på den första frågan, men frågan är om de har den kollektiva mognaden att förstå det. Det är som att allt de släpper är värt all uppmärksamhet i världen, att det inte finns minsta tvekan till att det ska bli succé och att alla ska gilla vad de gör. Om Apple TV och Mac:ens applikationsbutiker fortsätter vara det enorma misslyckande som de faktiskt är tror jag inte nödvändigtvis bekommer Apple det minsta, istället kommer de säkerligen låsa ned macOS ytterligare ju längre tiden går och på så sätt försöka stävja användarna att installera precis vilka programvaror de vill. Det är så man kanske inte dödar, men sakta kväver, en plattform.

Jag retar mig ännu mer på hur Apple likt ett bortskämt barn inte tycks vara kapabelt att göra det rätta utan istället ska bråka och streta emot i varje enskilt steg när exempelvis EU-kommissionen säger åt dem att tredjeparts-butiker för mjukvaror skall tillåtas för iPhone. Apple gör en sak, EU-kommissionen smäller dem på fingrarna och Apple drar tillbaka vissa saker som inte är okej, men inför sedan andra hinder, avgifter och omöjliga regler som EU-kommissionen kommer smälla dem på fingrarna för, och så vidare.

Det är som ett barn som frågar om denne får ta godis, och när du säger nej så kommer barnet till varje pris, oavsett hur många gånger du säger nej, att försöka med allt barnet har i sin arsenal: slänga sig på golvet och skrika, ta några godisar när barnet tror att du inte ser, blåneka när du kommer på barnet på bar gärning, och så vidare.

Precis som det bortskämda barnet kommer Apple aldrig ge sig. Aldrig. De har råd att ge efter, de har råd att betala de mest astronomiska böter som EU-kommissionen kan kasta på dem, och de kommer säkerligen behöva öppna kassakistan både en och annan gång för att göra just det. Men de kommer aldrig ge sig, aldrig ge efter en millimeter förrän inga andra möjligheter finns kvar.

Det mest graverande är det som min gode vän Christian skriver i en kommentar till denna text:

Jag håller med dig; den största besvikelsen är det fundamentala ointresse i relationen med utvecklarna och communityn.

Man ska inte bita den hand som föder dig, men Apple ser det inte så. De ser tredjepartsutvecklarna som inkomstposter i sin bokföring, som en sorts anställda som de utan att de betalar lön till kan mjölka pengar från utan att för ett ögonblick ta hänsyn till deras behov och välmående. Kanske är det för långt att kalla tredjepartsutvecklarna för trälar, men en liknelse till fattiga bönder som tvingas betala en stor del av de pengar de lyckas dra in i hyra för jorden de brukar till välmående markägare oavsett om skörden är god eller slår fel känns inte allt för avlägsen.

Samtidigt som Apple gör allt de kan för att göra livet svårt för hederliga, schyssta, tredjepartsutvecklare som står med mössan i hand för att få sina appar publicerade, eller uppdaterade, så tillåter Apple att tusen och åter tusentals bluffappar med svindyra, dolda, prenumerationsavgifter att fortsätta få existera i App Store, vars hela syfte från början var att tillhandahålla en säker plats för iPhone-användarna att få tag i appar till sina telefoner.

Vill du ha fler exempel? Apples inbyggda sensor i Apple Watch för att mäta syrehalten i blodet har varit föremål för “viss diskussion”, för att uttrycka det milt. Masimo, ett företag som tillverkar just den typen av utrustning till sjukhus, stämde Apple för att de visat sig använda teknik som Masimo patenterat. Givetvis utan tillstånd - varför skulle Apple fråga om lov?

Apples metodik för den här typen av operationer följer ungefär samma mönster: de kontaktar ett företag och vill diskutera samarbete i någon form. Företaget som kontaktas tar emot Apple, berättar om sin teknik eller produkt som Apple är intresserade av och sedan avbryter Apple kontakten med företaget. Kort därefter börjar Apple locka över nyckelpersoner från företaget de kontaktat och några år senare så har Apple helt plötsligt en liknande funktion i sin egen produkt.

Skillnaden denna gång var att Masimo inte är ett litet källarföretag utan ett stort företag med massor av resurser i form av pengar, advokater och… just det: patent. Apple är som sagt inte de som ger sig frivilligt, utan bestämde sig istället för att få varenda patent som Masimo hävdar att Apple brutit mot ogiltligförklarat. Med andra ord: Apple lägger hellre miljoner och åter miljoner dollar på advokatkostnader för att vinna och därmed framstå som oskyldiga, än att helt enkelt licensiera Masimos patent eller till och med köpa bolaget.

Den här fajten har pågått sedan 2020 men den slutade runt julen år 2023 med att Apple tvingade sluta sälja de Apple Watch-modeller som har denna sensor inbyggd. Apple, envisa som de är, har försökt få fallet överklagat till USA:s högsta domstol. De har via lobbyister kontaktat den sittande presidenten för att försöka få denne att lägga in sitt veto, men denne vägrade och högsta domstolen vägrade också ta i det hela.

Apple förlorade.

Tro inte för ett ögonblick att Tim Cook och kompani har lärt sig ett dyft av detta, eller av fajten med EU. Ty Apple har alltid rätt. Även när de har fel så har de rätt. Sådana människor går det inte att diskutera, förhandla eller göra affärer med.

Detta är (fortfarande) inte roligt längre ⚓

25 Feb 2024

Något är ruttet på Internet.

Eller snarare: allt mer känns numera ruttet på Internet. Sökmotorerna översvämmas med “AI-genererat material, en bildsökning kan lika gärna presentera resultat som spottats fram ur en “AI”-baserad bildgenerering framför att det är en riktig bild, och varenda större företag med en kundtjänst värd namnet sitter nu och filar på hur de ska kunna ersätta ännu fler anställda med system baserat på “AI”. Den automatiserade chattbotten som dök upp för 3-4 år sen var bara början, tro mig.

Vad baseras då denna uppgivenhet hos undertecknad på? En 50-årskris? Old man yells at cloud? Jag vet inte. Det jag däremot vet är att jag blivit mer och mer less - inte på datorer, nätverk och sådant, utan på det som erbjuds via internet. “Contentutmattning” kanske är ett bra uttryck?

Automatiserade bluffannonser som försöker lura oss att klicka på dem - fejkade reklamfilmer med datorgenererade röster för allt från Bitcoin till luftrenare som finns före massor av filmklipp på Youtube blandat med “influensers” som säljer precis vad som helst för några tusenlappar och gör allt för att runda lagar och regler. Ni hajar.

I november 2019 skrev jag en text på denna blogg vid namn “Detta är inte roligt längre” där jag konstaterar att jag lade mer och mer tid på att städa upp i mitt “digitala liv”:

Hur mycket tid lägger du på att hålla ordning på ditt “digitala” liv? Hur många timmar i veckan sitter du och raderar spambrev, analyserar konstiga SMS, håller koll på dina lösenord, sätter upp två-faktorautentiseringar mot de tjänster du använder oftast, oroar dig för om du kan installera en viss applikation i din telefon eller dator och, givetvis, tar emot samtal från släkt och vänner som behöver din hjälp när de skickats till en webbsida som meddelat att deras dator har virus?

Massor, gissar jag.

Det här är inte roligt längre. Det är inte roligt när det datorföretag man haft störst förtroende för, i mitt fall Apple, inte ens klarar av att släppa nya versioner av sina operativsystem utan att ställa till det, det är verkligen inte kul att känna att man hela tiden är på gränsen att bli lurad av webbsajter och tjänster man investerat tid, pengar eller både-och i.

Redan då började vi se tecknen på var vi är idag: webbsajter, sociala medier och andra kanaler gör allt för att tjäna pengar på dig. I princip allt handlar om att konvertera varenda länk du klickar på, eller varenda text du läser (eller skriver) till en enda sak: intäkter. Innehållet har i många fall inte längre något värde i sig - det handlar bara om att få dig att besöka en viss webbsida, inget annat, och finns det ett verktyg som med några få parametrar kan generera hundratals webbsidor med material som vid en första anblick ser trovärdigt ut så räcker det. Låt gå att du aldrig kommer besöka den webbsidan igen när du inser att den är fylld med trams, det finns tusentals andra webbsidor du kommer luras till härnäst.

Det verktyget kallas “AI”.

AI -> aj

I slutet på 2023 avslöjades att en av giganterna inom amerikanska medier, Sports Illustrated, hade publicerat massor med av artiklar skrivna av en skribent vid namn Drew Ortiz. Problemet var att Drew Ortiz inte existerar:

Ortiz isn’t the only AI-generated author published by Sports Illustrated, according to a person involved with the creation of the content who asked to be kept anonymous to protect them from professional repercussions. “There’s a lot,” they told us of the fake authors. “I was like, what are they? This is ridiculous. This person does not exist.”

Problemet är, inte helt överraskande, att texterna genereras av vad som populärt kallas “artificiell intelligens”, eller AI:

The AI authors’ writing often sounds like it was written by an alien; one Ortiz article, for instance, warns that volleyball “can be a little tricky to get into, especially without an actual ball to practice with.”

Internet svämmar över med “AI”-genererat material numera. Massor med bilder som vid en första anblick kan se realistiska ut men som vid en närmare anblick visar sig har något fel i sig. Det är inte alltid man kan sätta fingret på det, det är något som skaver, men i andra fall så kan en “bild” på en människa visa att motivet har sju fingrar på ena handen, eller som i exemplet nedan, en hand som man direkt ser inte är korrekt:

Å ena sidan är det ju rätt komiskt. Åtminstone i detta kontext. Men å andra sidan kan det bli väldigt fel, eller till och med farligt om det inträffar i fel situation. Det är dock inte enbart bildmaterial som fejkas fram med “AI” - Googles sökindex är i princip översvämmat med “AI”-genererat material. MIT Technology Review varnade redan i slutet på år 2022 för detta och summerade detta fenomen i ett passande uttryck: A snowball of bullshit:

But there is a more serious long-term implication. We may be witnessing, in real time, the birth of a snowball of bullshit.

Large language models are trained on data sets that are built by scraping the internet for text, including all the toxic, silly, false, malicious things humans have written online. The finished AI models regurgitate these falsehoods as fact, and their output is spread everywhere online. Tech companies scrape the internet again, scooping up AI-written text that they use to train bigger, more convincing models, which humans can use to generate even more nonsense before it is scraped again and again, ad nauseam.

Att utlova guld och gröna skogar genom “AI” är i skrivande stund den senaste, glödheta hypen. Allt ska lösas med “AI”, och alla är “AI”-experter. Men påstå att det vi har nu är artificiell intelligens är inte bara att överdriva, det är en extrem lögn.

Maskininlärning, det vill säga där en maskin lär sig att känna igen återkommande händelser och beteenden och sedan agera utifrån detta, är något jag gillar. Apple gör det exempelvis i din iPhone: den märker vilken tid du går och lägger dig varje kväll genom att dels se när du kopplar in telefonen på laddning, dels när den slutar röra sig och dels när du tar av dig din Apple Watch, för att ta två exempel. När du gjort det tillräckligt många gånger så kan den räkna ut när du går och lägger dig, och genom det när du kliver upp på morgonen och utifrån detta optimera när den ska ladda batteriet i din telefon och klocka för att sluta så lite som möjligt på batterierna i respektive enhet.

Detta är ett i mitt tycke ett bra sätt att låta en maskin studera mitt beteende och dra slutsatser från detta inom väldigt begränsade ramar.

Noam Chomsky, Ian Roberts och Jeffrey Watumull skrev en debattartikel i New York Times den 8 mars 2023 som var rätt läsvärd:

The human mind is not, like ChatGPT and its ilk, a lumbering statistical engine for pattern matching, gorging on hundreds of terabytes of data and extrapolating the most like conversational response or most probably answer to a scientific question. On the contrary, the human mund is a surprisingly efficient and even elegant system that operates with small amounts of information; it seeks not to infer brute correlations aming data points but to create explanations

Let’s stop calling it “Artificial Intelligence” then and call it for what is is and makes: “plagiarism software” because it doesn’t create anything but copies existing works, of exisisting artists, modifying them enough to escape copyright laws.

Problemet med “AI” är att det enligt rådande trend ska appliceras på precis vad som helst, i vilka situationer som helst, och utifrån en begränsad (men ständigt växande) inlärningsmodell som baseras på att skrapa information från i princip vilka informationskällor som helst, ska “AI”-modellen lära sig att fatta beslut. Man kan givetvis hävda att om beslutet blir felaktigt så är det på grund av att materialet den lärt sig av är felaktigt, men vad händer om “AI”-modellen appliceras på att ta fram information för att underlätta mänskliga beslut?

AI Sweden arbetar på att ta fram modeller som exempelvis ska hjälpa till att spara pengar inom vården:

AI Sweden, som till största delen finansieras av staten, ska tillsammans med olika myndigheter, kommuner och regioner, ta fram en ”AI-assistent” för att effektivisera arbetet för exempelvis vårdpersonal och lärare, som idag lägger mycket tid på administrativt arbete.

– Det handlar om att snabbspola tråkiga administrativa uppgifter, säger Iwona Carlsson, digitaliseringschef i Kungsbacka, som är bland de första kommunerna att testa tekniken.

Hon tar undersköterskor som ett exempel.

– När de är hemma hos någon och på distans ska leta efter rutinbeskrivningar i olika system, det tar idag väldigt mycket tid. Vi tänker att AI-assistenten ska göra det jobbet för att frigöra tid.

En stressad undersköterska kanske inte hinner med att fundera igenom huruvida rutiner och instruktioner som en maskin ger denne faktiskt är korrekta eller inte. Vilka rutiner rör det sig om framgår inte av artikeln men det skulle inte förvåna mig om vi inom några år ser rapporter om dödsfall i vården för att exempelvis feldoceringar av mediciner gjorts på grund av “AI”.

Vad sägs om att satsa pengar på vården genom att anställa fler sjuksköterskor, undersköterskor och läkare?

Inom den offentliga sektorn pågår också diskussioner och funderingar runt om denna nya teknik går att använda, och i sådana fall hur. Ekonomistyrningsverket kör på redan nu:

I fall där myndigheten tidigare tvingades göra urval, eftersom arbetet annars blev för tidskrävande, har AI-verktygen möjliggjort totalundersökningar, exempelvis vid analys av samtliga regleringsbrev eller tusentals remissvar.

Gott så - ChatGPT kan utgå från fakta men det farliga blir ju, åter igen, om man förväntar sig att programvaran ska dra slutsatser åt dig eller presentera dig med ett beslutsunderlag som du blint lyder utan att tänka efter huruvida det stämmer eller inte.

Debatten fortsätter, och under tiden fortsätter olika “AI-tjänster” att producera mer skit än jag tror någon orkar med att ens ta in. Det är helt enkelt kul tills det inte är det längre, men då kan det också vara för sent.

Så, för att upprepa det jag skrev 2019: detta är inte roligt längre. Jag har i denna text försökt beskriva en sorts matthet som sköljer över en när man försöker få någon sorts grepp om vad som händer på Internet anno 2024. Vi måste vara på vår vakt mer och mer för att vara säkra på att den information vi tar till oss via Internet faktiskt är äkta, för snart finns det ingen som helst garanti att en text, en bild eller ett filmklipp faktiskt är äkta.

Kanske är det bra att vi tvingas bli mer medvetna, men en människa orkar bara så mycket innan man på något sätt ger upp och bara accepterar sitt öde. Alternativet är, antar jag, att avskärma sig från det allt växande flödet av fejkat material vars enda värde består av att försöka få dig att klicka på det så du potentiellt kan luras på ännu mer pengar.

50 ⚓

8 Feb 2024

Undertecknad anno år 2002 på Datormagazins redaktion, och hösten 2023 på en tjänsteresa till Malå.

Då var man där till slut. 50 år gammal.

Nej, det är inte som att livet är slut. Långt därifrån. Istället är det dags för bokslut på vad som förhoppningsvis är första halvan av mitt liv. Se tillbaka, fundera och reflektera. Något händer i den här åldern, åtminstone för mig. Tiden går snabbare, men det känns också som att jag tillåter mig själv att ta mig tid till att fundera igenom saker mer. Det känns bra.

Blev mitt liv så här långt som jag förväntat mig eller åtminstone kanske vågat hoppas på? Nej, inte alls. Inte i närheten. Det faktiskt bättre på de flesta sätt, sämre på ett par få. Men vägen till den punkt där jag är nu har varit lång och inte alltid särskilt enkel. Det har kostat på, som man brukar säga. Men det har varit värt det.

En del personer är oerhört upptagna med att definiera sig själva utifrån sina synbara framgångar: en stilig partner, en vältränad kropp, ett fantastiskt hus, spännande jobb, dyra bilar på uppfarten, och så vidare. Jag antar att jag har åldern att tacka för en ökad “visdom” när det gäller detta. Jag bryr mig inte längre om vad jag har för prylar, om min bil är cool i andras ögon, om jag har kläder med “rätt” märken, och så vidare. Det intresserar mig inte. Om jag är nöjd så räcker det för mig.

Ibland kan jag önska att jag hade haft energi till att plugga på universitet. Att jag hade fått göra lumpen. Att jag lärt mig spela trummor ordentligt. Att jag hade lärt mig programmera. Jag hade velat lära mig montera in en vedspis och skorsten på egen hand, blanda och gjuta betong, bygga mitt egna lilla hem på egen mark uppe i norrland, renovera en Jeep Cherokee, ta jaktlicens, bli mer vältränad och orka springa en liten bit utan att det känns som bröstkorgen ska explodera. Det finns ännu massor med tid till att testa nya grejer och skaffa nya kunskaper. Livet är ju inte slut på något sätt utan detta är ett nytt kapitel i det.

Jag har varit med och sätta fyra underbara barn till världen, varit gift två gånger med underbara och intelligenta kvinnor vilka jag är vän med än idag. Jag lägger mycket av min energi på mina fyra barn, två som står med ena foten i tonåren och två som är vuxna och utflugna. Om det är något jag vill bli ihågkommen för så är det mina barn. Inget annat spelar någon roll.

Jag ägnar mig åt min familj och mina vänner, en liten podd med två vänner jag är med i varje vecka, och åt jobbet för att jag tycker det är stimulerande, intressant och förbaskat roligt tack vare mina fantastiska kollegor. Jag är med mina två yngsta barn när de är hos mig varannan vecka. Jag städar, tvättar, handlar mat. tar hand om disken, lagar mat och bakar, läser och ser på hockey på tv.

Resten av tiden är jag ensam.

Det är precis lagom, och det är okej.

Dags för OPNSense och snabbare router ⚓

2 Jan 2024

För drygt två år sedan köpte jag en router, en Atom N2600-baserad produkt med fyra gigabit ethernet-anslutningar. Målet var att bygga en helt fläktlös router som skulle placeras i mitt vardagsrum i min nya lägenhet där jag inte bara tittade på teve utan också jobbade hela dagarna. Om det är något jag absolut hatar så är det just fläktljud, nämligen. Den här routern, som inte länge verkar finnas att köpa på AliExpress där jag köpte min, levererades med en strömadapter, en Intel Atom N2600-processor, två gigabyte internminne och en SSD på 16 gigabyte - med andra ord perfekt för att köra PFsense på, i synnerhet med tanke på att min dåvarande internetanslutning från Ownit låg på 250/250Mbit.

Spola framåt två år så har jag numera en gigabit-anslutning till Internet. Barnens spelande och mitt hemarbete gör att min 250Mbit/s internetanslutning ibland inte orkade med. Routern hade också fått en del problem med att orka med att jag körde en statisk IPSEC VPN-anslutning till mina servrar i Finland. Att köra routern utan en fläkt funkade, förutsatt att man tog av locket på den men även då blev den varm - det var sällan temperaturen låg på under 60 grader. Spiken i kistan kom när jag uppgraderade min internetanslutning till 1Gbit.

Min gamla router orkade helt enkelt inte med att skyffla de hastigheter jag hade möjlighet till så jag skaffade en Dream Router från Unifi istället. Dream Routern har en galet snygg design som inte står Apple långt efter, verkligen många trevliga funktioner och detta blandat ett trevligt administrativt gränsnitt. Att sätta upp VPN via IPSEC till mina servrar i Finland var verkligen inte enkelt (läs: jag lyckades inte få det att fungera) och Dream Routern hade utöver detta två problem: den orkade inte med mer än 600-700Mbit/s i respektive riktning (vilket jag visste om) och den hade en inbyggd fläkt som, när det blev varmt i mitt vardagsrum under sommarhalvåret, började låta konstant. Jag gillar som bekant inte fläktar. Jag testade att slå av funktioner i Dream Routern för att på så sätt minska på systembelastningen, men det hjälpte inte. Jag började göra resarch och det fanns de som hittat metoder att styra fläktens styrkrets genom allehanda script men det fungerade inte med den firmware-version jag körde då. Det fanns heller inget sätt att ställa in att Dream Routerns fläkt skulle snurra med ett konstant varvtal utan istället växlade detta upp och ned var tionde sekund. Galet irriterande.

Att Dream Router själv tyckte sig klara av över 900Mbit/s (se bild ovan) var ju trevligt men det var innan den inbyggda pakethanteringen med brandvägg och annat drogs igång:

Kort sagt: Dream Router har inte en tillräckligt kraftfull CPU för att hantera datatrafik i den hastigheten och den har nu blivit en ganska dyr accesspunkt för mitt wifi-6-nätverk hemma.

Jag återvände därför till tanken på att köra PFSense. Denna tanke växte sedan till att byta ut PFsense mot OPNSense. I november inföll Black Friday, Cyber Week och allt vad det nu hette och med det rätt intressanta priser på allehanda saker hos allehanda återförsäljare och ett så-kallat köpläge infann sig.

Den nya routern

Vad är det då jag köpt? Den här modellen kan finnas under olika namn, min heter J4125 Industrial PC, med lätt varierande utseende men i grund och botten är det samma grejer. Den kan köpas med en rad olika konfigurationsmöjligheter, från inget internminne och ingen lagring till 16 gigabyte internminne och 512 gigabyte SSD-baserad lagring. Jag valde det billigaste: åtta gigabyte internminne och 128 gigabyte lagring. Jag valde också att köpa den billigaste processorn, en Intel N4000 Celeron-baserad dito och fyra 2,5Gbit nätverksportar. Köpet gjordes den 28:e november 2023 och idag, den 2:a januari 2024, kom paketet till min dörr från en snäll brevbärare på Postnord. Ingen tullavgift krävdes eftersom AliExpress tycks skicka paketen till Tyskland eller Holland och där packa om dem och sedan skicka dem till Sverige, vilket sannolikt fördröjde leveransen av paketet en vecka eller så (utlovat leveransdatum var för övrigt den 24/12 2023…).

Till skillnad från andra inköp som ibland kan komma från höften när undertecknad får för sig att köpa saker så gjorde jag rejält med research innan jag tryckte på “köp”-knappen den här gången. Det lästes på, det sågs på Youtube-filmer och slutligen så kom jag fram till att detta var ett vettigt köp. Det enda som kunde vara ett problem då, men som inte längre är det, var att PFsense inte stödde de 2,5Gbit-nätverkskort som sitter i denna brandvägg då PFsense tidigare kördes på en äldre version av FreeBSD. I och med PFsense version 2.7 så är detta inte ett problem längre men jag tänkte att jag ändå skulle byta operativsystem i min router till OPNSense så jag gjorde just det.

Tack vare att OPNSense och PFsense är hyfsat lika varandra tog det inte lång tid för mig att mata in alla inställningar i OPNSense från PFsense och sedan gjordes bytet. Det var klart på någon minut och min nya router är igång.

Hur kan man då jämföra de två routrarna, utöver det faktum att den nya dito är just nyare?

BBK = Bredbandskollen. ST = Speedtest.net

Värt att notera när det gäller CPU-temperaturen: på den nya routern kör jag exakt samma regler för NAT, portforward och så vidare, samma IPSEC-konfiguration, samma tjänster (DHCP-server på tre nät, agentmjukvara för Zabbix och en plugin för dynamisk DNS). Som bonus kan jag köra den nya routern med locket på, vilket ju är trevligt då routern inte behöver dammsugas regelbundet.

Den router jag nu bytt till kostade 1631 kronor inklusive frakt hos AliExpress, medan den ursprungliga routern för två år sedan kostade 1545 kronor inklusive frakt hos samma återförsäljare. För 1631 kronor är denna router ett fynd, om man åsidosätter dess ganska fula utseende. Huruvida den skulle orka med snabbare anslutningar till Internet än 1Gbit/s låter jag vara osagt. Köper du en kan det vara bra att veta att återförsäljaren förinstallerar PFsense på SSD-disken (om du köper till en sådan) och du gör rätt i att radera denna installation omedelbums och börja om från början, oavsett vilket operativsystem du avser köra på denna lilla dator i framtiden.

Så fungerar min BBS ⚓

23 Dec 2023

Detta är en bloggpost som få, om ens några, kan ha något som helst intresse av att läsa. Det handlar om min BBS och hur den är uppkopplad till Internet, till Usenet och till Fidonet. Bland annat.

Jag skriver detta mest för mig själv så jag kommer ihåg hur allt detta hänger ihop nästa gång något rasar, men vill du hänga med på årets kanske djupaste navelskådning inom teknik som uppfanns för ~30 år sedan, och som fortfarande går att använda, så är du välkommen.

Jag startade min första BBS i början på 90-talet. Jag sålde min Amiga 500 och köpte en 286:a på tolv eller 16 megahertz (beroende på om turboknappen var intryckt eller inte), fyra megabyte internminne och en ATA-hårddisk på 44 megabyte (ATA var en tidig version av IDE).

Faksimil ur Datormagazin nummer 11, 1991

Tanken var att spara pengar och köpa en Amiga igen men Commodore hann gå i konkurs så det blev inget med den saken. Min BBS gick igenom en rad olika BBS-system eftersom jag, givetvis, inte kunde bestämma mig men till slut så landade jag med systemet Mikrokom, skrivet av Carl Sundbom som också drev BBS:en Chaos.

Drömmen var givetvis att kunna köra en riktigt stor BBS, som Söderkom som drevs med Sklaffkom och hade tre telefonlinjer. Jag testade faktiskt att köra min BBS på just Sklaffkom i mitten på 90-talet men det var väldigt “sklaffigt” och fungerade inget vidare med Linux så jag gav upp BBS-drömmen…. fram till 2015 då jag faktiskt hade köpt en Amiga 1200 ett tiotal år tidigare och bestämt mig för att köra en BBS igen. Inte byggd på Sklaffkom, vilket kanske hade varit enklare, utan på ett system vid namn NiKom.

Mina döttrar inspekterar min Amiga 1200 cirka 2004. Undertecknad övervakar.

Att ha en modemlina till sin BBS var passé vid den tidpunkten, och det var kanske också att ha en BBS men jag tänkte att det kunde vara kul att testa så ett par inköp senare så hade jag nätverkskort, hårddisk och annat roligt till min Amiga 1200.

I slutet på 80-talet och början på 90-talet hette min BBS “New Detroit”, efter staden de skulle ersätta gamla Detroit med i filmen Robocop. Men när jag döpte min BBS då så hade jag ju missuppfattat ett och annat - det var ju “Delta City” staden skulle heta och jag tänkte att jag skulle ta tillfället i akt och rätta till det så min BBS fick denna gång heta Delta City.

Fidonet

Det mesta avlöpte ganska bra tills jag bestämde mig för att koppla upp den till Fidonet. Jo, Fidonet existerar faktiskt fortfarande, och även om jag inte var medveten om i hur dåligt skick nätverket var, och är, så gav jag mig den på att ansluta min BBS. Detta visade sig dock vara en aning mer komplicerat än när jag höll på med det 25 år tidigare, och då tänker jag inte ens gå in på hur bökigt det var att ens ett nodnummer i Fidonet registrerat.

Kommunikationen mellan noderna i nätverket gick över Internet, och även om NiKom i sig hade ett riktigt bra stöd för just Fidonet och andra nätverk baserat på samma teknik som Fidonet så behövdes fler programvaror, som en “mailer” och en “tosser”.

I fallet “mailer” så fanns det bara ett alternativ: Binkd. Namnet kan låta bekant för de som var med på BBS-tiden under 80- och 90-talet: det fanns nämligen en mailer kallad Binkleyterm som delar av Binkd baseras på. Binkd är byggt för att köras över Internet och har över 25 år på nacken men det fungerar faktiskt fortfarande utmärkt. det vill säga om du kör det på en PC med Windows eller Linux. Det finns också ett antal porteringar av Binkd till Amigan men de fungerade riktigt dåligt och tenderade att krascha hela datorn lite då och då.

Sagt och gjort - jag satte upp en virtuell Linux-maskin som fick köra Binkd, som fortfarande finns i Ubuntus apt-repo. Problemet löst? Nja - det behövs en “tosser” också. En tosser är programvaran som tar de paket med meddelanden som kommit in, packar upp dem och placerar dem på rätt ställe så BBS-mjukvaran sedan kan importera dem.

Men, BBS:en körs ju på en Amiga, kanske ni tänker? Jajjemen - så jag installerade en NFS-mjukvara på min Amiga 1200 och vips så kunde den montera upp en katalog utdelad via NFS för att komma åt meddelandefilerna, som hanterades av en alldeles lysande programvara kallad Crashmail (skriven av svensken Johan Billing, för övrigt). Mer om det strax.

Big endian och little endian

Samtidigt uppstod problem med att låta Crashmail på min Amiga importera och exportera meddelandefiler till den via NFS utdelade katalogen (vilket berodde på att nätverksstacken på Amigan och NFS-implementationen gjorde i byxan när det handlade om större mängder filer) så jag snokade reda på en Linuxversion av Crashmail kallad Crashmail II (som fortfarande finns i bland annat Ubuntu:s apt-repo) och lät den skyffla alla meddelandefiler till rätt plats.

Efter en rejäl inlärningskurva så kunde man tro att problemet var löst? Nja, inte riktigt. Problemet låg i det som brukar kallas “big endian” och “little endian”, (väldigt) enkelt uttryckt i vilken ordning datorer skriver innehåll till minnet, och inte har någonting (mig veterligen) med den amerikanska urbefolkningen att göra. I NiKoms fall handlade det om att 16-bitarsvärden i meddelandefiler baserade på Fidonet-tekniken (.msg-formatet) skrevs i big endian, vilket fungerade bra med Amiga-baserade tossers som Crashmail, medan det i x86-världen användes little endian.

I version 2.1.2 av NiKom fixade Niklas Lindholm problemet med de två endianerna och vips så kunde jag använda Binkd och Crashmail II på Linux och NiKom på min Amiga 1200.

Fler nätverk

Snart upptäckte jag att det fanns fler meddelandenätverk än Fidonet. Amiganet, SFnet, Retronet och FSXNet är några av dem, och till råga på allt så upptäckte jag också att jag ju via ett av dessa nätverk också få in hundratals newsgrupper från gamla Usenet. Då uppstod raskt nästa problem: att få Binkd och Crashmail II att acceptera dessa.

Crashmail II var förberett för att hantera flera olika nätverk. NiKom var det till viss gräns - det kunde hantera flera olika nätverk för vanliga meddelandefiler men för netmail, Fidonets motsvarighet till e-post, så var det en annan pilsner. Niklas Lindholm är dock inte den som är den utan löste problemet i version 2.5.0 av NiKom där man helt sonika kunde konfigurera BBS-programvaran så den kunde skriva utgående netmail till olika filkataloger beroende på vilket nätverk den skulle till. Man definierade först vilka nätverk BBS:en tillhör:

DOMAIN 1 FidoNet 2:221:242.0 1: 2: 3: 4: 5: 6:
DOMAIN 2 AmigaNet 39:160/242.0 39:
DOMAIN 3 FSXNet 21:2/130.0 21:

Därefter definierar man katalogerna för netmail beroende på nätverk:

MATRIXDIR=fido:netmailfido 1: 2: 3: 4: 5: 6: 
MATRIXDIR=fido:netmailamy 39:
MATRIXDIR=fido:netmailfsx 21:

Genialt utformat faktiskt.

I Crashmail II så skapade man motsvarande kataloger i konfigurationsfilen:

NETMAIL "NETMAIL" 2:221/242.0 MSG /fido/mail/netmailfido LATIN-1 DEFAULT
NETMAIL "NETMAIL_AMY" 39:160/242.0 MSG /fido/mail/netmailamy LATIN-1 DEFAULT
NETMAIL "NETMAIL_FSX" 21:2/130.0 MSG /fido/mail/netmailfsx LATIN-1 DEFAULT

Givetvis måste man också definiera nodnummer för de olika nätverken samt var utgående meddelanden ska routas. Detta beskrivs rätt bra i dokumentationen men för den som vill se exempel så ser det ut som följer. Först nodnumren:

NODE 2:221/1.0 "" "" PACKNETMAIL AUTOADD CRASH
NODE 2:221/242.0 "" "" AUTOADD
NODE 39:150/200.0 "" "" PACKNETMAIL AUTOADD CRASH
NODE 39:160/242.0 "" "" AUTOADD
NODE 21:2/100.0 "" "" PACKNETMAIL AUTOADD CRASH
NODE 21:2/130.0 "" "" AUTOADD

Exempelvis så är 2:221/1.0 min “hubb” för Fidonet, och jag måste även definiera mitt egna nodnummer, 2:221/242.0 för att Crashmail II ska ta emot paket till mitt egna system också.

Resten löser man med routingtabellen:

ROUTE 2:*/*.* 2:221/1.0 2:221/242.0
ROUTE 1:*/*.* 2:221/1.0 2:221/242.0
ROUTE 3:*/*.* 2:221/1.0 2:221/242.0
ROUTE 4:*/*.* 2:221/1.0 2:221/242.0
ROUTE 5:*/*.* 2:221/1.0 2:221/242.0
ROUTE 6:*/*.* 2:221/1.0 2:221/242.0
ROUTE 39:*/*.* 39:150/200.0 39:160/242.0
ROUTE 21:*/*.* 21:2/100.0 21:2/130.0

Här måste man tala om för Crashmail II att den också ska routa inkommande meddelanden till mitt egna system utöver var utgående meddelanden ska skickas.

Hur som haver - i Crashmail II så definierar man var all utgående post ska läggas med en enda rad:

OUTBOUND /fido/outbound/

Klart!

Det fungerar ju för bövelen fortfarande inte

Ser ju enkelt ut va? Det är det inte. För det fungerar inte.

Crashmail II kan importera meddelanden utan problem, men när samma programvara ska exportera ut meddelanden så skapar den två filer: en paketfil och en fil som talar om för Binkd vilka paketfiler som ska skickas. Den senare filen initierar Binkd som i sin tur då kopplar upp sig och skickar över meddelandefilerna till mottagande system över Internet. Paketet med meddelandefilerna hamnar där det ska, men filen som initierar överföringen, som egentligen ska hamna i /fido/outboundhamnar istället i exempelvis /fido/Fsxnet.015. Där tittar givetvis inte Binkd eftersom man sagt åt Binkd att alla utgående filer för alla nätverk man är medlem i ska ligga i /fido/outbound. Det är ju trots allt det mest logiska. Det är dock få saker som faktiskt är logiska i den här världen - låt mig förklara.

Det finns ett antal olika format, eller sätt, att definiera en adress i exempelvis Fidonet (det är samma sak som med standarder: det fina är att det finns så många av dem…): 3D, 4D och 5D. Crashmail II stödjer 4D, medan Binkd antar att man använder sig av 5D. I dokumentationen för Binkd finns följande att läsa:

 If your tosser would create bundles for omeganet in the omeganet
directory then you should write as indicated above. But since it does not
work with 5D and it creates the bundles in fidonet.00b then you should
write this way:

    domain fidonet c:\\ftn\\outbound\\fidonet 2
    domain omeganet c:\\ftn\\outbound\\fidonet 2
    address 2:5070/222@fidonet 11:58/6@omeganet

    It is obligatory to configure all your addresses with domains. The
outbound directory and the path should be the same everywhere (4D tosser
considers all addresses to belong to one domain).

Glasklart? Dokumentationen är, åtminstone delvis, skriven av ryssar som sedan översatt den till ganska knacklig engelska men den här delen är ju ganska tydlig kan man tycka. Istället för att skriva så här som jag initialt gjorde i binkd.cfg:

domain fidonet /fido/outbound 2
domain fido alias-for fidonet 
domain fidonet.org alias-for fidonet
domain amiganet /fido/outbound 39
domain fsxnet /fido/outbound 21

… så ska man skriva så här istället:

domain fidonet /fido/outbound 2
domain fido alias-for fidonet
domain fidonet.org alias-for fidonet
domain amiganet /fido/Amiganet 2
domain fsxnet /fido/Fsxnet 2

Det stora mysteriet är hur Binkd fattar att den ska titta i /fido/Fsxnet.015 när jag angett /fido/Fsxnet i konfigurationsfilen för Binkd, för det tog mig ett antal timmar att fatta att det är Crashmail som skapar /fido/Fsxnet.015-katalogen och placerar filen som initiererar överföringen däri och eftersom man inte kan ange just /fido/Fsxnet.015 i konfigurationsfilen för Binkd så blev förvirringen ännu större.

Sedan ett år eller så tillbaka så har Amiga-hårdvaran övergivits för en emulerad dito under Windows 10 och WinUAE. Det har fördelen att jag kan montera katalogen med alla meddelandefiler över Samba till min Unraid-maskin, och samma katalog är sedan utdelad via NFS till Linuxmaskinen som kör Crashmail II och Binkd.

Via ett litet fulhackat script av undertecknad körs uppdateringen av de Fido-baserade nätverken varannan minut. Var 15:e minut sker import och export av meddelanden medelst Crashmail II som startas av Crontab på Linuxservern:

*/15 * * * * /usr/bin/crashmail toss settings /etc/binkd/crashmail.prefs >/dev/null 2>&1
*/15 * * * * /usr/bin/crashmail scan settings /etc/binkd/crashmail.prefs >/dev/null 2>&1

Hur som helst - det var det hela. Nu kan jag, och även du om du vill, delta i Usenet-grupper via min BBS och njuta av ändlösa gräl, oerhört genomarbetade signaturer och allt annat som eventuellt gör livet lite mer värt att leva.