En vecka i Dallas

Efter att ha under oktober år 2016 tillbringat en vecka i Dallas, kanske mest känd för sina oändliga och gigantiska motorvägar, ett presidentmord och en TV-serie med samma namn, så tänkte jag summera några intryck av mitt första besök här.

Det är mörkt på morgonen. När jag skriver detta är klockan strax efter 07:30 lokal tid och solen har börjat gå upp. Det är också, med svenska mått mätt, varmt på morgonen. +20 grader ungefär så här i mitten på oktober. Kvällarna har inte så mycket skymning att prata om egentligen, solen går ner på vad som känns som några minuter och sen är det kolsvart vilket, om sanningen ska fram är ganska obehagligt med tanke på att detta är Texas och folk gärna beväpnar sig och, i skrivande stund, fortfarande tycks tro att Donald Trump blir en lämplig president.

Man promenerar ungefär ingenstans här. Till och från bilen. Ska vi åka och handla glass tar vi bilen. Äta lunch? Bilen. Äta middag? Bilen. De som åker kollektivt verkar anses vara loosers, men sanningen att säga så är de som kör bil inte mycket bättre då de kör som idioter.

Mycket pickup:er på vägarna. Ford F150 är standard, andra märken är GMC, Dodge och Ford och kanske någon enstaka Toyota. Det finns stora butiker som enbart säljer tillbehör till pickup-bilar. Vägarna är överlag i ganska uselt skick. Volvo XC90 framstår ju som en ganska stor bil här hemma, men på Dallas motorvägar ser den ut som en Nissan Micra i jämförelse

En visit inne i centrala Dallas resulterade i ett snabbt besök på 7-11, två korta diskussioner med tiggare utanför nyss nämnda 7-11 och att sitta i trafikstockningar inne i staden på väg från nyss nämnda 7-11. Det fanns där vi var inte mycket att se eller uppleva i övrigt förutom några högre byggnader att stirra på. Utanför stadskärnan blir det snabbt låga byggnader, ändlösa “gator”, det vill säga mindre motorvägar 3-4 filer i varje riktning, där folk kör som de hade polisen efter sig.

På tal om polisen: de syns inte till särskilt ofta.

Vanligaste hälsningsfrasen: “How are you today?” eller “How are you doing sir?” som sedan besvaras med i princip samma fras.

Maten då? Fantastiskt kött, grymma lunchsmörgåsar, usel öl. Det är också högst förståeligt varför folk här ofta ser ut som köttberg på två ben – det är sådana oerhörda mängder socker i allt man vill äta och dricka och det är i själva verket svårt att få tag i en motsvarighet till en Ramlösa Citron här borta (jag har givetvis inte letat i varenda butik i hela Texas men ni förstår vad jag menar).

Hamburgarna på Whataburger är riktigt goda. Men det är svårt att förstå vad personalen säger.

Kranvattnet innehåller klor. Det innebär att det luktar badhus och smakar badhus.

Amerikaner har väldigt korta “attention spans”. De orkar inte läsa mail längre än 2-3 rader, de orkar inte lyssna på en förklaring som är längre än 30 sekunder utan vill helst bara skyffla frågan vidare så de kan ägna sig åt något annat.

Även om du har ett Visa- eller Mastercard-kort kan du inte alltid betala med det. Vissa butiker kommer neka dig med beskedet att kortet är “european” och därmed accepteras det inte. Personalen i butiken kan heller inte förklara varför.

Efter en vecka i Dallas var det skönt att kliva på planet och åka hem. Resan var givetvis inte helt smidig, vad annars kunde man förvänta sig när man blandar in ett amerikanskt flygbolag. Man kan tycka att USA är någon sorts utopisk plats där det är “coolt” att bo och verka, men det är också ett samhälle där du, om du blir arbetslös eller långtidssjuk, kan gå från att bo fint och äta gott till att bo på gatan och svälta inom loppet av ett år om det vill sig riktigt illa. Det amerikanska drivet att jobba mycket, vara ledig väldigt lite och hela tiden sträva efter mer, mer, mer blir kanske mer begriplig när man förstår vad det är som driver amerikanerna: överlevnad.